Påföljder och konsekvenser vid misstanke om

Enligt 15 kap. 12 § brottsbalken döms den som sanningslöst åberopar en urkund, t.ex. ett pass, som gällande för sig eller någon annan per-son, eller lämnar ut en sådan urkund för att missbrukas på det sättet för missbruk av urkund till böter eller högst sex månaders fängelse.

Om brottet är grovt döms till fängelse i högst två år. För fällande dom krävs att handlandet innebär fara i bevishänseende. Både den som missbrukar ett pass genom look-alike-användning och den som lämnar ut sitt eller annans pass för att missbrukas på detta sätt kan alltså dömas för missbruk av urkund.

I 14 kap. 1 § brottsbalken anges att den som obehörigen, genom att skriva eller på liknande sätt ange en annan persons namn eller på annat sätt, framställer en falsk urkund eller ändrar eller fyller ut en äkta urkund döms för urkundsförfalskning till fängelse i högst två år. Bedöms brottet som grovt, döms för grov urkundsförfalskning till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. För fällande dom krävs att handlandet innebär fara i bevishänseende.

Enligt 14 kap. 10 § brottsbalken döms den som åberopar falsk urkund för brukande av det förfalskade som om han eller hon själv hade gjort förfalskningen.

Straffbestämmelserna innebär att både den som förfalskar ett pass och den som åberopar ett förfalskat pass kan dömas för ur-kundsförfalskning respektive brukande av falsk urkund.

För att häktning ska komma ifråga krävs det som huvudregel att det är föreskrivet fängelse i ett år eller mer för brottet. För använd-ning av reseförbud med anmälanvänd-ningsskyldighet krävs visserligen endast att det är föreskrivet fängelse för brottet, men eftersom på-följden för missbruk av urkund i de allra flesta fall bestäms till bö-ter ska detta tvångsmedel tillämpas restriktivt. Det innebär att dessa tvångsmedel kan användas under en förundersökning gäl-lande misstanke om urkundsförfalskning. Däremot är det i de allra flesta fall inte möjligt att använda tvångsmedlen vid misstanke om missbruk av urkund.

Straffet för urkundsförfalskning framstår som väl avvägt i för-hållande till andra brott i samma kapitel. Det kan antas att det har den avsedda förhindrande och avskräckande effekten. Antagligen är dock straffet av mindre betydelse för den som vill bruka ett

för-falskat pass för t.ex. resa till Sverige. För den som flyr från ett krigs-område och söker asyl torde andra konsekvenser ha större betydelse.

Det finns dock skäl att uppmärksamma skillnaden i straff för brottet missbruk av urkund och urkundsförfalskning. Idag är mini-mistraffet högre för urkundsförfalskning, dvs. det brott som kan bli aktuellt vid åberopande av ett förfalskat pass, än vad det är för missbruk av urkund, t.ex. åberopande av någon annans pass för look-alike-användning. Av praxis på området framgår att straff-värdet för missbruk av urkund avseende pass i normalfallet mot-svarar böter, medan straffvärdet för urkundsförfalskning ligger på fängelsenivå.¹⁴

Skillnaden i straffskalorna för brotten beror sannolikt på att det historiskt sätt har ansetts mer allvarligt att en äkta urkund mani-puleras än att en obehörig person åberopar en äkta urkund. Det kan dock konstateras att det idag är vanligare att svenska pass miss-brukas i form av look-alike-användning än genom att autentiska pass förfalskas. Den som efterfrågar ett pass för resa till Sverige torde inte ha någon bestämd uppfattning om det ska vara förfalskat eller vara ett look-alike-pass. Det avgörande är ju om passet är god-tagbart för att använda för resan.

Missbruket av pass genom look-alike-användning har ökat de senaste åren. Enligt Frontex kan det antas att denna missbruksform kommer att öka än mer eftersom pass generellt sett är svåra att för-falska idag.

Mot bakgrund av dessa omständigheter anser jag att skillnaden i straffskalorna för dessa två brott inte är helt ändamålsenlig. Det bör enligt min mening övervägas om straffskalan för brottet miss-bruk av urkund bör höjas till samma nivå som för brotten urkunds-förfalskning och brukande av falsk urkund. En sådan höjning skulle också kunna underlätta för polis och åklagare att utreda denna brottslighet genom att tvångsmedlen häktning och reseförbud skulle kunna användas i fler fall där passmissbruk misstänks.

Straffbestämmelserna gällande missbruk av urkund respektive urkundsförfalskning avser emellertid inte bara pass, utan omfattar även flera andra situationer och flera andra sorters urkunder än just pass. Frågan om en eventuell ändring av minimistraffet för brottet missbruk av urkund är lämplig i förhållande till andra urkunder bör

14 Borgeke m.fl., Studier rörande påföljdspraxis med mera, 5:e uppl., Stockholm 2013 s. 648 f.

därför behandlas i samband med en eventuell översyn av straff-bestämmelserna i kapitlet i stort. Jag lämnar därför inte något ut-tryckligt förslag angående höjning av straffet för missbruk av urkund.

Straffbestämmelser och tvångsmedel vid människosmuggling Den som lämnar ut sitt pass i missbrukssyfte eller handlar med pass i detta syfte kan göra sig skyldig till människosmuggling enligt 20 kap.

8 § UtlL alternativt organiserande av människosmuggling enligt 20 kap. 9 § UtlL. Straffet för respektive brott är fängelse i högst två år.

Är det fråga om grovt brott är straffet fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Mitt uppdrag har varit att utreda missbruk av svenska pass och att föreslå åtgärder för att minska detta missbruk. Missbruk av pass kan dock ofta vara ett led i en organiserad verksamhet där det före-kommer en före-kommersiell handel med pass i samband med männi-skosmuggling. De förslag som jag lämnar kan därför komma att ha betydelse för brottsbekämpningen även på detta område. Frågorna är dock komplexa och de svenska passen torde endast vara ett av flera hjälpmedel.

Åsikten har framförts att åklagare och polis ska få använda sig av hemlig avlyssning respektive hemlig övervakning av elektronisk kommunikation för att lättare kunna bedriva förundersökning och kartlägga passmissbruk som har samband med människosmuggling.

Dessa tvångsmedel kan ju vara särskilt användbara i förundersök-ningar där polisen utreder och kartlägger organiserad brottslighet.

Hemlig avlyssning kan i normalfallet inte komma ifråga vid miss-tanke om människosmuggling eller organiserande av människo-smuggling. I normalfallet krävs ett minimistraff om två års fängelse för användning av detta tvångsmedel, vilket inte gäller för dessa brott. Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation kan dock bli aktuellt eftersom detta kan användas vid misstanke om brott med ett minimistraff om sex månaders fängelse.

Det kan övervägas om det av effektivitetsskäl finns anledning att underlätta användningen av de nämnda tvångsmedlen vid misstanke om människosmuggling. En eventuell ändring av lagstiftningen för att möjliggöra användning av dessa tvångsmedel skulle kunna leda till att missbruk av svenska pass upptäcks och förhindras i större

utsträckning än idag. Å andra sidan är det fråga om särskilt inte-gritetskänsliga tvångsmedel, som ska användas restriktivt. Jag bedö-mer att sådana ändringar måste övervägas i ett vidare sammanhang än vad mitt uppdrag medger. Jag avstår därför från att gå vidare i denna fråga.