I Nationalencyklopedin karakteriseras den vetenskap- liga verksamheten som ”systematisk och metodisk”. Frågan är vad man menar. Ofta anses verksamhetens utformning vara given på förhand. Så står det i t ex Jan Hartmans bok Vetenskapligt tänkande där han delar in undersökningar i tre faser: Planering, datainsamling
12 SOU (1996a).
13 Se även M Alvesson & K Sköldberg (1994) s 49: ”Snarare än en statisk och monolitisk bild av forskningen som bestående av ett antal orubbliga, från varandra skilda stenblock – ett slags veten- skapligt Stonehenge – får vi alltså en dynamisk och pluralistisk vetenskaplig värld, där flera olika perspektiv ömsesidigt konkur- rerar med och stimulerar varandra, blomstrar, går under eller smälter samman.”
C M 9/12 10/13 11/14,5 68mm 71mm 76mm
och analys.14 Den indelningen tror jag inte på. Visst
behövs det både planering, datainsamling och analys, men inte nödvändigtvis i en och samma ordningsföljd. En viss datainsamling kan mycket väl leda till behov av omplaneringar. Analysen kanske aktualiserar behov av nya datainsamlingar. Varför skulle man inte kunna få börja med en spontan insamling av data? Och tänkan- det om problemet då – problematiseringen? Var platsar det? Funkar indelningen överhuvudtaget? Behövs det inte fler indelningar?
Behovet av det irrationella
Som jag ser det ger indelningen uttryck för en rationa- listisk kunskapssyn. Det anses nödvändigt att tänka fram formerna för processen i förväg. Jag vill istället hålla öppet för pendlingar mellan empiri och teori, hur
många som helst.15 En vetenskapare måste våga låta sig
överraskas och inte tro sig kunna tänka ut hela proces- sen på förhand. Det måste ges utrymme för det irratio- nella.
Vetenskaplig verksamhet skall vara systematisk och metodisk. Det håller jag med om. Men i sin strävan och i sina resultat, inte i utgångspunkterna. Systematisk betyder enligt Nationalencyklopedin att olika delar av verksamheten hänger ihop till en ordnad helhet. Det ser jag som ett viktigt mål för varje vetenskapare att sträva efter. Däremot kan vi inte ta förverkligandet för givet. Det är inte alls självklart att vårt vetenskapande i alla avseende hänger samman.
Kanske spretar verksamheten åt helt olika håll. Dess- utom oförenliga. Behöver vi verkligen genomföra alla undersökningar? Fyller allt det vi skriver verkligen en
14 J Hartman (1998) s 14.
15 Se även M Alvesson & K Sköldberg (1994) s 47: ”Uttryckt på annat sätt behövs det en upprepad process av pendling eller alternering mellan (empiriladdad) teori och (teoriladdad) empiri. Det innebär en hermeneutisk process under vilken man s a s äter sig in i empirin med hjälp av teoretiska för-föreställ- ningar, allt under det att man också utvecklar teorin.”
C M 9/12 10/13 11/14,5 68mm 71mm 76mm
funktion? Kanske inte. Måste vi då sätta stopp för undersökningar som tycks peka i ”fel” riktning? Måste allt det vi skriver ingå i en och samma helhet? Nej! Jag ser det som viktigt att tillåta det till synes oförenliga och misslyckade. Kanske är det utifrån misstagen vi kan få syn på de nya vägarna. Kanske lägger oförenlighet- erna grunden för ny systematik. Vetenskapare måste få pröva sig fram, med siktet inställt på att skapa en ord- nad helhet, men utan att ta den för given. Gradvis sys- tematisera vetenskapandet. Självkritiskt.
Nationalencyklopedin karakteriserar också den veten- skapliga verksamheten som metodisk, dvs en på för- hand uppgjord plan måste följas. Det ser jag också som viktigt. Däremot vill jag inte betrakta planen som slut- giltig. Inte ta planen för given. Planen för vetenskapan- det måste få lov att ändras. Den prövande och ifrågasät- tande inställningen till vetenskapandet ingår i min teori om metoder. Det brukar också kallas metodologi, teori om hur vetenskapandet bör gå till väga.
Kvantitativt och kvalitativt
Metodologiska reflektioner ser jag som mycket viktiga.
Annars fastnar man så lätt i givna metoder.16 Det är så
lätt att ta det vetenskapliga tillvägagångssättet för givet. Både rationalistiskt och empiristiskt vetenska- pande kännetecknas av självklarhet i förhållningssättet till metoderna. Empirism brukar förknippas med kvan- titativa metoder, t ex enkäter och statistik. Inom ratio- nalistiskt präglad forskning förlitar man sig hellre på kvalitativa metoder, t ex diskursanalys.
Ibland tycks det råda rena motsättningen mellan kvan- titativa och kvalitativa metoder. ”Kvalitativ analys är som jag ser det den grundläggande analysformen och den bör ha en självständig och självklar roll inom soci-
alvetenskaperna”, skriver Bengt Starrin.17 Antingen
16 Jfr t ex M Alvesson & K Sköldberg (1994) s 11: ”Det är enligt vår mening inte metodik utan ontologi och epistemologi som är avgörande för god samhällsvetenskap.”
C M 9/12 10/13 11/14,5 68mm 71mm 76mm
skall man välja kvantitativt eller kvalitativt. Motsätt- ningen kan också komma till uttryck i t ex boktitlar
eller kapitelrubriker.18
Enligt min uppfattning är motsättningen i högsta grad skenbar. Det existerar inga vattentäta skott. En metod kan t ex vara mer eller mindre kvantitativ, men aldrig helt och hållet. Den kan handla mer eller mindre om kvantiteter, men aldrig bara. Kvalitativa inslag före- kommer även i utpräglat kvantitativa metoder. I t ex statistiska undersökningar skiljer man mellan kvantita-
tiva och kvalitativa variabler.19 Valet av kvantitativa
skalor kräver också i högsta grad kvalitativa bedöm- ningar. Det gäller även storleken på urval och svarsfrek- vensens giltighet. Visst kan det vara viktigt med mate- matiska beräkningar, men det räcker inte. Det krävs också kvalitativa bedömningar av vad man egentligen mäter och hur.
Intervjuer
Ibland förknippas kvalitativa metoder med närvaro och engagemang. Kvantitativa metoder anses i sin tur garantera en distans. Det stämmer enligt min uppfatt- ning inte heller. Även i utpräglat kvantitativa metoder måste man fundera över vad ens relation till undersök- ningsobjektet innebär. Det har ganska stor betydelse om en undersökning genomförs i form av t ex besöks- intervjuer, postenkät eller telefonintervjuer.
I t ex besöksintervjuer kan den personliga kontakten innebära vissa svårigheter. Kanske påverkas intervju- personen av intervjuaren, genom t ex sätt att ställa frå- gorna, klädsel eller attityder. Kanske kan intervjuarens ålder, kön eller nationalitet skapa blockeringar. Till för- delarna hör en i allmänhet högre trovärdighet på sva- ren än i telefonintervjuer och framför allt postenkäter. Besöksintervjuer innebär inte samma beroende som i postenkäter av hur frågorna framställs och förklaras i
18 J Hartman (1998) s 239. 19 K Dahmström (2000) s 24.
C M 9/12 10/13 11/14,5 68mm 71mm 76mm
formuläret. Intervjuaren kan vid behov förtydliga och förklara frågorna. Dessutom kan intervjuaren vara helt säker på vem som besvarar frågorna. I undersökningar med postenkät kan man aldrig vara helt säker på vem som svarar. Kanske hjälper andra familjemedlemmar till.
Ställ krav på metoderna!
Vi skall inte låta metoderna ställa krav på oss. Istället är
det vi som skall ställa krav på metoderna.20 Men då
behövs det metodologi. Det behövs en teori om meto- der som stödjer ett krävande förhållningssätt. Som gör det möjligt för oss att skräddarsy metoder. Som anger en grund för hur vi kan lära och inspireras av många olika metoder, men sen skapa våra egna. Beroende på vad vi vill göra. Beroende på vad det är för vetande vi behöver skapa.
Men då måste vi också skaffa oss en bred arsenal av metoder att välja mellan. Det krävs en mångfald. Jag vill kunna välja. Det är metodologins uppgift att hjälpa fram ställningstaganden. Metodologin måste kunna förklara vad metoder innebär. Metoder ska inte få oss att göra nåt som vi egentligen inte vill, dessutom kan- ske utan att vi märker det. Metoder skall inte heller få låsa in oss i förutbestämda uppfattningar. Som kanske riktar bort blicken från håll som vi egentligen borde skärskåda.
Vetenskaparens ansvar
Ansvaret för valen måste i slutändan alltid falla på den enskilde vetenskaparen eller gruppen av vetenskapare. Metoderna i sig kan inte göras ansvariga. Det är vi vetenskapare som ansvarar för hur de skräddarsys och används. Det är vi vetenskapare som väljer. Dessutom ansvarar vi för en metodologi. Vad får oss att välja den
20 En liknande syn på metoderna förespråkas i M Alvesson & K Sköldberg (1994) s 19: ”Viktigare än konkreta arbetssätt och tek- niker är således den medvetenhet som genomsyrar hela forsk- ningsprojektet och möjliggör hanterandet av tolkandets primära natur, verklighetens mångtydiga karaktär, politiska–ideologiska implikationer samt språkets natur.”
C M 9/12 10/13 11/14,5 68mm 71mm 76mm
ena metoden och inte den andra? Den frågan måste vi kunna besvara metodologiskt. Det går inte att skylla på andra.
En prövande och självkritisk inställning. Det är viktiga inslag i min metodologi. Metoder behöver också kunna hålla öppet för det oförutsägbara. Det obestämda, det som vi ännu inte har tänkt. Det som våra tankar ännu inte har rationaliserat. Som förnuftet ännu inte har tagit makten över. Det obearbetade intrycket. Det omtumlande mötet. Det motsägelsefulla tänkandet. Den starka känslan. Därför det i sann mening irratio- nella. Det behövs inom vetenskapandet.
Då behövs det också en understödjande metodologi. Som kan rättfärdiggöra det irrationella. Därför efterly- ser jag metodologiska reflektioner. Varför väljer vi en viss metod? På vilka grunder? Vad innebär metoden? Vad hjälper den oss att göra? Vilka är dess begräns- ningar? Allt i förhållande till vad vetenskapandet går ut på och vad vi vill. Metoderna i sig utgör inga självända- mål. Det är inte metoderna som skall stå i centrum för presentationen av det skapade vetandet. Metoderna kanske till och med bör tonas ner.
Det viktigaste måste vara resultatet av vetenskapandet. Den vetenskapliga kunskapen. De dragna slutsatserna. Men hur kan vi avgöra slutsatsernas vetenskaplighet? Vad är det som gör kunskaperna vetenskapliga? Den frågan skall jag försöka besvara i nästa kapitel.
C M 9/12 10/13 11/14,5 68mm 71mm 76mm
C M 9/12 10/13 11/14,5 68mm 71mm 76mm