Kina: Resolution

Kina framhöll i sin röstförklaring att utvecklingen kring Irans kärnprogram var oroande. Dock

10_{Vid såväl resolution 1737 och 1747 om Irans nukleära program har Tyskland inkluderats i en grupp benämnd}

EU3+3 alt. P-5+1 där resolutionens riktlinjer dragits. Skäl som angivits är de stora tyska affärsintressena i Iran och vikten av att låta ha med EU:s viktigaste medlemmar.

menade de att Iran hade rätt till utveckling av fredlig kärnkraft. Säkerhetsrådet skulle agera endast med syftet att främja internationell fred och säkerhet, därför skulle en konfrontation undvikas. Slutligen framhöll Kina att en lösning endast kunde nås genom diplomati (FN S/PV.5647).

Internationell makt och säkerhet

Ur ett makt-säkerhetsperspektiv ter sig Kinas röst för sanktioner mot Irans kärnprogram som naturlig. Kärnvapeninnehav får anses vara en av de primära källorna till makt och möjligheten att utöva den. Flera staters innehav av kärnvapen skulle innebära flera hot mot den kinesiska maktpositionen. Då det dessutom enligt Herz säkerhetsdilemma var omöjligt att säkerställa den iranska intentionen, trots att den vid en första anblick inte verkade vara att anfalla Kina, låg det i Kinas intresse att Iran inte fick tillgång till kärnvapen (Herz 1959:234, Mearsheimer 1995:11).

Dock var Kina under såväl den första som andra förhandlingssessionen motståndare till allt för hårda sanktioner, bland annat motsatte de sig amerikanska förslag om tvingande reserestriktioner (Hoge 2007). I Kinas röstförklaring förespråkades fortsatt diplomati, utan starka hot om konfrontation (FN S/PV.5647). Det får också anses ligga i Kinas intresse att nå en lösning utan en amerikansk intervention liknande den i Irak, som av Kina ansågs vara ett bevis på USA ständiga strävan efter ytterligare makt, eller för att använda den kinesiska regeringens ord - hegemoni och maktpolitik (Kina 2006). Kinas godtagande av sanktioner kan således ha varit en kinesisk strategi för att undvika en amerikansk invasion av Iran (Lam 2006:177). En sådan skulle innebära ett minskat kinesiskt inflytande i regionen, inte minst i relation till det amerikanska.

Den försiktigare linjen kan utifrån makt och säkerhet förstås utifrån Kinas långvariga samarbete med Iran, bland annat gällande nukleära frågor. Under perioder av kalla kriget hade Kina också förespråkat ett ökat antal kärnvapenstater i tredje världen, för att skapa balans mot kalla krigets stormakter. Kinas nukleära samarbete med Iran hade dock upphört under mitten av 1990-talet, bland annat efter amerikanska påtryckningar (Garver 2006:139).

Kinas ekonomiska intressen i Iran kan exemplifieras av att Kina år 1978 stod för en procent av Irans import, 2003 stod de för åtta procent. Under samma tidsperiod hade USA:s del av importen gått från 21 procent 1978 till att 2003 vara i det närmaste noll (Garver 2006:237).

Då sanktionerna till stor del var riktade mot ekonomiska institutioner i Iran, fanns incitament för att inte acceptera sanktioner som Kina menade kunde inskränka på kinesiska intressen i Iran. Dessutom syftade Kinas ekonomiska samarbete med Iran främst till att säkra Kinas energiförsörjning. Iran ansågs vara en pålitlig leverantör även vid en situation där relationen mellan Kina och USA försämrades avsevärt (Garver 2006:259,165). Således låg det i Kinas intresse att inte äventyra relationen till Iran genom ett för hårdhänt agerande i säkerhetsrådet. Det kan också argumenteras att Kina ansåg det fördelaktigt om USA riktade sin uppmärksamhet mot Iran, istället för frågor som ligger närmare Kinas kärnintressen (Wang 2005:24).

Det kan dock knappast sägas att Kina skulle ha något intresse av ett Iran med kärnvapen och det kan antas att Kina hade ambitionen att med minsta möjliga ekonomiska förluster göra mesta möjliga säkerhetspolitiska vinst genom att via sanktioner tvinga Iran att lägga ner sitt kärnprogram.

Inomstatlig förklaring

Utifrån en inomstatlig förklaring bör Kinas agerande att arbeta för en något svagare resolution främst förstås utifrån den energiförsörjning som anses så viktig för upprätthållandet av den socio-politiska stabiliteten i landet (Deng 2005:53).

Som påtalades i ovan givna förklaring ansåg Kina Iran vara en pålitlig leverantör av olja, även vid en konfliktsituation med USA. Dessutom hade Kina ganska nyligen skrivit ett oljeavtal värt 100 miljarder dollar med Iran, som därmed stod för femton procent av Kinas oljeimport (Lam 2006:177, Shin och Tkacik 2006:3). Kina hade även under en längre tid haft en omfattande vapenexport till Iran (Shin och Tkacik 2006:6), vilket kan förklara varför det i resolutionen endast finns ett embargo mot Iransk export av vapen.

Dock är, som tidigare påtalats, såväl USA som Europa i stort viktigare för Kinas ekonomi, och att rösta emot resolutionen skulle kunna försämra relationen med dessa ekonomiska stormakter (Garver 2005:216).

Institutionalistisk förklaring

Kinas agerande att inom säkerhetsrådet agera för att hindra Iran från att skaffa kärnvapen får initialt härledas till FN:s kärntekniska organ IAEA:s roll som oberoende expertgrupp och den

information deras rapport från den 22 februari innehöll. I rapporten framgick att Iran inte upphört med anrikningen av uran (IAEA 2007). Det var efter denna rapport som Kina tillsammans med övriga permanenta medlemmar och Tyskland mejslade ut ett resolutionsförslag. Informationen ansågs således som trovärdig och organisationens roll spelade initialt en viktig roll för att förhandlingar upptogs. Då ickespridning får anses vara en grundbult i arbetet med att främja fred och säkerhet kan rådets enhällighet ses som ett resultat av att en lösning uppenbart föll inom rådets ansvar. Att det handlade om just kärnvapen gör också att ett avvikande skulle få särskilt negativ inverkan på Kinas rykte (Keohane och Nye 1987:743-744, Abbot och Snidal 1998:23f).

Utifrån Keohanes antagande om reciprocitet kan Kinas agerande också förstås som en eftergift gentemot främst USA. Det var uppenbart att frågan var central för USA och Kina visade genom sitt agerande att det var möjligt för USA att driva frågan i säkerhetsrådet. Ett än starkare kinesiskt motstånd skulle i en förlängning kunna innebära att USA i fortsättningen valt att agera utanför säkerhetsrådet och Kinas möjlighet till påverkan skulle därmed ha minimerats, vilket överensstämmer med Keohanes resonemang om att stater med ett allmänt intresse av att institutionens styrka bibehålls kan acceptera vissa förluster (Keohane 1984:106). Dessutom skulle en amerikansk invasion liknande den i Irak ytterligare öka USA:s inflytande i regionen, och den nu så säkra oljetillförseln skulle äventyras (Lam 2006:177). Dessutom kan, som tidigare redogjorts för, Kinas agerande i för USA viktiga frågor få implikationer för andra frågor, exempelvis ekonomiska förbindelser. Kinas agerande i rådet påverkar dess rykte, ett rykte de bär med sig även i andra sammanhang, enligt resonemang om ämneslänkning, ryktespåverkan och reciprocitet (Hasenclever m.fl. 1998:186, Keohane 743-744).