Nya satsningar på tillgänglighet
Under ganska lång tid har inriktningen på att skydda ytterligare områden, och då framför allt skogsområden, varit stark. Sedan år 2000 har emellertid de statliga medlen för skydd och skötsel – Åtgärder för den biologiska mångfalden – ökats väsentligt, och dessutom har Naturvårdsverket avsatt en större del av anslaget än tidigare för skötsel.
Bidragen till kommunal naturvård kan användas såväl i skyddad natur som till andra naturvårdsprojekt, och för både markköp och skötsel. En del av bidragen till kommunerna har gått till att göra tätortsnära reservat och andra naturområden mer kända och tillgängliga.
För att söka svar på frågan om skötseln av den skyddade naturen främjar till- gänglighet och nyttjande har vi ställt frågor om skötselns inriktning, vilka tillgäng- lighetsskapande åtgärder som vidtagits och om skötselplanernas utformning och betydelse för bl.a. tillgängligheten.
Från flera håll har man då framhållit att skötseln har gått på sparlåga en längre tid. Medlen för skötsel har varit begränsade. De arbetsmarknadspolitiska insatser som tidigare betytt ganska mycket för t.ex. skötseln av kulturmark, röjning, stängs- ling etc. har minskat
Arbetet med att avsätta naturreservat, och främst skogsreservat, har inte bara ta- git pengar i anspråk, utan också konkurrerat om de arbetsinsatser som behövs för att planera och handla upp skötsel och förnya skötselplaner. Till de uppgifter som tagit mycket tid för länsstyrelsernas naturvårdstjänstemän hör det prioriterade arbe- tet med de nationella miljökvalitetsmålen och Natura 2000.
Skötseln av ängs- och hagmarker är arbetskrävande och därmed förhållandevis dyr. Dessutom, har våra informanter påpekat, är det ibland svårt att få tag på de be- tesdjur som behövs för att hålla ängs- och hagmarker öppna. Det har lett till en hel del igenväxning, men också till att insatserna för att göra sådana reservat tillgängli- ga har fått stå tillbaka eller begränsas till det mest grundläggande.
För skyddade områden i fjäll och skog finns i allmänhet inte lika stora behov av arbetskrävande skötsel för att upprätthålla områdenas naturkvaliteter. Här har det varit möjligt att satsa mer på att göra områdena tillgängliga och att informera om dem. I reservat med byggnader, och då särskilt sådana med stora kulturella värden, går dock mycket pengar till fastighetsunderhåll.
Ambitionerna för tillgänglighetsskapande åtgärder har alltså av flera skäl fått hållas på en ganska låg nivå – att försöka svara mot grundläggande krav på till- gänglighet som gränsmarkeringar, stigar, spänger, skyltning vid entrén och vägvis- ning. Vid nödvändiga prioriteringar har de mest besökta reservaten åtgärdats i för- sta hand. Några länsstyrelser har grupperat sina skyddade områden i flera klasser med hänsyn till besökstäthet, värde för friluftsliv etc.
Flera informanter påpekade vikten av att underhålla de åtgärder som gjorts för tillgänglighet – att hålla stigar, skyltar och andra anläggningar i gott skick. Bristan- de underhåll noteras snabbt av besökare och påpekas. Man berättade bl.a. om polis- anmälan mot en förvaltare på grund av leder som försvann ut i ett intet och fick be- sökare att gå vilse.
Ett exempel är Västra Götalands län som har delat in sina reservat i fyra kate- gorier med avseende på standard. Enligt en särskild plan åtgärdar man tio reservat om året. Reservat med störst värde för friluftslivet får de mest långtgående sats- ningarna på tillgänglighet och information. Det kan bl.a. innebära att en besökscen- tral byggs upp.
Den lägsta nivån utgörs av gränsmarkering och en skylt. Reservat som helt sak- nar intresse för friluftslivet har inte tagits med i planen. Några reservat har handi- kappanpassats. Åtgärderna i samtliga reservat görs med tanke på besökare med rö- relsehinder. Blekinge och Norrbottens län har berättat om liknande gruppering av sina reservat
Att allmänt underlätta för rörelsehindrade innebär ökad tillgänglighet för samt- liga besökare – inte minst barnfamiljer och äldre. Det är en inställning som redovi- sats i flera intervjuer. Handikappanpassade reservat och samarbete med handikapp- organisationer beskrivs också från andra länsstyrelser. Inför år 2010 redovisar flera förvaltare planer på webb-baserad information om tillgängligheten i sina skyddade områden. År 2010 är den tidpunkt då Sverige enligt den nationella handlingsplanen för handikappolitiken ska vara tillgängligt för alla4.
De senaste besökssiffrorna från Fulufjällets nationalpark visar bl.a. på betydel- sen av lätt framkomliga leder. Den genomsnittliga åldern på besökare är betydligt högre där än i andra fjällområden. Genom zoneringen av området finns även ut- rymme för dem som önskar ett större mått av orördhet och ”strapatser”.
De ökade resurserna för skötsel har tagits emot mycket positivt. Flera länssty- relser har kraftsamlat den senaste tiden på att generellt öka tillgänglighet och infor- mation om de skyddade områdena, men många påpekar också att det kommer att ta lång tid att komma i fatt redan med grundläggande insatser.
Finansieringen av skötseln är inte helt beroende av de statliga skötselmedlen. Stiftelser och kommuner finansierar en stor del av skötseln i de reservat som de förvaltar – även statliga sådana. Dessutom finns det möjligheter att via olika EU- bidrag komplettera skötselmedlen. EU har t.ex. uppmanat medlemsländerna att i rimlig omfattning integrera naturvårdsprojekt i de olika strukturfondsprogrammen.
I utvärderingens andra delprojekt undersöktes vilka finansieringskällor för skötsel som disponerades av fyra länsstyrelser. Slutsatsen av undersökningen blev att viljan och förmågan att satsa på alternativ finansiering av skötseln varierar mel- lan länen. En sådan variation bekräftades av våra intervjuer. Resursbrist, tidsbrist, angavs som skäl till att man inte sökt bidrag eller sökt endast i få fall. Dessutom ankommer det i vissa fall på brukaren eller ägaren till ett privatägt område att an- söka om bidrag. De avstår ibland, eftersom det kan upplevas som besvärligt.
4
Bl.a. ska ”enkelt åtgärdade hinder mot tillgängligheten och användbarheten för personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga vara åtgärdade före utgången av år 2010 … på befintliga allmänna platser”.
Stigar och skyltar viktigast
Inte minst skyltningen bedöms som angelägen att förbättra. Många reservat har gamla skyltar med relativt tung information och mycket regler och förbud. Den typen av skyltning är förmodligen ett av skälen till att naturreservat bland allmän- heten kan uppfattas som något för en begränsad skara naturkunniga, där det mesta är förbjudet.
En mer inbjudande och lättillgänglig skyltning, parkeringsmöjligheter, kanske grillplats, picnic-platser etc. kan ändra på den bilden. Slumpvisa frågor till folk när tillfälle har yppat sig tyder på att nyare reservat eller reservat som ”uppgraderats” under senare tid upplevs som mer välkomnande.
En allmän uppfattning är att stigar och vägvisning är det viktigaste för tillgäng- ligheten. Bra kartor uppskattas. Folk måste vara säkra på att hitta i reservatet och att hitta ut igen. Det ger samtidigt en möjlighet att kanalisera besökarna och både visa på värdena och skydda särskilt känsliga delar av området.
Länsstyrelsen i Stockholm har i en undersökning – intervjuer av besökare i re- servat5 – fått veta att det besökarna framför allt önskar är just grundläggande an- ordningar som parkeringsplatser, vägvisning, toaletter och information om det man ser.
De som svarat är dock personer som redan tagit sig ut till det aktuella reserva- tet, och som kan tänkas ha en viss vana vid att göra sådana besök. Medelåldern på de svarande var t.ex. relativt hög. Ser man till vad yngre besökande önskat här och i andra liknande sammanhang visar det sig bl.a. att man gärna skulle ta med sig en del av stadens cafékultur ut i naturen.
Särskilt i tätortsnära reservat kan det behövas en högre servicegrad för att locka besökare som inte är vana att vistas i naturen. Bättre integration av natur- och kul- turvärden i skyltning och information i reservat är ett önskemål från turismhåll.
Ett hinder för friluftsliv i såväl skyddade som andra naturområden är den otrygghet som främst kvinnor och äldre upplever. Trygghetsfrågor togs under våra intervjuer framför allt upp i diskussioner kring tätortsnära reservat och folkhälso- frågor.
Vägvisning till reservaten är betydelsefull
För tillgängligheten är också vägvisningen till reservaten betydelsefull. Från flera håll har man dock pekat på Vägverkets inställning som ett hinder – det har inte gått att få till stånd skyltning till reservaten vid en del vägar. En informant tyckte sig ha märkt en något mer positiv inställning hos Vägverket på senare tid, medan andra hänvisade till stora svårigheter.
På förfrågan har en av Vägverkets regioner berättat att man sätter upp skyltar med ”kringlor” – det tecken som signalerar en turistisk sevärdhet – på länsstyrel- sens initiativ. Invändningar mot sådana initiativ har man endast om man bedömer att det finns för mycket skyltar vid den aktuella vägsträckan, eller att en skylt på annat sätt kan utgöra en trafikfara.
5
Kriterier för att sätta upp dessa sevärdhetsskyltar är besökstal, mottagningsan- ordningar, öppettider m.m. Informationen kan bestå av allt från en enkel skylt till mer omfattande information – skyltar på längre avstånd från sevärdheten/reserva- tet, informationstavlor etc.
Vägverket ställer också krav på att vägfararen ska bli väl mottagen vid målet. Det ska vara skyltat så att besökaren vet att målet är nått, det ska finnas parkerings- plats och gärna informationstavlor. Detta är förvaltarens sak. Den vägverksrepre- sentant vi talade med ansåg det också rimligt för Vägverket att anlägga en trafiksä- ker särskild avfart till en nationalpark, eftersom det här handlar om ett gemensamt statligt intresse.
Europastandarden med brunvita skyltar håller på att införas i Sverige, som här har legat något efter Europa i övrigt. Arbetet vållar i viss mån bekymmer, eftersom sådana skyltar inte finns med i vägskyltsförordningen. Samtliga beslut om dem må- ste därför tas av Vägverket centralt. På Vägverkets initiativ har nyligen en sam- rådsgrupp för brun-vit vägskyltning bildats. I gruppen ingår representanter från Riksantikvarieämbetet, Naturvårdsverket och Turistdelegationen.
”Lagom” tillgänglighet i vildmarksnaturen
Som vi berör mer i samband med frågor om tillgänglighetens och de skyddade om- rådenas betydelse för besöksnäringen, är största möjliga tillgänglighet inte alltid positiv. De naturturismföretag som har vildmarksupplevelser som affärsidé vill ibland undvika skyltar, vindskydd, vägvisning och andra tecken på ”civilisation”, eftersom det förtar en del av vildmarkskänslan för kunderna. Turismforskningsin- stitutet ETOUR har i några studier6 från Rogen och Fulufjället delat in besökarna
efter en skala från ”urbanister” som söker tillrättalagd natur till ”purister” som före- drar vildmark. Studierna visar på det önskvärda i att förvalta ett område utifrån ett spektrum av olika rekreations- och upplevelsemöjligheter.
Populärt med gratis guidning
Några länsstyrelser och kommuner har satsat på guidning i reservaten med mesta- dels positiva resultat. Hit hör Östergötlands län som driver ett guideprojekt i flera reservat med hjälp av EU-medel och medfinansiering av samtliga kommuner. I Huddinge har kommunen permanentat en tidigare försöksverksamhet med guid- ning7 etc.
Framför allt har kostnadsfri guidning rönt stort intresse. Där guidning mot av- gift har erbjudits har framgången i allmänhet uteblivit. Svenskarnas vana vid att na- tur är gratis har troligen stor betydelse för det utfallet. Med ökad tillströmning av utländska besökare bedöms guidning mot en viss avgift kunna bli mer attraktiv. Det ser också ut som om guidning möter större intresse i tätortsnära områden.
Från några turistföretag hävdas att gratis guidning innebär en konkurrens som gör det olönsamt för dem att erbjuda guidning som en del av sin affärsverksamhet.
6
Fredman, P och L Emmelin 2001 Wilderness purism, willingness to pay and management prefer- ences: a study of Swedish mountain tourists, Tourism Economics 2001:7.
7
Denna verksamhet bedrevs som ett Life-projekt ”Tätortsnära skog för människan” under perioden januari 2002 till december 2004. Drygt 10 000 personer, motsvarande över 10 % av kommunens invå- nare, deltog i de guidade turerna.
Ett annat synsätt är att gratis guidning snarare kan väcka ett intresse för mer ingå- ende eller specialiserad guidning t.ex. genom ett turistföretag. Enligt erfarenheterna från Huddinges guideprojekt nådde man t.ex. besökare där majoriteten knappast hade gett sig ut i skogen på egen hand.