SLUTSATSER AV ANALYSEN

En övergripande och generell slutsats kring förklaringen av Kinas och USA:s agerande vid de analyserade resolutionerna är att det finns flera delförklaringar till statens agerande i säkerhetsrådet. Inte vid något enda tillfälle menar jag att någon av förklaringsmodellerna ensamt kunnat ge en tillfredsställande förklaring till statens agerande, även om förklaringen vid några tillfällen såsom USA:s veto till försvar för Israel och Kinas veto mot tillsättandet av militärobservatörer i Guatemala klart lutat åt att inomstatliga faktorer varit avgörande. Även vid dessa tillfällen har dock de båda andra förklaringsmodellerna bidragit till en bredare förklaring och därmed också förståelse för varför staterna lagt in sitt veto. Nedan framhålls några av de mer intressanta slutsatserna som kan dras utifrån analysen.

Vid såväl veton som nerlagda röster har de båda staterna i sina röstförklaringar hänvisat till att resolutionen riskerar skapa ett farligt prejudikat för vad som utgör säkerhetsrådets mandat. Denna respekt för prejudikat avspeglar den uppfattning som verkar råda bland staterna om att säkerhetsrådets beslut faktiskt har betydelse och får konsekvenser. Därmed är det också förenat med stora kostnader att ej åtlyda säkerhetsrådsresolutioner. Utifrån detta resonemang synes det som att kostnaderna för ett avvikande beteende vid säkerhetsrådsomröstningar är mindre än kostnaderna för att avvika från redan fattade beslut. Detta bör tydas som att folkrätten har en begränsande inverkan på statens agerande.

Överlag verkar det som att förhandlingar i säkerhetsrådet, framförallt för Kina, ofta är förenat med kostnadsreducering snarare än vinstmaximering. Det är svårt att på rak arm peka på en resolution där Kina uppenbart gjort en omedelbar vinst på resolutionens antagande och det är i det närmaste omöjligt att se hur Kina genom en resolution tillförskansar sig relativa fördelar. Även USA ägnade sig i fallet med förlängningen av UNMBIH åt kostnadsreducering. Vid

andra resolutioner, såsom 1747 om Irans nukleära program och 1769 om auktoriseringen av en hybridstyrka i Darfur, fick USA ge avkall på sin idealutgång av förhandlingen. Således får förhandlingar i säkerhetsrådet vid flera tillfällen anses vara förenat med svårigheter, kostnader och minskad möjlighet till omedelbara fördelar. Därför måste staters agerande ses utifrån staters långsiktiga kalkylering av fördelar, som görs utifrån bland annat reciprocitet och

ryktespåverkan.

Även om säkerhetsrådets medlemmar vid flera tillfällen föreslagit aktioner som tydligt gått emot Kinas intresse är landet fortsatt en säkerhetsmedlem som bidrar till att den stora majoriteten av resolutioner antas enhälligt, om än inte lättvindigt. Detta agerande bör delvis förstås som ett resultat av Kinas – främst ekonomiska – beroende av omvärlden, dels som ett resultat av viljan att fortsatt kunna påverka. Vid ett scenario där Kina kategoriskt stoppade resolutionsförslag som inte fullt ut överensstämde med kinesiska önskemål skulle resterande permanenta medlemmar snabbt tröttna på Kina och landet skulle allmänt betraktas som svårt att samarbeta med, vilket skulle få implikationer vid flera andra samarbeten som kan anses viktiga för Kina. Likaså skulle ett sådant agerande, som en följd av Kinas vetorätt, innebära att säkerhetsrådet helt förlamades och att stater med intresse att agera i en viss fråga skulle söka andra forum, i vilka Kina inte skulle ha någon möjlighet att påverka. Således kan det argumenteras att samtidigt som vetorätten i flera fall försvårar säkerhetsrådets möjligheter att fatta beslut, bidrar det också till att få exempelvis Kina mer benäget att nå överenskommelser. Detta som en konsekvens av de kostnader ett veto för med sig.

Som ett resultat av den tidigare diskuterade respekten för säkerhetsrådets beslut har USA ett intresse av att låta frågor behandlas i säkerhetsrådet, trots de begränsningar det innebär för USA i form av kompromisser. Ett beslut fattat av ett enhälligt säkerhetsråd anses stärka resolutionens legitimitet och därmed dess möjlighet till effektivt genomförande och önskat resultat. Samtidigt förbättras det amerikanska ryktet som en samarbetsvillig stat och relationen med nyckelallierade stärks. Således får de resolutioner där säkerhetsrådet enats, trots initialt skilda ståndpunkter, ses som ett bevis för staters förmåga att se långsiktigt och för att såväl USA som Kina tjänar på samarbete inom säkerhetsrådet.

Samtidigt som staters förmåga att göra långsiktiga kalkyler påverkar deras agerande, finns det indikationer på att medlemmarnas förväntningar utifrån en historisk kontext påverkar staters möjliga beteende. En stats tidigare beteende verkar skapa förväntningar från övriga stater om

hur staten kommer att agera i en viss fråga. Detta gör att staten inte ”döms” utifrån de sedvanliga kriterierna. Då staters agerande ligger i linje med övriga medlemmars förväntningar om statens beteende blir agerandet mer accepterat och inga nya kostnader tillkommer således. Detta illustrerades bland annat av USA:s veto mot det Israelkritiska resolutionsförslaget 2006 och av Kinas nerlagda röst vid resolution 1757 om upprättandet av Hariritribunalen. Staternas agerande var visserligen ett avvikande beteende jämfört med majoriteten av medlemmarna, men får anses vara det förväntade utifrån sitt tidigare beteende. Det kan också argumenteras att förhållandet vid USA:s nerlagda röst om remitteringen av situationen i Darfur till ICC var det omvända. USA hade tidigare lagt in sitt veto mot förlängningen av UNMBIH och hade i olika forum starkt uttalat sitt motstånd mot ICC. USA:s beslut att inte stoppa resolutionen kan därför ses som en uppoffring, vilket kan ha bidragit till att USA:s ställning som en samarbetsvillig säkerhetsrådsmedlem stärktes och USA:s möjlighet att driva Darfurfrågan bör ha förbättrats.

Analysen indikerar att reciprociteten och ryktespåverkan även gäller gentemot stater utanför säkerhetsrådet. Såväl Kina som USA har vid olika tillfällen påverkats av att deras agerande inte bara får konsekvenser för relationen med övriga säkerhetsrådsmedlemmar utan också med stater utanför säkerhetsrådet som de har någon relation med. Exempelvis kan Kinas veto mot militärobservatörer i Guatemala och initiala stöd för Sudans regering ses som ett resultat av en form av reciprocitet utanför institutionen, som ett resultat av ämneslänkning.

Analysen har också visat att ekonomiska faktorer ofta är avgörande vid staters kalkyler av hur deras intresse främjas. Detta gäller såväl utifrån internationell makt och säkerhet som utifrån inomstatliga intressen, vilket bland annat tydliggör vilken central roll ekonomiska vinster har i staters strävan efter bibehållen maktposition i det internationella systemet.

Det är värt att notera att vid de båda analyserade konsensusresolutionerna har FN som organisation intagit en tydlig aktörsroll och genom såväl uttalade åsikter som informationsdelgivning bidragit till att medlemmarna nått en överenskommelse. Detta får också sägas gälla vid Kinas nerlagda röst om Hariritribunalens upprättande. FN har agerat även vid resolutionsförslag där någon stat lagt in ett veto, dock har FN:s agerande då inte haft en avgörande påverkan på staters agerande. Detta stärker tesen att institutionalismens inverkan av endera anledningen varit mindre vid resolutioner som stoppats av veto, åtminstone gällande de normer som bidrar till att den diffusa reciprociteten och

ryktespåverkan har en påverkande kraft. Säkerhetsrådets regler har vid veto spelat en central roll och får generellt sett anses ha en större inverkan på staters agerande än normerna.

Vid tre av fyra resolutionsförslag som stoppats av veto får det anses att den huvudsakliga förklaringen varit inomstatlig. Kinas båda veton var starkt knutna till Kinas policy gentemot Taiwan och angelägenheten om intern stabilitet. USA:s veto mot resolutionen om fördömandet av israeliska styrkors aktioner i Gaza härleds också det främst till inomstatliga faktorer i form av en stark pro-israelisk lobby. Även vid det fjärde analyserade vetot fanns ett starkt inomstatligt stöd för agerandet, även om förklaringar utifrån internationell makt och säkerhet i detta fall får anses ha haft en likvärdig betydelse. Även om urvalet varit begränsat får denna slutsats ändå anses intressant, särskilt om det tas i beaktande att Kina utöver dessa två veton endast använt sig av sitt veto vid ett tillfälle (också det knutet till Taiwan) och att en överväldigande majoritet av de amerikanska vetona har gällt Israelkritiska resolutioner. Likaså har tidigare den diskuterade respekten för att säkerhetsrådets beslut faktiskt får konsekvenser som en del av institutionalismen bidragit till staternas veto.

De båda staternas agerande vid resolutionerna där de lagt ner sin röst är intressant. Tack vare

röstreglernas utformning har staterna haft möjligheten att utan allt för kännbara förluster

utifrån reciprociteten och ryktespåverkan manifestera sitt missnöje med resolutionens utformning. En tänkbar anledning till att manifesteringen av missnöjet anses viktigt är att det bland stater verka råda en uppfattning om att de vid en nerlagd röst mildrar resolutionens

prejudicerande effekt. Detta skulle i sin tur kunna förklaras genom att den stat som i en

framtid avviker från det som beslutats i resolutionen (direkt eller indirekt) kan hänvisa till att de inte röstat för, samtidigt som att resolutionens legitimitet får anses minska. Samtidigt som de formella reglerna spelar en stor roll, synes det som att även de mer informella normerna bidragit till att graden av institutionalism varit hög vid dessa fall, likaså FN:s agerande i form av informationsdelgivning och påtryckning.

Vid de specifika fallen indikerar analysen att Kinas beslut att inte lägga in sitt veto kan härledas till det långa geografiska avståndet, vilket kan knytas till att resolutionens inverkan på Kinas inomstatliga situation därmed ansågs liten. Dessutom kan det anses vara ett resultat av att frågorna var av stort intresse för övriga medlemmar, därmed får ett kinesiskt veto antas inneburit än större kostnader för Kina. USA:s nerlagda röst vid remitteringen av situationen i Darfur till ICC bör främst förstås i ljuset av USA:s ledande roll i Darfurfrågan, vilket

omöjliggjorde ett veto beroende på såväl inomstatliga faktorer som beroende på sin ställning i säkerhetsrådet där de önskade att Darfurfråga skulle behandlas.

Ramverkets förklaringskraft i förhållande till de båda staterna får anses vara densamma, likaså är det svårt att framhäva någon förklaringsmodell som bättre lämpad att förklara endera statens agerande. Det finns dock vissa indikationer på att Kinas agerande mer konsekvent främst är avhängigt inomstatliga faktorer såsom ekonomi och stabilitet, men att det också är ett resultat av Kinas beroende av omvärlden. Vid förklaringarna av USA:s agerande har det överlag funnits ett större spektra av förklaringar, med undantag för USA:s agerande vid resolutionerna gällande Israel som tydligt haft en inomstatlig prägel.

Slutligen kan det efter analysen konstateras att säkerhetsrådet spelar roll. Medlemsstaterna verkar vara uppriktigt bekymrade över resolutioners konsekvenser och varje röst kan härledas till en kalkylering av konsekvensen av resolutionens antagande och konsekvensen av att stöta sig med övriga stater. I det fall rådets beslut inte haft någon betydelse för internationell politik kan det tänkas att säkerhetsrådet snarast hade varit ett intresseforum där symboliken i en stats röst hade varit viktigare än konsekvensen av den. Hade resolutionernas innehåll inte haft någon betydelse hade staterna snarare agerat för syns skull och brytt sig föga om resolutionens innehåll och konsekvenser. Som analysen visat är så inte fallet.