Från tabellöversikten framgår att stadspolitiken i de olika länderna har olika mål, teman och insatsområden. En del utmaningar är dock återkommande t.ex. storstädernas tillväxt och ökade regionala skill- nader, suburbanisering, segregation, behov för mer hållbara trans- portsystem och stadsstrukturer samt stadsförnyelse av innerstäder och socialt problemtyngda bostadsområden.
Överlag ligger fokus mer på sociala frågor i Frankrike, Tyskland, England, Nederländerna och Danmark jämfört med Finland och Norge. Det kan handla om stadspolitiska frågor om bl.a. social utslagning, segregation, undervisning, social mobilisering och ”hjälp till självhjälp”. Anledningar till detta är sannolikt att de socio-ekono- miska skillnaderna är större i dessa länder. Likaså är de sedan länge utpräglade mångkulturella samhällen i jämförelse med Norge och i synnerhet Finland. De nordiska länderna, framförallt Finland och Norge, har också urbaniserats senare och snabbare jämfört med det mer kontinentala Europa. Detta kan troligtvis också bidra till att de regionalpolitiska motiven väger tyngre i Finlands och Norges stads- politik.
Återkommande teman är också stadsförnyelse för att minska so- ciala problem. Insatser är ofta riktade mot socialt problemtyngda stadsdelar eller förortsområden, inte sällan storskaliga bostadsområ- den byggda under efterkrigstiden. Detta tema är tydligt i Tyskland och Frankrike men också i Nederländerna, Danmark och England. Frankrike framstår som det land som framförallt använder stads- byggande och arkitektur som stadspolitiska grepp för att minska sociala problem. Ibland är insatserna radikala som att riva hela bostadsområden, t.ex. i Paris norra förorter (”Cité des 4000”) eller Biljmermeer i Nederländerna (där det även pågår omfattande återuppbyggnadsprogram). Även i Tyskland har mycket kraft ägnats åt förnyelse av nedgångna och socialt problemtyngda storskaliga bostadsområden. Erfarenheter i Tyskland, England och Danmark har dock varit att trots omfattande renoveringar tenderar de sociala problemen att kvarstå. Detta har medfört att man nu satsar mer på övergripande sociala strategier som inkluderar social mobilisering, språkundervisning, identitetsskapande, jobbskapande och integra- tion på arbetsmarknaden. I flera länder är strategierna dessutom målgruppsanpassade främst i förhållande till särskilt utsatta grupper som äldre, bidrags- eller låginkomsttagare, barn eller etniska minori- teter. Här kan framförallt Nederländerna och England nämnas.
Ett särskilt tema som förefaller vara på frammarsch är stadsplane- ring som främjar trygghet och säkerhet. Detta tema har de senaste åren blivit högprioriterat i Nederländerna, men också förekom- mande i Tyskland. Det kan tolkas som en reaktion på ökad social fragmentering och uppmärksamhet kring kriminalitet i städerna eller som en följd av generella politiska strömningar och världs- situationen efter 11 september, 2001.
Ett annat tema som tas upp i alla länder utom Finland är stads- förnyelse i innerstäderna. Detta tema skiljer sig delvis från de förra då
syftet inte är primärt att minska sociala problem genom renovering av bostadsområden. Syftet är snarare att göra städerna mer attrak- tiva för investeringar och besökare såväl som boende. Insatserna sammanfaller också ofta med försök att göra stadsstrukturerna och transportsystemen mer hållbara. Det kan handla om förbättrad kollektivtrafik, funktionsintegrering och förnyelse av offentliga rum som stadsparker och torg. Ofta står de europeiska sekelskiftes- städerna som förebilder. Insatserna kan ses som reaktioner mot städernas utglesning, ökad privatbilism och tidigare års funktions- separering som medfört minskad dynamik och folkliv under dygnets alla timmar. Fokus på förnyelse av innerstäderna är också relaterade till de allt mer service- och kunskapsorienterade ekonomierna där hamn- och industriområden kan användas för andra ändamål. Likaså förknippas ett vibrerande storstadsliv gärna med kreativitet och kunskapsintensiv produktion som blivit viktigare i städernas ekonomier och strategier för att konkurrera med varandra.
I långt ifrån alla städer har dock avindustrialisering och den nya ekonomin inneburit ökad inflyttning till och fokus på stadens cen- trala delar. På flera håll har det i stället inneburit en avfolkning från staden som helhet, t.ex. i Finlands norra och östra delar och forna Östtyskland. I denna typ av städer har stadspolitiska insatser handlat om avvecklingsplanering (framförallt i utpräglade f.d. industristäder i östra Tyskland) eller att finna en nyorientering i ekonomin genom näringslivsspecialisering och nätverksbyggande (Finland).
Norge och i synnerhet Finland utmärker sig från de övriga länderna genom att deras stadspolitik framförallt är inriktad på att skapa stadssystem av ekonomiskt konkurrenskraftiga stadsregioner. Stä- derna betraktas som delar av ett nationellt och till viss del internatio- nellt stadssystem. Nätverkande, funktionsuppdelning och sam- arbeten stimuleras mellan stad och omland och städerna emellan. De urbana områdena ses som motorer för tillväxt och utvecklingen av nationen som helhet. I Finland präglas stadspolitiken av regional- politiska motiv genom att målet är att skapa en bättre regional balans tillsammans med stärkt internationell konkurrenskraft. Detta makroekonomiska och bitvis internationella perspektiv återfinns även i Tyskland.
Även den danska stadspolitiken innefattar stadssystemperspektiv och på senare år framförallt med tonvikt på att skapa nationell regional balans.
I en del länder återfinns stadspolitiska insatser för att förbättra städernas ekonomi och företagande av mer småskalig natur. I Neder- länderna, England och Danmark kan det t.ex. handla om att stimu- lera nyföretagande inom etniska minoritetsgrupper och ”jobb- träningskurser” för arbetslösa.
I ett flertal länder är också hållbar stadsutveckling ett stadspolitiskt tema. Som nämnts tidigare går detta i flera sammanhang ihop med strävan att göra städerna mer attraktiva, livfulla och funktionella. I t.ex. Norge har särskilda insatser och program riktats mot att göra städerna mer miljövänliga genom att koncentrera utbyggnad till kollektivtrafikknutpunkter, förbättra förhållanden för gång- och
cykeltrafikanter, förbättra samordningen av markanvändnings-, miljö- och transportplanering etc. Även i Tyskland har detta varit ett centralt stadspolitiskt tema framförallt under 1990-talet med sats- ningar på bilfria städer och planering för minskat transportbehov (”Stadt der Kurzen Wege”). Samtliga länder har också infört restrik- tioner mot externhandelsetableringar. Detta motiveras av att man vill begränsa stadens utbredning, behålla ett varierat och småskaligt handelsutbud i städernas inre delar och förhindra ett ökat bil- beroende. Flera länder har till och med infört stopp mot etableringar av större detaljhandelsenheter i städernas ytterkanter (Danmark, Norge, Frankrike). Dessa etableringsstopp har dock varit mer eller mindre rigida och i flera länder har de upphävts på senare år. Andra strategier är yt- och varubegränsningar för externhandel i planlag- stiftningen samt ökade krav på regional planering eller mellankom- munal samordning i frågor som rör handelsstrukturen (det senare gäller Norge, Finland, Nederländerna, Tyskland och Frankrike).