Länsplaner för regional transportinfrastruktur

De så kallade länsplanerna tas fram av de regionalt utvecklingsansvariga regionerna, med stöd av bland annat Trafikverket. De omfattar främst investeringar i statliga vägar som inte ingår i stamvägnätet, till exempel riksvägar och länsvägar med huvudsakligen regional betydelse.

De kan även finansiera åtgärder i sådana anläggningar med mera, för vilka statlig

medfinansiering kan beviljas enligt 2 § förordningen (2009:237) om statlig medfinansiering till vissa regionala kollektivtrafikanläggningar med mera, åtgärder som kan påverka

av befintlig infrastruktur, åtgärder i andra icke statligt finansierade anläggningar av betydelse för det regionala transportsystemet som bör redovisas i planen, och bidrag för icke-statliga flygplatser som bedöms vara strategiskt viktiga för regionen.

Länsplanen får även avse investeringar och förbättringsåtgärder för vilka Trafikverket har ansvaret enligt förordningen (2009:236) om en nationell plan för transportinfrastruktur och byggande och drift av enskilda vägar.78

Länsplaneramarna uppgår i gällande nationell plan 2018–2029 till 34 908 miljoner kronor.

6.2.8.1. Underlag från länsplaneupprättare angående förordningar och finansieringsfrågor

I de underlag79 som inkommit till Trafikverket finns det förslag på förändringar av förordningar och av länstransportplanerna. En majoritet av regionerna anser att fördelningen av medel i länstransportplanerna behöver utökas i relation till medlen i nationell plan för transportsystemet. Anslag till länstransportplanerna har ökat något de senaste planeringsomgångarna, medan ramarna i den nationella planen ökat markant. Kostnadsökningar och osäkra kalkyler begränsar länstransportplanernas fria utrymme och flexibilitet. Regionerna ser länstransportplanerna som viktiga för att klara utmaningar inom klimat och trafiksäkerhet och behöver således utökade ramar.

Trafikverket delar bilden att det finns ett stort behov av åtgärder även på de delar av transportsystemet som hanteras av länstransportplanerna. I föregående plan tillfördes medel i form av en särskild satsning på mötesseparering av regionala vägar, vilket var positivt eftersom det är åtgärder som ger en mycket bra trafiksäkerhetseffekt. Trafikverket ser positivt på en fortsatt satsning för att möta behoven på i första hand de regionala vägarna, vilket skulle kunna ske i form av ökade ramar eller riktade satsningar. Flertalet regioner efterfrågar att statsbidrag från länstransportplanerna och stadsmiljöavtalen bör samordnas och att även stadsmiljöavtalen bör knytas till

länstransportplanerna. Länsplaneupprättare har ansvar för regional utveckling och menar därför att de vill ha större påverkan och insyn vid fördelning av statsbidrag. Flertalet regioner anser också att mindre utrymme i planerna bör låsas för specifika satsningar eller av objekt knutna till förhandlingar. Regionerna önskar större flexibilitet och möjlighet att friare använda större delar av anslaget i länstransportplanerna. Flera regioner lyfter också behovet av att återinföra statsbidrag för spårfordon samt införande av statsbidrag för depåer och ladd-infrastruktur.

Trafikverket anser att stadsmiljöavtalen även fortsättningsvis bör hanteras av Trafikverket eftersom medlen inte fördelas utifrån en geografisk fördelning utan utifrån totala effekter som kan uppnås med den inriktning som anges i gällande förordning. Det sker i dag en samordning med statsbidrag från länsplanerna, i syfte att säkerställa att åtgärderna inte får totalt större statligt stöd än avsett. När det gäller införande av nya statsbidrag bör effekterna av detta övervägas och prioriteras mot andra åtgärder i varje särskilt fall. Även

möjligheterna till statsstöd behöver utredas.

När det gäller statsbidrag till depåer anser Trafikverket att det finns skäl att överväga detta, eftersom det är en viktig pusselbit för att få ett sammanhängande system som bidrar till målet om en ökad användning av kollektivtrafiken. Den typen av åtgärder är kostsamma och

78 SFS 2009:236, Förordning om nationell plan för transportinfrastruktur, SFS 1997:273, Förordning om länsplaner för regional transportinfrastruktur

SFS 2009:237, Förordning om statlig medfinansiering till regionala kollektivtrafikanläggningar mm 79 Samtliga länsplaneupprättare har lämnat underlag, se referenslistan.

det kan bli tungt för regionen att ensam bära hela kostnaden. Möjligheten att införa ett sådant statsbidrag har inte analyserats eftersom Trafikverket inte har ett sådant uppdrag. Många regioner belyser behovet av att höja gränsen för namngivna objekt i

länstransportplanerna för att bland annat skapa ökad flexibilitet. Kostnadsökningar betyder att även mindre åtgärder ofta överskrider gränsen för namngivet objekt. Detta leder till att planen blir mindre flexibel och planeringstiden för mindre åtgärder blir onödigt lång. Gränsen för namngivna objekt kan också leda till avgränsning av åtgärder, som ökar kostnader och minskar effektivitet vid genomförande. Trafikverket ser positivt på att gränsen för namngivna åtgärder i länstransportplanerna höjs från 25 till förslagsvis 50 miljoner kronor, för att skapa större flexibilitet i planeringen och möjliggöra ökad effektivitet i genomförandet.

Regionerna menar att opålitliga kalkyler resulterar i osäkerhet om det fria utrymmet som finns i länstransportplanerna. Därför efterfrågas det att Trafikverket får i uppdrag att se över detta för att redan initialt kunna ta fram mer pålitliga kalkyler. Trafikverket ser också ett problem med osäkra kalkyler och arbetar kontinuerligt med förbättringar av

anläggningskostnadskalkyler och samhällsekonomiska bedömningar. Säkerheten i kalkylen hänger även ihop med hur långt åtgärderna kommit i planeringen, och när kommande planer ska tas fram krävs en bra dialog, så att det är tydligt vilken kvalitet respektive kalkyl har.

Flera regioner efterfrågar en förenklad och mer effektiv planprocess för mindre åtgärder, och de beskriver till exempel att planprocessen i vissa fall kostar mer än byggnationen. Det efterfrågas att Trafikverket också utreder mer kostnadseffektiva åtgärder inom framför allt gång- och cykeltrafik. Ett antal regioner efterfrågar ett förenklat regelverk för byggnation av statliga cykelvägar. Att förenkla planeringsprocessen för mindre åtgärder samt att

modernisera väglagen för att underlätta för byggnation av cykelvägar är ytterligare exempel på förslag från regionerna. Bland annat föreslås att begreppet allmän samfärdsel förtydligas till att innefatta cykelvägar i Trafikverkets planeringsdirektiv samt i väglagen. Dessutom föreslås att begreppet funktionellt samband omdefinieras i väglagen så att cyklisternas behov prioriteras före kravet på närhet till statlig väg.

Trafikverket delar bilden att tid och kostnad för planering av mindre åtgärder kan förbättras, samt att mer kostnadseffektiva åtgärder behöver fortsätta att utvecklas.

Tillämpningen av planprocessen behöver anpassas bättre till mindre åtgärder, vilket ligger inom Trafikverkets mandat, men behöver ske i nära samarbete med länsstyrelserna, med tanke på deras krav på underlag i planläggningen. När det gäller mer kostnadseffektiv utformning av exempelvis gång- och cykelbanor faller även det inom Trafikverkets mandat. Eventuell revidering av väglagen är en betydligt större fråga som Trafikverket anser bör analyseras och hanteras i särskild ordning.

Många regioner efterfrågar en förändring för att möjliggöra statlig finansiering från både nationella planen och länstransportplanerna av åtgärder enligt steg 1–2 i fyrstegsprincipen. Flera regioner anser att Trafikverket bör få ett tydligt uppdrag att arbeta med åtgärder enligt steg 1–2, vilket i dag inte är möjligt enligt gällande tolkning av styrande förordningar. Ansvaret för att genomföra vissa åtgärder enligt steg 1–2 ligger i dag hos kommuner, regioner och privata aktörer utan möjlighet till finansiering från nationella planen eller länstransportplanerna. Flera regioner belyser betydelsen av fyrstegsprincipens två första steg för att på ett kostnadseffektivt sätt påverka efterfrågan av transporter och omfördela resor till hållbara trafikslag.

Trafikverket ser att det finns många steg 1- och steg 2-åtgärder som på ett kostnadseffektivt sätt kan lösa brister i det statliga och kommunala transportsystemet. Många åtgärder genomförs också med statliga medel, bland annat anpassningar av hastighetsgränser på väg, drift och underhåll och åtgärder inom ramen för de regeringsuppdrag som Trafikverket fått när det gäller informationsinsatser och kunskapshöjande insatser, men även inom ramen för den stora mängd motprestationer som genomförs inom ramen för stadsmiljöavtalen. Trafikverket ser positivt på en fortsatt utveckling av tydliga regeringsuppdrag i syfte att kunna genomföra effektiva steg 1- och steg 2-åtgärder med statlig finansiering, i samverkan med berörda aktörer. Samtidigt är det önskvärt att kommuner och andra ansvariga aktörer aktivt prioriterar och genomför åtgärder som faller inom deras ansvarsområden.

6.2.8.2. Underlag om planeringsprocessen, samverkan, regionalt inflytande

De flesta regioner ser behov av ökat regionalt och kommunalt inflytande i kommande planering, och för att klara de utmaningar som transportsystemet står inför krävs mer gränsöverskridande planering och samverkan. Regionerna efterlyser mer transparens och inflytande över hur medel fördelas i nationella planen, och de efterfrågar ett ökat statligt intresse för de regionala och kommunala förutsättningarna. Flertalet regioner belyser också vikten av att nästa planomgång bör styras utifrån en målstyrd planering, snarare än en prognosstyrd planering. Vilken betydelse prognosticerad trafik har i planering av

transportinfrastruktur behöver förtydligas. Regionala utvecklingsstrategier (RUS) behöver beaktas i kommande planomgång, och det internationella perspektivet är enligt några regioner i dag en brist. Dessutom förväntar sig flera regioner att beslutade åtgärder i infrastrukturen genomförs enligt plan. Ytterligare förseningar av åtgärder riskerar att medföra negativa konsekvenser för såväl trafik som tillväxt. Trafikverket ser positivt på att i den fortsatta planeringen fortsätta att utveckla den gränsöverskridande planeringen och att det kan ske i nära dialog med regionerna

I ett underlag lyfts kompetensförsörjningen inom samhällsbyggnad och infrastruktur fram. Den bör säkerställas och inkludera hela kedjan från planering till genomförande.

Kompetensförsörjningen är viktig för att undvika ökade kostnader och förseningar av projekt, och staten förväntas ta sitt ansvar för den eftergymnasialt utbildade arbetskraften. Trafikverket delar bilden att det är viktigt att ha en god kompetensförsörjning.