Kvinnor med substansmissbruk och psykisk ohälsa i
behandling
Syftet var att beskriva problembilden hos kvinnor med psykisk ohälsa och missbruk/beroende och vad som förändrades över tid. Frågeställningarna berör förändring i kvinnornas tillstånd utifrån deras egen och behandlares bedömning av de psykiska problemen, kvinnornas upplevelse av livskvalitet, behandlares bedömning av kvinnornas funktionsnivå samt i vilket avseende de är i behov av fortsatt hjälp efter ett och ett halvt år.
Undersökningsgruppen utgjordes av 21 kvinnor med missbruk/beroende av alkohol eller psykofarmaka som samtidigt hade svåra psykiska problem. Samtliga kvinnor var i behandling vid en psykiatrisk missbrukssektion. Den psykiska ohälsan bedömdes av psykiatriker. Kvinnorna i undersökningsgruppen fick skatta sina psykiska besvär och sin upplevelse av livskvalitet. Därutöver gjordes en strukturerad intervju för bedömning av alkohol- och narkotikarelaterade problem, där även frågor om och bedömning av fysisk hälsa, arbete och försörjning, kriminalitet, missbruk och psykiska problem i släkten, familj och umgänge samt psykisk hälsa ingick.
Tillsammans med den multipla psykiatriska problematiken fanns ofta en skör fysisk hälsa och ett tunt socialt närverk hos den undersökta gruppen kvinnor. De vanligaste diagnoserna var depression, ångest, psykos och ätstörning jämsides med missbruk eller beroende. Kvinnorna har haft problemen sedan tonåren, och detta bekräftades av att de flesta också hade fått diagnosen personlighetsstörning. De långvariga problemen hade påverkat kvinnornas liv i ett flertal aspekter, som t.ex. svårigheter att klara sin försörjning genom arbete, att bygga trygga och långvariga nära relationer och att hitta sociala sammanhang som även kan ge en
meningsfull fritid. De flesta klarade sina vardagliga liv med eget boende, men de var beroende av psykiatrisk vård eller socialtjänsten för behandling och ekonomiskt stöd. Gruppens allmänna funktionsförmåga låg på en nivå strax över den kritiska gräns där psykiatrisk praxis rekommenderar inläggning inom slutenvården. Man kunde inte se någon skillnad när det gällde funktionsförmåga vid jämförelse mellan äldre och yngre, inte heller hade kvinnor med depressionsdiagnoser lägre fungerande nivå än de med ångestdiagnoser. Självmordsbenägenhet avspeglades inte i lägre funktionsförmåga. Däremot visade kvinnor med längre behandlingstid en högre funktionsnivå.
Sammantaget visar undersökningen att kvinnor med svår psykisk ohälsa och samtidigt missbruk eller beroende tillhör en sårbar grupp med förhöjd risk för trauman, såsom fysisk och sexuell misshandel och för fysisk ohälsa. Problem i uppväxtfamiljen, i nära relationer och i socialt umgänge innebär en upplevelse av låg livskvalitet och hög psykisk belastning. Problemtyngden innebär ett funktionshinder som ofta leder till att kvinnan står utanför arbetsmarknaden redan i yngre medelåldern. Den multipla problembilden försvårar bedömningen av behandlingsbehov och ställer krav på tillgång till en bred kompetens hos behandlingsorganisationen. Kunskap behövs inom såväl psykiatri som somatik, liksom kompetens att behandla beroendeproblem och att kunna bemöta personer som varit utsatta för våld. Sannolikt handlar det om långa behandlingstider i samverkan med olika vårdgivare.
Vid uppföljningen ett och ett halvt år senare var alla kvinnorna kvar i behandling men tre kvinnor ville inte medverka. De återstående 18 kvinnorna hade en fortsatt svår livssituation. Efter tidsperioden visade kvinnorna dock en förbättrad allmän funktionsnivå. Tio av kvinnorna hade en förbättrad nykterhet varav 6 hade återhämtat sig från missbruket och varit nyktra minst två år. Hjälpbehovet hade också minskat med avseende på kriminellt beteende, psykiska problem och problem i relation till familj och anhöriga. De kvinnor som hade en längre behandlingstid hade en högre allmän funktionsnivå, men det var bara 2 kvinnor som befann sig inom ramen för normal funktionsnivå. Endast 1 av kvinnorna kunde försörja sig genom heltidsarbete. Återhämtning från missbruk var förenat med högre allmän funktionsnivå och minskad oro för fysiska problem, men inte av upplevelse av minskad psykisk belastning eller ökad livskvalitet. Det kvarstod dock behov av behandling och stöd från psykiatri och/eller socialtjänst för alla kvinnorna i något avseende.
Det finns få studier där man följt personer med multipel psykisk problematik jämsides med alkoholmissbruk/beroende. Men Socialstyrelsen (2004) ansvarade för en femårsuppföljning av försöksverksamhet för personer med svår psykisk störning och missbruk. Patientgruppen förbättrades när det gällde psykologiska symtom, allmän funktionsnivå och livskvalitet samt att hjälpbehovet hade
minskat inom alla områden, förutom för fysisk hälsa. Hjälpbehov kvarstod dock efter 5 år, framför allt inom områdena psykisk hälsa, arbete/försörjning och familj. Det finns även andra studier som visat att traditionell missbruksbehandling har gett förbättring även när det gäller aspekter utöver missbruket, men att den fysiska hälsan inte påverkats.
Kvinnorna hade i medeltal varit i behandling under 4,5 år och var drygt 40 år gamla. Den behandling som kvinnorna deltog i kan karaktäriseras som ”treatment as usual”, en icke manualbaserad behandling där intentionen var att behandla både missbruk/beroende och den psykiatriska problematiken, helst i samverkan med andra vårdgivare. Studien kan inte säga något om vad som är verksamt i behandlingen av denna grupp. Resultaten tyder dock på att behandling generellt är till hjälp för personer med multipel problembild.
Ett diskussionsämne har varit hur behandling skall bedrivas vid identifierad samsjuklighet och multipel problematik. Många kliniker och forskare har enats om att en integrerad behandlingsmodell är att föredra, men har inte enats om någon metod. I Socialstyrelsens rapport om ”Nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård” (2007) anges, att i gruppen patienter som söker vård för psykiatriska tillstånd bedöms ungefär en femtedel ha ett missbruks- eller beroendeproblem, där alkoholmissbruk är det vanligaste. Gruppen beskrivs vara heterogen, med varierande svårighetsgrader av missbruk och beroende och psykiatrisk samsjuklighet. Man förordar samordnad behandling av missbruket/beroendet och den psykiska ohälsan, eftersom det finns empiriskt stöd för detta. Utredarna har svårt att rekommendera någon specifik behandling då det finns få randomiserade studier som utvärderar behandlingsmetoder för gruppen med samsjuklighet. För denna grupp av patienter lyfts utvecklings- och forskningsbehov om behandling fram av humanitära och samhällsekonomiska skäl.
Konklusion
Vi behöver fortsatt studier för att kartlägga behoven och den totala problembilden hos gruppen kvinnor med substansmissbruk och psykisk ohälsa. För gruppen unga kvinnor tyder mina resultat på att ett bemötande där både de psykiska problemen och missbruket belyses och tas hänsyn till är avgörande för att de ska ta emot erbjudanden om behandling. Tid i behandling är förenat med bättre allmän funktionsnivå. För att förhindra återfall hos gruppen kvinnor i behandling tycks det vara väsentligt att identifiera faktorer utöver psykiska problem och missbruk, såsom svårigheter i nära relationer, upplevelse av låg livskvalitet och fysisk ohälsa.
Referenser
Olausson, S. (2005). ”När det hade gått så långt att jag nästan tog livet av mig” En kvalitativ undersökning om unga kvinnors väg till behandling. Licentiatuppsats, Göteborgs universitet: Psykologiska institutionen, Göteborg.
Olausson, S. (2008). Kvinnor med substansmissbruk och psykisk ohälsa. Doktorsavhandling, Göteborgs universitet: Psykologiska institutionen, Göteborg. Länk till e-version: http://hdl.handle.net/2077/18347
Kontakt
Solveig Olausson, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, handledare, fil. dr i psykologi. Specialistpsykolog vid Beroendekliniken, Sahlgrenska universitetssjukhuset, Göteborg
Tfn: 031- 343 69 20
GENUSPERSPEKTIV