USA: förlängningen av UNMBIH i Bosnien Hercegovina

Resolutionsförslaget egentliga syfte var att förlänga FN:s fredsbevarande mission i Bosnien – Hercegovina, UNMBIH med sex månader. Missionen skulle den 1 januari 2003 ersättas av en polismission under EU:s överinseende. Förhandlingarna och omröstningen kom dock att präglas av närheten i tid till det att Romstadgan, vilken inkluderar upprättandet av internationella brottmålsdomstolen ICC, skulle träda ikraft. Därmed skulle deltagare av FN- missioner riskera åtal vid ICC, en domstol USA inte erkänner. Detta kom att vara den huvudsakliga anledningen till att USA lade in sitt veto mot förlängningen av UNMBIH (Schemann 2002, FN S/PV.4563).

I sin röstförklaring menade USA att ikraftträdandet av ICC skulle omöjliggöra amerikanska soldater i FN-missioner om inte soldater från länder som inte signerat Romstadgan erhöll immunitet, detta med hänvisning till risken för politiserade rättegångar. USA menade att landet hade en särställning i världen och att deras soldater därför var extra utsatta för denna risk. Det amerikanska vetot skulle inte uppfattas som ett minskat amerikanskt engagemang på Balkan, utan som ett resultat av den vikt USA fäste vid frågan om ICC (FN S/PV.4563).

Internationell makt och säkerhet

amerikanska inställningen till ICC, som i sin tur kan härledas till USA:s position i det internationella systemet. I sin röstförklaring hänvisade USA just till sin position i det internationella systemet, vilken ansågs göra landets soldater extra sårbara för politiserade åtal då ICC enligt stadgan skulle undersöka ärenden utifrån staters eller åklagares önskemål. Förvisso hade den åtalades hemstat då rätt att ställa personen inför rätta, men ansåg minst två av tre ICC-åklagare att staten (exempelvis USA) inte genomfört undersökningen grundligt kunde personen fortfarande ställas inför ICC (Scheffer 2000:117).

I enlighet med resonemang om staters ömsesidiga misstro kan alltså USA:s agerande att inte erkänna domstolen ses som ett resultat av en amerikansk oro för att domstolen skulle användas av stater i syfte att underminera den amerikanska maktpositionen (Mearsheimer 1995:11). Politiserade åtal skulle i en förlängning kunna användas av illvilliga stater för att försvaga USA:s militära kapacitet - ett klart exempel på när en internationell institution bidrar till relativa förluster för USA (Grieco 1988:499). Således valde USA att inte delta.

De fredsbevarande trupperna bör enligt en förklaring utifrån makt och säkerhet vara en del av en amerikansk strategi för att upprätthålla den egna maktpositionen och för att upprätthålla en global stabilitet. I ett scenario där USA, som ett resultat av att deras soldater riskerade ställas inför ICC, inte längre bidrar till FN-missioner skulle USA gå miste om ett medel för att upprätthålla sin maktposition. Således var det av stor vikt att förhindra ett sådant scenario.

Inomstatlig förklaring

Kort efter att George W. Bush efterträtt Bill Clinton som USA:s president annonserades att Bush inte ämnade överlämna frågan om ICC till senaten för ratificering (CRS 2006.2). Senaten hade tidigare vägrat att ratificera det avtal Clinton undertecknat (Foot m.fl. 2003:15). Det fanns bland de amerikanska inomstatliga aktörerna ett grundmurat motstånd till ICC, främst från militären som menade att det gick emot amerikanska traditioner att ställa soldater inför civil domstol (Nash 2000:157). Enligt David Skidmore hade också försvarsdepartementet kommit att få allt mer inflytande hos administrationen, bland annat som ett resultat av det militär-industriella komplexet där upprätthållandet av stark militärindustri även i fredstid är gynnsamt för den inhemska ekonomin (Skidmore 2005:221. Penguin Reference 1998:326f).

traditionellt varit skeptisk till amerikanskt engagemang i multilaterala samarbeten som ansågs inskränka på statens suveränitet (Foot m.fl. 2003:9). Likaså fanns det ett motstånd bland flera ledande jurister som hade försökt påverka Bush att förhandla fram immunitet för amerikanska FN-soldater. Detta då juristerna ansåg ICC vara ett intrång på den amerikanska juridiska suveräniteten (American Journal of International Law 2002:1). Flera tunga inomstatliga aktörers intresse sammanföll med presidentens åsikt. Allmänheten har över tid haft en positiv inställning till ICC, men deras inflytande var i denna fråga inte avgörande (Malone 2003:87, World Public Opinion 2006b:11). Frederick Rawski och Nathan Miller menar också att den amerikanska allmänheten ofta har en positiv inställning till multilaterala samarbeten men att dess inflytande på och intresse för den amerikanska politiken i säkerhetsrådet vanligtvis är liten, varpå plats ges åt mindre men mer högljudda grupper (Rawski och Miller 2004:367).

Utifrån Milners resonemang om att statens agerande är resultatet av en inomstatlig maktkamp mellan aktörer med olika mycket makt, kan slutsatsen dras att majoriteten av de viktiga aktörerna, av olika anledningar, var emot ICC vilket påverkade USA att använda sitt veto mot resolutionen om UNMBIH (Milner 1997:11,16).

Institutionalistisk förklaring

Det amerikanska vetot kan utifrån en institutionalistisk förklaring främst förstås utifrån hur säkerhetsrådets regler gav USA ett incitament att rösta mot resolutionsförslaget. Genom vetorätten gavs USA möjlighet att stoppa resolutionen för att visa på vilken vikt landet fäste vid frågan. USA kunde också använda vetot som ett slagträ i den fortsatta debatten om ICC och FN-trupper, då frågan om UNMBIH:s förlängning ”kidnappades” av USA. UNMBIH låg uppenbart inom sfären för säkerhetsrådets samhällsansvar och medlemmarna bör därmed ansett det vara viktigt att nå en snabb lösning, varpå USA:s påtryckningsmakt blev än större (Abbot och Snidal 1998:23f, Keohane 1986:20f).

USA godkände direkt efter sitt veto av resolutionen en så kallad teknisk förlängning av UNMBIH med tre dagar, för att ge ytterligare tid åt förhandlingar. Efter att rådet den 12 juli antagit säkerhetsrådsresolution 1422, vilken FN-soldater från icke-medlemmar av ICC gavs ett års immunitet kunde medlemmarna också enas om en förlängning av UNMBIH. USA använde således sin vetomakt till att få sin vilja igenom.

rådets påverkande styrka. Det var inte oförenligt med kostnader, i form av försämrat rykte i en tid där USA kraftigt kritiserats för sin behandling av krigsfångar och för att vandra en ensam väg, att inte signera Romstadgan, eller att stoppa förlängningen av UNMBIH. Dock ansågs det att godkännandet av resolutionen skulle få så pass svåra implikationer för USA att vinsterna av att lägga in sitt veto översteg de förluster i form av ryktespåverkan och reciprociteten förde med sig.