Subjektivism
Människan styr, anser subjektivismen. Vetenskapen handlar i grunden om styrande människor. Den verk- lighetsteorin dominerar inom nationalekonomin. En- ligt Klas Eklund, författare till en av de populäraste läroböckerna i nationalekonomi och en av Sveriges mest inflytelserika nationalekonomer, förutsätter na- tionalekonomin att människan alltid tänker på sig själv
i första hand och dessutom så rationellt som möjligt.5
Ekonomismen Alla människor förutsätts vara rationella egoister. Den egenskapen föds vi med. Den anses vara samhällets drivkraft. Dessutom är den evig, oberoende av tid och
rum. Det brukar också kallas ekonomism.6
En av de mest tongivande och konsekventa föresprå-
karna av ekonomismen är onekligen Gary S Becker.7
Han tilldelades 1992 års nobelpris för just sina förkla- ringar av mänskliga beteenden och relationer utifrån en ekonomistisk grundsyn. Becker anser sig kunna för- klara äktenskap och barnafödande i termer av ”känslo- mässiga bytesvärden”.
Ekonomismen ligger också till grund för den s k public choice-skolan, till vars ledande företrädare hör James Buchanan och Mancur Olson. Public choice-skolan utgår från att politiker och byråkrater hela tiden strävar
4 Se även S-E Liedman (1999) s 69 ff. 5 K Eklund (1992) s 39.
6 Se t ex L Lundquist (2001).
7 Se t ex L Ingelstam (1995) s 197 och S-E Liedman (1998) s 335. Se även DN 14/10 1992.
C M 9/12 10/13 11/14,5 68mm 71mm 76mm
efter att maximera sina egna intressen, dessutom på
förhand givna.8
Nationalekonomins människosyn har blivit hårt kriti- serad under sin fler-hundraåriga existens, vilket Eklund också nämner. ”Likväl har hypotesen om den nytto- maximerande människan överlevt som en grundsten i
den nationalekonomiska analysen”,9 konstaterar Ek-
lund. Hypotesen har inte bara överlevt, kan man till- lägga, utan dessutom upplevt en renässans under de se- naste decennierna.
Vissa nationalekonomer vill sätta gränser för egoismen och även betona andra mänskliga egenskaper. Det gäl- ler t ex den indiske ekonomen och nobelpristagaren Amartya Sen. Han förnekar inte egenintressets bety- delse, men framhåller även normer och regler i bestäm-
ningen av människors handlande.10 Den uppfatt-
ningen utgår t ex Gunnar Wetterberg från i sin bok Det
nya samhället.11 Även nationalekonomerna Carl Hamil-
ton och Dag Rolander framhåller normernas betydelse i
sin kritik av nyliberalismen.12
Mer radikala kritiker av nationalekonomerna går ett steg längre och ersätter egoismen med altruism, dvs osjälviskhet och självuppoffring. I t ex Ekonomi för en ny
tid förutsätter Lars Ingelstam en syn på människan som
aktiv och social.13 Oberoende av tid och rum känne-
tecknas människan av ”verksamhetslust, vilja och med- vetenhet att förändra och påverka sin situation”. Män- niskan förutsätts också vara social ”i den meningen att hon vill ha, och behöver, samverkan, omsorg och ömse-
8 M Alvesson & K Sköldberg (1994) s 147, B Rothstein (1994) s 146, samt R Granqvist (1987).
9 K Eklund (1992) s 41. 10 A Sen (1995). 11 G Wetterberg (1995).
12 C Hamilton & D Rolander (1993) s 82–86. 13 L Ingelstam (1995).
C M 9/12 10/13 11/14,5 68mm 71mm 76mm
sidighet och kan känna ansvar för sammanhang utan- för sig själv”.14
Ingelstams antaganden skiljer sig visserligen till inne- hållet stort från nationalekonomernas, men det finns också en grundläggande likhet. I båda fallen tror man på en sann mänsklig natur. Och då kan det kallas sub- jektivism, oavsett om man tar egoism, altruism eller både och för givet.
Objektivism
En objektivistisk verklighetsteori vänder på steken och ser människan som styrd. Vetenskapen handlar om lag- styrda samhällsvarelser. Det objektiva styr, det som enskilda människor saknar kontroll över. Det som utvecklas utan att vi vet om det. Enligt t ex Emile Durk- heim, en av sociologins klassiker, måste vetenskapen handla om vad han kallade ”sociala fakta”. Dessa befin- ner sig utanför människan och dennes medvetande,
men äger samtidigt en tvingande kraft.15
Strukturalism
Objektivistisk verklighetsteori präglade en hel del av samhällsforskningen på 60- och 70-talen, då i namn av strukturalism. Claude Lévi-Strauss brukar räknas som en förgrundsgestalt, men strukturalismen förknippas nog framför allt med den franske filosofen och marxis- ten Louis Althusser. Han gjorde sig känd som en av sub-
jektivismens hårdaste kritiker.16
Samhället utgjorde för Althusser en strukturerad hel- het, bestående av olika delstrukturer, även kallade regi- oner. I samhället som helhet utgörs regionerna först
14 L Ingelstam (1995) s 32.
15 En av Durkheims sentida kritiker Johan Asplund ger följande förklaring av begreppet sociala fakta i J Asplund (1992) s 156: ”Det är någonting som befinner sig utanför individen och hans medvetande, samtidigt som det utövar ett tvång på individen … Sociala fakta kolliderar med andra sociala fakta, men de består av ren socialitet, inte av elfenben, och det är meningslöst att fråga sig vad slags underlag sociala fakta ’rullar’ på.” Se även T Brante (1980) s 294–5, samt om hur Durkheim studerar samhället som natur i S-E Liedman (1999) s 7.
C M 9/12 10/13 11/14,5 68mm 71mm 76mm
och främst av olika produktionssätt. Varje produktions- sätt kan sen i sin tur också delas in i regioner. Kapitalis- men är ett produktionssätt som består av regionerna bas och överbyggnad. Med basen syftade Althusser på ekonomin, medan överbyggnaden delades upp i juri- diskt–politiska och ideologiska regioner. Samhället är således inte helt och hållet kapitalistiskt, utan utgör en kombination av flera produktionssätt.
En av delstrukturerna bestämmer dock enligt Althusser alltid ”i sista instans”. Kapitalismens produktionssätt bestäms i sista instans av ekonomin. I samhällets hel- het är det också ett av produktionssätten som alltid bestämmer i sista instans. Vad begreppet egentligen innebär eller varför en av delstrukturerna alltid måste bestämma i sista instans lyckades han dock aldrig klar- göra.17
För detta blev han kritiserad av sin kollega och efterföl- jare Nicos Poulantzas. Althusser frammanade bilden av samhället som ett stort maskineri, men förklarade ald- rig varför maskineriet inte stannar. Varför fortsätter hjulen att snurra? I sin bok Politisk makt och sociala klas-
ser från 1968 försökte Poulantzas råda bot på bristerna
genom att införa vad han kallade för klasskampsfält vid
sidan om delstrukturerna.18 Varje delstruktur motsva-
ras av ett särskilt klasskampsfält. Delstrukturer och klasskampsfält genererar varandra. Samhällsmaskine- riet ger upphov till en klasskamp som sen i sin tur ser till att maskineriet inte stannar.
Poulantzas lyckades emellertid inte förklara varför klasskampen leder till att maskineriet inte stannar. Hur kan det komma sig att klasskampen lyckas uppfylla alla krav som strukturerna ställer? Hur kan klasserna över- huvudtaget veta vad som krävs för att hålla samhälls- maskineriet igång?
17 G Elliot (1987) och A Kaplan & M Sprinker (1993). 18 N Poulantzas (1970).
C M 9/12 10/13 11/14,5 68mm 71mm 76mm
Althusser och Poulantzas kom efterhand att utsättas för hård kritik. Just bilden av samhället som maskineri var nog vad kritiken framför allt riktade in sig på. Mats Dahlkvist karakteriserade Poulantzas helhetsbegrepp
som ett ”helhetens horror vacui”.19 Helheten anses
bestå av nån slags objektivt verkande vakuum som suger till sig saknade och behövda delar. Dahlqvists kri- tik gäller i hög grad all objektivism. Suget tas för givet.