Kommunal verksamhet

“Den kommunala verksamheten speglar i praktisk vardag vad kommunen måste göra till följd av lagstiftningens krav respektive vad kommunen får göra utifrån vad den kommunala självstyrelsen ger för grad av frihet i förhållande till staten och, naturligtvis, vad kommunen kan och vill göra utifrån vilka resurser man har och den rådande politiska inriktningen.” (Björkman & Lundin, 2012, s. 24)

En kommun ska bedrivas utifrån tilldelade ekonomiska resurser och de politiska mål som har beslutats. Enligt kommunallagen ska kommuner ha en god ekonomisk hushållning i sin verksamhet då kommuner främst finansieras genom skattemedel (skl.se). ”God ekonomisk hushållning” specificeras inte precist i kommunallagen, utan beskrivs som de riktlinjer fullmäktige ska besluta om för att respektive kommun ska uppnå ”god ekonomisk hushållning” (SFS, 1991:900). Sveriges kommuner och landstig benämner begreppet som att ”finansiering av välfärd inte ska skjutas till kommande generationer” (skl.se). Borst et al. (2014) menar att den offentliga verksamheten har ett ansvar gentemot politik och kommunens invånare. En kommun måste behandla invånarna som ett kollektiv och ingen kan exkluderas, då den offentliga verksamheten baseras på principer om social rättvisa och att alla ska behandlas lika (Borst et al., 2014). Ytterligare en aspekt som kommuner behöver beakta är generationsprincipen, som innebär att kommunen ska erbjuda samma service över flera generationer, vilket gör att offentlig verksamhet har ett långt tidsperspektiv (Haglund et al., 2005). Kommunens begränsade resurser gör att de måste öka effektiviteten i sin verksamhet för att undvika eventuella finansiella problem, samtidigt som detta inte får ske på bekostnad av den service som ska erbjudas (Jurish et al. 2013).

3.4.1 Så styrs en kommun

En kommuns basstruktur består av fullmäktige, kommunstyrelse och nämnder. Fullmäktige är det kommunala organ som väljs direkt av medborgarna och är det högsta beslutande organet (skl.se; Montin & Granberg, 2013). Fullmäktige är även den som beslutar om ärenden gällande exempelvis, strategi, mål och riktlinjer för verksamheten, budget, skatt och andra ekonomiska frågor. Kommunens styrelse och nämnder tillsätts genom val av

fullmäktige (Björkman & Lundin, 2012). Kommunstyrelsen kan ses som kommuns regering och deras uppgift är att leda och samordna den kommunala verksamheten. Respektive kommun beslutar om vilka nämnder de önskar ha, därför ser varje kommun olika ut (skl.se). Nämnderna ska tillämpa lagstiftningar och regler som gäller för den aktuella verksamheten, samt följa fullmäktiges beslut och ansvarar för att bedriva verksamheten på ett sätt som uppfyller fullmäktiges beslut (Montin & Granberg, 2013; skl.se). Organisationsstrukturen varierar mellan olika kommuner och den vanligaste strukturen är sektorbaserad. I en sektorbaserad kommun finns en nämnd och en förvaltning för respektive sektor (Montin & Granberg, 2013).

3.4.2 Lagen om offentlig upphandling

Enligt LOU 2 kap § 13 definieras en offentlig upphandling som:

“Med offentlig upphandling avses de åtgärder som vidtas av en upphandlande myndighet i syfte att tilldela ett kontrakt eller ingå ett ramavtal avseende varor, tjänster eller byggentreprenader” (SFS, 2007:1091).

I alla faser av ett upphandlingsförfarande finns fem grundprinciper som en offentlig verksamhet ska ta hänsyn till i enlighet med LOU kapitel 1 § 9;

 Principen om icke-diskriminering: Denna princip handlar om att det ej är tillåtet att

diskriminera leverantörer, främst på grund av nationalitet eller geografiskt läge.

 Principen om likabehandling: Alla leverantörer ska behandlas lika och ges samma

förutsättningar. Denna princip innebär till exempel att samma information ska ges till alla vid samma tillfälle.

 Principen om transparens: Principen förespråkar att upphandlingar ska ske på ett

förutsebart och öppet sätt. Information ska därmed lämnas om upphandlingen och dess resultat. Upphandlade myndighet ska formulera förfrågningsunderlaget tydligt och alla krav måste presenteras, vidare får inte krav ändras under upphandlingens gång.

 Principen om proportionalitet: De krav som ställs på leverantören och på det som

ska upphandlas måste ha ett naturligt samband med och vara proportionerligt till, det som upphandlas. De krav som ställs ska vara möjliga att kontrollera, lämpliga, nödvändiga och ändamålsenliga. Överprövning av en upphandling sker ofta på grund av att en leverantör anser att den upphandlande myndigheten har brutit mot denna princip.

 Principen om ömsesidigt erkännande: Intyg, betyg och certifikat som har beslutats av en behörig myndighet i en medlemsstat i EU/EES ska också gälla i andra EU/EES-länder (SFS, 2007:1091; Sveman, 2009).

3.4.2.1 Tröskelvärde

Vid köp av varor och tjänster i enlighet med LOU delas upphandlingar upp i vilka köp som överstiger, eller understiger, ett tröskelvärde (Sveman, 2008). Regeringen ska meddela tröskelvärde i både euro och i svenska kronor (Falk, 2009). År 2014 är tröskelvärdet för kommuner 1 806 427 kronor (regeringen.se). Varje upphandling måste beräknas till ett värde och om upphandlingen överstiger tröskelvärdet är upphandlingen gemensam för hela

EU/EES-området. Det är alltså värdet på upphandlingen som avgör hur

upphandlingsförfarandet går till. Över tröskelvärdet används antingen öppet förfarande, att alla leverantörer får lämna anbud, eller selektivt förfarande, att alla leverantörer kan ansöka om att delta, men det är enbart de leverantörer som inbjuds av den upphandlande myndigheten som får lämna anbud. För upphandlingar som understiger tröskelvärdet ska främst upphandling genom förenklat förfarande eller urvalsförfarande användas. Ett förenklat förfarande innebär att alla leverantörer har rätt att delta och lämna anbud. Urvalsförfarandet innebär att den upphandlande myndigheten bjuder in vissa leverantörer till att lämna anbud. Även direktupphandling, utan krav på anbud, får användas när kontraktets värde är lågt (Sveman, 2008). Kriteriet för slutligt val av leverantör oavsett typ av upphandling eller tröskelvärde ska baseras på lägsta pris eller det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet (Moen, 2013).

3.4.2.2 Ramavtal

I en offentlig verksamhet är det vanligt med ramavtal. Dessa avtal kan omfatta flera kommuner som tillsammans gör upphandlingar för att spara resurser (Moen, 2013; Sveman, 2008). En kommun kan inte ansluta sig till avtalet i efterhand utan måste vara med under hela upphandlingen (Sveman, 2008). Ett ramavtal förenklar den byråkrati som finns och kan ses som en generell överenskommelse som ligger till grund för framtida beställningar. Ett ramavtal anger ramarna för framtida beställningar och kan ses som ett avrop då beställaren inte behöver skriva ytterligare kontrakt vid kommande tillfällen (Moen, 2013). Ett ramavtal kan skrivas med både en eller flera leverantörer och det finns ingen möjlighet att göra en konkurrensutsättning under avtalets tid, eftersom ett ramavtal likställs med ett traditionellt upphandlingskontrakt. När ramavtalet är tecknat får

kommunen inte fritt välja vilken leverantör inom ramavtalet ett avrop ska ske mot, utan måste beställa från den leverantör som lämnat det bästa anbudet för respektive produkt (Sveman, 2008).