Kommunala politiker

Jag har intervjuat sex politiker i sex kommuner. Det rör sig i fem av fallen om nämndordförande, i ett av fallen vice nämndordförande, i kommunens barn- och utbildningsnämnd/utskott som ansvarar för grundskoleverksam-heten. Samtliga intervjuer skedde digitalt under perioden 8 april till 29 april.

Intervjuerna har varit semi-strukturerade och utgått från en intervjuguide som utarbetats utifrån tidigare forskning samt studiens teoretiska ramverk med dess analysmodell i åtanke, och finns bifogad som bilaga.

6.4.1 Statlig kontra kommunal styrning av grundskolan

Den statliga styrningen av skolan upplevs av flertalet politiker vara mycket framträdande och har ökat i omfattning. Flertalet av politikerna delar huvudsakligen den bild av den statliga styrningen som tjänstemännen och rektorerna vittnar om, där de främsta statliga styrmedlena är skollagen, läroplaner, styrande dokument, tillsyn och kontroll via Skolinspektionen samt genom de riktade statsbidragen. Flertalet kommunpolitiker är i grunden positiva till att staten tar ett samlat grepp och ansvar för att stärka likvärdigheten i skolan som framställs som det enskilt största problemet skolans nutida och framtida utmaningar, om än med vissa brasklappar.

Den bild som de kommunala tjänstemännen framför, att den kommunala politikens inflytande genom styrning av skolan är förhållandevis marginell, delar de kommunala politikerna i stora drag. De flesta politiker upplever att de i praktiken har väldigt lite inflytande över utformningen av skolan, utöver att fastställa och allokera medel i budgeten, bestämma den långsiktiga inriktningen på skolan, bestämma lokalisering av nya skolor samt ett arbetsgivaransvar. Budgeten lyfts fram som ett särskilt viktigt styrmedel.

Det finns dock en stor besvikelse bland samtliga kommunpolitiker som har varit föremål för studien, över att man inte har mer resurser att fördela till skolan. En politiker i en liten kommun framhåller att det finns en stor vilja i utskottet att ge mer resurser till skolan i och med att det är deras främsta möjlighet att påverka utformningen av skolan, men att den möjligheten inte finns i kommunen (politiker liten). En politiker i en stor kommun delar den bilden och framhåller att budgeten till skolan är alldeles för dålig, vilket bland annat får konsekvenser på att lärartätheten sjunker, vilket i sin tur påverkar skolresultaten negativt (politiker stor1).

En politiker i en mellanstor kommun betraktar skolan som statlig även om kommunerna har det finansiella budgetansvaret på grund av att det är riksdagen som bestämmer vad barnen ska lära sig. Den kommunala styrningen handlar, enligt politikern, om att vad kommunen ska lägga fokus på och vara statens verkställande aktör. Samma politiker anser att statliga och kommunala skolpolitiker i allmänhet lägger sig i alldeles för mycket i hur undervisningen ska gå till och sånt som är helt utanför sitt eget kompetensområde. Samma

politiker nämner också svårigheten i att inte kunna göra någonting och att det är särskilt svårt för politiker som gärna vill visa handlingskraft och bestämma saker, vara med på bild i tidningen etc., vilket kräver en viss mognad hos politikerna (politiker mellanstor2). En politiker i en stor kommun drar liknande slutsatser och menar på att deras uppgift som nämnd bland annat är att skapa långsiktigt hållbara förutsättningar och inte gå in i detaljer, men poängterar också att det finns andra politiker i kommunen som tycker annorlunda och är besvikna på hur bakbunden den kommunala politiska styrningen av skolan är. Nämndens roll är att fatta beslut om mål och riktning, men rektorns statliga uppdrag kommer alltid att gå före i och med att denne har stöd i skollagen (politiker stor1).

Som en illustration på den beskrivna frustrationen att vara bakbunden vittnar en politiker om att inte kunna få bestämma fler detaljerade beslut över inriktningen på skolan. De två exemplen som används är att införa två extra skoldagar samt förkorta sommarlovet, beslut som man har fattat politiskt i nämnden. Förslagen har dock mött stark kritik, både från tjänstemannanivå och av rektorer och lärare: “Då kan man ju faktiskt känna att men om inte vi i politiken faktiskt vill bestämma det så få ni liksom genomföra det, lösa det, men det är inte så enkelt” (politiker stor3). Politikern i fråga är självkritisk och ser att sådana detaljerade politiska beslut går stick i stäv med en tillitsbaserad styrningsmodell, men argumenterar samtidigt för att politikerna också måste skicka en tydlig signal till förvaltningen och rektorerna då kunskapsresultaten i kommunen är för låga (politiker stor3).

För att det ovan beskrivna ansvarsförhållandet, där politiken ansvarar för

“vad”-frågorna och tjänstemännen i den centrala och lokala förvaltningen ansvarar för “hur”-frågorna, ska fungera i praktiken är det flertalet politiker som påpekar att det krävs en styrkedja mellan politiker, förvaltning och rektor som bygger på tillit och lojalitet (politiker stor1). En annan politiker påtalar vikten av att förvaltningen och rektorerna har en stor frihet i “hur”-frågorna.

Politiken sätter mål, men förvaltningen och rektorerna har bäst kunskap och kompetens om hur dessa mål uppfylls inom den budget som har fastställts, argumenterar politikern, och lägger till att det är ett väldigt tillitsfullt sätt att styra som bygger på att förvaltningen levererar (politiker mellanstor2).

Ansvarsfördelningen i “vadet” och “huret” innebär också att tjänstemännen upplevs ha stor makt på bekostnad av politiken påtalar flertalet politiker. En av anledningarna beskrivs vara att tjänstemännen besitter ett kunskapsmässigt övertag som beror på deras sakkunskap i kombination med att merparten av kommunpolitikerna i ansvarig utbildningsnämnden är lekmän i sin roll som fritidspolitiker, utan samma sakkunskap. Därför argumenteras också tilliten mellan politiken och förvaltningen vara helt avgörande (politiker stor2). En politiker lyfter fram att tjänstemännens påtagliga makt och inflytande bygger på förutsättningen att de besitter en så stor kompetens inom området. En förutsättning för att det maktförhållandet fungerar är också att

tjänstemännen upplevs vara väldigt lojala sitt uppdrag och mot det faktum att det är politikerna som företräder det allmänna i form av medborgarna, vilket kräver talang hos tjänstemännen:

Jag skulle vilja säga att ledare i offentlig verksamhet är de mest kompetenta ledarna då du måste ha så många färdigheter och förmågor att kunna manövrera i så många arenor (politiker stor1).

Rektorns roll pekas också ut som särskilt viktig i styrkedjan mellan stat, kommun och skola. En politiker i en mellanstor kommun påtalar att utbildningsnämnden har möjlighet att skapa bästa möjliga förutsättningar för rektorerna att skapa den skolan (politiker mellanstor1). En annan rektor fortsätter och poängterar att ett oerhört ansvar ligger på rektorerna men också ett oerhört stort mandat (politiker mellanstor2). En politiker i en stor kommun lyfter också särskilt fram rektorns unika statliga mandat, där det kommunala mandatet är obefintligt, och illustrerar det med det nya uppdaterade betygssystemet där rektorn ges möjligheten att själv avgöra om man ska ge betyg från årskurs 4 eller inte (politiker stor2). En politiker i en stor kommun delar den bilden och hävdar att den statliga styrningen sker via rektor, där nämnden sedan bestämmer de ekonomiska ramarna (politiker stor1). Rent generellt finns det en stark vilja att överlåta rektorerna ett starkt mandat att sköta sin egen verksamhet då de är professionens företrädare.

6.4.2 Riktade statsbidrag till grundskolan som statligt styrmedel

Den bild av de riktade statsbidragen som tjänstemännen förmedlar, delar de kommunala politikerna i stora drag. Kritiken grundar sig i stort sett samma principer med samma argument som tjänstemännen i den centrala och lokala förvaltningen för fram. En central aspekt i sammanhanget är att politikerna själva inte är delaktiga i processen kring de riktade statsbidragen då det huvudsakligen är förvaltningens och i viss utsträckning rektorernas ansvar.

Det resulterar i att de kommunala politikerna inte är lika initierade i ämnet, utan snarare förhåller sig till de riktade statsbidragen ur ett principiellt samt ideologiskt perspektiv.

En stor skillnad mot tjänstemännens uppfattning om de riktade stats-bidragen, är att det bland flera kommunala politiker finns en förståelse varför rikspolitiken intervenerar med hjälp av de riktade statsbidragen, eftersom de

“[...] vill kunna visa att man genomför sånt som man har gått till val på”

(politiker stor1). En politiker i en annan stor kommun har stor förståelse för att man på nationell politisk nivå har vissa ideologiska käpphästar man vill satsa på, och nämner som exempel läxläsning, där de riktade statsbidragen är ett kraftfullt verktyg (politiker stor2). En politiker i en mellanstor kommun förstår att regering och riksdag vill kunna visa handlingskraft och då inte kan

“motstå frestelsen” med att införa nya riktade statsbidrag, trots att man inser komplikationerna med det (politiker mellanstor2). Det ska också poängteras

att samtliga politiker som har förståelse för att den nationella politiken vill styra skolan via riktade statsbidrag också är kritiska till den typen av styrning med det främsta argumentet att de inte är behovsanpassade till den lokala kontexten.