USA: resolution

USA hade önskat en starkare sanktionsregim mot Iran redan vid resolution 1737 och detsamma gällde vid 1747, vilket exempelvis kunde skönjas vid USA:s röstförklaring i samband med omröstningen. USA:s tillförordnade FN-ambassadör Alejandro Wolff menade visserligen att säkerhetsrådet i och med resolutionen sände ett tydligt meddelande att fortsatt utveckling av det iranska kärnvapenprogrammet skulle leda till ytterligare isolering av Iran, men han betonade också att dessa sanktioner på intet sätt var ett slutmål, och i det fall Iran inte följde uppmaningarna i resolutionen skulle USA stödja ytterligare åtgärder (FN S/PV.5647).

Internationell makt och säkerhet

I USA:s nationella säkerhetsstrategi från 2002 står att läsa att Iran är den enskilda stat som utgör det största hotet mot USA (Vita huset 2002:20). Iran var också bland de länder som av president Bush samma år benämndes som ondskans axelmakter (Bush 2002). Således får det anses naturligt att USA visade stor skepsis gentemot det iranska kärnteknikprogrammet, speciellt med tanke på de många uttalande från president Ahmadinejad som inte gjort något för att lindra den amerikanska oron över Irans intentioner.

Primärt bör USA:s motstånd till ett iranskt kärnvapeninnehav utifrån makt och säkerhet förstås med utgångspunkt i det utgjorda hotet mot den amerikanska maktpositionen. Visserligen skulle ett Iran med kärnvapen kunna hota USA:s existens, men den amerikanska oron bör också förstås utifrån den maktposition i Mellanöstern som Iran i och med innehav av kärnvapen kunde få. Vidare skulle Iran vid ett innehav av kärnvapen kunna sprida vidare kunskapen till sina allierade och i en förlängning också till terrorister, vilket på allvar skulle kunna hota såväl den amerikanska säkerheten som maktpositionen (Hastings Dunn 2007:28).

Beslutet att rösta för en resolution betydligt svagare än den amerikanska preferensen kan dels förstås som ett resultat av att USA hellre än att själva hindra Iran från att tillförskansa sig kärnvapen delade bördan med andra stater som hade samma intressen. Det kan också förstås som ett resultat av att USA egentligen brydde sig ringa om säkerhetsrådet i denna högpolitiska fråga - en lösning i säkerhetsrådet vore önskvärd, men på intet sätt nödvändig. Vid ett skarpt läge hade USA, i egenskap av världsledande militärmakt, förmågan att själva lösa situationen. Därför ansågs det inte värt besväret att med all kraft förmå medlemmarna i säkerhetsrådet att följa den amerikanska linjen. Dessa resonemang löper i linje med Mearsheimers och Waltz argumentation (Mearsheimer 1994:13, Waltz 2000:9f).

Inomstatlig förklaring

Bland amerikanska inomstatliga aktörer rådde i det närmaste konsensus kring att Irans kärnprogram måste stoppas. President Bush hade exempelvis uttalat att Irans president var en fara för USA och kongressen antog 2006 en resolution där unilaterala sanktioner mot Iran inrättades fram till det att Iran upphört med sitt kärnvapenprogram.

Dessutom menar Mearsheimer och Walt att pro-israeliska grupper i USA utövade påtryckningar mot administrationen för att inta en tuffare linje gentemot Iran (Mearsheimer

och Walt 2006:38-40). Ahmadinejads uttalande att han ämnade sudda ut Israel från kartan och arrangerandet av en förintelseförnekarkonferens i Teheran får antas ha bidragit ytterligare till att skapa en opinion bland israeliska intressegrupper för att Irans kärnvapenprogram måste stoppas. Mearsheimer och Walt menar att ett iranskt kärnvapeninnehav inte utgjorde ett existentiellt hot mot USA, däremot mot Israel (Mearsheimer och Walts 2006:39). USA hänvisade också i sin röstförklaring till Irans hot mot Israel, snarare än vad kärnvapeninnehavet kunde innebära för USA:s säkerhet (FN S/PV.5647).

Att USA valde att acceptera en resolution som inte levde upp till amerikanska önskemål kan förklaras utifrån den inomstatliga kontext där administrationen fått stor kritik för sin politik i Irak och där republikanerna förlorat stort i 2006 års kongressval. Dessutom hade såväl allmänheten, militären som kongressen uttryckt skepsis mot ett eventuellt militärt angrepp (Hastings Dunn 2007:30, World Public Opinion 2006a). Därför försökte USA att i möjligaste mån nå sina preferenser genom förhandlingar i säkerhetsrådet. USA:s idealposition - robusta säkerhetsrådsresolutioner - kunde dock inte uppnås, i enlighet med Moravscisk och Milners resonemang om att staters möjligheter att nå sin idealposition begränsas i institutionaliserade samarbeten (Moravcsik, Milner 1997:11).

Institutionalistisk förklaring

Precis som Kina kan USA sägas ha påverkats av IAEA:s rapport. I USA:s fall kan rapporten argumenteras vara en anledning till (eller en ursäkt för) påbörjade förhandlingar. Anledningen till att USA inväntade rapporten kan härledas till att IAEA:s information ansågs neutral jämfört med exempelvis amerikanska underrättelseinformation. Därmed förstärktes förpliktelsekänslan hos övriga medlemmar att agera efter rådets bästa och efter det samhällsansvar FN:s övriga medlemmar givit säkerhetsrådet (Abbot och Snidal 1998:13,15,23).

Att USA, trots den förmodade vetskapen om att sanktionerna inte heller denna gång skulle få det utseende USA önskade, använde sig av säkerhetsrådet kan härledas till ryktespåverkan. Efter kriget i Irak, där USA agerade utan säkerhetsrådets godkännande, kan det argumenteras att deras rykte naggats i kanten. Något som fick negativa implikationer för relationerna med Europa. USA:s rykte får sägas ha försämrats ytterligare när det framkom att amerikansk underrättelsetjänst fabricerat bevis om Iraks massförstörelsevapen. Sammantaget kan det sägas att det amerikanska inflytandet över europeiska stater riskerade att minska om USA

återigen skulle agera utanför rådet. Detta kan också bidra till förståelse för varför USA inväntande IAEA:s rapport.

Precis som i fallet Darfur begränsades USA:s agerande av institutionens formaliserade regler. Såväl Kina som Ryssland kunde tack vare sin vetomakt påverka USA att acceptera en svagare resolution. Detta beteende kan också anses vara ett resultat av den amerikanska strävan efter ett enigt säkerhetsråd, som ansågs ge resolutionerna en starkare legitimitet (FN S/PV.5647).