Kapitel 6 - “Belief-driven processes of sensemaking”

I kapitel sex går Weick (ibid, s.133) in på “belief-driven processes”, eller tro-drivna processer på svenska, i sensemaking och förklarar att sensemaking handlar om förstoringen av små ledtrådar, eller “cues” som Weick använder. Det rör sig om ett sökande efter små detaljer som passar ihop och “make sense”. övertygelser är, precis som de sex ordförråden, inbäddade i så kallade ramar som påverkar vad människor

uppmärksammar samt hur situationer utvecklas. När övertygelser skapar en självuppfyllande förutsägelse påverkar det hur situationer utvecklas och när det gäller sensemaking “believing is seeing”, menar Weick (ibid). Weick delar upp kapitlet i två delar, varav ena är “sensemaking as arguing” och den andra är

“sensemaking as expecting”, då dessa är två former av “belief-driven prosensemaking processes”, som Weick har valt att döpa kapitlet till i boken.

I delen “sensemaking as arguing” pratar Weick (1995, s.135) om vad som har nämnts innan i boken, “how can I know what I think until I see what I say?” men han menar på att det är en monolog och avspeglar självintresset. För när människor individuellt ser vad de tänker, betyder inte det att andra människor, med andra intressen, ser det på samma sätt eller tänker likadant. Det betyder inte heller att en människas egna tankar är omfattande och kan förutse alla invändningar (ibid, s.136). Ordet argumentera har både en individuell mening och en social mening, där den individuella meningen hänvisar till “any piece of reasoned discourse”. Den sociala meningen hänvisar till tvister mellan människor. Weick menar på att dessa två meningar är kopplade, eftersom hur en människa resonerar är inbäddat i sociala dispyter. Det är utvecklingen av dispyterna som kallas för att argumentera, som i sig är ett medel för sensemaking. Ett argument börjar med “belief-driven sensemaking” då sociala argument är en debatt som ofta handlar om att uttrycka sina övertygelser, som även kan medföra till tvister då människor inte delar samma övertygelser (ibid, s.137). VD:arna kan ha hamnat i olika dispyter och argumentationer där deras övertygelser har diskuterats kring då alla människor inte tänker likadant. Då kan det ha blivit mer tydligt vilka övertygelser VD:arna har och således kunnat påverka synen på ledarskap. Eller situationer där VD:arna bara har diskuterat kring övertygelserna utan någon dispyt. Weick använder Wayne Brockriedes förklaring att argumentation är en process där en person resonerar sin väg från en idé till en annan och Brockriede anser att argument har fem karaktärsdrag för att det ska ses som argument;

1. “Ett slutsprång från existerande övertygelser till antagandet av en ny

tro eller förstärkning av en gammal.

3. Ett val bland två eller fler konkurrerande påståenden.

4. En osäkerhetsreglering i förhållande till det valda påståendet - eftersom någon har gjort ett slutsprång kan säkerheten vara antingen noll eller total.

5. En villighet att riskera en konfrontation med sitt påstående för sina kamrater.”

Under argumentationer uppstår det ofta nya förklaringar till folks övertygelser som människor inte har hört innan, som medför till motargument som i sin tur leder till en diskussion mellan olika parter. Således medför argumentation till sensemaking (ibid, s.139). Weick förklarar att människor tenderar att ändra sina övertygelser till de övertygelser som uppfattas vara majoritet bland folket (ibid, s.140). Att vara uppvuxen i Gnosjö och vara van vid ett tänk som cirkulerar kring Gnosjöandan kan det därför ha påverkat VD:arnas övertygelser, eftersom så många antas leva efter Gnosjöandan och dess innebörd i samhället.

I den andra delen i kapitlet, “sensemaking as expecting”, förklaras det att sensemaking är en process där man får förlika sig med de resurserna som är till hands och hittills har det berättats om att övertygelser kan vara en resurs när de är inbäddade i argument. Vad som också kan vara en resurs är när övertygelser är inbäddade i förväntningar eller “expectations” (ibid, s.145). Weick använder en beskrivning om förväntningar av Bruner (1986) där han förklarar att den mängd tid och input som behövs för att se och uppmärksamma ett objekt eller situation, är nära styrt av just förväntningar, och ju mer man förväntar att något ska ske, ju enklare blir det att se eller höra det. Uppfattningar är, till en viss icke bestämd grad, ett instrument av hur man ser på världen då den är uppbyggd efter ens förväntningar. De är utöver det kännetecken för komplexa processer att de tenderar, där det är möjligt, att göra allt likt som man ser eller hör med vad man förväntar sig. Människor tar vilken “cue” (ledtråd) som de kan utvinna från inputen av stimuli och ser om dessa lämpar sig till förväntningarna (ibid, s.146). Weick förklarar att om en ledtråd är kopplad till en förväntning är en del av mening bildad, och förväntningen används sedan för att kontrollera och komplettera ytterligare komplikationer som kan komma

av själva ledtråden. Dessa komplikationer kontrolleras sedan mot nya ledtrådar. Är förväntningarna tillräckligt exakta och tillfredsställande leder det till att människans självförtroende för situationen ökar och behandlar således situationen som sådan (ibid). Förväntningar kan fungera starkt som filter då deras bildande och aktivering är en avgörande del för sensemaking. Vad som är avgörande gällande förväntningar och deras del i sensemaking är att de kan vara självkorrigerande i den bemärkelsen att om en situation inte går i samma riktning som förväntningarna, kan både situationen och förväntningarna justeras (ibid, s.147). VD:arna har antagligen haft olika förväntningar i sitt liv där en del kanske har blivit verklighet. Vissa förväntningar kanske inte har gått som tänkt och VD:arna kanske därför har ändrat de förväntningarna av den anledningen.

Weick ger ett exempel på detta från en studie i en skola där tjugo procent av eleverna blev slumpvist valda. Lärarna fick det förklarat att de utvalda eleverna skulle efter åtta månader öka sin intellektuella kompetens genom ett intelligenstest. Eleverna hade efter åtta månader ökat sin intelligensnivå och det visade sig att läraren hade gett omedveten respons till eleverna i form av mer material och fler tillfällen för feedback. Weick menar på att ett nytt beteende från läraren kan ha skett men även från elevernas sida. Han förklarar att från ett sensemakingperspektiv gällande exemplet finns det två förbryllande parter där exempelvis lärarens agerande gav regelbunden feedback som i sin tur blev förväntad och elevens mottaglighet blev förväntad av läraren. Det blir inte någon konstighet då interaktionen fokuserar på ledtrådar för att utvecklas, förklarar Weick (ibid, s.149).

Weick förklarar att “När människor agerar på sina förväntningar, kan de anta vad de

förutspår kommer att vara där. Och när de sedan ser vad de har antagit använder de sina förutsägelser som en lins, som ofta bekräftar deras förutsägelse. Den gemensamma produkten av denna direktivåtgärd och selektiva uppmärksamhet är en uppsättning av insatser som matchar förväntningar och är vettiga (make sense på

engelska)”. Om VD:arna har fått sina förväntningar bekräftade har således det skapat mening för dem.