Provokation vid misstanke om narkotikabrott

Bakgrunden till målet Teixeira de Castro är att polisen misstänkte personen V.S. för ringa narkotikahandel. För att polisen skulle kunna införskaffa bevisning om vem som var leverantör till V.S. kontaktade två infiltratörer V.S. för att fråga om han kunde sälja hasch till dem. V.S. förklarade att han inte kunde få tag på en säljare av hasch, varefter infiltratörerna frågade efter heroin istället. Detta ledde till att V.S. introducerade infiltratörerna för sökanden, som efter deras begäran skaffade heroin till dem genom en

111 Se Teixeira de Castro p. 38 och Ramanauskas p. 55. Se även Asp 2001 s. 200 ff.

112 Se bl.a. Teixeira de Castro, Sequeira, Vanyan mot Ryssland, dom av den 15 december 2005,

tredje person. Vid försäljningen av heroinet arresterades både V.S. och sökanden, och de blev därefter dömda för narkotikahandel.113

Europadomstolen konstaterade att polisen inte hade haft en objektiv misstanke om att sökanden var narkotikahandlare. Polisen hade endast haft misstanke om att V.S. begick brottsliga aktiviteter. Dessutom hade sökanden inget brottsligt förflutna. Det kunde inte heller visas att sökanden hade haft mer narkotika i sin besittning än den mängd som infiltratörerna hade efterfrågat om. Därför fanns det ingen bevisning om att sökanden var brottsbenägen.114

Infiltratörerna begränsade sig vidare inte till att undersöka sökandens brottsliga aktivitet på ett väsentligen passivt sätt, utan hade utövat sådant inflytande över sökanden att polisen hade initierat brottet. Det noteras även att sökanden blev dömd av den nationella domstolen främst på infiltratörernas vittnesmål. Europadomstolen kom slutligen fram till att polisens agerande hade gått utöver att handla i infiltratörens

normala roll, eftersom de hade provocerat sökanden att begå ett brott som han annars

inte skulle ha begått. Följaktligen hade sökanden blivit berövad en rättvis rättegång enligt art. 6 EKMR.115

Målet Sequeira mot Portugal rör sökanden som hade kontaktat A. med syftet att importera kokain till Portugal, varefter polisen blev involverad genom att A. gick med på att agera som informant åt polisen i en polisär operation mot sökanden. Polisen hade därvid god anledning att misstänka att sökanden hade uppsåt att begå narkotikabrott. Därefter importerade sökanden kokain till Portugal med hjälp av A., under polisens tillsyn och efter det att åklagaren hade blivit underrättad om operationen. Följaktligen ansåg Europadomstolen att polisens provokation var förenlig med art. 6 EKMR.116

Målet Bannikova avser vidare inspelningar om att en viss person skulle leverera cannabis till sökanden, som sökanden sedan skulle sälja vidare. Därför genomfördes ett så kallat ”testköp” av cannabis från sökanden, efter vilket sökanden blev arresterad. Polisen fann därefter mer cannabis hemma hos sökanden. Europadomstolen ansåg att polisen därmed hade blivit involverad i den brottsliga aktiviteten redan när den var

113 Teixeira de Castro p. 9-31. 114 Teixeira de Castro p. 38-39. 115 Teixeira de Castro p. 38-39.

igång, varför det kan anses som att polisen gick med i aktiviteten snarare än att ha startat den.117

I målen Sequeira och Bannikova fanns alltså objektiva brottsmisstankar mot den provocerade innan genomförandet av provokationen. Det var också den provocerade själv som hade påbörjat den brottsliga aktiviteten och polisen hade endast gått med i ett händelseförlopp som redan var i gång. Dessa omständigheter skiljer sig från de i målet

Teixeira de Castro, där polisen endast hade haft misstanke mot mellanhanden (V.S.),

och det var polisen som hade initierat den brottsliga handlingen. Därför var det inte visat med tillräcklig säkerhet i målet Teixeira de Castro att sökanden hade begått brottet, även utan polisens inblandning.118

Om omständigheterna i målet Teixeira de Castro däremot hade varit sådana att polisen redan innan provokationen hade haft inspelningar som visade sökandens redan existerande uppsåt till narkotikahandel såsom i Bannikova, samt att polisen på samma sätt som i Sequeira funnit mer narkotika hemma hos sökanden efter arresteringen, hade detta potentiellt kunnat styrka att polisen inte hade initierat brottet.119

Det som polisen i målet Teixeira de Castro hade kunnat göra för att säkra att bevisning erhållen genom operationen hade kunnat användas i en rättegång i förenlighet med art. 6 EKMR, hade varit att först etablera en närmare kontakt med V.S. Detta hade kunnat resultera i konkret bevisning mot narkotikaleverantören till V.S., vilket i sin tur hade skapat en objektiv misstanke hos polisen mot den identifierade leverantören.

I ett sådant fall hade det kunnat fastställas att polisen inte hade fått leverantören att begå narkotikabrottet. Det hade då kunnat betraktas som att polisen hade gått med i ett händelseförlopp, där den brottsliga handlingen redan hade påbörjats, som i målet

Bannikova. Således kan den objektiva misstanken om brott indikera huruvida polisen

har startat en brottslig aktivitet, eller gått med på ett händelseförlopp som redan sker.120 Det är också värt att notera att det utifrån målet Teixeira de Castro inte framgår att sökanden tidigare hade sålt narkotika till V.S., utan V.S. hade endast nämnt att

117 Bannikova.

118 Se Teixeira de Castro, Sequeira och Bannikova. Se även Vanyan och Furcht. 119 Se Teixeira de Castro, Sequeira och Bannikova. Se även Vanyan.

sökanden kanske kunde hitta någon som kunde skaffa heroin till infiltratörerna.121 Detta innebär att om polisen hade genomfört en mer undersökande operation, hade det kunnat leda till bevisning mot den riktiga narkotikaleverantören till V.S. Detta hade även varit av större värde för polisens brottsbekämpande verksamhet mot narkotikabrottslighet. 5.2.3 Provokation vid misstanke om korruption

Målet Ramanauskas rör en åklagare som vid upprepande tillfällen blev kontaktad av infiltratören AZ som erbjöd mutor för att säkerställa att tredje part skulle frikännas. Efter att ha vägrat att ta emot mutor flera gånger, tog sökanden till slut emot den erbjudna mutan. Sökanden blev sedan dömd för att ha tagit emot mutan, vilket baserades främst på bevisningen från AZ och hemliga inspelningar.122

Europadomstolen slog fast att polisens provokation i detta fall utgjorde en kränkning av art. 6 EKMR. En av de avgörande omständigheterna i målet var att sökanden inte hade varit dömd tidigare och det fanns inget som tydde på att denne tidigare hade varit involverat i korruptionsrelaterade brott. Det fanns endast rykten om att sökanden var öppen för mutor, vilket inte utgjorde en objektiv bevisning mot vederbörande. Därför ansåg inte Europadomstolen att sökanden var brottsbenägen.123

Den andra avgörande omständigheten var att infiltratören hade kommit tillbaka flera gånger och erbjudit mutan, varav alla möten hade skett på infiltratörens initiativ. Detta utgjorde ett sådant aktivt agerande att det fastställdes att polisen hade gått utöver endast passiv undersökning av existerande brottslighet. Det slogs därför fast att polisen hade förmått sökanden att begå brottet, och det fanns inget som indikerade på att brottet skulle ha begåtts annars. Följaktligen hade sökandens rätt till rättvis rättegång enligt art. 6 EKMR blivit kränkt.124

Europadomstolen prövade långt senare ett annat mål, Ramanauskas mot Litauen (Nr.

2), som avser samma sökande som vid denna tidpunkt arbetade som advokat.

Bakgrun-den till målet är att en fånge hade kontaktat Bakgrun-den särskilda utredningstjänsten och berättat att han genom fängelsets vicechef hade blivit introducerad för sökanden. Sökanden hade därvid erbjudit honom att bli släppt tidigare genom att betala honom för att muta

121 Se Teixeira de Castro p. 10. 122 Ramanauskas p. 9-41. 123 Ramanauskas p. 67-68. 124 Ramanauskas p. 67-74.

domarna vid domstolen. Samtalet hade också spelats in av fången. Fången och hans vän träffade därefter sökanden igen under kontroll av polisen, där sökanden upprepade sin avsikt att hjälpa fången och även fick pengar av fången, varefter sökanden blev arreste-rad och dömd för detta brott.125

Det fastställdes av Europadomstolen att polisen endast hade instruerat fången och hans vän efter det att fången redan hade träffat sökanden. Av de hemliga inspelningarna framgår också att det var sökanden som hade förklarat möjligheten att muta domarna, och till vilket pris det skulle kunna ske. Det var dessutom klart att de pengar som sökanden tog emot inte var en ersättning för juridiska tjänster. Sökanden hade inte heller försökt att anmäla fången till myndigheterna, trots att han senare anklagat honom för provokation. Följaktligen konstaterades det att polisen snarare hade anslutit sig till den brottsliga aktiviteten än att ha initierat den, samt att sökanden inte hade blivit provoce-rad att begå ett brott som han annars inte skulle ha begått.126

I målet Ramanauskas hade alltså polisen, utan konkret misstanke om brott, aktivt pressat sökanden genom upprepande förfrågningar till att ta emot mutan. Polisen hade inte begränsat sig till att vid ett enda tillfälle erbjuda sökanden mutan, utan hade på eget initiativ kontaktat sökanden flera gånger med samma erbjudande. Polisens agerande bestod därmed av en sådan upprepande natur att detta utgjorde ett aktivt handlande till en sådan grad att polisen hade fått den provocerade att begå brott. Det är då svårt att se att personen i fråga hade begått brottet, om det inte hade förekommit påtryckningar.

Detta mål Ramanauskas skiljer sig från målet Ramanauskas (Nr. 2), där det förelåg bevisning mot sökanden när polisen fick tillstånd att använda informanten i händelse-förloppet som redan hade startats.127 Det förekom inte heller inslag av påtryckningar i det sistnämnda målet. Således visar dessa mål skillnaden mellan hur polisen faktiskt kan agera för att införskaffa bevisning om korruptionsbrott på ett sätt som inte strider mot art. 6 EKMR, och sådant agerande från polisens sida som strider mot denna artikel.

125 Ramanauskas mot Litauen (Nr. 2), dom av den 20 februari 2018, p. 4-30. 126 Ramanauskas (Nr. 2) p. 63-70.

5.3 Svensk rätt

5.3.1 Inledning

De äldre målen från HD om provokationer rör snarare konsekvensen av provokation för rättegången, än en utförligare bedömning om omständigheterna i fallet föranleder att provokationen kränker den tilltalades rätt till rättvis rättegång enligt art. 6 EKMR.128

Det första målet från HD, där en bedömning görs om den provocerade har blivit förmådd att begå ett brott som denne annars inte skulle ha begått kom närmare tio år efter målet Teixeira de Castro. Därför utreds de senare målen om provokationer från HD särskilt, där talan förts av den tilltalade att denne har blivit provocerad att begå brottet av polisen.