Kina: situationen i Myanmar

Det av Storbritannien och USA utarbetade resolutionsutkastet om situationen i Myanmar8 lades fram för omröstning den 12 januari 2007. I resolutionsutkastet åkallades Myanmars regering att upphöra med militära attacker mot civilbefolkningen och förhindra brott mot de mänskliga rättigheterna och folkrätten. Vidare uppmanades regeringen att tillåta internationella organisationer verka i landet och att ovillkorligt frige oppositionsledaren Daw Aung San Sun Kyi (FN SP/V.5619).

Resolutionsförslaget stoppades som ett resultat av veton från Kina och Ryssland. Dessutom

8 _{Landets officiella namn är enligt landets regim Myanmar. Dock används i såväl folkmun som av flera stater}

(bl.a. USA) det tidigare namnet Burma, även i officiella sammanhang, som en protest mot regimen. I FN- sammanhang ska dock Myanmar användas, varför så även görs i denna uppsats.

röstade även Sydafrika nej medan Indonesien, Kongo och Qatar lade ner sina röster. Kina poängterade i röstförklaringen att situationen i Myanmar förvisso var oroande, men att den inte var en fråga för säkerhetsrådet, då den enligt Kina inte utgjorde något hot mot internationell fred och säkerhet. Eventuella problem var en intern angelägenhet som den inhemska regeringen hade att hantera. Extern inblandning riskerade enligt Kina att bidra till ytterligare turbulens, en turbulens som endast skulle drabba Myanmars befolkning och närliggande stater (FN S/PV.5619).

Internationell makt och säkerhet

Kinas officiella ståndpunkt är att landet ska motverka ”hegemoni och maktpolitik” (Kina 2006). I interna dokument uttrycks enligt Fred Bergsten frekvent oro över USA:s ambition att dela och ”förvästliga” Kina (Bergsten m.fl. 2006:122f). Denna oro kan förklaras av den ständiga misstro som råder mellan stater gällande varandras intentioner och är ett fullt logiskt resonemang med utgångspunkt i antagandet att stater främst är positionella (Mearsheimer 1995:11, Waltz 1979:12). USA torde enligt samma resonemang se Kina som ett hot mot sin hegemonposition, en position USA söker att behålla och Kinas makt borde därför begränsas (Lam 2006:171).

Enligt Lam hyste Kina en oro över USA:s ökade makt och inflytande i Sydostasien, speciellt med tanke på de indikationer Kina ansågs sig ha på att USA än mer sökte att begränsa Kinas makt (Lam 2006:173). Resolutionen kan därför ha uppfattats som ett exempel på hur USA ständigt försöker flytta fram sina positioner i regionen genom att göra intrång på staters suveränitet och därmed försvaga dess regeringer. I det fall regimen i Myanmar skulle falla riskerade Kina att inom kort ha ytterligare en amerikansk allierad i sin absoluta närhet.

I kampen om position i den internationella anarkin är även ekonomiska vinster viktiga (Mearsheimer 1995:20). Kina har under sin tillväxtperiod skaffat flera ekonomiska intressen i Myanmar, bland annat i landets energitillgångar såsom olja och gas. Landet har också en geo- strategiskt viktig placering med kust åt väster dit Kina planerade att dra pipelines för att undvika ett alltför stort beroende av Malackasundet för sin oljeimport från Mellanöstern och Nordafrika (Bergsten m.fl. 2006:130, Lin 2005).

Inomstatlig förklaring

och ”förvästliga” Kina i syfte att få ökat inflytande på inrikespolitiken i Kina och därmed minska partiets inflytande, vilket i förlängningen kunde leda till partiets förlorade maktposition. Kina hade också med oro noterat de ofta USA-stödda revolutionerna i forna sovjetrepubliker (Lam 2006:173f). I samband med att såväl president Bush som utrikesminister Rice under 2005 påpekat behovet av demokrati i Kina och revolutioner ägde rum i såväl Ukraina som Kirgizistan, med lång gräns mot Kina, ökade oron än mer. Kina hade som ett resultat av denna utveckling snabbt kommit till de styrandes undsättning vid oroligheterna i Uzbekistan. Den sammantagna bedömningen över potentiella hot mot partiet lär ha bidragit till Kinas agerande att motverka extern inblandning i Myanmar.

Kinas grundmurade motstånd gentemot extern inblandning i interna angelägenheter får anses vara ett resultat av tidigare lärdomar från USA-stödda revolutioner, men också ett resultat av partiets behov av kontroll över landets befolkning. Kinas medel för att uppnå inomstatlig stabilitet har i somliga fall ansetts oförenliga med de mänskliga rättigheterna, som av Kinas anses som ett amerikanskt medel för att uppnå målet att få till stånd ett regimskifte i Kina (Bergsten 2006:124). En situation där Kina tillåter säkerhetsrådet att agera i frågor gällande regeringars eventuella inomstatliga tillkortakommanden skulle utgöra ett farligt prejudikat av vad som utgör rådets befogenheter (FN S/PV.5619).

Efter oroligheterna vid Himmelska fridens torg 1989 och Sovjets sönderfall, till stor del beroende av ekonomisk kollaps efter kapprustningen med USA, var Kinas ledare övertygade om att partiets maktställning säkrades genom att tillgodose folket med politiska nyttigheter – främst ekonomiska sådana. Kinas inrikespolitik är därför främst fokuserad på ekonomisk tillväxt, vilket enligt partiet kräver stabilitet, inom landet och i dess absoluta närhet, vilket också märks i Kina röstförklaring vid vetot (Bergsten m.fl. 2006:119ff, Wang och Deng 2005:8ff, FN S/PV.5619). Bibehållen stabilitet i Myanmar var således ett mål för Kina, men bibehållen makt för regimen i Myanmar var också ekonomiskt viktigt med tanke på de avtal Kina tecknat med landet.

Institutionalistisk förklaring

Det kinesiska vetot bör utifrån en institutionalistisk förklaring främst förstås som ett resultat av den respekt Kina tillägnar säkerhetsrådet och den tilltro till att besluten som fattas verkligen har betydelse. I sin röstförklaring menade Kina att ett godkännande av resolutionen utgjorde ett farligt prejudikat för säkerhetsrådets ansvarsområde, och genom sitt veto kunde

Kina som ett resultat av den respekt som medlemmarna uppvisade för rådets regler motverka en sådan utveckling (FN S/PV.5619). Vidare kan det kinesiska beslutet också ha påverkats av att även Ryssland valde att rösta emot resolutionen, således framstod inte Kina som den ensamma avvikaren och den negativa inverkan på dess rykte torde ha blivit mindre.

He Wenping menar att Kinas agerande i säkerhetsrådet går att härledas till landets relationer med afrikanska stater, som bland annat innefattat afrikanskt stöd för Kina i exempelvis kommissionen för mänskliga rättigheter (MR-kommissionen). Ett agerande av Kina som kunde uppfattas som att Sydafrika, som också röstade emot resolutionen, ensamt fick föra kampen mot den västimperialism som nu avspeglade sig i ett resolutionsförslag med kritiska element för traditionellt afrikanska, och kinesiska, ståndpunkter såsom suveränitetsprincipen. Detta kunde som ett resultat av ämneslänkningen få implikationer för afrikanska staters fortsatta stöd för Kina (Wenping 2007:27, Keohane och Nye 1987:734f).