2. TEORETISKT RAMVERK
2.4 RAMVERKET I ANALYSEN
3.2.2 Kina: resolution 1757 – Hariritribunalens upprättande
Libanons tidigare, anti-syriske, premiärminister Rafik Hariri röstades igenom den 30:e maj 2007, med knapp marginal; fem medlemmar, varav Kina var en (Ryssland, Qatar, Sydafrika och Indonesien de övriga), valde att lägga ner sin röst.
Efter att ett avtal slutits mellan Libanons regering och dåvarande generalsekreterare Kofi Annan om tribunalens inrättande krävdes att Libanons parlament ratificerade avtalet. Det rådande politiska dödläge som uppstått då sex pro-syriska parlamentsledamöter lämnat sina poster, vilket medförde en majoritet för premiärminister Fuad Sinioras västvänliga koalition, innebar att den pro-syriske talmannen Nabih Berri vägrat sammankalla parlamentet varpå en ratificering omöjliggjordes. Siniora vände sig då till säkerhetsrådet och efterfrågade säkerhetsrådets hjälp med tribunalens upprättande (FN S/2007/281).
Kina framhöll i röstförklaringen avsaknaden av inrikespolitisk konsensus i Libanon angående tribunalens upprättande och att frågan var en intern angelägenhet som skulle skötas i enlighet med den libanesiska konstitutionen. Kina menade att Libanons legislativa organ åsidosattes genom åkallandet av kapitel VII för beslut om datum för tribunalens upprättande. Kina uttryckte också oro över att agerandet skulle skapa ett prejudikat för rådets inblandning i interna angelägenheter (FN SP/V5685).
Internationell makt och säkerhet
Kinas agerande utifrån internationell makt och säkerhet förklaras främst genom strävan efter att begränsa USA:s makt i regionen och Kinas intresse för regionens energitillgångar. Kinas tidigare marginella intresse för Mellanöstern har ökat i takt med Kinas ökade energibehov (Shichor 2006:1). Även om Kina sökt nya energikällor var Mellanöstern fortfarande Kinas primära tillhandahållare och stod för sextio procent av Kinas oljeimport. Enbart Iran stod för 15 procent av Kinas importerade olja och länderna hade i början av 2000-talet slutit ett avtal värt 100 miljarder dollar (Lam 2006:177, Shin och Tkacik 2006:3). Kina hade också under en längre tid exporterat vapen till Iran (Shin och Tkacik 2006:6).
Konflikten i Libanon ansågs i mångt och mycket vara en konflikt mellan shiamuslimer med Hizbollah i spetsen, enligt flera källor understödda av såväl Syrien (som också misstänktes för att ha varit delaktigt i mordet på Hariri) som Iran, och västvänliga sunnimuslimer och kristna med stöd från exempelvis Frankrike och USA (Shin Tkacik 2006, S/2007/262). Kinas agerande kan förstås som ett tecken på stöd för Iran och Syrien, båda starkt emot upprättandet
av Harritribunalen, men också motvikter till USA och dess allierade i strävan efter inflytande i regionen. Likaså kan agerandet anses vara ett resultat av Kinas försök att värna relationerna med oljeleverantören Iran och därmed tillförskansa sig ett större inflytande i regionen, tillika begränsa det amerikanska inflytandet. Allt enligt resonemanget att stater främst sätter eventuella vinster i relation till andra staters vinster (Mearsheimer 1995:12).
Dock ansågs dessa skäl inte tillräckligt starka för att hindra resolutionen från att antas. Detta bör främst förstås som ett resultat av att Kinas intressen i Libanon i realiteten var relativt små och långt ifrån landets kärnintressen. Vid ett veto riskerade Kina att försämra sina relationer med USA och EU, vilket skulle få negativa implikationer på den kinesiska ekonomin (Deng och Wang 2005:10).
Inomstatlig förklaring
Likt det tidigare undersökta resolutionsförslaget gällande Myanmar var Kinas skepticism mot tribunalens upprättande ett resultat av landets åsikt att det behandlade ärendet var en fråga för den inhemska regeringen – inte för det internationella samfundet (FN S/PV.5685). Resolutionen ansågs utgöra ett intrång på den inhemska jurisdiktionen och var baserat på en förfrågan av en premiärminister som endast med god vilja kunde anses vara en representant för hela det libanesiska folket (FN S/2007/286). Ett sådant agerande innebar med kinesiska ögon ett farligt prejudikat. Skulle Kina godkänna ett sådant förfarande i Libanon vore det exempelvis svårt att förneka Taiwans rätt att be säkerhetsrådet hantera en viss fråga, även om det i praktiken knappast skulle ske.
Även de kinesiska relationerna med närliggande stater, fientligt inställda till Libanons premiärminister, har enligt en inomstatlig förklaring betydelse i och med de ekonomiska incitamenten i fortsatta energileveranser. Den kinesiska tillväxten är till stor del beroende av fortsatt energitillgång (Lam 2006:138).
Incitamenten för ett veto torde dessutom ha blivit än större av att Hariritribunalen upprättades genom en hänvisning till kapitel VII, vilket innebar att sanktioner eller en militär intervention kunde följa. Även risken för att resolutionen skulle utgöra prejudikat om intrång på interna angelägenheter kan anses ha ökat som en följd av detta.
tribunalen endast genom långsökta förklaringar kunde kopplas till den inhemska sociopolitiska stabiliteten. Den ekonomiska utvecklingen är den som främst legitimerar partiets ställning och som är grunden till den ständigt efterfrågade sociopolitiska stabiliteten (Deng 2005:53). Denna ekonomiska utveckling får även anses vara mer beroende av goda relationer med USA och EU än Mellanöstern. Bara en något begränsad tillgång till den amerikanska marknaden vore ett stort bakslag för den kinesiska tillväxten (Garver 2005:216). Således ansågs det troligen viktigare att hålla sig väl med USA och EU, än att förhindra resolutionens genomförande.
Institutionalistisk förklaring
Flera av de skäl till Kinas val att lägga ner sin röst som diskuterats ovan går att härleda till att beslutet fattades i en institution. Kina hade såväl inomstatliga som makt– och säkerhetspolitiska skäl till att använda sitt veto men gjorde avvägningen att förlusterna gentemot EU och USA på längre sikt skulle vara större än den eventuella vinst ett veto skulle innebära. Allt i enlighet med Keohanes tankar om reciprocitet, ämneslänkning samt ryktespåverkan och dess påverkan på staters definierande av sitt intresse (Keohane och Nye 1987:734-735, Keohane1986:21-25). Vidare har Kina ett intresse av att frågor behandlas i säkerhetsrådet, där landet har möjlighet att förhindra resolutioner som ligger allt för nära Kinas kärnintresse (Bergsten 2006:140, Wang J. 2005:163f). I ett scenario där Kina framstår som en omöjlig samarbetspartner riskerar övriga stater att också i andra frågor agera utanför säkerhetsrådet och därmed minimera Kinas inflytande.
Beslutet att inte lägga in sitt veto mot resolutionen kan även ses som ett resultat av den aktörsroll FN intog i frågan, främst genom generalsekreterare Ban-Ki Moon och FN:s juridiska chef Nicolas Michel. Michel hade vid en briefing inför säkerhetsrådet angående sin resa till Libanon förklarat att det var svårt att se en inomstatlig lösning på problemet, likaså att Libanons juridiska system ur många aspekter var undermåligt (UN news service 2007). Efter att Michel fört fram ett liknande budskap till Ban-Ki Moon, samtidigt som generalsekreteraren mottagit det brev från premiärminister Siniora där säkerhetsrådets hjälp att upprätta tribunalen efterfrågades, klargjorde Ban att de diplomatiska försöken nått en återvändsgränd och att det nu var upp till rådets medlemmar att fatta nödvändiga beslut (FN S/2007/281). Således kan det argumenteras att organisationen FN använt sitt oberoende och centralisering och försökt att påverka rådets medlemmar, både genom generalsekreterarens explicita uttalande och genom Michels information att en lösning utan säkerhetsrådets
inverkan verkade omöjlig.
Samtidigt som institutionalismen gjorde det svårt för Kina att rättfärdiga ett veto, gav institutionens regler Kina möjligheten att visa sitt avstånd från resolutionen samtidigt som de framstod som relativt samarbetsvilligt och därmed inte äventyrade sina relationer med väst i alltför stor utsträckning. Det kan därför ses som ett bevis för Samuel Kims idé om att Kina använder sin möjlighet till nerlagd röst för att visa inför såväl stater från tredje världen som sin befolkning att Kina för en obereonde utrikespolitik, samtidigt som de till västländer signalerar att de på intet sätt är oresonliga (Kim 1994:423). Kinas stöd för Iranska intressen i frågan får också anses vara en relativt avancerad form av ämneslänkning där upprättandet av tribunalen via Irans påstådda stöd till Hizbollah kopplades till kinesisk energiimport.
Det kan dessutom argumenteras att då Kina lagt ner sina röster vid flertalet tidigare resolutioner angående Libanon9, uppstod inga nya kostnader för Kina genom att inte rösta för resolutionen, då Kinas agerande var det förväntade.