Malmö Högskola IMER
Magisteruppsats Internationella Relationer Höstterminen 2007/2008
Beslut i säkerhetsrådet – konsekvensen av staters agerande
En teoriutvecklande studie med syftet att förklara
staters agerande i FN:s säkerhetsråd
Författare: Daniel Engström Handledare: Magnus Ericson
Abstract
The primary purpose of this study is to develop a theoretical framework which can contribute to a broader theoretical understanding of the actions of the U.N. Security Council members. The framework rests upon a rationalistic foundation and it is constituted of three different models of explanation; a first one focuses on international power and security, the second is a domestic explanation of foreign policy behaviour and the third is an institutional explanation. The framework is then applied on a case study in which the actions of China and the United States in the Security Council are explained. Among the findings worth mentioning is that the members find the Security Council to be an important institution and that there is an apprehension of the precedential power of the institution. The study also shows that the action of the members largely is the result of long term calculation influenced by reciprocity and reputational effects. It is further indicated that the historical context influence the way state actions are perceived, hence it also affect the reciprocity and reputational effect. The study as well points out that a permanent member is more likely to use its veto when there are strong domestic reasons of so doing. In general the developed theoretical framework seems to be well suited to explain states behaviour in the Security Council and may provide a foundation for further theoretical studies on the subject.
Key Words: U. N. Security Council, Multilateral Co-operation, Foreign Policy Analysis,
Institutionalism, Domestic
Word Count: 26 713 Sammanfattning
Studiens primära syfte är att utveckla ett teoretiskt ramverk som kan bidra till en ytterligare teoretisk förståelse för staters agerande i FN:s säkerhetsråd. Ramverket vilar på en rationalistisk grund och bygger på tre förklaringsmodeller; en första med fokus på internationell makt och säkerhet, en andra inomstatlig förklaring och en tredje institutionalistisk förklaring. Ramverket appliceras sedan på en fallstudie där Kinas och USA:s agerande i säkerhetsrådet analyseras. Bland studiens slutsatser bör framhållas att säkerhetsrådet av stater anses vara en viktig institution och att det råder en påtaglig respekt för rådets prejudicerande makt. Studien visar även att säkerhetsrådsmedlemmars beslut till stor del är resultatet av långsiktiga kalkyler utifrån reciprocitet och ryktespåverkan, samt att den historiska kontexten påverkar hur staters agerande tas emot av övriga medlemmar. Vidare indikerar studien att staters veton främst kan härledas till inomstatliga faktorer. Uppsatsens ramverk får anses vara väl anpassat för att förklara staters agerande i säkerhetsrådet och kan utgöra grunden för vidare forskning inom ämnet.
Nyckeolord: FN:s säkerhetsråd, Multilateralt samarbete, Utrikespolitisk Analys, Institutionalism,
Inomstatlig
FÖRKORTNINGAR
AU – Afrikanska Unionen
APAIC - American Israel Public Affairs Committee CCP – Kinesiska Kommunistpartiet
EU – Europeiska Unionen FN – Förenta Nationerna FPA – Foreign Policy Analysis G8 – Grupp 8
IAEA – International Atomic Energy Agency ICC – Internationella brottsmålsdomstolen ICJ – Internationella domstolen
IR – Internationella relationer
MINUGUA - The United Nations Verification Mission in Guatemala MR-kommissionen – Kommissionen för mänskliga rättigheter NATO – North Atlantic Treaty Organization
OAS – Organization of American States UD – Utrikesdepatementet
UNMBIH – United Nations Mission in Bosnia and Herzegovina URNG - Unidad Revolucionaria National Guatemalteca
UNAMID – United Nations African Mission In Darfur WEOG – West European and Others Group
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING __________________________________________________________ 1
1.1 INTRODUKTION ________________________________________________________ 1 1.1.1 Kort introduktion till säkerhetsrådet _____________________________________________ 2 1.1.2 Säkerhetsrådet i IRdebatten____________________________________________________ 3 1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING __________________________________________ 6 1.3 METOD OCH MATERIAL ________________________________________________ 8 1.3.1 Fallstudier ___________________________________________________________________ 8 1.3.2 ”Add Complexity as Needed” __________________________________________________ 11 1.3.3 Vetenskapsteoretisk diskussion och utgångspunkt _________________________________ 13 1.3.4 Teorival ____________________________________________________________________ 14 1.3.5 Material ____________________________________________________________________ 16 1.3.6 Övriga avgränsningar ________________________________________________________ 17 1.3.7 Uppsatsens struktur __________________________________________________________ 17
2. TEORETISKT RAMVERK ______________________________________________ 19
2.1 INTERNATIONELL MAKT OCH SÄKERHET ______________________________ 19 2.2 INOMSTATLIG FÖRKLARING ___________________________________________ 21 2.3 INSTITUTIONALISTISK FÖRKLARING___________________________________ 23 2.4 RAMVERKET I ANALYSEN______________________________________________ 27
3. ANALYS _____________________________________________________________ 29
3.1 VETO __________________________________________________________________ 29 3.1.1 Kina: tillsättandet av militärobservatörer i Guatemala _____________________________ 30 3.1.2 Kina: situationen i Myanmar __________________________________________________ 33 3.1.3 USA: förlängningen av UNMBIH i Bosnien Hercegovina __________________________ 36 3.1.4 USA: situationen i Mellanöstern inklusive Palestinafrågan __________________________ 39 3.1.5 Sammanfattning: veto ________________________________________________________ 41 3.2 NERLAGD RÖST________________________________________________________ 43 3.2.1 Kina: resolution 1244 – Kosovo under FNadministration ___________________________ 43 3.2.2 Kina: resolution 1757 – Hariritribunalens upprättande _____________________________ 46 3.2.3 USA: resolution 1544 – situationen i Mellanöstern inklusive Palestinafrågan ___________ 50 3.2.4 USA: resolution 1593 – remittering av situationen i Darfur till ICC ___________________ 52 3.2.5 Sammanfattning: nerlagd röst__________________________________________________ 56 3.3 KONSENSUS ___________________________________________________________ 58 3.3.1 Resolution 1747 – Irans nukleära program _______________________________________ 58 3.3.1.1 Kina: Resolution 1747_____________________________________________________ 58 3.3.1.2 USA: resolution 1747 _____________________________________________________ 61 3.3.2 Resolution 1769 – Hybridstyrka till Darfur _______________________________________ 64 3.3.2.1 Kina: Resolution 1769_____________________________________________________ 64 3.3.2.2 USA: resolution 1769 _____________________________________________________ 67 3.3.5 Sammanfattning: konsensus ___________________________________________________ 70 4. SLUTSATS ___________________________________________________________ 72 4.1 SLUTSATSER AV ANALYSEN ____________________________________________ 72 4.2 UTVÄRDERING AV RAMVERKET _______________________________________ 77 5. REFERENSLISTA ____________________________________________________ 80
-1. INLEDNING
Uppsatsens inledningskapitel rymmer flera av studiens centrala aspekter. Förutom att en introduktion till ämnesvalet ges presenteras studiens empiriska och teoretiska syfte. Vidare ges förklaringar till flera av studiens metodologiska och vetenskapsteoretiska utgångspunkter. Kapitlets övergripande syfte är att tydliggöra uppsatsens utgångspunkter och därmed visa vad läsaren har att vänta sig av denna uppsats.
1.1 INTRODUKTION
Ofta kan det i den allmänna debatten märkas en frustration över Förenta Nationernas (FN) oförmåga att hantera svåra konflikter och upprätthålla någon slags global lag och ordning. Främst riktas frustrationen över sakernas tillstånd mot FN:s säkerhetsråd som ofta fått symbolisera såväl FN:s som det internationella samfundets tillkortakommanden i försöken att stoppa konflikter och mänskligt lidande. En ständigt återkommande fråga är varför säkerhetsrådet inget gör. Då säkerhetsrådet är ett institutionaliserat samarbete med syftet att främja internationell fred och säkerhet kan frågan synas berättigad. Men då säkerhetsrådet också är ett mellanstatligt samarbete borde en mer relevant fråga vara varför stater agerar som de gör i säkerhetsrådet. Det var på grund av medlemsstaternas agerande som FN inte ingrep i Rwanda eller Srebrenica, det var säkerhetsrådsmedlemmar som sanktionerade den USA-ledda interventionen vid Iraks ockupation av Kuwait 1991 medan medlemmarnas agerande tolv år senare innebar att interventionen i Irak 2003 ej sanktionerades av säkerhetsrådet. Därför syftar denna uppsats till att söka förklaringar till säkerhetsrådsmedlemmarnas agerande genom att studera Kinas och USA:s agerande i säkerhetsrådet.
Hur statens agerande kan förklaras är en av de klassiska frågeställningarna inom internationella relationer (IR). Såväl Thycydides ”Reflections on the Peloponnesian War” (1903) som Clausewitz ”on war” (1997) och Waltz ”man, the state and war” (1959) har sökt förklaringar till statens agerande och uppkomsten av krig. Med tiden har det också blivit allt vanligare att förutom att söka förklaringar till varför stater går i krig också förklara varför (eller varför inte) stater samarbetar och huruvida det faktum att stater faktiskt samarbetar påverkar staters agerande.
Säkerhetsrådet har för ändamålet att främja internationell fred och säkerhet av FN:s medlemsstater givits rätten att fatta folkrättsligt bindande beslut. Säkerhetsrådets 15 medlemmar, varav fem med vetorätt, har möjligheten att införa sanktioner mot en stat, auktorisera fredsbevarande styrkor till en annan och upprätta en internationell tribunal i en tredje. De kan i extrema fall besluta om en militär intervention som den inhemska regeringen motsätter sig. Medlemsstaternas agerande, framförallt de permanentas, inverkar således på internationell politik. Att studera vad som ligger bakom staters agerande i säkerhetsrådet är därför intressant för studiet av internationella relationer och innefattar två av de mer centrala frågorna inom IR-teorin; hur kan staters agerande förklaras och hur (om ens) påverkar institutionaliserade samarbeten staters agerande.
1.1.1 Kort introduktion till säkerhetsrådet
Efter misslyckandet med Nationernas Förbund rådde bland världens ledande stater enighet om att en internationell institution fordrade mer fokus på maktpolitik och verklighet än välgörenhet och önsketänkande (Luck 2006:11). Andra världskrigets segrarmakter USA, Sovjet, Storbritannien och Kina sågs som potentiella ”världspoliser” och Franklin D. Roosevelt exemplifierade visionen när han på julafton 1943 förklarade att då dessa fyra nationer och deras allierade representerade mer än tre fjärdedelar av jordens befolkning var risken för ett nytt världskrig obefintlig – om dessa nationer med dominerande militär styrka tillsammans agerade för att bibehålla freden (Luck 2006:11). De fem permanenta medlemmarna (även Frankrike hade nu införlivats bland de fem) var eniga om vikten av enhällighet dem emellan och vetorätten inkorporerades, efter långa förhandlingar, i FN-stadgan (art. 27(3)) som antogs den 26 juni 1945.
Säkerhetsrådets primära ansvar är att å FN-medlemmarnas vägnar upprätthålla internationell fred och säkerhet (FN-stadgan art. 24 (1)). Enligt artikel 25 samtycker FN:s medlemmar till att godtaga och verkställa säkerhetsrådets beslut. Således blir säkerhetsrådets beslut folkrättsligt bindande. Detta till skillnad från exempelvis generalförsamlingen, vars resolutioner endast är rekommendationer. För att upprätthålla internationell fred och säkerhet skall säkerhetsrådet enligt kapitel VI primärt söka uppnå en fredlig lösning mellan parterna (art. 33, art. 34). Enligt kapitel VII äger säkerhetsrådet rätt att besluta om tvingande åtgärder i enlighet med artikel 41 (sanktioner, embargo, upprättandet av internationella tribunaler) eller som sista utväg genom artikel 42 (genom militära medel) för att upprätthålla eller återskapa
internationell fred och säkerhet. Säkerhetsrådet är därmed den enda globala organisationen som med folkrättsligt stöd kan utföra tvingande åtgärder för att genomföra tagna beslut.
Rådet består sedan 1963 av 15 medlemmar, istället för som initialt 11. Förutom de fem permanenta medlemmarna består rådet av tio tillfälliga medlemmar som väljs över två år med 2/3 majoritet i generalförsamlingen. De tillfälliga platserna är uppdelade mellan de olika regionala grupper som finns i FN och uppdelningen är som följer; Afrika har tre platser, WEOG (Västeuropa, Kanada, Australien Nya Zeeland), Latin– och Sydamerika samt Asien har två var och Östeuropa har en. De tillfälliga medlemmarna kan inte omedelbart återväljas.
1.1.2 Säkerhetsrådet i IR-debatten
Som tidigare nämnts är studiet av staters agerande och samarbete samt relationen mellan dessa två centralt inom IR-forskningen. Oavsett syn på institutioners inverkan på internationella systemet har IR-teoretiker blivit tvungna att förhålla sig till dem då dess existens varit ett faktum1. Dock har intresset för FN i allmänhet och säkerhetsrådet i synnerhet varit relativt svalt. Institutionalistiska teoretiker likt Robert Keohane, Joseph Nye och Oran Young har främst fokuserat på regionala samarbeten såsom EU, eller multilaterala globala samarbeten rörande ”mjukare” frågor såsom klimat eller handel. Även bland funktionalister såsom David Mitrany och Ernst Haas har institutioners roll främst exemplifierats av EU. En tänkbar förklaring till att säkerhetsrådet i stort förbisetts är samarbetsformen där medlemmarna själva sällan direkt berörs av besluten. Som en direkt följd av avsaknaden av egentligt ömsesidiga åtaganden medlemmarna emellan, institutionens mellanstatlighet och de permanenta medlemmarnas vetorätt får interdependensen i samarbetet anses som ringa, likaså risken för oärlighet och svek enligt logiken kring fångarnas dilemma.
Inom internationella relationer har studier om FN och säkerhetsrådet ofta inneburit undersökningar av röstmönster, främst inom generalförsamlingen, för att hitta eventuella förekomster av alliansbildningar (se exempelvis Keohane 1967, Kim and Russet 1997, Voeten 2000). Även reformeringen av säkerhetsrådet har varit ett återkommande tema, liksom vetorätten och maktförhållanden vid förhandlingar (se exempelvis Blum 2005, O´Neill 1996, Voeten 2001). Särskilt intressant är Erik Voetens ”Outside Options and the Logic of Security
1Bara det faktum att John Mearsheimer ansåg sig tvingad att skriva ”The False promise of International
Institutions” om varför institutioner inte har någon betydelse, indikerar att uppfattningen om att institutioner
Council Action” där han bland annat argumenterar att en supermakt i en unipolär
världsordning ges ett ytterligare förhandlingsargument i och med sin möjlighet att agera utanför rådets ramar. Supermaktens möjlighet att genom påtryckningar få sin vilja igenom ökar därmed.
Under senaste decenniet har studierna kring säkerhetsrådet ofta kretsat kring humanitära interventioner och dess moraliska samt legala legitimitet. Studierna har ofta varit normativa till sin karaktär, där FN och säkerhetsrådet har fått symbolisera det internationella samfundets oförmåga att hantera nya säkerhetsproblem (se exempelvis Melvern 2001). Undersökningarna har främst fokuserat på specifika kriser, exempelvis Rwanda (Gourevitch 1998) och Haiti (Malone 1998) och antagit en beskrivande karaktär.
Specifika säkerhetsrådsstudier
Ett fåtal studier med explicit fokus på säkerhetsrådet bör lyftas fram. Sydney Baileys (1998) uttömmande verk ger en god insyn i säkerhetsrådets procedurer och arbete och anses av David Malone vara det huvudsakliga referensverktyget för alla som studerar säkerhetsrådet (Malone 2004:2). Malone själv har stått för två av de mer omfattande studierna om beslutsfattande i säkerhetsrådet. Malones historiska och akademiskt fria angreppssätt samt hans erfarenhet som diplomat på den kanadensiska FN-representationen gör ”Decision-Making in the Security
Council – the case of Haiti” (1998) till en heltäckande beskrivning av beslutsfattandet kring
interventionen och återuppbyggnaden av Haiti. Malones studie har kritiserats för att inte omfamna någon IR-teoretisk utgångspunkt men beslutet är enligt Malone ett resultat av viljan att ge en så heltäckande beskrivning som möjligt av skeendet (Malone 1998:5). Den generella och teoretiska relevansen blir som en följd av detta beslut något begränsad, vilket dock inte hindrar studiens resultat från att ha teoretisk relevans, främst i belysandet av processens komplexitet och synliggörandet av de många intressen som omgärdar varje fråga.
Malones huvudsakliga frågeställning är hur och varför säkerhetsrådet nådde sitt beslut att intervenera i Haiti 1994 (Malone 1998:2). För att undersöka detta väljer Malone att bland annat studera agerandet hos flera av Malone utsedda nyckelaktörer: USA, övriga säkerhetsrådsmedlemmar, generalsekreterarens vängrupp för Haiti, FN-sekretariatet och haitiska förgrundsgestalter.
I sina slutsatser pekar Malone på ett flertal för min egen studie intressanta förklaringar till rådets agerande. Bland de mer intressanta aspekterna märks Malones slutsats att USA:s agerande som drivande stat främst var ett resultat av inomstatliga faktorer, framförallt den stora haitiska flyktingströmmen. Haitier i USA bedrev enligt Malone en framgångsrik lobbyverksamhet samtidigt som flera grupper inom USA ville stoppa den massiva flyktingströmmen. Detta tillsammans med ett stort tryck på president Clinton att visa handlingskraft skapade en situation där presidenten såg sig tvingad att agera. Bland övriga säkerhetsrådsmedlemmar var det nationella intresset för en intervention litet, men det fanns inte heller något egentligt motstånd. Då USA och Organization for American States (OAS) tog ett stort ansvar för genomförandet av interventionen fanns därför ingen anledning för övriga medlemmar att motsätta sig den (Malone 1998:156-171).
Malone menar vidare att agerandet från rådets permanenta medlemmar och länder i Haitis närhet var avgörande för utfallet. Dessa aktörers intresse förändrades över tid och då de sammanföll kunde en överenskommelse nås (Malone 1998:179ff). Malone betonar att hans ibland spekulativa slutsatser endast är en god förklaring till det beskrivna skeendet och att det inte är lämpat att förklara andra sammanhang då rådet hanterar varje fall specifikt (Malone 1998:155). Malone påpekar också att hans studie visat på vikten av fortsatta undersökningar av staters intresse och beslutsfattande i säkerhetsrådet (Malone 1998:180).
Inte heller antologin ”the UN Security Council – From the Cold War to the 21st century” är teoretiskt driven. Malone menar att antologin främst skall ses som näring för teoretiska studier (Malone 2004:3). Likväl är den en allomfattande studie av säkerhetsrådets arbete där allt från beslutsfattande till reformeringen och fredsbevarande operationer avhandlas.
Peter Viggo Jakobsens studie över tänkbara förklaringsfaktorer till humanitära interventioner är även den intressant (Jakobsen 1996). Jakobsens använder fem förklaringsfaktorer: nationellt intresse, tydlig humanitär eller legal legitimitet, CNN-effekten, inomstatlig påverkan samt möjlighet till framgång. Enligt Jakobsens slutsatser har det nationella intresset i de flesta fall varit underordnat en god möjlighet till framgång, CNN-effekten och tydlig humanitär eller legal legitimitet. Slutsatserna är intressanta och indikerar hur staters agerande i säkerhetsrådet kan förklaras, men de är också som författaren själv påpekar, något bristfälliga och ibland tunt underbyggda (Jakobsen 1996:8).
Gemensamt för ovan refererade studier kring beslutsfattande inom säkerhetsrådet är att de saknar explicita IR-teoretiska utgångspunkter. Detta innebär inte att studierna saknar relevans för IR-teorin, om inte annat visar de på komplexiteten i beslutsfattandet och därmed också staters agerande. Men genomgången visar också på ett tomrum gällande teoretiskt drivna studier av medlemmarnas agerande.
1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING
Som genomgången ovan visat verkar det finnas ett tomrum gällande teoretiskt drivna studier om säkerhetsrådet och dess medlemmars agerande. Utan ambitionen att fylla hela tomrummet syftar uppsatsen därför primärt till att skapa ett ramverk för förklarandet av staters agerande i
säkerhetsrådet. Det utarbetade ramverket bygger på tre olika förklaringsmodeller för staters
agerande: förklaringsmodell (a) med fokus på staters strävan efter makt och säkerhet i det internationella systemet, förklaringsmodell (b) med fokus på inomstatliga påverkansfaktorer, samt förklaringsmodell (c) med institutionellt fokus. Ramverket kommer sedan att användas i en fallstudie där Kinas respektive USA:s agerande vid vardera sex resolutioner analyseras. Detta innebär att det inom fallstudien görs tolv observationer.
I Harry Ecksteins kategorisering av olika typer av fallstudier återfinns tre typer av teoretiska fallstudier: den heuristiska - där man via fallen försöker få indikationer om nya teoriers förklaringskraft, den rimlighetsprövande - där forskaren först testar teorin vid en pilotstudie för att försöka utröna vilken modell som är bäst lämpad för en framtida, mer omfattande, studie, centralt fall - där fallet har valts då det anses särskilt lämpat för att undersöka teorin i fråga (Gustavsson 1998:8). Då jag genom fallstudien försöker få indikationer på ramverkets användbarhet för att förklara staters agerande i säkerhetsrådet får studiens teoriutvecklande syfte anses rymmas inom det Eckstein benämner heuristisk fallstudie. Därför kommer ramverket att i ett avslutande kapitel utvärderas genom en diskussion kring dess förtjänster och brister.
Uppsatsens syfte är inte att skapa ett ramverk som till fullo kan förklara staters agerande i säkerhetsrådet, därtill är studiens tillgång till tid, utrymme och material för liten. Studien bör därför ses som ett försök till ett litet bidrag till en ökad teoretiskt förståelse av staters agerande i säkerhetsrådet. Det finns också en underordnad ambition att ramverkets utformning skall
möjliggöra att dess grunder används även vid förklarandet av staters agerande i andra institutioner, men även denna möjlighet begränsas av ovan nämnda omständigheter.
Utöver uppsatsens teoriutvecklande syfte rymmer studien även ett empiriskt syfte. Fallstudier med empiriskt syfte differentieras av Eckstein genom användandet av teori för att förklara fallet som sådant. I den teoretiskt formade2 (eng. disciplined-configurative) fallstudien vägleds forskaren av teorier, medan analysen i den utefter fallet formade (eng. configurative-idiographic) fallstudien sker utan teoretisk vägledning med syftet att beskriva det enskilda fallet (Gustavsson 1998:8). Denna studies empiriska syfte är att utifrån uppsatsens ramverk förklara och nå ytterligare kunskap om Kinas och USA:s agerande i säkerhetsrådet, varpå studien utifrån Ecksteins terminologi även får betraktas som en teoretiskt formad fallstudie. Studien förväntas ge delförklaringar till Kinas och USA:s agerande i säkerhetsrådet. Därmed söks också förklaringar till varför rådet antar merparten av sina resolutioner enhälligt, men också varför Kina och USA vid flera tillfällen går emot övriga medlemmar och förhindrar att resolutionerna antas. Detta ska emellertid anses vara underordnat det teoretiska syftet. De båda syftena får anses vara kompletterande då analysens empiriska resultat kommer att ligga till grund för utvärderingen av ramverkets förklaringskraft.
För att uppnå studiens syfte kommer jag att använda mig av följande frågeställningar:
Hur kan Kinas och USA:s agerande i säkerhetsrådet mellan 1997-2007 förklaras
utifrån staters strävan efter makt och säkerhet i det internationella systemet, inomstatlig maktkamp och påverkan samt institutionalism?
I vilken grad är möjligt att utifrån uppsatsens ramverk förklara staters agerande i
säkerhetsrådet?
Hur kan ramverket ytterligare förbättras för att ytterligare bidra till en ökad teoretisk
förståelse av staters agerande i säkerhetsrådet?
Då de båda syftena, och därmed också frågeställningarna, är kompletterande rymmer frågeställningarna flera underfrågor som får implikationer för uppsatsens avslutande utvärdering av ramverket. Då ramverket kommer att appliceras på flera olika resolutioner med skilda utfall samt två olika länder blir det en naturlig följd att fråga sig ifall ramverket är
2Vid översättning av Ecksteins kategorisering av fallstudier valde jag att istället för en strikt översättning
använda mig av en friare översättning som förhoppningsvis bättre fångat det engelska uttryckets essens. För att underlätta för läsaren och visa på begreppets härkomst skrivs även det engelska uttrycket ut.
bättre lämpat att analysera endera vald stat eller utfall. Det blir också naturligt att fråga sig om förklaringarna inom ramverket skiljer sig åt beroende på stat, utfall och typ av fråga, det vill säga ifall någon förklaringsmodell bättre tycks kunna förklara vissa skeenden.
1.3 METOD OCH MATERIAL
Ett uppsatsarbete präglas i mångt och mycket av valmöjligheter och därmed också av vikten av att göra val. Nödvändigheten av att göra val bör ses i ljuset av James Rosenaus påstående att ”It is sheer craziness to dare to understand world affairs” (i Ericson 2000:20). De val som görs är ett resultat av – kanske ibland också en kompromiss mellan – viljan att kunna förklara allt och möjliggörandet av ett vetenskapligt arbete.
En studie kan inte förklara alla skeenden inom världspolitiken, det är alldeles uppenbart. Att kunna ge en tillfredsställande förklaring till ett speciellt skeende eller fenomen är i sig en prestation. För att möjliggöra en delförklaring av det valda skeendet, samtidigt som studien förblir hanterbar har det gjorts ett antal val. Gjorda val inverkar per automatik på arbetets utformning, analysens resultat och vilka slutledningar som sedan kan dras. Därför får det anses som författarens plikt att redogöra för vilka val som gjorts och varför dessa gjorts. Nedan kommer några av uppsatsens mer centrala val att diskuteras.
Uppsatsen kan utifrån Hudsons och Vores (1995) definition anses utgöra ett bidrag till det som inom IR benämns Foreign Policy Analysis (FPA), eller utrikespolitisk analys. Inom FPA finns ett otal olika utgångspunkter, men som minsta gemensamma nämnare innebär FPA en undersökning av hur utrikespolitiska beslut fattas. Inom FPA söks förklaringar till staters agerande genom att de ses som individuella enheter i det internationella systemet. Synen på staten som en enhetlig aktör bryts ned och förklaringar söks på flera nivåer, bland annat inom staten (Hudson och Vore, 1995:209f, Gustavsson 1998:16).
1.3.1 Fallstudier
Att studien består av en fallstudie har redan diskuterats, inte minst som en del av diskussionen kring uppsatsens syfte. Dock förtjänar ämnet en ytterligare diskussion där bland annat fallstudiens fördelar och nackdelar diskuteras, likaså bör det resoneras kring val av fall.
Kvalitativa fallstudier är en av de vanligare metoderna inom samhällsvetenskapliga studier och appliceras antingen på ett eller flera fall. (Burnham m.fl.. 2004:53). Fördelen med att endast fokusera på ett enskilt fall är, som tidigare antytts, att forskaren ges möjlighet till en mer omfattande analys av fallet och därmed får en mer heltäckande bild av ett skeende (Gustavsson 1998:7). Fler antal fall ger i sin tur bättre möjlighet till generaliseringar och en eventuell prövning av teoriers förklaringskraft blir mer rigorös (Burnham m.fl. 2004:55). Som en följd av detta används enskilda fallstudier främst för att uppnå specifik kunskap, medan flera fall används för att nå generell kunskap (Ericson 2000:23).
Denna studie är utformad som en kvalitativ fallstudie där ramverket appliceras på ett enskilt fall – säkerhetsrådet. Samtidigt rymmer fallstudien tolv olika observationer i form av olika resolutioner. Att endast använda sig av ett fall har kritiserats för att ge svar som är obestämda och vaga, då faktorer som generellt har en avgörande betydelse kan förbises i det enskilda fallet. Studien kan också sägas bli känslig för feltolkning av materialet och minska möjligheten till generaliseringar (Hopkin 2002:249, Tallberg 1999:17ff). Enskilda fallstudier kan enligt Magnus Ericson endast bidra till generell kunskap om de styrs av teori och är strukturerade på ett sätt som möjliggör komparation (Ericson 2000:24). Används generella teoretiska variabler för beskrivning och förklaring av fallet, samtidigt som det görs flera observationer inom det enskilda fallet, menar Jonas Tallberg att möjligheten till generaliseringar ökar ytterligare (Tallberg 1999:19). Tallberg menar vidare att studiens jämförande element ska göras explicita för att möjliggöra generaliseringar utifrån enskilda fallstudier.
Med utgångspunkt i ovan förda resonemang vill jag mena att valet att använda en enskild fallstudie väl överensstämmer med studiens syfte. Beroende på att det inom fallstudien finns flera fall, eller observationer, går det också att göra flera jämförelser inom fallet, exempelvis mellan de båda staterna och mellan olika resolutioner. Därmed möjliggörs också begränsade generaliseringar om staters agerande i säkerhetsrådet. Detta tillsammans med att det finns generella variabler i form av de tre förklaringsmodellerna som torde kunna appliceras på andra liknande fall möjliggör mycket begränsade generaliseringar om staters agerande i andra institutioner. Detta är dock som tidigare nämnts underordnat syftet att dra slutsatser kring staters agerande i säkerhetsrådet. Slutligen måste det framhållas, likt Ericson gör, att generaliseringar inom samhällsvetenskap är villkorade och att en generalisering inte kan antas vara för alltid sann (Ericson 2000:23).
Varför säkerhetsrådet?
Säkerhetsrådet som institution har som tidigare påvisats spelat en relativt undanskymd roll inom studiet av internationella relationer. Bland realister har institutionen ansetts vara en arena där mäktiga stater kan genomföra sin politik. Bland institutionalister och integrationsteoretiker har rådet stått i skuggan av mer ekonomiskt orienterade institutioner såsom EU, IMF och WTO. Därför är ett rättfärdigande av valet att studera säkerhetsrådet på sin plats.
För mig är det alldeles uppenbart att säkerhetsrådet spelar roll i internationell politik. Detta bevisas inte minst av det engagemang och arbete som rådets medlemmar faktiskt lägger ner på säkerhetsrådet. Det kan exemplifieras av Colin Powells presentation inför Irak-kriget 2003, på det arbete stater lägger ner vid medlemskandidaturer eller den energi flera stater lägger vid att få till stånd en reformering av rådet som skulle innebära nya permanenta medlemmar. Det kan också exemplifieras av hur samtliga rådsmedlemmar under tio timmar, utan uppehåll för mat, diskuterade ett icke-bindande pressuttalande om de brittiska sjömän som omhändertogs av iransk gränspolis under våren 2007.
Säkerhetsrådets vikt kan också exemplifieras av frågorna på rådets agenda. 2007 innefattade agendan bland annat Irans nukleära program, Kosovos eventuella självständighet och frågan om att sända över 20 000 soldater till Darfur – alla frågor som rönte stort intresse bland såväl stormakter som media, men som också innebar direkta konsekvenser för människorna i dessa regioner. Det kan också exemplifieras av de understundom fräna debatterna om vilka frågor som hör hemma på säkerhetsrådets agenda. Även om säkerhetsrådets sammansättning får anses något otidsenlig är det ändå ett faktum att världens militära stormakter dagligen möts för konsultationer om den internationella freden och säkerheten. Slutligen går det inte att frångå det massmediala och allmänna intresse som finns för säkerhetsrådet samt de (från och till orealistiska) förhoppningar som ställs på FN:s säkerhetsråd.
Varför USA och Kina?
Kina och USA är två stater som får anses centrala för säkerhetsrådets möjlighet att nå överenskommelser, inte bara genom sin vetomakt, utan också beroende på att de i flera frågor står långt ifrån varandra. Detta gäller inte minst frågor om statens suveränitet och extern inblandning i interna angelägenheter. De båda staterna skiljer sig också åt konstitutionellt
(enpartisystem/flerpartisystem) och i graden av internationellt engagemang (relativt lite/mycket). Att välja två permanenta medlemmar utökar också analysens potentiella temporala spännvidd, vilket får anses gynna uppsatsens syfte.
Vilka resolutioner – och varför?
Analysens tio resolutioner har kategoriserats och valts utifrån staternas tre möjliga agerande vid omröstningar: veto, nerlagd röst och bifall. I de två sistnämnda kategorierna har resolutionerna som ett resultat av statens agerande antagits, vid bifall dessutom enhälligt. Inom de två förstnämnda kategorierna har urvalet varit begränsat, Kina har exempelvis under den undersökta perioden endast använt sig av sin vetorätt tre gånger. USA har primärt använt sin vetorätt och möjlighet till att lägga ner sin röst vid frågor rörande den arabisk-israeliska konflikten.
Varför veto valts torde vara uppenbart då staten vid ett veto väljer att sätta sig emot majoriteten av rådets medlemmar och förhindra en resolutions antagande. Att observationen av staters nerlagda röst sker vid resolutioner som antagits är ett resultat av det intressanta i att stater då låter resolutionen antas, trots att de uppenbarligen inte stödjer den. Vid bifall har enhälligt antagna resolutioner valts som ett resultat av att samtliga medlemmar lyckats komma överrens, trots att Kina och USA vid dessa två observationer initialt stått långt från varandra.
Utöver denna initiala gallring har resolutionerna valts som ett resultat av en uppfattning hos författaren att statens agerande inte varit det förväntade, att en stats ståndpunkt förändrats över tid eller att resolutionen får anses som särskilt viktig för endera staten. Resolutionerna har också valts utifrån författarens intresse och uppfattning om möjlighet till god materialinsamling.
1.3.2 ”Add Complexity as Needed”
3Uppsatsens teoretiska ramverk skapas i kapitel två och består av tre olika förklaringsmodeller till staters agerande. Användandet av flera förklaringsfaktorer är en frekvent förekommande metod inom internationella relationer (se exempelvis Andriole m.fl. 1975, Allison 1969,
3I detta fall anser jag att det finns ett värde att bevara det engelska uttrycket, inte minst då uttryckets innebörd
Keohane och Nye 1989). En uppenbar fördel med att använda flera förklaringsfaktorer är att flera olika aspekter av ett skeende synliggörs på ett förhoppningsvis strukturerat sätt.
Den exakta utformningen kan dock skilja sig åt. Exempelvis väljer Graham Allison att i sin studie om Kubakrisen låta tre olika förklaringar separat förklara skeendet, för att sedan i en avslutning diskutera och i viss mån jämföra de olika förklaringarna (Allison 1969:689ff). Allison menar att lika väl som mer information är viktig för en ökad förståelse, är det av största vikt att förstå vilken information observatören använder i sin analys. Den använda informationen är enligt Allison en följd av observatörens konceptuella premisser. Därför är Allisons huvudmål att undersöka några av de grundläggande antagandena för analysen av regeringars beteende.
Även Keohane och Nye använder i sin ”Power and Interdependence” (1989) sig av flera olika förklaringsmodeller. Deras metod skiljer sig dock från Allisons, då förklaringsmodellerna istället för att separat förklara ett skeende läggs på varandra utefter logiken ”add complexity as needed” (Keohane och Nye 1989:58). Då en förklaringsmodell visar sig vara otillräcklig söks nya och kompletterande förklaringar. Förklaringen till regimförändringar söks först i en relativt enkel förklaringsmodell, exempelvis den ekonomiska processen (vid ekonomiska frågor). Skulle denna visa sig vara otillräcklig vänder de sig också till en politisk förklaring och sedan till en strukturell förklaring (1989:58f). I teorin skulle detta sedan kunna fortsätta i all oändlighet, eller till det att en tillfredsställande förklaring nåtts, allt beroende på studiens teoretiska och metodologiska utgångspunkter.
Denna uppsats kommer med vissa begränsningar – bland annat uppsatsens rationalistiska utgångspunkt – anamma den ovanbeskrivna metoden. Uppsatsen kommer att med hjälp av tre olika förklaringsmodeller skapa ett ramverk med syftet att förklara staters agerande i säkerhetsrådet. En första modell (a), inspirerad av realismen med fokus på statens strävan efter makt, säkerhet och bibehållandet av sin position i det internationella systemet, en andra modell (b) med fokus på inomstatliga påverkansfaktorer och den exekutiva maktens strävan efter bibehållen makt, samt en tredje modell (c) med fokus på institutionens – i detta fall FN:s säkerhetsråd – roll skapar tillsammans uppsatsens ramverk vilket utgör grunden för analysen. Metoden bör kanske, som ett resultat av att det redan före analysens början är bestämt vilken typ och hur många former av komplexitet som ska läggas till, snarast beskrivas som en begränsad variant av ”add complexity as needed”.
Att använda sig av ett ramverk utarbetat före analysens början får naturligtvis implikationer för analysens resultat och är ett tillvägagångssätt som kritiserats av bland andra Jakob Gustavsson (1998:5ff). Han menar att man genom ett sådant förfarande riskerar att gå miste om viktiga insikter. Genom att istället använda sig av en fallstudie där den empiriska undersökningen sker under analytisk frihet bibehåller forskaren möjligheten att använda sig av förklaringsfaktorer som framträder sent i processen. Hans argument kan jämföras med David Malones argument om varför hans studie inte är teoretiskt driven, även om Gustavsson förespråkar och genomför en teoretiskt driven studie och inte alls lika tydligt som Malone tar avstånd från den förutbestämda analysen (Malone 1998).
Kritiken som förs fram är i stort relevant – den enda användbara slutsatsen från en studie där ramverket visar sig vara omöjligt att applicera på det utvalda fallet är att det behövs ett nytt ramverk. Därför har uppsatsens ramverk efter inledande undersökningar och litteraturstudier skapats med säkerhetsrådet i åtanke. Dock menar jag att ett användande av en metod liknande den Malone förespråkar, som till del påminner om det Eckstein benämner enskilt formad fallstudie, förhindras av denna uppsats syfte. För att bibehålla möjligheten att testa ramverkets lämplighet på uppsatsens fall krävs att ramverket vilar på teoretiska antaganden som kan vägleda analysen, istället för tvärtom. Ramverket har därför skapats innan analysen tar sin början, men efter en inledande litteraturgenomgång. Detta innebär på intet sätt att jag ämnar negligera ramverkets tänkbara, kanske till och med förmodade, brister. I ett avslutande kapitel kommer ramverket att utvärderas och en diskussion kring analysresultatets generella relevans att föras. Utifrån denna utvärdering kommer slutsatser att kunna dras som kan bidra till att ytterligare utveckla ramverket och skapa en väg för fortsatt forskning.
1.3.3 Vetenskapsteoretisk diskussion och utgångspunkt
Alla former av vetenskapligt arbete har att ta ställning till synen på ontologi (läran om sakers varande) och epistemologi (läran om kunskap) och dessa utgångspunkter styr till stor del uppsatsens utformning och resultat. Enligt David Marsh och Paul Furlong är en forskares syn på dessa begrepp oföränderliga då de reflekterar forskarens syn på vetenskap. De är för att använda deras ord inte en tröja att ta av och på (Marsh och Furlong 2002:21). Då jag valt en metod som underlättas av att förklaringsmodeller med liknande vetenskapsteoretisk utgångspunkt används, blir uppsatsens ontologiska och epistemologiska utgångspunkter en
följd av detta. Därför behöver uppsatsens vetenskapsteoretiska utgångspunkter inte nödvändigtvis återspegla författarens i alla avseenden. Detta skulle kunna betraktas som en svaghet, dock menar jag liksom Ericson att ingen beskrivning kan göra världen helt rättvisa och att ingen förklaring kan fånga dess sanna essens (Ericson 2000:20). Till skillnad från Marsh och Furlong menar Ericson, och jag, att då samtliga metodologiska val har fördelar och nackdelar bör en forskare vara pragmatisk och anta en position som bäst gagnar uppsatsens syfte (Ericson 2000:21). Således poängteras återigen att uppsatsen inte syftar till att ge en allomfattande förklaring, utan skall ses som ett försök till att ge en delförklaring till staters agerande i säkerhetsrådet. I ljuset av detta anser jag att den utvalda metoden bäst passar den avsedda studien.
Uppsatsen tar sin utgångspunkt i människans strävan efter nyttomaximering och får anses vara rationalistisk. Dock anses rationaliteten kunna villkoras av kontexter, regler eller normer inom vilka aktörerna agerar (den internationella anarkin, den inomstatliga och den institutionella) vilket medför att uppsatsens ontologiska utgångspunkt ej är strikt positivistisk. Istället kan den ontologiska utgångspunkten benämnas realistisk,4 då konsekvenserna, inte uppkomsten, av strukturer studeras. Däremot överensstämmer uppsatsens epistemologiska utgångspunkt väl med traditionell positivism, då studien utgår från att omvärlden går att analysera och att generaliserande förklaringar till sociala fenomen som en följd av detta kan ges (Marsh och Furlong 2002:20, Ericson 2000:68). Mönster och därmed möjligheten till generalisering inom internationella relationer är förvisso inte lika tydliga som inom naturvetenskap. Dock anser jag likt Gustavsson att det inom samhällsvetenskapen finns tillräckligt regelbundna mönster för att kunna göra villkorade generaliseringar och skapa teorier (Gustavsson 1998:5).
1.3.4 Teorival
Som tidigare nämnts är det, som ett resultat av studiens begränsningar, omöjligt att nå en absolut heltäckande förklaring till staters agerande, varför avgränsningar måste göras. Vissa potentiella förklaringar måste därför betraktas som viktigare, bredare eller mer tänkbara och därför lyftas fram framför andra (Keohane och Nye 1989:58). Urvalet av förklaringsmodeller bygger delvis på en egen föreställning om vad som ligger bakom staters agerande i
4En realistisk syn på ontologi skall ej förväxlas med den IR-teoretiska traditionen benämnd Realism. Den
säkerhetsrådet5, men de har också valts efter en inledande litteraturgenomgång med utgångspunkt i IR-litteraturen.
Realismens begreppssfär, som utgör grunden för förklaringsmodell (a), dominerade länge IR-debatten och är i någon mån den teoritradition andra teorier har att förhålla sig till. Då flera av frågorna dessutom har tydlig karaktär av ”högpolitik” blir dess medverkan naturlig. Den inomstatliga förklaringen (b) har delvis valts som ett resultat av författarens egen uppfattning att den vid flera tillfällen varit central. Det visade sig också vid den initiala litteraturgenomgången, exempelvis av Malones och Jakobsens studier, att förklaringar bör sökas inom staten (Malone 1998, Jakobsen 1996). Således är ytterligare studier av detta intressant. Förklaringsmodellen (c) med institutionen i fokus får anses vara den som främst skall bringa komplexitet till studien. Vid vissa tillfällen synes det som att ingen av de två förstnämnda förklaringarna fullt ut lyckas att förklara staters agerande i säkerhetsrådet. Således måste förklaringen, i enlighet med Keohane och Nyes metod att lägga till komplexitet, sökas på annat håll (1989:58). Då stater i detta fall agerar inom en institution, och då institutionens existens är en förutsättning för studien, följer det sig naturligt att söka förklaringar utifrån institutionalism, det vill säga institutionens påverkan på staters agerande.
En ytterligare aspekt vid valet av teorier är naturligtvis uppsatsens rationalistiska utgångspunkt. Därför exkluderas per automatik vissa teorier som skulle kunna bidra till en mer heltäckande förklaring, exempelvis finns det bland konstruktivistiska teoretiker såsom Martha Finnemore ett stort intresse för institutioner (se exempelvis Finnemore 1996, Barret och Finnemore 1999).
Jag är medveten om att valet att utarbeta ett ramverk byggt på rationalistisk grund kan kritiseras då exempelvis uppkomsten av normer, idéer och identitetens roll negligeras. De är faktorer som troligen skulle bidra till ytterligare förståelse. Trots insikten om att denna studie inte kommer att ge en allomfattande förklaring till staters agerande, bland annat som en följd av det som redogjorts för ovan, anser jag att vinsten av att kunna göra begränsade generaliseringar genom att använda mig av flera teoretiskt formade observationer som sträcker sig över tid och behandlar såväl olika ämnen som stater övervinner de eventuella förluster min något strikta metodologiska utgångspunkt för med sig. Förhoppningsvis kan
5Uppfattningar som bland annat skapats under min tid som praktikant vid svenska FN-representationen i New
studien bidra till att fylla en liten del av det tomrum jag tycker mig ha funnit vid min initiala litteratursökning om såväl staters agerande som säkerhetsrådet.
1.3.5 Material
Det teoretiska ramverkets uppbyggnad bygger främst på böcker och vetenskapliga artiklar av teoretiker vars litteratur fått ligga till grund för de olika förklaringsmodellerna. Detta material har använts för att så väl som möjligt anpassas till denna studie. Det teoretiska verk som främst bidragit till uppsatsens metod och därmed också till grunden för det teoretiska ramverkets uppbyggnad är Robert Keohanes och Joseph Nyes ”Power and Interdependence”
(1989). Flera av Keohanes övriga verk har också varit centrala för ramverkets innehåll, likaså
Kenneth Abbot och Duncan Snidals ”Why states act through Formal International
Institutions” (1998) och Helen Milners ”Interests, Institutions and Information” (1997).
Det empiriska materialet är hämtat från tre typer av källor. En stor del av det empiriska materialet är primärmaterial i form av resolutioner, röstförklaringar och mötesuppteckningar från möten i säkerhetsrådet. Utöver primärmaterialet har empiriskt material direkt kopplat till de observerade resolutionerna hämtats från media. Att använda sig av media i en akademisk studie kan säkerligen kritiseras från vissa håll, men jag vidhåller likt Gustavsson att journalistiska texter förvisso kan vara metodologiskt naiva, men att de som en följd av journalisternas arbetsskicklighet och närhet till händelserna innehåller trovärdig empiri (Gustavsson 1998:11). Då jag till stor del använt mig av New York Times, som förmodligen är den dagstidning med bäst rapportering av säkerhetsrådets dagliga arbete, får det anses vara en trovärdig källa. Viss resolutionsspecifik empiri har också hämtats från akademiska artiklar och böcker.
Utöver den resolutionsspecifika empirin har jag också använt mig av litteratur av mer generell natur för en bredare förståelse av de båda analyserade staternas utrikespolitik. De huvudsakliga källorna till en generell förståelse för kinesisk utrikespolitik har varit Young Deng och Fei-Ling Wangs (red) ”China rising: power and motivation in Chinese foreign
policy” (2005) och Willy Wo-Lap Lams ”Chinese Politics in the Hu Jintao Era: New Leaders, New Challenges” (2006). Källorna till den amerikanska utrikespolitiken har varit betydligt
Policy and the Horn of Africa” (2007) och Sarah Sewalls och Carl Kaysens (red) ”The United States and the International Criminal Court” (2000) har varit användbara.
Som alltid hade ytterligare förstahandsinformation varit önskvärd, främst från de många slutna förhandlingar som föregår varje omröstning, och givit studien ytterligare spets. Trots avsaknaden av sådan får materialtillgången i stort anses vara tillfredsställande.
1.3.6 Övriga avgränsningar
Uppsatsens temporala avgränsning, 1997-2007, är främst ett resultat av en utgångspunkt att endast analysera säkerhetsrådet efter kalla krigets slut. Efter den låsning som rådde under kalla kriget har säkerhetsrådet sedan 1991 kommit att bli allt aktivare. Rådet fattar viktigare beslut, medlemmarna når oftare överenskommelser och de har ytterligare involverat sig i frågorna på agendan (Wallensteen och Johansson 2004:21). Ett tydligt exempel på detta är att säkerhetsrådet fram till 1990 i genomsnitt antog 15 resolutioner om året – sedan kalla krigets slut har i genomsnitt 60 resolutioner antagits varje år (Wallensteen och Johansson, 2004:18). Att den första resolutionen som analyseras härrör från 1997, och därmed utgör den tidigare temporala avgränsningen, är en tillfällighet men ingen slump. Det är ett resultat av att resolutionerna valts för att med utgångspunkt i studiens syfte på bästa sätt kunna bidra till undersökningen, som också redogjorts för tidigare.
En stor del av diskussionen kring FN och dess säkerhetsråd har traditionellt kretsat kring såväl rådets som dess besluts legitimitet och implementeringen av resolutioner. Detta är frågor som är såväl intressanta som nödvändiga att diskutera, dock finns varken tid eller utrymme för att föra några länge resonemang kring detta i denna uppsats. Detsamma gäller frågan om vad som bör utgöra säkerhetsrådets mandat.
1.3.7 Uppsatsens struktur
Efter denna inledande del, där främst uppsatsens syfte och metodologiska aspekter behandlats följer sektion två där uppsatsens teoretiska ramverk formas. I denna sektion görs först en genomgång av de tre förklaringsmodellerna där grundläggande begrepp relevanta för studien presenteras. Sedan följer en presentation av ramverkets teoretiska utgångspunkter samtidigt som de tre förklaringsmodellernas likheter och skillnader diskuteras.
I uppsatsens tredje sektion utförs analysen. Analysen är uppdelad i tre avsnitt, utifrån röstutfall. Varje stycke består i sin tur av fyra observationer av statens agerande – två observationer per stat. Varje observation är sedan tredelad där de tre förklaringsmodellerna var och en får komma till tals. Det ska dock poängteras att de inte ställs emot varandra utan avser att komplettera varandra. Upplägget är snarare ett resultat av en vilja att synliggöra de olika förklaringsmodellernas olika fokus och ambitionen att utföra en strukturerad analys.
Uppsatsens fjärde och avslutande sektion är slutsatsen där resultatet från analysen presenteras, varifrån slutsatser dras. Dessutom utvärderas ramverkets användbarhet och förklaringskraft, samtidigt som studiens generella relevans för studiet av internationella relationer diskuteras.
2. TEORETISKT RAMVERK
Uppsatsen teorikapitel är av uppenbara skäl centralt för såväl studiens empiriska syfte som studiens teoriutvecklande syfte då det är här som uppsatsens teoretiska ramverk skapas. Ramverkets utformning har implikationer för uppsatsens empiriska syfte då analysens resultat är beroende av det teoretiska ramverkets utformning och själva skapandet av ramverket är en del av det teoriutvecklande syftet. Kapitlet består av tre inledande avsnitt där en generell redogörelse över förklaringsmodellerna görs; internationell makt och säkerhet, inomstatlig förklaring och institutionalistisk förklaring. Slutligen följer ett fjärde avsnitt där ramverkets teoretiska grundantaganden explicit presenteras.
2.1 INTERNATIONELL MAKT OCH SÄKERHET
I denna den första förklaringsmodell söks förklaringar till staters agerande främst i deras strävan efter bibehållen maktposition och upprätthållande av statens säkerhet i den internationella anarkin. Utan tvekan är realism den teoritradition som tydligast fokuserar på statens strävan efter makt och säkerhet, varför merparten av nedanstående är hämtat från realistiska teoretiker såsom Hans Morgenthau, Kenneth Waltz, John Mearsheimer och Joseph Grieco6.
Staten anses i denna förklaring vara huvudsaklig aktör i den internationella anarki som främst påverkar statens agerande. Anarkin ses som ett självhjälpssystem där stater som misslyckas med att skydda sina vitala intressen snabbt bestraffas. Som en följd av detta agerar stater som enhetliga och rationella aktörer utifrån sitt egenintresse, som definieras med utgångspunkt i
makt och säkerhet. Staters agerande kan understundom drivas av girighet eller moraliska
ambitioner, det anses dock vara irrationellt och kan därför inte tas i beaktande annat än i beskrivande studier (Grieco 1988:498).
Statens primära mål är inte välmående, utan överlevnad. Något som innebär att varje tänkbar interaktion mellan stater kalkyleras utefter relativa fördelar (Grieco 1988:488, 498, Mearsheimer 1995:12). Det huvudsakliga målet för statens agerande är att undvika en i relativa termer ökad militär makt för konkurrerande stater. Staten ses dessutom som
6Det görs ofta en åtskillnad mellan realism och neo-realism, dock väljer jag att följa Joseph Griecos exempel
och inte göra den åtskillnaden då de i centrala aspekter för denna uppsats har en liknande syn (Grieco 1988:485 fotnot 1)
positionell, vilket innebär att den främst är benägen att bibehålla rådande maktbalans och sin
maktposition i det internationella systemet. Staten strävar alltså inte främst efter att maximera sin makt och är således primärt defensivt orienterad7(Grieco 1988:498, Waltz 1979:126). Den misstro som präglar staters relationer till varandra innebär dock att staten aldrig kan säkerställa den konkurrerande statens intention, varpå den ofta uppfattas som aggressiv utefter säkerhetsdilemmats premisser (Herz 1959:234, Mearsheimer 1995:11). Även om makt och säkerhet primärt definieras utifrån militär makt, söker stater ständigt även relativa ekonomiska fördelar då ekonomi har tydliga implikationer på en stats militära makt och säkerhet (Mearsheimer 1995:20).
Makt och säkerhet i institutioner
Staters konstanta definiering av intresset utifrån makt och säkerhet får konsekvenser för de internationella institutionerna. Att staten är positionell avspeglas i att staten räds att konkurrerande stater med hjälp av institutionen skall tillförskansa sig relativa fördelar vilka förändrar dess position i det internationella systemet. Vid ett sådant scenario är det osannolikt att den missgynnade staten önskar stanna kvar i det institutionaliserade samarbetet (Grieco 1988:499). Existerande institutioner anses vidare vara en reflektion av mäktiga staters kalkyler och är primärt ett medel för mäktiga stater att uppnå – alternativt bibehålla – makt och utöva maktpolitik (Mearsheimer 1995:13). Internationella institutioner tjänar enligt Waltz nationella, snarare än internationella, intressen och deras eventuella inverkan på staters agerande är beroende av hur stater väljer att använda den. Waltz menar att mäktiga stater tenderar att använda institutioner som de tolkar lagar – på ett sätt som gynnar dem (Waltz 2000:9f).
Således menar realister att institutioner, som ett resultat av staters strävan efter makt, har mycket lite oberoende påverkan på staters agerande och det internationella systemet. Mearsheimer skriver exempelvis att ”what is most impressive about institutions, in fact, is
how little independent effect they seem to have had on state behaviour” (Mearsheimer
1995:25). Han pekar vidare på att institutioner visserligen kan synas ha betydelse, exempelvis vid EG:s sanktioner mot Argentina i samband med falklandskriget. Detta var dock enligt Mearsheimer ett resultat av att ingen övrig EG-medlem behövde göra några egentliga
7Mearsheimer (1995:9,12) menar dock, till skillnad från Waltz och Grieco, att staten strävar efter maximerad
uppoffringar, samtidigt som frågan låg långt ifrån deras kärnintressen. Institutionens påverkan var således liten (Mearsheimer 1995:25).
2.2 INOMSTATLIG FÖRKLARING
Materialet till denna förklaringsmodell som söker att förklara staters agerande utifrån statens inomstatliga maktkamp och kontext är främst hämtat från teoretiker med sin utgångspunkt i det av Robert Putnam myntade uttrycket tvånivåspel, varmed han menar att en regering i förhandlingar likväl som till förhandlingsparter även måste ta hänsyn till inhemska intressegrupper (Putnam 1988:436). Förklaringsmodellens utformning är till stor del inspirerad av Helen Milners ”Interest, Institutions and Information”(1997). Bidrag har även hämtats från Andrew Moravcsick, Barbara Farnham och James Fearon.
Mycket av litteraturen kring inomstatlig påverkan på utrikespolitik används som en del av en förståelse för hur inrikespolitik och utrikespolitik interagerar. Dock används i detta avsnitt främst delar som behandlar inrikespolitiken. Interaktionen mellan inrikespolitik och utrikespolitik kommer att behandlas tillsammans med de övriga förklaringsmodellerna i den kommande analysen.
Inomstatliga förklaringar till utrikespolitiskt agerande är på intet sätt något nytt angreppssätt inom internationella relationer. Redan Machiavelli fokuserade i ”Fursten” främst på hur ledaren skulle agera för att bibehålla makten på hemmaplan. Visserligen ansågs krigskonsten vara en vital del för detta men Machiavelli insåg även vikten av att bibehålla en god relation till den inomstatliga maktbasen, vilken den än må vara (Milner 1997:256, Machiavelli 2004).
Inomstatlig maktkamp
Precis som förklaringen om statens agerande som ett resultat av statens strävan efter makt och säkerhet utgår den inomstatliga förklaringen från människans rationalitet och strävan efter makt. Istället för att fokusera på statens maktposition fokuseras i denna förklaring emellertid på den exekutiva maktens (presidenten, partiet etc.) strävan efter bibehållen inomstatlig makt som den huvudsakliga förklaringen till utrikespolitiskt agerande (Rosamond 2000:137). Den exekutiva makten, eller regeringen, agerar därmed rationellt utefter viljan att bibehålla sin makt (Milner 1997:33,34). Således har den exekutiva makten också att tillgodose andra aktörer som bidrar till dess maktställning, exempelvis den lagstiftande makten, departement,
intressegrupper och väljare (Milner 1997:12,33-37, Rosamond 2000:137). Även inom
icke-demokratiska stater har regeringen att anpassa sig till andra aktörer såsom militären och starka intressegrupper, exempelvis från näringslivet. Enligt Milner kan dessa aktörer i somliga frågor ha i det närmaste vetomakt (Milner 1997:12,13).
I den inomstatliga förklaringsmodellen motsägs det realistiska antagandet om en enhetlig stat och utrikespolitiska beslut anses snarast vara resultatet av en inomstatlig maktkamp där flera olika gruppers intressen måste tas hänsyn till. Statens intresse representerar således det
inomstatliga samhällets intresse (Moravcsik 1997:518, Milner 1997:11f). Maktkampen sker
enligt Milner i en polyarki, vilket i hennes tolkning innebär en komplex struktur där relationerna är formade likt ett nätverk där flera aktörer innehar maktpositioner. Dock är makten inte jämnt fördelad bland aktörerna och vissa aktörers intressen påverkar statens agerande mer än andra, något även Moravcsik menar (Moravcsik 1997:518, Milner 1997:11,16). Vilka intressen som har störst påverkan beror bland annat på statens institutionella struktur och politiska omständigheter.
Enligt Milner har den aktör med mest kontroll över exempelvis agendasättningen en större möjlighet att få sin vilja igenom. Ofta har därför den exekutiva makten som ett resultat av sin goda tillgång till information ett maktövertag i utrikespolitiska frågor (Milner 1997:21f, 101). Detta borde bli än tydligare i enpartistater och diktaturer, där den exekutiva makten ofta har ett informationsmonopol och ett stort inflytande över den lagstiftande makten. Utöver den strikt konstitutionella uppdelningen av en stat menar Barbara Farnham att den inomstatliga
kontexten har stor betydelse för vilkas intressen som har störst chans att tillgodoses (Farnham
2004:443). En politiker som brottas med vikande opinionssiffror kan vara mer benägen att lyssna till intressegrupper som kritiserat denne för att vara svag inom ett särskilt område. Fearon pekar också på hur den exekutiva maktens uttalande i en viss utrikespolitisk fråga kan binda beslutsfattare till ett visst agerande i det fall ett initialt uttalande i frågan får viktiga gruppers gillande (Fearon 1997:70).
Staten agerar således utefter preferenser som skapats som en kombination av inhemska gruppers syn på exempelvis säkerhet, välfärd och suveränitet. Detta innebär dock inte att stater per automatik når sin idealposition i samarbeten. Stater agerar i en anarki och försöker i möjligaste mån realisera sina preferenser under de begränsningar som anarkin och samarbete med andra stater innebär (Milner 1997:11).
Milner menar att regeringar som ett resultat av inrikespolitik emellanåt kan fatta beslut som är direkt farliga för landets säkerhet (Milner 1997:258). Därmed avspeglas människans rationalitet först och främst i inomstatliga beslut. Detta följer på antagandet att inga regeringar har råd att ignorera inomstatliga intressen vid utrikespolitiska beslut. Även Barbara Farnham menar att inrikespolitiska intressen inte bara har betydelse vid utrikespolitiska beslut, de är det
primära skälet till utrikespolitiska beslut (Farnham 2004:448). Detta får till följd att beslut
som anses irrationella ur ett makt- och säkerhetsperspektiv anses vara rationellt i ljuset av strävan efter bibehållen inomstatlig makt (Milner 1997:256ff).
2.3 INSTITUTIONALISTISK FÖRKLARING
Med hjälp av den institutionalistiska förklaringsmodellen kommer förklaringar att sökas utifrån institutioners påverkan på staters agerande, det vill säga institutionalism. Grunden till denna förklaringsmodell hämtas från teoretiker som vid en kategorisering skulle betecknas som neo-liberala institutionalister, alternativt regimteoretiker. Robert O. Keohane, med bland annat ”After Hegemony” (1984) och ”Power and Interdependence” (1989), får anses vara den som främst symboliserat den skara teoretiker som sökt förklaringar till staters samarbete och som inspirerat uppsatsens tredje förklaringsmodell. Avsnittet kommer inte att fördjupa sig i de olika skiljelinjer som finns mellan teoretiker på området, utan snarare peka på vissa aspekter relevanta för uppsatsens syfte.
Likt övriga två förklaringsmodeller utgår även den institutionalistiska förklaringsmodellen från människans nyttomaximerande strävan, vilket utmynnar i att stater i den internationella anarkin söker att maximera sina intressen. Stater strävar dock efter att maximera sina absoluta fördelar snarare än relativa fördelar och samarbete anses gynna båda parter. Således anses samarbete vara ett plussummespel där båda parter föredrar, och antas tjäna på, ett ömsesidigt samarbete. Trots detta är risken och oron för staters avvikande fortsatt stor. Genom institutionaliserade samarbeten kan osäkerheten dock reduceras och därmed ökar också möjligheterna för fungerande ett samarbete (Hascenclever m.fl. 1996:185). Reduceringen av osäkerheten är ett resultat av det Keohane och Axelrod benämner framtidens skugga, vilket innebär att kalkylerna av agerandets konsekvens inte enbart görs utifrån omedelbara vinster utan sker med vetskapen om att parterna kommer att mötas igen (Axelrod och Keohane 1985:232). I det fall ena parten avviker idag, är det troligt att motparten kommer att avvika i
en framtida fråga, något som vidareutvecklas i det nedan följande avsnittet om reciprocitet och ryktespåverkan. Ju viktigare en framtida fråga anses vara, ju troligare är det att ena parten är villig att kompromissa i en tidigare fråga (Axelrod och Keohane 1985:232).
Institutioner
Centralt för förklaringsmodellen är alltså att statens agerande påverkas av regimer där förväntningar på statens beteende har formaliserats (Burchill 2001:40). Definitioner av regimer finns det många och skillnaden mellan regim och institution är i många fall marginell, vilket exemplifieras av de olika definitionerna nedan. Den kanske vanligaste definitionen av regim är Stephen Krasners, som av Andreas Hasenclever benämns som konsensusdefinitionen. Krasner menar att regimer är: ”implicita eller explicita principer, normer, regler och
procedurer för beslutsfattande runt vilka aktörers förväntningar sammanfaller inom ett visst område inom internationella relationer” (Hasenclever m.fl. 1996:179 [författarens översättning]). Keohane har i en definition som syftar till att undvika allt för divergerande tolkningar av begreppet, och därmed göra det mer analytiskt hanterbart, beskrivit regimer som institutioner i form av överenskomna regler inom särskilda områden i internationella relationer (Hasenclever m.fl. 1996:180). En internationell institution definieras av Simmons och Martin som en samling regler som syftar till att styra och reglera internationellt beteende och termen internationell institution har i vissa fall kommit att ersätta regimbegreppet (Simmons och Martin 2002:194).
Som synes är definitionerna av regim och institution i många fall snarlika, varför det i uppsatsen inte kommer göras någon egentlig åtskillnad mellan regim och institution. I den kommande analysen kommer begreppet institution, här definierat som regler och normer som reglerar staters agerande, att användas. Normer definieras här som riktlinjer för beteende utifrån rättigheter och skyldigheter medan regler anses vara specifika föreskrifter för staters möjliga agerande inom institutionen (Hasenclever 1996:179).Valet att använda begreppet institution är ett naturligt resultat av ambitionen att med förklaringsmodellen förklara institutionalismens påverkan på staters agerande. Begreppet institutionalism används enligt Hasenclever för att förklara institutioners påverkan på internationell politik (Hasenclever m.fl. 1996:178).
