Ett rikt odlingslandskap
Odlingslandskapets och jordbruksmarkens värde för biologisk produktion och livsmedelsproduktion ska skyddas samtidigt som den biologiska mångfalden och kulturmiljövärdena bevaras och stärks.
Gotländska delmål
Ängs- och betesmark
Senast år 2010 ska samtliga ängs- och betesmarker bevaras och skötas på ett sätt som bevarar deras värden.
Arealen ängsmark som hävdas med traditionell ängs-skötsel, ska utökas från 300 ha till minst 400 ha. Arealen hävdad betesmark av de mest hotade typerna ska utökas från ca 22 500 ha med minst 2 500 ha, till 25 000 ha år 2010.
Småbiotoper i odlingslandskapet
Mängder småbiotoper i odlingslandskapet ska bevaras i minst dagens omfattning i hela länet. Senast till år 2005 ska en strategi finnas för hur mängden småbiotoper i odlingslandskapet skall kunna öka.
Kulturbärande landskapselement
Mängden kulturbärande landskapselement som vårdas ska öka med minst 100 % till år 2010.
Genetiska resurser
Senast år 2010 ska det nationella programmet för växt-genetiska resurser vara utbyggt och det ska finnas ett tillräckligt antal individer för att långsiktigt säkerställa bevarandet av de gotländska husdjursraserna i landet.
Kulturhistoriskt värdefulla ekonomibyggnader Senast år 2005 ska ett program finnas för hur lantbrukets kulturhistoriskt värdefulla ekonomibyggnader kan tas tillvara.
Avgränsningar mot andra miljömål
Miljömålet Ett rikt odlingslandskap omfattar det land-skap som idag huvudsakligen används för jordbruks-produktion. I vissa fall kan gränsdragningar mot andra miljömål behöva definieras. Skogsbeten, skogsbryn och annan skogsmark som innehåller rester av tidigare odlingsmark, arter och kulturspår med jordbruksan-knytning har beröringspunkter med Levande skogar.
Gränsdragningen mot Levande sjöar och vattendrag går i strandzonen. Helt vattenlevande organismer berörs inte i detta mål. Våtmarker som är hävdade eller bär spår av hävd har beröringspunkter med Myllrande våtmarker.
Delmålet om tillvaratagande av lantbrukets kulturhisto-riskt värdefulla ekonomibyggnader tangerar miljömålet God bebyggd miljö. Odlingslandskapets kvalitéer påver-kas också av miljömålen Ingen övergödning, Giftfri miljö, Frisk luft och Bara naturlig försurning.
Regionalt miljötillstånd
Betesmarker historiskt
Den traditionella indelningen av marken i inägomark och utmark sträcker sig åtminstone tillbaka till vikingatid.
Inägomarken, den inhägnade brukade marken bestod i tomt, åker, äng och hage. Djuren stängslades ute från inä-gomarken och leddes via fägator till utmarken där de ofta fick beta fritt. I hagen fick de djur beta som krävde mer och bättre näring, exempelvis ungdjur, dräktiga djur och gårdens hästar. Gotland blev tidigt färdigkoloniserat och all möjlig betesmark torde ha tagits i anspråk. De gamla brukningsmetoder som under ett par årtusenden fram till 1800-talets slut och i vissa avseenden till 1900-talets mitt var förhärskande, skapade förutsättningarna för den biologiska mångfald som idag är hotad. Den industriella revolutionen, mekaniseringen av jordbruket och införan-det av konstgödsel innebar radikala och snabba föränd-ringar för såväl djurhållning som brukningssätt.
Det är numera förhållandevis få som är jordbrukare och antalet djur har minskat dramatiskt. Av 1700-talskar-tan framgår att det då fanns ca 90 000 ha hagmark på Gotland.
Betesmarker idag
Idag finns ca 50 000 ha mark som ännu bär spår av beteshävd.
Utvecklingen med igenväxta och ohävdade marker brom-sades i och med Sveriges inträde i EU 1995. Då kom miljöersättningarna, bl a för hävd av naturbetesmarker och av landskapselement. Detta öppnade nya möjligheter för bonden att vårda landskapet. År 2001 kom de nya miljöersättningarna med åtgärds- och alvarplaner. Idag ser allt fler lantbrukare sig som landskapsvårdare.
År 2003 fanns ca 22 000 ha betesmark med i miljöer-sättning för bevarande av natur- och kulturvärden. En mindre del av dessa fick endast grundersättning, vilket kan tolkas som att värdena är ringa. Det kan också vara val som djurhållaren har gjort, genom att man t ex vill kunna stödutfodra, något som ofta inte är tillåtet på en mark med tilläggsersättning. Den finns även betesmark som hävdas utan miljöersättning, men det är ganska svårt att veta hur pass god hävden är på dessa marker. Gotland har särskilt ansvar för bl a strandängarna, alvarmarkerna och skogsbetesmarkerna, som alla ligger inom ramen för miljöersättning. Utmärkande för ön är den höga arealen skogsbete som får ersättning, ca 3200 ha.
Gotland har en relativt omfattande djurproduk-tion. Antalet köttdjur har ökat något på senare år.
Mjölkkogårdarna har haft en tydlig positiv utveckling som avviker från landet i sin helhet. Idag finns ca 400 besättningar med ett medelkoantal på 40 kor.
Ön har ca 14% av landets totala får/lammantal, dvs drygt 60 000 st. Det finns flera stora besättningar med flera hundra tackor. Medelbesättningen har 60 tackor, jämfört med ett rikssnitt på 26. Gotlandsfåret dominerar bland raser och har förstås varit och är en viktig förutsättning för landskapsvården.
Gotland är bland de hästtätaste länen i landet. Den på många sätt obrutna hästhållartraditionen gör att det är relativt vanligt att sam- eller växelbete kan ske mellan nöt, lamm och häst. Utvecklingen har på många andra håll i landet gått mot att det finns lantbruk med nöt eller lamm och särskilda hästgårdar.
Ängsmarker historiskt
Äng är ett markslag som under mycket lång tid spelade en avgörande roll för vår försörjning. Där hämtades vin-terfoder till djuren som stallades och gav det gödsel som sedan skulle spridas på åkrarna för en god skörd. Därav uttrycket ”äng är åkers moder”. Under 1700-talet nådde ängen sin största utbredning och uppskattas då ha upp-tagit ca 40 000 ha av öns yta. I det sena 1800-talet och begynnande 1900-talet försvann ängsmarken i snabb takt.
På 1940-talet fanns bara ca 800 ha kvar. Idag hävdas omkring 325 hektar.
I det moderna jordbruket har ängen förlorat sin betydelse och endast spridda rester återstår. Gotland är emellertid det län som i förhållande till sin storlek har mest bevarad ängsmark i landet.
I den traditionellt hävdade ängen lever mängder av väx-ter och djur och många arväx-ter är för sin fortlevnad direkt beroende av de speciella levnadsbetingelser som ängs-marken bjuder. En mycket stor del av ängens biologiska värden och mångfald är knutna till de klappade/ham-lade träden. Gotland har i detta avseende en helt unik ställning. Här finns 400 000 av landets totalt 800 000 klappade träd.
Fakta Fakta miljöersättningar betesmarker
perioden 2001-2006:
Grundersättning 1000 kr/ha Tilläggsersättning 1400 kr/ha Alvarmark, skogsbete 1000 kr/ha
Lövtäkt i tilläggsersättningsmark kan ersättas med 100 kr/träd, max 500 kr/ha
Kontrakt tecknas på fem år.
Den kalkrika jorden, det gynnsamma klimatet och den utmagring som skett genom långvarig hävd i ängs- och betesmark har skapat förutsättningar för en stor artrike-dom av växter och djur som i många fall saknas eller är mycket sällsynta på andra håll i landet. Vi har ett oerhört stort ansvar för att bevara dessa miljöer.
Ängsmarker idag
Miljöersättning till bevarande av natur- och kulturvär-den omfattar i dagsläget ca 300 ha äng som hävdas med fagning och slåtter på traditionellt vis. Särskilda ersätt-ningar kan ges till lieslåtter, lövtäkt och efterbete. Många ängshävdare börjar bli till åren komna. Ideella föreningar, såsom hembygdsföreningar och idrottsklubbar står idag ofta för skötseln.
Restaureringsstöd till slåtter- och betesmark kan användas för att initiera att nygamla ängen tas i hävd.
Medelstilldelningen till länet är dock idag mycket begränsad.
Småbiotoper i odlingslandskapet
I det storskaliga jordbruket med mycket arrendemark förlorar många gamla och naturliga gränser sin betydelse.
För att kunna rationalisera brukandet så långt som möj-ligt reses i detta läge ofta krav på att få ta bort olika typer av ”hinder”. Brukaren vill täcka över diken, ta bort åker-holmar, hägnadsrester, odlingsrösen etc. Detta utgör ett
starkt hot mot våra småbiotoper som har sina livsrum i just dessa kantzoner. Kantzonerna fungerar som skydda-de vägar för djur och förbinskydda-delseleskydda-der för arters spridning i ett fragmentiserat landskap. Här lever också rovinsekter som äter skadeinsekter till fromma för åkerns grödor. I anslutning till vatten och vattenflöden utgör kantzonen den barriär som förhindrar jorderosion och urlakning av närsalter.
För att bevara och på sikt öka mängden småbiotoper krävs att synen på dessa brukningshinder förändras.
Brukarna måste få incitament för bevarande och skötsel.
Med andra ord, fördelarna med att bevara småbiotoperna måste överväga även i det kortsiktiga perspektivet för den enskilde brukaren.
Kulturhistoriska värden i odlingslandskapet
Under 1800-talet utdikades myrarna som täckte en stor del av Gotland. Skogarna skattades hårt på ved för inte minst kalkbränningen och på virke. Mot slutet av 1800-talet genomfördes laga skifte. Dessa tre faktorer föränd-rade det gotländska landskapet totalt. Men även om det landskap vi möter idag starkt präglats av dessa händelser finns en hel del spår av den gamla arronderingen kvar.
Spår i form av stensträngar, fornåkrar, odlingsrösen, väg-sträckningar etc. som i så hög grad skänker karaktär åt
Fakta Fakta miljöersättningar ängen
perioden 2001-2006:
grund- och tilläggsersättning 1000 kr + 1400 kr/ha Lövtäkt 100 kr/träd, max 500 kr/ha
Efterbete 700 kr/ha Lieslåtter 3000 kr/ha Kontrakt tecknas på fem år.
Fakta Ängs- och betesmarksinventeringen
2001-2004
En landsomfattande inventering av ängs- och betes-marker pågår, med slutår 2004. Den blir en uppfölj-ning av inventeringen som gjordes för drygt tio år sedan. Resultatet kommer att samlas i en databank, Tuva, och blir användbar på olika sätt. Information om värdefulla marker att ta i hävd och marker att restau-rera finns t ex. Ca 50 000 ha ingår i inventeringen.
Inventeringen ger oss information om vad som händer i landskapet, inte minst med tanke på vad som hänt efter EU-inträdet. Fynd av både sällsynta växtarter och förut oupptäckta fornlämningar görs.
det gotländska landskapet och bidrar till förståelsen för vad som är och har varit.
Gotland har 48 813 registrerade fornlämningar. En majo-ritet av dessa återfinns i odlingslandskapet och omkring 8 % ligger inom miljöersättning för bevarande av natur- och kulturvärden. Att de ligger inom en miljöersättning innebär emellertid inte med nödvändighet att de aktivt vårdas även om förutsättningarna för deras fortbestånd förbättrats genom de regler som gäller inom EU: s mil-jöstöd. En annan stödform som gynnar kulturlämningar och kulturmiljöer är den miljöersättning för bevarande av värdefulla natur- och kulturmiljöer som kan lämnas för skötsel av vissa landskapselement på eller i anslutning till åker. Utgångspunkten i ovan nämnda stödformer är en vilja hos brukaren att åta sig ett skötselansvar. I de fall en ökad förståelse för vård av kulturbärande landskaps-element behöver vinnas är det främst intensifierade och förbättrade informationsinsatser som krävs.
Landets fornlämningar skyddas enligt lag.
Fornminneslagen tillkom redan år 1666 i form av ett Kongligt Plaqat. En väldig mängd fornlämningar har skövlats sedan dess.
Fornlämningarna och de övriga kulturlämningarna utgör en oerhört viktig del av vårt kulturarv. De tjänar som en
länk till det förgångna, vilken inte bara ökar förståelsen för vår historia utan också för vår samtid. Det rika kultur-landskapet och den storslagna naturen hör dessutom till de allra viktigaste tillväxtfaktorerna för Gotland.
Genetiska resurser - inhemska husdjursraser I arbetet med att bevara den biologiska mångfalden omfattas också husdjursraserna.
De husdjursraser som hör hemma på Gotland är gutefå-ret, gotlandsrusset, gotlandskaninen, gotlandshönan och gotlandsstövaren. Gotlandskon är tyvärr utdöd.
Gotlandsrusset: Det finns en flock om ca 50 djur som lever på Lojsta hed i stort sett som de alltid gjort.
Skillnaden är att de nu går i hägn. Russen på Lojsta hed reproducerar sig med 30-talet föl varje år. Merparten av dessa skiljs av i november och säljs. Kvar blir bara de stoföl som behövs för att ersätta gamla djur och därmed bibehålla flockens storlek. Det finns ytterligare uppskatt-ningsvis mellan 500 och 1000 russ på ön. I hela landet finns ca 8000 st. Russen är mycket allsidiga och använd-bara som både rid- och körponnyer, både inom brukskör-ning och trav.
Gutefåret: Antalet gutefår uppgår till 5 000 – 6 000 individer. Av dessa finns ca 1 500 på Gotland.
Medelbesättningen i landet ligger på tio tackor.
Föreningen Gutefåret arbetar aktivt för att säkerställa en bas och driver f n frågan om genbank. För att rasen ska anses säkrad krävs mycket information till gutefårägare.
Härstamningskontroll för renrasighet och anslutning till maedi-visna-programmet är viktiga delar i säkerställandet av rasen. Risken finns emellertid att antalet kommer att minska beroende på dålig lönsamhet. Om så blir fallet torde detta indikera att de stöd som finns inte är tillräck-liga. Här skulle annars finnas ett utmärkt tillfälle att nå två miljömål i ett slag. Gutefåret är ett tåligt och utmärkt betesdjur som även tar sly. Med ett stödprogram som ger ekonomi i hanteringen skulle gutefåret kunna hjälpa oss att hävda de värdefulla utmarksbeten som inte längre hävdas.
Gotlandskanin: Föreningen Gotlandskaninen grundades år 1984. Syftet var att arbeta för ett bevarande av rasen Det finns ca 80-talet genbanksregistrerade uppfödare och dessa genbanker har omkring 300 kaniner. Målsättningen är att minst 100 genbanker skulle finnas spridda över lan-det samt att antalet genbanksdjur stadigvarande ska ligga på minst 250 av vardera kön.
Gotlandshöns: På Gotland finns tre genbanksanslutna besättningar med garanterat äkta gotlandshöns. Det totala antalet djur i dessa är ca 100 fördelade på uppskattnings-vis 80 höns och 20 tuppar.
Gotlandsstövaren: Gotlandsstövaren är en jakthund av gammal gotländsk lantras som har funnits i minst 200 år.
Denna den äldsta av nu levande svenska stövarraser är en hund med gott kynne som duger lika gott till att jaga hare som räv. Fram till 1950-talet var rasen vanlig på Gotland.
Nu är den hotad. Det finns endast omkring 140 djur varav dryga hälften på Gotland. Gotlandsstövareförening en arbetar aktivt för rasens fortbestånd.
Hotade arter
Gotland hyser totalt 1326 av landets 4120 rödlistade arter. Detta innebär att Gotland, såsom enskilt län och utpost i landet, hyser en hög andel hotade arter (32 %) i förhållande till övriga landet. Huvuddelen av de hotade arterna är knutna till jordbrukslandskapet. Utgår man från antalet arter står kärlväxter, svampar, fjärilar och skalbaggar förfår mer än hälften av dessa arter.
Kännetecknande för jordbrukslandskapets arter är att de utvecklats och spridit sig i människans spår. Generella orsaker som förklarar arternas minskning är igenväxning, intensifiering och förändring av odlingsmetoderna och gödslingseffekter. En stor del av de rödlistade växterna är gamla åkerogräs. Hit hör exempelvis klätt, riddar-sporre, pukvete, vallmo m fl. Många åkerogräs kom-mer ursprungligen från länderna kring Medelhavet och Västasien, men detta minskar inte vårt ansvar för dessa
arter som i vissa fall är utrotade i sina ursprungsländer.
Enligt Riokonventionen 1992 har Sverige förbundit sig att bevara utrotningshotade arter.
Fakta Fakta miljöersättning till
utrotningshotade husdjur åren 2001-2006
Jordbruksverket lämnar ersättning för att hålla djur av utrotningshotade raser. Detta syftar till att: ”öka antalet vuxna, renrasiga djur av svenska utrotningshotade hus-djursraser så att rasernas fortlevnad och den biologiska mångfalden säkras”.
Stödberättigade raser
Nötkreatur: fjällko, rödkulla, allmogeko (väneko, ringamålako, bohuskulla)
Får: ryafår, svenskt finullsfår, allmogefår (skogsfår, dala pälsfår, roslagsfår), gutefår
Getter: lantrasget, allmogeget (göingeget, jämtget) Svin: linderödssvin
Det årliga stödbeloppet är 1 000 kronor per djurenhet.
Antal djur som krävs för att bilda en djurenhet varierar med djurslag. Linderödssvin berättigar till 1 500 kro-nor per djurenhet. Kontrakt tecknas för fem år.
Rödlistade arter i odlingslandskapet
Det Hela Sverige gotländska Gotland
odlingslandskapet
Lantbrukets kulturhistoriskt värdefulla ekonomi-byggnader
Regionalt särpräglade byggnadskategorier: Många av lantbrukets ekonomibyggnader ingår i länets kulturmiljö-profil, bl a de för länet unika takmaterialen (ag, stenflis etc) eller särskilda byggnadskategorier som är typiska för Gotland. Flera av de mest kännetecknande byggnadska-tegorierna har inventerats av länsmuseet på Gotland på länsstyrelsens uppdrag. Inventeringsmaterialet ligger till grund för skydds- och vårdinsatser.
Endast ett mindre antal (<10%) är idag skyddade som byggnadsminnen. För bl a ag- och flistaksbyggnaderna finns regionala planer för utökat skydd och restaurering.
Målsättningen är inga fler ekonomibyggnader med bl a regionalt särpräglade takmaterial skall försvinna. I mån av medel och intresse kan byggnader som fått andra tak-material eller ruiner eventuellt komma att restaureras.
Agtaksbyggnader: Från järnåldern till 1800-talets slut var ag det dominerande taktäckningsmaterialet på gårdarnas ekono-mibyggnader. Det finns ca 150 agtaksbyggnader kvar på Gotland varav ca 110 har agtaket i behåll. Agtaksbyggnader-na är ojämnt fördelade över 26 av öns 92 sockAgtaksbyggnader-nar, med dominans på Fårö och Storsudret. Ett täckarlag på Fårö för norra Gotland och ett på Sudret för södra Gotland gör årliga restaureringsinsatser och håller kunskapen vid liv.
Flistaksbyggnader: Flistaksbyggnaderna har sin huvud-sakliga hemvist i kustsocknarna på södra Gotland samt på östra ön från Anga och söderöver. Enstaka flistaks-byggnader förekommer i Visby, Västerhejde, Bro, Othem och Hörsne. På södra och östra Gotland var byggnader med flistak mycket vanliga fram till 1800-talets mitt.
Efter 1800-talets mitt uppfördes inga nya byggnader med flistak och de flesta gamla byggdes om eller täcktes med andra takmaterial. Idag återstår endast en spillra av 1700- och 1800-talets flistaksbyggnadskultur, ca 240 byggna-der, varav 140 med flisen i behåll.
Torkbastur: Huset där linet torkades, tork- eller linbas-tun (kallas ibland kölna på Fårö och norra Gotland), byggdes ursprungligen i trä. Under 1700-talet övergick man, förmodligen för eldfarans skull, till att bygga i sten.
Byggnaderna placerades i utkanten av gårdsbebyggelsen eller t o m fritt i landskapet. Idag finns drygt 50 bastur kvar på Fårö och nordöstra Gotland samt i socknarna på Östergarnslandet.
Väder- och vattendrivna kvarnar och sågar: Kvarnbygg-naderna utgör ett karaktäristiskt inslag i det gotländska odlingslandskapet. Vid kvarninventeringen (1971-72), som bland annat resulterade i boken Väder- och vattenkvarnar på Gotland av Jan Utas och Anders Salomonsson, fanns det totalt 255 väderkvarnar på
Gotland, jämte tjugotalet vattenkvarnar. Redan då var beståndet i så dåligt skick att det befarades att många kvarnar snart skulle försvinna. Farhågorna har delvis besannats. Vid småindustriinventeringen (2001) doku-menterades 86 hättkvarnar och 60 stolpkvarnar, vilket ger en minskning med ca 40 % på 30 år. Vattenkvarnarnas antal har mer än halverats. Idag finns nio stycken doku-menterade, jämte sex stycken vattensågar samt några övriga kvarn- och sågtyper. Vårdinsatser sker inte efter någon övergripande plan utan initiativen ligger hos lokala eldsjälar och hembygdsföreningar, vilket leder till en mer slumpmässig prioritering. En kunskapsfördjupning med värdering och restaureringsplan för länets kvarnbestånd är angelägen.
Mjölkbodar mm: Fasta eller mobila mjölkbodar och skjul har funnits i stort antal i betesmarkerna. Kategorin har inte inventerats, och saknar helt skydd. Byggnaderna och liknande anordningar har varit framträdande inslag i det traditionella odlingslandskapet, och bör uppmärksammas.
Övriga ekonomibyggnader: Ladugårdar, stall, fähus, maskinhallar och andra byggnader som tillhör gårdagens och dagens aktiva jordbruk och som vi upplever som självklara inslag i landskapsbilden är också värdefulla komponenter i ett rikt odlingslandskap. I takt att ny tek-nik införs, jordbruk läggs ned, marken styckas av och
mangårdsbyggnader blir sommarstugor ökar risken för att dessa byggnader ska komma att förvanskas eller helt försvinna.
Ruiner: I det gotländska odlingslandskapet finns ett stort antal ruiner, från skyddade, förhistoriska och yngre, forn-lämningar till helt oskyddade torpruiner eller ruiner av ovan nämnda byggnadskategorier. Ruiner och andra läm-ningar har, även utan fornlämningsstatus, historisk och nutida betydelse och värde för tolkning och upplevelse av det traditionella odlingslandskapet. Kategorin bör inven-teras och eventuellt skydd utredas.
Hur når vi målen?
Att utöka arealen hävdad ängsmark låter sig sannolikt endast göras genom riktade ersättningar. När det gäller den hävdade betesmarken i synnerhet är den grundläg-gande förutsättningen att bevara lantbrukaren. Ingen bonde, inga djur, ingen hävd. Det måste vara lönsamt att hålla den mängd djur som krävs för att hävda den areal som vi vill ska ligga under hävd. Att stimulera till återupptagen hävd på strandängar, alvar- och utmarker där hävden sedan länge upphört och värdena är på väg att försvinna, vore särskilt eftersträvansvärt. Stora för-ändringar i jordbrukspolitiken stundar med start 2005.
Uppföljning av hur hävden påverkas av de omstrukture-ringar som står för dörren är nödvändiga.
Ett stopp för borttagande av kulturbärande
Ett stopp för borttagande av kulturbärande