Ingen övergödning
Halterna av gödande ämnen i mark och vatten ska inte ha någon negativ inverkan på människors hälsa, förutsättningarna för biologisk mångfald eller möjligheterna till allsidig användning av mark och vatten.
Gotländska delmål
Utsläpp av fosfor till vatten
Senast år 2010 ska utsläppen av fosfor från mänsklig verksamhet till sjöar, vattendrag och kustvatten ha mins-kat jämfört med 1995 års nivå.
Utsläpp av kväve till vatten
Senast år 2010 ska utsläppen av kväve från mänsklig verksamhet till sjöar, vattendrag och kustvatten ha mins-kat med minst 30% från 1995 års nivå.
Utsläpp av ammoniak
Senast år 2010 ska utsläppen av ammoniak ha minskat med minst 15% från 1995 års nivå. För jordbruket bety-der det en minskning med 260 ton.
Avgränsningar mot andra miljömål
Utsläpp av kväveoxider till luft behandlas under miljömålen Frisk luft och Bara naturlig försurning.
Övergödningseffekter på grundvatten behandlas under Grundvatten av god kvalitet och åtgärder något under Myllrande våtmarker.
Regionalt miljötillstånd
Närsaltsbelastningen av främst kväve på Östersjön orsa-kar algblomningar och leder till ökad syrgasförbrukning i bottenvattnet med utarmning av växt och djurlivet som följd. För den mänskliga hälsan är det främst förhöjda nitrithalter i vatentäkter som kan ge negativa effekter. På land orsakar det atmosfäriska nedfallet av kvävefören-ingar en negativ påverkan på den biologiska mångfalden.
Främst drabbas växter som kräver kvävefattiga miljöer och som trängs undan av mer kvävegynnade arter.
Gotlands läge mitt i den för föroreningar känsliga Östersjön medför ett stort ansvar för de verksamheter som påverkar övergödningens storlek. Det korta avstån-det från föroreningskälla till havet gör att den naturliga reningen i vattendrag, genom närsaltsupptag av växter och mikroorganismer, är liten. Mulljordarna som finns på ca 20 % av åkerarealen innehåller stora mängder orga-niskt bundet kväve som kan frigöras och kräver därför speciell hänsyn vid val av gröda och odlingsteknik.
Enligt Gotlands kommuns vattenplan (1996) var kvä-veläckaget från Gotland till Östersjön perioden 1988-1992 i medeltal 2330 ton per år. Drygt hälften upp-skattades härröra från jordbruket. Detta bekräftas av Jordbruksverket, som 1985 uppskattade att 1593 ton av
ett totalt närsaltsläckage om 2138 ton kväve per år skulle härröra från det gotländska jordbruket, efter avdrag för det naturliga läckaget och retentionen (fastläggningen).
Belastningsberäkningar med data från den regionala mil-jöövervakningen som nyligen sammanställts för perioden 1988-2003 (Institutionen för miljöanalys, SLU) visar att medeltransporten (närsaltsläckaget) av kväve från Gotland var ca 2500 ton per år under perioden.
Den avgörande faktorn för storleken på närsaltstranspor-ten till havet under ett specifikt år är nederbördsmäng-den. Nederbördsrika år transporteras upp till mer än fyra gånger så mycket närsalter som under torra år.
Tendenser till ökande kvävetransport finns i flertalet av de studerade åarna under perioden. Endast Gothemsån uppvisar en tendens till minskande kvävetransporter.
Jordbruket står också för en stor del av den fosfor som läcker ut i vattendragen. Enligt beräkningarna var med-eltransporten av fosfor från Gotland nära 57 ton per år under perioden 1988-2003. Till skillnad från kvävetran-sporten finns en tendens till minskande transport (läcka-ge) av fosfor i flera åar.
Jordbruket på Gotland är relativt lågintensivt vad det gäller användning av handelsgödsel och
växtskyddsme-del jämfört med Götalands intensivt odlade slättbygder.
Djurhållningen är förhållandevis stor men ojämnt förde-lad över ön, och kan lokalt medföra överskott på stall-gödsel i förhållande till näraliggande spridningsarealer.
Av Gotlands befolkning är ca 60% anslutna till kom-munal avloppsrening. Det finns 6 större reningsverk och ca 130 mindre anläggningar, varav ca 30 är kommunala.
Enskilda avlopp till enskilda hushåll uppgår till ca 10 000 stycken.
Vid Visby reningsverk har nyligen införts ett ytterligare reningssteg, vilket inneburit en minskning av kväveut-släppet där från 134 ton år 2000 till 53 ton år 2002.
Reningsverken i Klintehamn och Slite bidrar tillsammans med ca 30 ton per år, medan t.ex. bl.a. reningsanlägg-ningarna i Roma, Hemse och Stånga utgörs av ”krets-loppsanläggningar”, där huvuddelen av vattnet återan-vänds för bevattning av åkermark. Utsläpp av kväve från små reningsverk beräknas totalt ligga i storleksordningen 42 ton per år och utsläpp från enskilda avlopp totalt 93 ton per år. Genom hittills genomförda inventeringar av enskilda avloppsanläggningar uppskattas 30-40% av dessa inte uppfylla miljöbalkens krav på rening.
Hur når vi målen?
Enligt Naturvårdsverkets bedömning svarar Sverige för totalt 6% av det kväve som når egentliga Östersjön via vattendragen (mellersta Östersjön). Naturvårdsverket ska på uppdrag av regeringen föreslå åtgärder för att minska utsläppen av kväve. Det tidigare målet, som antagits internationellt, innebar att en halvering av kväveutsläppen skulle ske mellan år 1985 och år 1995. Fram till idag har utsläppen dock endast minskat med 20% enligt modell-beräkningar (Naturvårdsverket). För att klara denna halv-ering krävs bl.a. bättre ekonomiska styrmedel. Ett exem-pel skulle kunna vara att EU:s miljöstöd till jordbruket utvecklas och styrs till mer föroreningskänsliga områden, och att utsläppsavgifter för avlopp, industrier och jord-bruk utreds. Vidare behövs bättre regler för skyddszoner och skogsgödsling och underlättade möjligheter att anläg-ga och restaurera våtmarker.
När det gäller avloppens bidrag till övergödningen av hav, sjöar och vattendrag krävs till exempel förbättring av reningsfunktionen i befintliga enskilda avlopp och ofta en lösning av avloppsfrågan för flera enskilda fast-igheter i ett större sammanhang. Kommunfullmäktige antog i juni 2002 en långsiktig plan för VA-utbyggnad på Gotland. Se miljömålet Grundvatten av god kvalitet.
Utsläpp av fosfor till vatten
Minskade fosforutsläpp kan nås genom insatser inom jordbruket, samt genom förbättrad avloppsrening i tät-orter och vid enskild bebyggelse. Fosforutsläppen från punktkällor i jordbruket och från åkermark kan minskas genom anpassad utfodring, förbättrad stallgödselhan-tering samt anpassad gödsling och jordbearbetning.
Även nyanlagda våtmarker bidrar till minskade fosfo-rutsläpp. Aktiv tillsyn, ökad individuell rådgivning och ekonomiskt miljöstöd till skapande och bibehållande av skyddszoner och våtmarker är viktiga åtgärder i arbetet med miljömålet.
Nationellt pågår diskussionen om återföring av avloppsslam till produktiv jordbruksmark, för att ett kretslopp skall uppnås för fosfor. Naturvårdsverket har på uppdrag av regeringen utrett frågan. Uppdraget har redo-visats i rapporten ”Aktionsplan för återföring av fosfor ur avlopp” (rapport 5214), där mål för återföring av fosfor till mark diskuteras. Regeringen avser att senare återkom-ma med förslag om delmål för återföring av fosfor samt med åtgärdsförslag för hur delmålet kan nås. I aktions-planen föreslås som delmål att minst 60% av fosforn i avlopp skall återföras till produktiv mark år 2015, varav minst hälften bör till åkermark. Ett exempel på återfö-ring av fosfor till åkermark som idag sker på Gotland är bevattningen med behandlat avloppsvatten från vissa
avloppsanläggningar (rening i dammsystem enligt den s.k. Gotlandsmodellen). Genom att en stor mängd renat avloppsvatten tillförs åkermark för bevattning i stället för att släppas ut i recipienten blir den totala mängden utsläppt fosfor lägre än vid motsvarande konventionell rening. Användning av avloppsvatten kan under vissa för-utsättningar vara ett lämpligt och ändamålsenligt sätt att minska fosforutsläppen i vattendrag, under förutsättning att hänsyn tas till andra aspekter som t.ex. smittskydd.
Utsläpp av kväve till vatten
De huvudsakliga källorna till gotländska kväveutsläpp till vatten är jordbruket och i viss mån utsläpp från avloppsreningsverk. När det gäller jordbrukets bidrag är viktiga åtgärder för att minska kväveläckaget odling av fånggrödor, ökad andel vårbearbetning, anpassning av kvävegödslingen, lägre kväveinnehåll i djurens foderstat och ökad areal i träda.
Våtmarker bör anläggas strategiskt för ökad kvarhållning (retention) av kväve i avrinningen från åkermark och för rening av dagvatten. De våtmarker som samtidigt också utgör bevattningsdammar kan säkra jämna skördar och ett säkrare utnyttjande av tillfört kväve.
Det är också viktigt att rikta informationen direkt till berörda genom en ökad individuell rådgivning, som t.ex.
inom projekt ”Greppa Näringen”. Vissa åtgärder som bidrar till minskade kväveförluster uppmuntras genom de ekonomiska miljöstöd som finns. Andra åtgärder som kan bidra till att målet nås är krav genom lagstiftning och tillsyn. När det gäller avloppens bidrag bör krav på förbättrad reningsteknik ställas och åtgärder på lednings-näten och lokalt omhändertagande av dagvatten genom-föras. Vidare finns behov av komplettering av befintlig rening i synnerhet för de upp till 4000 hushåll som idag har otillräcklig rening.
Utsläpp av ammoniak
Viktiga åtgärder för att nå ammoniakmålet är exempelvis lägre kväveinnehåll i mjölkkornas foderstat, övergång från fastgödsel till flytgödsel och bästa teknik vid gödsel-spridning t.ex. myllning av flytgödsel. Den individuella rådgivningen till lantbrukare bör öka för att målet ska kunna nås. Andra åtgärder är skärpt lagtillämpning och tillsyn.
Konsekvenser om inga åtgärder vidtas
För havet är övergödning ett av de allvarligaste hoten, som resulterar i algblomning, grumling av vattnet, syrgasbrist, minskande tångbälten och syrgasfria
havs-bottnar. Vattendragen är de primära transportlederna för kväve och fosfor till havet. Ett antal gotländska sjöar och vattendrag är kraftigt övergödda och den främsta orsaken är utsläpp av fosfor från jordbruk, avlopp eller industri, se vidare Levande sjöar och vattendrag.
Blomningar av giftbildande alger och bakterier kan utgö-ra en allvarlig hälsofautgö-ra för både människor och djur. Ett levande hav har naturligtvis stor betydelse för Gotlands turism. Höga halter nitrat i grundvattnet kan orsaka häl-soproblem hos människor, se vidare Grundvatten av god kvalitet.
Övergödning av ängs- och betesmarker orsakas till stor del av luftburna kväveföreningar. Nedfallet av kväve har orsakat en upplagring i marken i skogar, ängs- och betesmarker. Detta leder till att växtligheten successivt förändras och att risken ökar för ökat kväveläckage till vattendrag och grundvatten. Arter som är anpassade till näringsfattiga miljöer trängs undan.
Totalkvävetransport uttryckt som ton kväve per år i 9 gotländska åar under perioden 1988-2003.
Trendlinjer är linjära anpassningar som endast anger tendenser.
Totalfosfortransport uttryckt som ton fosfor per år i 9 gotländska åar under perioden 1988-2003.
Trendlinjer är linjära anpassningar som endast anger tendenser.