Den retoriska arbetsprocessen

Retoriken som en språkteori handlar om hur människan använder språket för att kommunicera. Retoriken innefattar både uttrycks- form och innehåll i bruket av språket, och genom att iaktta talare har man identifierat en arbetsprocess som föregår ett tal och sys- tematiserat arbetsprocessen i sex faser: intellectio,inventio,disposi-

tio,elocutio,memoria och actio/pronuntiatio.

Intellectio innebär att talaren sätter sig in i den situation han el-

ler hon ska tala i. Det betyder att talaren förbereder sig genom att lära sig så mycket som möjligt om det som har med det aktuella sammanhanget att göra. De fem delar som ingår i intellectio är ta- laren och dennes förhållande till ämnet, lyssnaren, situationen och språket. Förberedelsen består i att som talare vara uppmärksam på att det är dessa faktorer som påverkar om ett tal ska bli fram- gångsrikt. Ingen av de fem faktorerna kan fungera tillfredställande utan de andra. Har man inget fungerande språk går inte budskapet fram, om man inte har något ämne att tala om förlorar lyssnarna intresset snabbt, och så vidare.

Inventio är den del i arbetsfasen där man utforskar vad som ska

sägas. Man växlar mellan olika föreställningsnivåer, mellan ord och bild, mellan fantasi och logik i inventiofasen.Inventio innebär

att man försöker inventera alla de argument, alla de exempel och alla synpunkter som finns till det ämne man ska tala om. Inom re- toriken talar man om topiker som platser att besöka för att finna stoff till sitt tal. Människans naturliga sätt att tänka kring ett ämne har inom retoriken utarbetats till ett system av lämpliga begrepp att ta hjälp av i jakten på stoff. Man vrider och vänder på ämnet för att hitta retoriska möjligheter. Inom retoriken skiljer man mel- lan logiska topiker som utgörs av de strategier som finns inom ett speciellt ämne, och handlingstopiker som utgörs av frågor som

vem, vad, hur, varmed, var, när och varför. Topiker används som

ett slags utkiksplatser där man stannar upp för att inte glömma bort någon viktig aspekt i förberedelsefasen inför ett tal.

Dispositio är det steg i arbetsprocessen där stoffet ska disponeras

i en sammanhängande helhet där varje del följer naturligt på var- andra. Talet föreslås bestå av fem huvuddelar: exordium som mot- svaras av talets inledning där lyssnarens uppmärksamhet och väl- vilja ska väckas, narratio där man gör en bakgrundsskildring av vad som hänt tidigare i ämnet, propositio där talets huvudtanke framförs, argumentatio som handlar om de argument, förslag och påstående talaren vill framhålla samt recapitulatio som innebär av- slutning och sammanfattning av det viktigaste innehållet. Själva dispositionen kan följa olika dispositionsprinciper beroende på syf- tet med talet: kronologisk disposition, rumsdisposition, orsaksdis- position och så vidare.

Elocutio är det steg i arbetsprocessen där talaren förbereder stil

och språkbruk. Det är i detta steg som talarens tolkning och tyd- liggörande av intellectio och inventio blir synligt, eftersom man ska klä sina tankar från förberedelsen i ord. Retoriken ställer fyra krav på ett effektfullt språk: korrekt, begripligt, lämpligt och språkligt

utsmyckat. Det korrekta och begripliga språket innebär att man

ska sträva efter att undgå att bli missförstådd i en kommunika- tionssituation. Ett lämpligt språk utmärks av genomtänkta språk- val med tanke på den publik som ska lyssna. Olika val görs bero- ende på om publiken består av ungdomar, medelålders, yrkesspeci- fika och så vidare. Stilvalet har en nära koppling till om orden ska få den verkan de avser. Det språkligt utsmyckade språket innehål- ler en mängd olika stilfigurer. Två av retorikens viktigaste stilfigu-

rer är metaforer och metonymier, eftersom de både kan förtydliga och fördunkla ett budskap.

En metafor återger en sida av verkligheten med en bild av en an- nan verklighet. De flesta språkbrukare använder metaforer i dagligt tal utan att reflektera över detta: blommorna törstar, brinner av begär, stormigt möte. I ett sammanhang där det handlar om att övertyga någon annan måste däremot metaforen användas medve- tet och med eftertanke. Det sägs vara en konst att använda metafo- rer då man vill att lyssnaren ska se saken från en ny sida eller kasta nytt ljus över en gammal fråga. Metaforer kan med fördel använ- das som ett pedagogiskt grepp, då man kan beskriva svåra saker i termer som förstås av lyssnaren. Men metaforer kan också använ- das för att väcka en känsla.

Metonymin kännetecknas av närheten mellan det som uttrycks och det som den skildrar och kan sägas vara del av en helhet. Det är som att talaren som använder metonymier samarbetar på ett mycket speciellt sätt med lyssnarna eftersom det förutsätts att man är överens om vad som åsyftas. ”Vill du ha ett glas?” betyder of- tast inte att man frågar en person om denne vill ha ett glas utan man förutsätter att man är överens om att det är innehållet i glaset som är det man frågar om. Liknande exempel är ”Han skrev en ki- oskvältare” eller ”Zlatans högersko borde varit med där”. Den som använder metonymin kioskvältare hänsyftar på ett högt publiktryck medan metonymin Zlatans högersko uttrycker en öns- kan om att fotbollsstjärnan Zlatan skulle ha varit närvarande i matchen.

Den femte fasen memoria är det steg där talaren lär in talet ge- nom att bearbeta innehållet och öva. Det vanligaste är att man in- för ett tal skriver ett manus eller minnesanteckningar. Det blir då en form av yttre hjälpmedel. Ett inre hjälpmedel är den minnestek- nik en person använder sig av för att memorera delar av talet. Minnesteknik kan delas in i totalmemorering, extemporering och improvisation. Totalmemorering och improvisation torde vara det minst vanliga i de flesta talsituationer idag. Totalmemorering före- kommer oftast i mer professionella sammanhang där det kanske snarare handlar om en föreställning där manus skulle vara häm- mande och en god improvisation genomförs troligen endast av dem som har mycket lång erfarenhet av att tala i offentliga samman-

hang. De flesta extemporerar genom att lära sig delar av sitt manus utantill. I memoreringsfasen ligger också emendatio som innebär en reflekterande bearbetning av stoffet vilket sker när man övar och tränar.

Actio och pronuntiatio är det steg då framförandet sker. Actio är

talarens yttre uppträdande och pronuntiatio är röstbehandlingen. Kroppsspråket påverkar effekten av talet. Gester kan till exempel understryka vikten av ett budskap. Vissa gester kan sägas vara konventionella i vissa samhällen: ett V-tecken symboliserar seger, ett pekfinger i luften kan symbolisera ”hör upp!” och ett citatteck- en i luften kan markera att ironi används. Andra gester kan vara kulturspecifika som att huvudrörelser betyder olika för olika kultu- rer. Ytterligare andra gester kan vara diskursspecifika: ett föredrag på en vetenskaplig konferens i en speciell diskurs uppfattas endast seriöst om det sker med hjälp av innantilläsning medan samma in- nantilläsning skulle ses som mindre framgångsrik i en annan diskurs. Under antiken var rösten troligen det enda hjälpmedlet medan man numera har andra redskap till sitt förfogande, till ex- empel det vanligen förekommande powerpoint.