Stadspolitikens organisation och medel
Storbritannien är en enhetsstat med en traditionellt stark central styrning. Fortfarande finansieras exempelvis många lokala utveck- lingsprojekt huvudsakligen genom nationellt styrda ekonomiska medel där nationella ombud fördelar och kontrollerar användningen av medlen. Den brittiska enhetsstaten är emellertid i förvandling, vil- ket bl.a. visar sig i att Skottland fått ökat självbestämmande. I Eng- land som är ämnet för detta kapitel finns en blandning av en tvåde- lad (nationell och lokal) och tredelad (nationell, regional och lokal) politiskt-administrativ struktur. Jämfört med andra länder kan dock den engelska strukturen i praktiken närmast beskrivas som tvådelad, vilket beror på den starka nationella styrningen men också på att den regionala nivån inte spelar någon stor roll i storstadsregionerna.
Den administrativa strukturen är baserad på ett kommunalt system som utvecklades genom en lång process och som en konsekvens av de förändringar som följde i kölvattnet av industrialiseringen. När det gäller de engelska storstäderna finns det, med undantag av London, inte några särskilda politiska organ som omfattar det större stadsområdet. Den regionala nivån (counties) går tillbaka till det förindustriella samhället och har inte anpassats till storstädernas behov av samordning och planering.
Först 1974, efter 15 års diskussioner, genomfördes en kommunal- reform varvid antalet engelska kommuner (shire district councils, metropolitan district councils, unitary authorities, London bou- roughs och City of London) fastställdes till ca 350, vilket täcker ett område med knappt 50 miljoner invånare. Även om man inte räknar med City of London där det endast bor ca 5000 personer är variatio- nen på kommunernas storlek stor: från ungefär 100 000 upp till ca en miljon invånare (Birmingham City Council). I London genomfördes redan 1963 en reform varvid Greater London Council (GLC) med knappt sju miljoner invånare etablerades. Medan resten av landet fick en lokal nivå (kommunen) blev Londons lösning en modell med två administrativa nivåer: 32 boroughs och City samt det överord- nade GLC.
Syftet med 1974 års reform var framförallt teknokratiskt, nämligen att säkra den offentliga sektorns stordriftsfördelar och att tydliggöra ansvaret för den offentliga servicen. Reformen föregicks av en lång debatt, talrika rapporter och analyser. Reformen blev en kompro- miss med en förvaltningsstruktur i tre delar bestående av kommuner och counties (länsstyrelser) som i storstadsområdena (conurbations) kallades metropolitan city councils. Dessa metropolitan city councils fick besynnerligt nog mindre befogenheter jämfört med övriga counties. Sex metropolitan regions upprättades omkring Manchester (Greater Manchester), Liverpool (Merseyside), Sheffield (South Yorkshire), Leeds (West Yorkshire), Birmingham (West Midlands) och Newcastle (Tyne and Wear). Den konservativa regeringen för- sökte begränsa de nya storstadsregionerna så mycket som möjligt bl.a. genom att de fick snäva geografiska gränser. Dessutom blev centralkommunernas organisation olika. I Manchesters fall är det
bara några av de äldsta förstäderna som ingår i centralkommunen. Salford kommun ligger som en ö mitt i centralkommunen endast fem minuters gångavstånd från centrum. Det omvända gäller West Midland Metropolitan Council som rymde stora delar av förstäderna samtidigt som Birmingham är en mycket stor centralkommun.
Den konservativa regeringen utvecklade på 1980-talet en tilltro till ett system med en tvådelad decentraliserad förvaltning. Efter en strid med radikala labour-styrda metropolitan councils (i London med Ken Livingstone i spetsen) resulterade detta i en nedläggning av metropolitan governments 1986. De flesta funktioner fördes över till kommunerna eller till gemensamma – kommunala organisationer, framförallt de mer tekniskt betonade uppgifterna som kollektivtrafik, polisväsen, civil beredskap, brandväsen och t.ex. Manchesters flygplats. Vid andra tillfällen flyttades de tidigare regionala ansvar- sområdena delvis från councils till den kommunala nivån. Idag präglas England av en komplex blandning av tvådelad och tredelad förvaltningsstruktur. Medan storstadsområdena numera domineras av den kommunala nivån så är förvaltningen tredelad i många kranskommuner. Denna förvaltningsmässiga asymmetri gör det ibland svårt att hantera suburbaniseringsprocessen och koordinera regionala insatser.
Labour-regeringen har under Tony Blairs ledning i princip följt denna linje som innebär tonvikt på den kommunala nivån, dock med två viktiga undantag. Det första undantaget är bildandet av en strategisk planmyndighet för Storlondon och den första direktvalda borgmästaren i London (Ken Livingstone). Anledningen till detta är att London uppfattas som en region snarare än som en storstad. Det andra undantaget är införandet av Regional Development Agencies (RDA) år 1999 som fått ansvar för den regionala närings- och sysselsättningsutvecklingen, bl.a. genom att utarbeta strategiska utvecklingsplaner. De totalt nio RDA leds av ett råd som tillsatts av handels- och industridepartementet (Department of Trade and Industry, DTI) och det finns tecken på att RDA kan komma att spela en större stadspolitisk roll framöver. Dessutom etablerades Regional Assemblies som består av intresserade icke-folkvalda aktörer på den regionala nivån: politiker, näringsrepresentanter, olika organisatio- ner och andra intresserade, t.ex. större investerare. Dessa grupper har fått ansvar för att utarbeta riktlinjer för regional planering, regional planning guidance – strategiska plandokument för mark- användningen.
I ett ”white paper” – Your Region, your Choice – från 2002 redogörs för olika sätt att utveckla en regionalisering i England. Enligt doku- mentet ska en del funktioner överföras till regeringens decentralise- rade förvaltning, men det framförs också argument för att etablera demokratiskt valda regionala myndigheter. För att kunna införa folkvalda regionala råd inväntar man först regionala folkomröst- ningar. Man kan dock fråga sig hur stark lokal prägel de nio engelska regionerna kommer att få som vardera omfattar mellan fem och tio miljoner invånare. I vilket fall är England således på väg att utveckla en mer genomförd tredelad administrativ struktur.
Blair-regeringen har också genomfört reformer på lokal nivå. Reformtankarna följer ett ”white paper” från 1998 – Modern Local Government: In Touch with the People. I motsättning till de konser- vativa regeringarna fokuserar Blair-regeringen inte bara på service- försörjning och de som i störst grad mottar offentlig service utan på hur man kan mobilisera resurser för att skapa ett gott liv och god serviceförsörjning i civilsamhället i stort. Bland de genomförda re- formerna är flaggskeppet Best Value som är ett verktyg för att välja ut de lokala myndigheter som bedöms ge bästa effektivitet och kvalitet i tillhandahållande av offentlig service. Beacon Councils bör också framhållas, vilket är utvalda lokala myndigheter som ingår samar- bete med nationella myndigheter om att ytterligare förbättra deras i förväg goda system. De s.k. Public Service Agreements som innefattar förvaltning och utveckling av offentliga rum och andra allmänna platser har också genomgått en modernisering. Här handlar det om att etablera utvecklingskontrakt mellan centrala och lokala myndig- heter i syfte att åstadkomma förbättringar och ökad effektivitet inom utvalda serviceområden. Trots denna retorik för starkare och för- bättrad lokal förvaltning kan man konstatera att de lokala myndighe- terna endast i begränsad omfattning fått ökat självstyre.