Genomförandet av kvalitativa intervjuer är en utmanande och krävande uppgift, som det inte finns klara regler för. Kvale (1997) menar att en bra intervjuare är expert både på ämnet för intervjun och på mänskligt samspel. God intervjumetodik förutsätter förmåga till närhet och empati men också förmåga till distans. Viktigt är också att kunna sondera i avgivna svar (Lantz, 1993; Repstad, 1993). Dessa nödvändiga förmågor hos intervjuaren kallar en del författare (Esseveld,1988; Starrin & Renck, 1996) att kunna lyssna till ”det tredje örat”. Enligt Ely m.fl. (1993) ställer kvalitativ forskning känslomässiga krav på forskaren, och därför anses inte alla forskare lämpade för sådan forskning. De egenskaper som de anser viktiga för forskare som använder en kvalitativ ansats är: 1) Nyfikenhet, öppenhet och humor, 2) inlevelseförmåga, 3) förmåga att acceptera känslor, 4)
69
förmåga att acceptera flertydighet, 5) flexibilitet, inklusive förmåga att uppfatta flera perspektiv.
Min uppgift som intervjuare innefattade att skapa en informell och förtrolig atmosfär så att intervjupersonerna kunde slappna av och våga berätta om känslomässigt svåra pedagogiska situationer. Jag lade mig vinn om att ha ett accepterande förhållningssätt, så att de skulle ha mod att också framföra kritiska synpunkter på vårdlärarutbildningen. Förutom de mer välkända utmaningarna i samband med kvalitativa intervjuer, fanns i föreliggande undersökning några speciella förutsättningar och utmaningar att beakta. För det första så innehöll intervjuerna, som tidigare nämnts, en omfattande retrospektiv komponent, med allt vad det kan innebära av risk för minnesförskjutningar och omkonstruktioner.
För det andra hade en del av vårdlärarna haft mig som kursledare under lä- rarutbildningen, och därmed fanns givetvis en risk att de kunde tänkas avge svar och beskrivningar som de förväntade sig att jag ville ha (förväntans- effekt) och att de inte skulle våga uttala sig kritiskt om utbildningen. En an- nan tänkbar konsekvens skulle kunna vara att de ville visa sig duktiga för sin tidigare kursledare och lärare, ”show herself in a good light” som Cohen och Manion (1994) uttrycker det. Detta skulle i sin tur kunna leda till obenägenhet att berätta om problemsituationer där de inte hade lyckats så bra.
För det tredje var en del av intervjupersonerna okända för mig och jag för dem. Jag var förberedd på att de vårdlärare som inte hade träffat mig tidigare skulle vara försiktiga, reserverade och skeptiska, samt känna en viss osäkerhet i början. Jag antog att de kunde behöva en viss tid att ”pejla” in vem jag var som person innan de t.ex. vågade uttala sig kritiskt om utbildningen. Denna farhåga kunde emellertid inte bekräftas generellt. Snarare förvånades jag över hur snabbt de flesta av dem tycktes glömma både bandspelaren och att jag var en okänd person, som dessutom var representant för vårdlärarutbildningen. Någon enstaka vårdlärare var i början lite mer återhållsam i sitt sätt att uttrycka sig, men det kan ju också bero på skillnader i personligheter. Vid ett tillfälle uttryckte en vårdlärare en viss tveksamhet att ta upp kritiska omdömen. Efter att ha fått försäkran om att endast jag som forskare, och den sekreterare som skulle skriva ut intervjun, skulle ha tillgång till ljudbanden, uttryckte hon sina uppfattningar.
70
En fjärde utmaning var att undvika att som forskare styra intervjun med le- dande frågor för att bekräfta mina egna antaganden. Detta var något jag hela tiden var medveten om, arbetade med och försökte ha kontroll över. Min tolkning var att alla intervjuerna präglades av ett tillitsfullt och förtroligt klimat och vårdlärarna visade i stort sett en mycket stor öppenhet. De var generösa och bjöd på sig själva och de svåra situationer de hade upplevt i vårdlärarfunktionen. Jag upplevde deras beskrivningar äkta och ärliga, och jag fann ingen anledning att misstänka att de ”friserade” verkligheten genom att avge konstruerade svar eller förvrängda beskrivningar i syfte att anpassa svaren till vad de trodde att jag förväntade mig. Dessutom var vårdlärarnas möjligheter att konstruera sina utsagor så gott som obefintliga, eftersom deras svar hela tiden följdes upp med sonderande frågor. Vidare återkom vi till en och samma situation eller tema vid flera tillfällen i samtalet, men då från olika infallsvinklar. Detta var ett sätt att reducera risken för ”frisering” eller anpassning av svaren. Det visade sig i efterhand att det fanns konsekvens och kongruens mellan de svar som vårdlärarna gav på olika ställen i intervjun, vilket jag bedömer som ett tecken på att svaren var äkta och ärliga. Endast en person gav vid vissa tillfällen i intervjun vaga och värdemässigt tvetydiga svar.
Intervjupersonerna berättade mer eller mindre spontant, öppet och känslo- mässigt engagerat om sina erfarenheter som vårdlärare och om sina upple- velser av vårdlärarutbildningen. Jag koncentrerade mig på att lyssna intres- serat och bekräfta dem som personer samt att studera deras icke-verbala ut- tryckssätt. Vid behov använde jag mig av följdfrågor och uppmaningar, t.ex. ”Vad menar du?”, ”Berätta mera!”, ”Vad hände sedan?”, ”Hur kände du dig?”, ”Hur tänkte du?”, ”Vad gjorde du då?”, ”Ge exempel!” samt ”Vill du utveckla det mera?” Med jämna mellanrum sammanfattade jag min tolk- ning av vad de hade sagt, dels för att kontrollera att jag hade uppfattat dem korrekt, dels för att göra ett avstamp inför övergången till ett nytt tema. En översikt av undersökningens uppläggning framgår av figur 1 nedan.
71
Personlig Bakgrund som bakgrund sjuksköterska
KONTEXT Hälso- och
Vårdlärarutbildning sjukvård och socialtjänst. Vårdutbild- ningarnas Erfarenhet som vårdlärare organisation 1,5 - 2,5 år och
styrdokument
Intervjudata Intervjudata
* Uppfattningar av begreppet * Värdering av vårdlärarutbild- vårdlärarkompetens ningen i relation till upplevda
* Upplevelser av pedagogiskt situationer
utmanande situationer i * Värdering av lärarutbildningen vårdlärararbetet som grund för personlig och
yrkesmässig utveckling
72
8 BEARBETNING, ANALYS OCH PRESENTATION AV DATA