Social bostadspolitik är ett aktuellt ämne för studier och debatt i Europa. Behovet av bostäder för låginkomsthushåll och särskilt utsatta grupper anses vara stort och växande. Detta förklaras med den pågående urbaniseringen, med stigande priser på bostäder och på demografiska faktorer, särskilt invandring, men utvecklingen ses också som en effekt av inkomstfördelningen.
Den sociala bostadspolitiken i Europa har genomgått stora förändringar de senaste årtiondena. Från en generell politik med
massutbyggnad och stöd till breda grupper till en mer marknadsanpassad politik med riktat stöd till låginkomsthushåll och andra utsatta grupper. Samtidigt har andelen eget ägande ökat genomgående i hela Europa. De övergripande frågorna för länderna är hur en modern bostadspolitik kan utformas utan att bygga upp ett beroende av kraftiga subventioner och utan att permanenta den pågående stigmatiseringen av bostadsområden med många låginkomsthushåll.
Länderna har stora institutionella olikheter, särskilt hyresmarknaderna skiljer sig mycket. Länderna har därför olika förutsättningar att
genomdriva en ny social bostadspolitik. Sveriges institutionella villkor erbjuder både hinder och unika chanser att styra utvecklingen.
Olikheterna mellan länderna gör det dock svårt att dra generella slutsatser om möjligheterna att genomföra åtgärder. Det är inte heller möjligt att dra några säkra slutsatser om effekter av enskilda bostadspolitiska åtgärder, då effekterna i ett land kan vara resultat av institutionella förhållanden. Litteraturen bidrar med teoretiska verktyg för att urskilja trender i den sociala bostadspolitiken och för att göra jämförelser mellan länder. En vanlig distinktion är den mellan en generell social bostadspolitik och en riktad politik. Sverige är ett av de länder som har en tradition av generell social bostadspolitik men bedöms ha genomgått en snabb omställning i riktning mot en mer riktad politik. En aktuell diskussion i litteraturen rör olika marknadsmodeller för den sociala bostadspolitiken. Sveriges
hyresmarknad ses i det perspektivet som en odelad marknad till skillnad från en tudelad, vilken definieras av en särskild hyresmarknad för utsatta hushåll, i vilken staten går in med stöd. Den tudelade marknaden brukar leda till en stigmatisering av låginkomsthushåll.
En viktig iakttagelse i sammanhanget är att den teoretiska distinktionen inte alltid är lika tydlig i praktiken. I tider av finansiell oro t.ex., kan den riktade politiken övergå till en generell bostadspolitik då stora delar av befolkningen får tillgång till bidrag och subventioner. Typiskt är att den generella sociala bostadspolitiken har blivit populär i tider av stora behov inom bostadssektorn. Den riktade sociala bostadspolitiken med
behovsprövning eller inkomsttak, vilken är den vanliga modellen i Europa, måste hantera avvägningar mellan stigmatisering av bostäder och grannskap och att låta hushåll som ökat sin inkomst bo kvar. Frågan är om bostäder som finansierats med statliga medel successivt ska kunna övergå i medelinkomsttagarnas händer. Den sociala bostadssektorn i denna modell anses kunna bli helt beroende av subventioner riktade till hushållen. Alternativet med inkomstprövade bostadsstöd på en öppen marknad möter istället hindret att det minskar incitamentet för hushållen att öka inkomsten.
En annan aktuell fråga för länderna att ta ställning till är hur stöd ska fördelas mellan olika upplåtelseformer. Norge och Finland har traditioner av en stor marknad av eget ägande medan hyresmarknaden är liten och i Norges fall till större delen privat. Våra grannländer riktar även selektivt stöd till denna upplåtelseform.
Stigberoende, i termer av institutionell stabilitet, innebär både möjligheter och hinder för bostadspolitiska beslut. Den svenska bostadspolitiken under 1900-talet, vilken lett till bl.a. allmännyttiga bostadsföretag, förhandlingslösningar och en stark hyresgästförening har sedan 1990-talet börjat avvecklas och ersatts av nya liberala modeller. (Bengtsson 2006). EU:s regelverk kring social bostadspolitik är ett påtagligt institutionellt villkor i detta sammanhang.
Trögheterna i systemet gör det svårt för oss att se alternativ som skulle kunna vara möjliga och bra, och istället tenderar vi att låta
effektivitetsargument styra vidare i redan valda spår. Med tre scenarier skissar Bengtsson (2014) möjliga utvecklingsriktningar för Sverige, varav något kanske erbjuder ett alternativ till kortsiktiga effektivitetsargument.
Bostadspolitikens villkor sträcker sig även utanför den vanliga avgränsningen av bostadspolitikens område. I Sverige lade 1900-talets samhällsbyggnadspolitik grunden för ett omfattande bostadsbyggande långt utanför stadskärnorna med målsättningar om bibehållen tillgång till städernas centrala delar och en hälsosammare och tryggare närmiljö. De stadsstrukturer som vuxit fram i spåren av 1900-talets eller senare års stadsbyggnad och regional politik sätter villkor för framtida beslut om bostadsbyggande. Olika lägen och miljöer medför dessutom ekonomiska, sociala och miljömässiga förutsättningar för både bostadsbyggare, hyresgäster och bostadsköpare.
De engelska forskarna (LSE 2011) tar upp frågor med relevans även för den svenska stadsbyggnadspolitiken. Med argumentet att staten bara ska styra marknaden om den har misslyckats, ställer de det aktuella stadsbyggnadsidealet om den kompakta staden inför delvis nya krav på
1 Villkor för social bostadspolitik: En översikt med exempel från andra länder 39
motiveringar. Samtidigt visar de att urban och regional planering är viktiga villkor för att öka bostadsutbudet i samsyn med andra sociala, ekonomiska och miljömässiga mål. Intressant att notera är även forskarnas argumentation för generella statliga subventioner till bostadsbyggande och till kompensationer i form av pengar riktade till mottagare på grannskapsnivån, där de negativa konsekvenserna av en politik för kompaktare städer uppstår.
41