48 Stycket är i huvudsak baserat på ESPON 1.1.2 Urban-rural relations in Europe,
3rd interim report (Heikkilä & Järvinen, 2002) om ej annat anges.
49 Mätt på kommunnivå, Hanell et al, 2002.
Tabell 4. Befolkning i finländska städer 51
Stadskategori Andel av den totala befolkningen
Över 1 miljon –
Över 500 000 19 %
Över 150 000 27 %
Över 50 000 39 %
Över 10 000 57 %
Begreppet funktionella regioner eller funktionella stadsregioner an- vänds allt mer för statistik såväl som stadspolitik. Inrikesministeriet har delat in landet i 82 ”funktionella regioner” baserade på graden av
pendling och samarbete mellan kommuner.52 Dessa omfattar i ge-
nomsnitt fem kommuner (se bild 12 nedan).
Bild 12. Arbetspendling till och från kommuner i Finland.
51 Hanell et al, 2000.
52 Indelningens grunder kommer ur Lag om regional utveckling 7 § (1135/1993
och ändring 232/1997) och Inrikesministeriets beslut (utan Åland) (26.1.2002). Tunström, 2003. Källa: Inri ke smi n ist e riet .
Under 1900-talet har utflyttningen över nationsgränserna varit betydande (framförallt från Finland till Sverige), men inflyttningen mycket begränsad. I denna bemärkelse är Finlands befolkning homogen. Endast 0,7 procent av befolkningen är utländska medbor-
gare, vilket kan jämföras med Sverige där andelen är 14 procent.53
1990-talets ekonomiska kris
Innan järnridåns fall 1989 vilade en stor del av den finländska ekono- min på handel med östblocket och Sovjetunionens kollaps innebar en dramatisk förändring för ekonomin. Den betydelsefulla handeln med Sovjetunionen minskade drastiskt vilket innebar att Finland nu behövde söka nya handelspartners, framförallt inom EU. Föränd- ringarna var inte smärtfria; handelsförlusten, lågkonjunkturen och den finansiella krisen under 1990-talet innebar att arbetslösheten sköt i höjden. År 1990 var 3,5 procent arbetslösa, tre år senare var ar-
betslösheten uppe i hela 18 procent.54 Den ekonomiska krisen drab-
bade framförallt landsbygden och de mindre tätorterna då befolk- ning, investeringar och ekonomisk tillväxt koncentrerades till ett få- tal stadsregioner – framförallt Helsingfors, Åbo, Tammerfors,
Jyväskylä och Uleåborg.55 Idag är det ekonomiska läget stabilare men
arbetslösheten är fortfarande hög, 11,4 procent år 2003.56
Stadspolitikens framväxt
Sedan efterkrigstiden har inrikespolitiken framförallt varit inriktad på att fördela välfärd över landet och stödja svaga områden, framfö- rallt glesbygdsområden. Men 1990-talets kris samt den sena och kraftiga urbaniseringen medförde en kursändring framförallt i regionalpolitiken. I mitten av 1990-talet flyttades fokus från fördel- ning och glesbygd till fokus på tillväxt och urbana regioner. Samti- digt ändrade man de regionalpolitiska arbetsmetoderna och inledde det som kallats för ”programbaserad” regionalpolitik. Strategin går ut på att stimulera de urbana områdena för att öka den ekonomiska tillväxten och konkurrenskraften i landet som helhet. De urbana om-
rådena betraktas som motorer även för utvecklingen i omlandet.57
Miljöministeriet är den nationella myndighet som traditionellt arbetat med stadsfrågor och i början av 1990-talet tog de ett första initiativ till ett tvärsektoriellt arbete för hållbar stadsutveckling. I 1995 års regeringsprogram som drar upp riktlinjerna för regerings- arbetet lyftes stadspolitik för första gången fram som en central fråga. Detta ledde till att en samarbetsgrupp för stadspolitik tillsattes med representanter från Inrikes-, Miljö-, Närings-, Trafik-, Social-,
53 0,7 % gällde året 1999. LU 2003/04, bilaga 3.
54 Knudsen, 2002.
55 ibid.
56 Nordiskt Planmyndighetsmöte 2003, Finlands årsrapport.
Finans-, och Utbildningsministerierna samt ett antal kommuner och högskolor. Denna arbetsgrupp fick uppgiften att föreslå en inrikt-
ning på en nationell stadspolitik.58 Den stadspolitik som senare kom
att bli den officiella har sina grunder i denna samarbetsgrupp, i EU- kommissionens riktlinjer för stadspolitik (The European Commis- sion’s Communication Sustainable urban development in the Euro- pean Union: a framework for action, 1998) och i den utredning som gjordes om landets städer, dess funktioner, specialisering och sam-
arbeten (se bild 13).59
Bild 13. Funktionell specialisering i finländska regioner.
58 Kaupunkipolitiikan yhteistyöryhmä (1999): Kaupunkipolitiikan asiakirja.
Kaupunkipolitiikan yhteistyöryhmä. Helsinki, 9.4.1999.
59 Vartiainen & Antikainen 1998, uppdaterad av Antikainen, 2001.
Källa: An tik a in en , Urban Netw or k S tudy , 20 01 .
Den finländska stadspolitiken kan sägas ha två rötter, varav den för- sta som letts av Miljöministeriet har varit inriktad på stadsbyggande, stadsmiljö och städernas inre förhållanden. Den andra kommer från ett regionalpolitiskt sammanhang och är inriktad på städers konkur- renskraft och ekonomiska styrka och leds av Inrikesministeriet. Den senare har sedan hösten 2000 kommit att bli den officiella nationella stadspolitiken och den som huvudsakligen kommer att beskrivas här.
Stadspolitikens organisation och medel
Organisation och instrument
Sedan mitten av 1990-talet bedriver den finländska regeringen en ut- talad stadspolitik. Denna politik är tillsammans med landsbygds- politiken en del av regionalpolitiken. Stadspolitiken bedrivs i pro- gramform, vilket betyder att program med olika teman definieras av regeringen och regionala aktörer kan sedan ansöka om statliga medel för att delta i dessa och närmare definiera strategier utifrån egna förutsättningar och behov. Det tydligaste stadspolitiska pro- grammet är Regioncentraprogrammet vars målsättning är att ”ut- veckla ett nätverk av regioncentra som inkluderar alla landskap och är baserat på egna styrkor, kunnande och specialisering i städer av
olika storlek”.60 Huvudstadsregionen omfattas inte av detta program
Bild 14. Inrikespolitikens fokus mellan 1940 och 2000.
Käl la: Utdrag från p res ent ati o n av Antik a in en , J. In ri k e sm in ist e riet , 2 004- 02- 1 2 .
60 Regioncentraprogrammets hemsida: http://www.intermin.fi/intermin/
utan av ett särskilt Program för Helsingforsregionen då man ser att regionens behov och förutsättningar är annorlunda. Vidare bedrivs ett Program för kompetenscentra som är inriktat på att utveckla olika regioners spetskompetens och samarbeten mellan landets kompe- tenscentra i syfte att stärka regionernas ekonomiska konkurrens- kraft. Utöver dessa stadspolitiska program av mer regionalpolitisk karaktär finns också programmet Förortsförnyelse 2000 vars syfte är att förbättra förorternas livsförhållanden och miljö.
En redogörelse av den aktuella nationella stadspolitiken blir såle- des en redogörelse för programmen.
Tidsram och finansiering
Programmet för Kompetenscentra har pågått i ett mindre antal re- gioner mellan 1994 och 1998 och i en utökad form från 1999 fram till år 2006. Regioncentraprogrammet löper mellan åren 2002 och 2006. I programmen definierar regionerna projekt som de söker statlig medfinanisering för. Finansieringsbesluten i Regioncentraprogram- met baseras på hur ”bra” projektet är, om det ligger väl i linje med programmets mål och hur stort regionens behov av stöd anses vara. Principen i programmet är att staten beviljar upp till hälften av ut- vecklingskostnaderna och resten får regionerna själva stå för. Varje år fördelas ca nio miljoner euro som statliga medel till de deltagande
regionerna.61 När det gäller Programmet för Kompetenscenter fung-
erar de statliga medlen mer som en sporre och utgör endast ca sex procent av de totala kostnaderna (som mellan åren 1999 och 2002 uppgick till ca 330 miljoner euro). I detta program är de stora finansiärerna privata företag (som står för ca 30 procent), Teknolo- giska utvecklingscentralen Tekes, EUs strukturfonder och kommu-
nerna.62
Förortsprogrammet – Förortsförnyelse 2000 – som pågått mellan åren 2000 och 2003 bygger också på statlig medfinansiering samt medel från kommunerna, landskapsförbunden och i vissa fall medel från EU och lokala bostadsföretag. Den statliga medfinansieringens andel varierar mellan fem procent upp till närmare tre fjärdedelar av kostnaderna i ett par kommuner. Under året 2003 uppgick de totala kostnaderna till ca 1,2 miljoner euro, varav ca 30 procent var statliga
medel.63
61 Regioncentraprogrammets hemsida: http://www.intermin.fi/intermin/
hankkeet/aky/home.nsf/pages/indexsve, 2004-03-09 och Programmet för kompetenscentra: http://www.oske.net/pa_svenska/aktuellt/?num=11543, 2004-03-12.
62 Lähteenmäki-Smith, 2003.
Aktörer
Inrikesministeriet är sedan 1995 huvudaktören i finländsk nationell stadspolitik då de samordnar Regioncentraprogrammet, Program för Kompetenscentra och Program för Helsingforsregionen. Politi- ken syftar framförallt till att främja stadsregionernas ekonomiska ut- veckling, genom specialisering, ökat samarbete mellan stads-
regionerna samt samverkan stad-land. Inrikesministeriet ansvarar också för att ange riktlinjer för regional utveckling generellt, koordi-
nera, implementera, följa och utvärdera utvecklingsprogram.64
Miljöministeriet har inget formellt ansvar för den nationella stads- politiken men samarbetar med Inrikesministeriet i stadspolitiska frågor och ansvarar för stadsbyggande, boendekvalitet och hållbar
stadsutveckling.65 Miljöministeriet har de senaste tre åren drivit
förortsprogrammet i samarbete med fyra andra ministerier (Social- och hälsovårds-, Undervisnings-, Inrikes- och Arbetsministerierna) samt Statens bostadsfond, Finlands kommunförbund och städerna Björneborg, Helsingfors och Vanda.
Landskapsförbunden är de regionala aktörerna och utgörs av kommunala samarbetsorgan. Enligt lag är de 20 landskapsför-
bunden de viktigaste aktörerna inom regionalpolitiken.66 Dessa
koordinerar finansieringen och genomförandet av stadspolitiken på regional nivå i samarbete med Inrikesministeriet och statliga regio- nala myndigheter (se nedan). Landskapsförbunden utarbetar och följer upp de regionala utvecklingsprogram och landskapsprogram samt ser till att dessa samordnas sinsemellan. Det är genom land- skapsprogrammens mål och åtgärder som den nationella stads-
politiken67 ska genomföras. Landskapsprogrammen är i sin tur
bindande i förhållande till kommunala planer. Varje år tar land- skapsförbunden dessutom fram en mer detaljerad genomförande- plan som omfattar projekt och deras finansiering.
De regionala utvecklingsprogrammen tas fram i partnerskap med olika regionala aktörer, framförallt de Regionala miljöcentralerna (se nedan), företag, forskningsinstitut, fackföreningar, kommuner etc. Partnerskapsarbetet fortlöper sedan i form av regionala kommittéer (Maakunnan yhteistyöryhmä) som följer och utvecklar de årliga regionala utvecklingsplanerna.
Särskilda förhållanden gäller i Helsingforsregionen där den huvud- sakliga stadspolitiska aktören är Huvudstadsregionens samarbets- delegation (SAD) som omfattar städerna Helsingfors, Esbo, Vanda och Grankulla. Denna delegation har till uppgift att främja utveck- lingen och konkurrenskraften i huvudstadsregionen genom gemen- sam hantering av trafik, avfall, luftkvalitet och utvecklingsplane-
ring.68
64 Inrikesministeriet: http://www.intermin.fi
65 Miljöministeriet: http://www.ymparisto.fi
66 Finlands årsrapport, Nordiskt planmyndighetsmöte, 2003.
67 I detta sammanhang främst Regioncentraprogrammet.
De statliga regionala enheterna, Arbetskrafts- och näringscentralerna
(TE-centralerna) 69 och de Regionala Miljöcentralerna (Alueelliset
ympäristökeskukset)70, har inget direkt ansvar för stadspolitiken.
Däremot samarbetar de med landskapsförbunden i stadspolitiska frågor och förmedlar kunskap, rådgivning och finansiellt stöd för näringslivsutveckling (TE-centralerna) samt byggande, stadsplane- ring och stadsmiljöfrågor (Miljöcentralerna).
Finlands 444 kommuner är inte stadspolitiska aktörer i enskild bemärkelse men däremot i grupp genom landskapsförbunden eller via andra mellankommunala samarbeten. Den officiella stads- politiken är inte riktad till den kommunala nivån utan till den regio- nala nivån för att främja regionalisering och samverkan över
kommungränser. Kommunerna är dock aktörer i den indirekta stadspolitiken då de ansvarar för markanvändningsplanering, stads- byggande, integrations- och miljöfrågor etc.
I varje region finns ett eller flera s.k. Teknologicentra som har till uppgift att samordna genomförandet av Programmet för kompe- tenscentra. Dessa är centrala aktörer i samarbetet med näringsliv, högskolor och forskningsenheter som också spelar viktiga roller i genomförandet av stadspolitiken (även Regioncentra-programmet).
69 TE-centralerna: http://www.te-keskus.fi/
70 Regionala miljöcentralerna: www.miljo.fi
Bild 15. Partnerskapsmodellen i Programmet för Kompetenscentra.
Källa: Läht een mäki-Sm ith, 2 003 .
Ett av huvudsyftena med stadspolitiken är att åstadkomma väl fungerande samarbetsnätverk mellan företag, högskolor och forsk-
ningsenheter inom regionen såväl som över regiongränserna.71
Den nationella arbetsgruppen för kompetenscentra är en särskild grupp med företrädare från näringsliv, forskning, utbildning samt nationell, regional och lokal förvaltning som följer upp och samord- nar Programmet för kompetenscentra. Gruppen utvärderar arbetet varje år och anger riktlinjer för det fortsatta programarbetet när det gäller vilka stadsregioner som ska delta och vilka kompetensområ- den som ska omfattas.
Stadspolitikens motiv och inriktning
Stadspolitikens drivkrafter och syften
Syftena med den nationella stadspolitiken är framförallt att främja tillväxt i alla delarna av landet och åstadkomma en regional balans, minska Helsingforsregionens dominans och skapa nationell konkur- renskraft.
Den nationella stadspolitiken ska sörja för: – att stadsregionerna är konkurrenskraftiga
– att de har förutsättningar för en socialt balanserad utveckling – att stadsnätet utvecklas på ett helhetsbetonat sätt med olika stora
stadsregioners behov i beaktande
– att ömsesidigt stödjande samverkan mellan stads- och
landsbygdspolitiken ökas.72
Det överordnade målet är regional balans: ”Målet är att minska skill- naderna i regionernas utvecklingsförutsättningar, att uppnå balans i flyttningsrörelsen och befolkningsstrukturen samt att trygga service-
strukturen i hela landet.”73 Städernas utveckling och välbefinnande
tycks inte primärt vara ett mål i sig utan snarare ett medel för att trygga en regional balans.
När det gäller Programmet för Helsingforsregionen är drivkrafterna delvis annorlunda. Här handlar det snarare om hur man hanterar befolkningstillväxten, stadens utbredning och bostadsbristen. I regeringens strategidokument från 2003 anges att:
”Det centrala målet för utvecklandet av Helsingforsregionen är att stärka re- gionens internationella konkurrenskraft. Detta förutsätter ett tillräckligt om- fattande och effektivt samarbete inom regionen och att det finns vilja till det. Dessa behövs i synnerhet inom samhällsplaneringen, trafikpolitiken, bo- stadspolitiken, näringspolitiken samt forsknings- och utbildningspolitiken och också inom tillhandahållandet och distribution av offentliga tjänster. Särskilt ska planläggnings-, bostads- och markpolitiken effektiviseras.”
71 Regeringens strategidokument 2003.
72 Regeringsprogrammet 2003.
Regioncentraprogrammets mål, metod och förväntade resultat Bakgrund
Regioncentraprogrammet som lanserades år 2000 utgår från att stadsregioner av olika stor- lek kan utvecklas till att bli mer konkurrenskraftiga regionalt, nationellt och internationellt. I programmet har man tagit fasta på ett antal faktorer som visat sig vara kännetecknande för en attraktiv och konkurrenskraftig region: ”starka specialiseringsbranscher, goda förbindel- ser, know-how på hög nivå, kreativ atmosfär och socialt kapital”. (Programmets hemsida som hänvisar till resultat från Stadsnätverksutredningen 1998/2001)
Mål och angreppssätt
Regioncentraprogrammets mål är att få till stånd: – En balanserad regionstruktur
– Ett nätverk av växande centra över hela landet och har långt gående regionala verkningar – Ett intensivare samarbete mellan regioncentra och de omkringliggande regionerna – Förbättrad konkurrenskraft för regionerna. (Statsrådets kansli 2003)
I programmet betraktas stadsregioner som tillväxtmotorer. Strategin är att stimulera en ökad specialisering av regioncentra utifrån orternas egna förutsättningar samt att utveckla samarbeten mellan centra. Samverkan mellan landsbygd och stad betonas och att städerna uppmuntras till att tillvarata möjligheterna i den omgivande landsbygden. Avsikten är vidare att tillväxten och utvecklingen ska komma hela landet till gagn, även de regioner som inte medverkar i programmet. Meningen är att möjliggöra detta genom bildandet av nätverk mellan regioncentra och de omkringliggande regionerna. Programmet är baserat på funktio- nella regioner och man vill uppmuntra en regionalisering där kommunerna gemensamt ut- vecklar och förverkligar regionala strategier.
Källor: *Programmets hemsida, *Statsrådets kansli 2003, *Inrikesministeriets hemsida, *Antikainen, Inrikesministeriet presentationsmaterial 040310.
För Helsingforsregionen tycks den internationella konkurrenskraf- ten med andra ord vara huvudmålet och bättre tillhandahållande av service medlet. Vidare planeras särskilda insatser för att stärka de stora stadsregionernas internationella konkurrenskraft. Det handlar om att utveckla de stora städernas ekonomiska specialiseringar och
skapa bättre internationella förbindelser.74
Städernas inre förhållanden betonas med andra ord inte i vad som officiellt benämns nationell stadspolitik. Dock kan man spåra implicita stadspolitiska element i Regeringsprogrammet under följande politikområden:
• bostadspolitik (betoning på bostadsförsörjning för
enpersonshushåll och unga genom nybyggnad i tillväxtcentra. Häri ingår programmet Förortsförnyelse 2000 vars syfte är att för- bättra den fysiska och sociala miljön i förorterna.)
• kommunpolitik (medborgarinflytande, regionalisering, regional produktion av kommunal service)
• miljöpolitik (betoning på miljöförbättringar i städerna med tanke på barn och ”andra specialgrupper” genom utsläppsminskningar och stadsparker)
• trafikpolitik (främjande av utbyggnad och förbättrad service av
kollektivtrafiken, samordnande av persontransporter).75
74 Till de stora stadsregionerna hör Helsingfors, Tammerfors, Åbo, Uleåborg,
Jyväskylä, Kuopio, Lahtis, Villmanstrand, Imatra och Vasa (Inrikesministeriet 2003-12-18).
Program för kompetenscentra Bakgrund
Programmet för kompetenscentra har bedrivits sedan 1994 och löper till år 2006. Program- met är i första hand ett instrument för genomförandet av den nationella innovations- politiken, men är även del av regeringens stadspolitik. Det är stadsregioner som medverkar i programmet och det är kompetensen i dessa som framförallt står i fokus.
Mål
Programmets mål är:
– Förbättrad internationell konkurrenskraft för regionerna och hela landet – Starkare kompetens i all verksamhet inom regionerna
– Stöd för verksamhetsbetingelserna för sådana näringar som baserar sig på hög kompetens, också utanför komptenscentras verksamhetsområden
– Internationaliserade kompetenscentra
– Ett nätverk av komptenscentra. (Statsrådets kansli, 2003). Metod
Programmets grundläggande idé och strategi är att skapa tillväxt genom att utveckla spets- kompetens. Detta görs genom att:
• De medverkande stadsregionerna identifierar sina styrkor och utvecklingsmöjligheter • Gynna innovationer och att innovationer blir till kommersiella produkter
• Främja projekt som är inriktade på spetskompetens • Förmedla kunskap
• Stimulera samarbete mellan olika aktörer när det gäller forskning och utveckling av kunskapsintensiv näringsverksamhet
• Uppmuntra och effektivisera utbildning
• Stimulera små och medelstora företags forsknings- och utvecklingsverksamhet. (Regioncentraprogrammets hemsida).
Bild 16. Kompetenscentran och deras respektive inriktningar.
Källa: Läht een m ä k i- S m ith, 2 003 .
Metoder och teman i stadspolitiken
De medel som används för att nå de syften som beskrivits ovan kan sammanfattas i:
– Urbana noder som tillväxtmotorer
Stadspolitiken bygger på idén om städer som noder och motorer för tillväxt och utveckling – en utveckling som också kan spridas till an- dra områden. Stadsmiljöer anses kreativa, innovationsfrämjande och attraktiva i kraft av både folkmängd, utbud och bebyggelse. Detta gäller såväl mindre som större städer och städer med olika profil och funktionella inriktningar. Enligt Inrikesministeriet bör det inom varje landskap åtminstone finnas en stadsregion som kan er-
bjuda ett varierat näringslivs- och utbildningsutbud.76
– Specialisering och kompetensutveckling
För att en stadsregion ska bli och förbli konkurrenskraftig anses spe- cialisering nödvändigt. Utvecklandet av spetskompetens inom en rad olika sektorer uppmuntras: livsmedelsindustri i Seinäjoki, kam- marmusik i Kajanland, telekommunikation i Uleåborg, upplevelse- industri i Lappland etc. (se bild 16). I de två nationella stadspolitiska programmen (Regioncentraprogrammet och Programmet för Kompetenscenter) handlar det framförallt om näringslivs- och FoU- specialisering. I programmen uppmanar man stadsregionerna att tillvarata sina egna styrkor och främja en specialisering baserad på dessa.
– Nätverksbyggande
För att specialiseringen och den ekonomiska konkurrenskraften ska vara hållbar förespråkas nätverksbyggande mellan stadsregionerna. Sådana nätverk kan inte byggas upp och befolkas endast av företrä- dare för offentlig förvaltning utan måste primärt utgöras av företag, högskolor och forskningsenheter. De stadspolitiska programmen syftar till att stödja nätverk mellan regioncenter och omkringlig- gande landsbygd, regioncentra emellan och mellan regioncentra in- ternationellt.
– Flerkärnig utveckling
Urbana noder, specialisering och nätverk utgör tillsammans funda- mentet i en flerkärnig utveckling. Regioncentraprogrammet och Pro- grammet för Kompetenscentra bygger både på idén om en flerkärnig struktur framförallt på nationell men även på regional nivå. I pro- grammet för Helsingforsregionen vill man främja en internationellt polycentrisk utveckling där Helsingfors är en betydande nod och har ett utvecklat samarbete med andra nordeuropeiska storstadsregio-
ner.77
76 Antikainen, Inrikesministeriet, presentationsmaterial 2004-03-10.
– Regionalisering
Gemensamt i de tre stadspolitiska programmen är att man vill stödja en regionalisering. Men detta menas samarbete över administrativa gränser och inom de funktionella regionerna. I takt med städernas tillväxt och förbättrade kommunikationsmöjligheter har städerna på flera håll ”vuxit ur” sina administrativa gränser. För att matcha dessa förändringar anses således att planering, politik och förvaltning i större grad bör samordnas regionalt.
– Samverkan stad-land
Framförallt i Regioncentraprogrammet betonas vikten av förnyat och ökat samarbete mellan stad och land. Programmet innehåller också ett pilotprojekt för att utveckla metoder för mindre städers
nätverkande med omkringliggande landsbygd.78
– Utveckling av socialt kapital
Ett starkt socialt kapital anses viktigt för att en stadsregion ska vara robust och konkurrenskraftig i ett längre perspektiv. I Regioncentra- programmet betraktas social delaktighet, tillit och välutvecklade samarbeten mellan olika aktörer inte som ett mål i sig utan som ett medel för regionens ökade konkurrenskraft.
– Tätt och lågt byggande
Miljöministeriet driver ett särskilt projekt om lågt och tätt byggande som är en form av indirekt stadspolitik. Bakgrunden till detta är att efterfrågan på småhus med egna tomter är stor samtidigt som ener- gikrävande gles bebyggelse inte anses önskvärt. På så vis är lågt och tätt byggande en medelväg – ett sätt att skapa mer täta, urbana strukturer och samtidigt tillgodose marknadens önskemål.
Miljöministeriet samlar och sprider information om energieffektiv tät och låg bebyggelse, vilket innefattar planer, program, parkerings- arrangemang etc. från kommuner runtom i landet. Den engelska trädgårdsstaden – med småskaliga och självförsörjande enheter med
ca 10 000 invånare – lyfts fram som förebild.79
– Förbättrad livsmiljö i förorterna
Livsmiljön i många av landets förorter är undermålig och insatser för att förbättra utomhusmiljöerna, delaktigheten, serviceunderlaget etc. uppmuntras således. Det kan gälla upprustning av stadsdelstorg, nya halvoffentliga platser, brottsförebyggande insatser som ökad be- lysning och överblickbarhet i stadsrummen, inrättande av kvarters-