Utblick — verksamheten inom några centrala organ och utvecklingsfrågor

Bilagan tar något mera utförligt upp verk-samheten inom några av de organ som nämnts i kap. 3 i betänkandet. Den ger också en närmare redovisning av arbetet inom de utredningar som behandlat eller behandlar frågor av betydelse för utformningen av den centrala förvaltningsapparaten inom det nä-ringspolitiska fältet.

3.1 Organ med uppgifter i anslutning till industripolitiken

3.1.1 Statens institut för företagsutveckling (SIFU)

Statens institut för företagsutveckling har till uppgift att främja näringslivets tekniska och ekonomiska utveckling med särskild hänsyn till de mindre och medelstora industriföreta-gen samt hantverket. Det åligger institutet bl. a. att bygga upp kunskaper och erfaren-heter i tekniska, administrativa, kommersiel-la och ekonomiska frågor av betydelse för utvecklingen inom industri och hantverk samt att förmedla dessa kunskaper genom kurser, föreläsningar, publiceringsverksamhet och rådgivning. Institutet bedriver också för-söks- och utvecklingsarbete och utför prov-ningar och undersökprov-ningar.

Institutet sorterar under industrideparte-mentet. Det leds av en styrelse vari ingår överdirektören för institutet och åtta andra ledamöter varav en utses vardera efter förslag av SHIO, Sveriges Industriförbund, LO, TCO och Företagareföreningarnas förbund.

Överdirektören är chef för institutet.

Inom institutet finns tre byråer: en informa-tions- och utbildningsbyrå för

utbildnings-planering och utbildningsadministration, in-formations- och dokumentationstjänst, ut-redningar och marknadsförings frågor, en tek-nisk byrå för rationaliserings-, utvecklings-, provnings- och kontrollarbeten inom olika tekniska och kemiska fackområden samt en allmän byrå för kansliärenden, kostnadsredo-visning och personaladministration.

Finansieringen av institutets verksamhet sker dels genom statsanslag, dels genom av-gifter för verksamheten. Staten tillhandahål-ler erforderliga lokatillhandahål-ler, svarar för de allmän-na administrationskostallmän-naderallmän-na, innefattande bl. a. löneutgifter för i huvudsak den perso-nal som är att betrakta som gemensam för olika verksamhetsgrenar inom institutet, samt lämnar ett allmänt, till beloppet maxi-merat bidrag till övriga kostnader.

Verksamheten avses i största möjliga ut-sträckning vara självfinansierad. Viss avgifts-fri service skall dock, enligt uttalande i prop.

1970:1 bil. 15, kunna lämnas till offentliga organ, företagareföreningar, branschorga-nisationer och andra i allmänna branschfrå-gor och dylikt. Även till enskilda företag skall viss fri service kunna lämnas i begränsad omfattning.

Totala antalet anställda uppgår budgetåret 1971/72 till ca 260 varav 48 avlönas med anslag över riksstaten. Det allmänna bidraget till verksamheten uppgår till 2,4 miljoner kronor.

Institutet har fyra regionalkontor. En överföring till företagareföreningarna av in-stitutets regionala verksamhet prövad från fall till fall och grundad på frivilliga överens-kommelser ställs i utsikt i den ovan nämnda propositionen.

SOU 1971:69 161

Nuvarande instruktion och organisation för institutet fastställdes 1970 att gälla från den 1 juli samma år. Beslutet om framtida arbetsuppgifter och organisation grundade

"sig delvis på förslagen från den utredning som tillsatts för att pröva hur det dåvarande institutet för hantverk och industri bäst kan medverka till ett effektivt och rationellt utnyttjande av samhällets personella och ekonomiska resurser inom utbildnings-, råd-givnings- och provningsverksamheten med särskild inriktning på de mindre och medel-stora företagen. SHI-utredningen (vars be-tänkande "Aktiv företagsutveckling" refere-ras mera utförligt i ett senare avsnitt) lade fram förslag till förändringar av verksamhe-tens inriktning inom institutet som mera markerat skulle ge detta rollen som central institution för de statliga stöd- och serviceåt-gärderna för de mindre företagen.

Med hänsyn till pågående utredningar, främst kommerskollegieutredningen och ex-po rtfrämjandeutredningen, blev den omorga-nisation av institutet som beslutades att gälla per den 1 juli 1970 partiell i den bemärkel-sen att ställningstagande till vissa delar av SHI-utredningens förslag uppsköts. I förhål-lande till det tidigare verksamhetsprogram-met innebar omorganisationen av institutet bl. a. följande.

Sådana tekniska facktjänster inom institu-tet som är av rutinbetonad karaktär eller annars inte kan ges tillräckligt hög prioritet avses komma att avvecklas. Avvecklingen skall ske successivt och med hänsyn till tillgången på motsvarande tjänsteutbud på annat håll. Institutets resurser skall i stället koncentreras på mer kvalificerade tjänster och på tjänster som eljest inte utbjuds pä marknaden.

Vad gäller den egna utbildningsverksam-heten inom institutet sägs i den aktuella propositionen att denna i första hand bör inriktas på företagsledarutbildning, utbild-ning av företagareföreutbild-ningarnas personal samt på yrkesgrupper inom andra begränsade och specialiserade utbildningsområden där brist på utbildningsmöjligheter föreligger, t. ex. nya tekniska yrken inom områden med

snabb utveckling. Verksamheten bör i övrigt inriktas på att i samarbete med företagare-föreningarna analysera företagens utbild-ningsbehov samt att på basis av detta initiera lämplig kursverksamhet och i övrigt främja anslutningen till denna.

Samtidigt understryks dock värdet av in-stitutets relativt breda och i flera fall tradi-tionella fortbildningsverksamhet och att där-för begränsningen av denna bör ske succes-sivt och först i den mån motsvarande utbild-ning kan erbjudas från annat håll.

3.1.2 Statens pris- och kartellnämnd (SPK) Statens pris- och kartellnämnd startade sin verksamhet 1957. Till den nyinrättade nämnden fördes då dels de prisutredande funktionerna inom statens priskontroll-nämnd, dels de uppgifter som handhades av monopolutredningsbyrån och i någon mån statistiska byrån inom kommerskollegiet.

Enligt instruktionen (SFS 1965:655 med ändringar 1967 och 1970) skall nämnden följa utvecklingen av och främja allmän kän-nedom om pris- och konkurrensförhållan-dena inom näringslivet med undantag av bankväsendet och annan företagsamhet över vilken bankinspektionen har tillsyn, samt försäkringsväsendet. Bland de särskilda ålig-gandena ingår att samla in och registrera uppgifter om priser för olika förnödenheter och tjänster, att bearbeta och ställa samman sådana uppgifter samt prisuppgifter från ut-landet för att klarlägga prisutvecklingen, att göra undersökningar rörande prisbildningen på visst näringslivsområde, om prisutveck-ling, konkurrensförhållanden eller andra om-ständigheter ger anledning därtill och att fö-ra kartellregister och storföretagsregister.

Nämnden skall undersöka förekomsten av skadliga konkurrensbegränsningar och därav föranledd inverkan på pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden samt biträda marknadsrådet (tidigare nä-ringsfrihetsrådet) och ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor (NO) med utredningar.

Nämnden skall vidare bedriva upplysning om sin verksamhet och därvid lämna

redogö-162 SOU 1971:69

relse för verkställda undersökningar i syfte att för allmänheten klargöra rådande pris-och konkurrensförhållanden pris-och vidare även delge NO eller annan myndighet sådant undersökningsresultat som kan vara av bety-delse för myndighetens verksamhet med av-seende på pris- och konkurrensförhållandena inom näringslivet. Slutligen skall nämnden anmäla till Kungl. Maj:t om den finner att prisregleringslagen bör träda i tillämpning.

Enligt instruktionen bör nämnden samrå-da med ombudsmannen för näringsfrihetsfrå-gor och samverka med statens institut för konsumentfrågor.

Statens pris- och kartellnämnd sorterar under handelsdepartementet. Nämnden leds av en styrelse med 13 ledamöter, av vilka fem representerar företagsintressen och fem allmänna konsument- och löntagarintressen.

Vidare ingår i styrelsen ordförande och vice ordförande, vilka skall vara opartiska, samt nämndens generaldirektör.

Anslaget för budgetåret 1971/72 uppgår till ca 9,5 miljoner kronor. Antalet anställda är 160 (en förstärkning av nämndens perso-nal har dock skett med anledning av det hösten 1970 införda prisstoppet).

Huvuduppgifterna inom nämnden är ut-redningsarbete, registrering av kartellavtal och upplysningsverksamhet.

Utredningar igångsätts dels på nämndens eget initiativ efter beslut av styrelsen, dels efter framställning om undersökning av marknadsrådet eller näringsfrihetsombuds-mannen (NO), i praktiken oftast av den sistnämnde. I vissa fall har utredningar gjorts enligt särskilt uppdrag av Kungl. Maj.t.

Vad beträffar konkurrensbegränsnings-ärendena har tendensen under senare år varit att NO:s kansli genom utökade resurser självt kunnat ta på sig sådana av mindre omfatt-ning medan nämndens undersökomfatt-ningar i ökad utsträckning gällt hela branscher.

Enligt instruktionen skall nämnden för-utom med NO samverka med stitutet. Hänsyn tas således till konsumentin-stitutets arbetsprogram vid val och upplägg-ning av utredupplägg-ningar. Man söker också där så är möjligt tillgodose

konsumentupplysnings-aspekten t. ex. genom en kombination av pris- och varuupplysning.

SPK inför i ett kartellregister kartellavtal och andra konkurrensbegränsande överens-kommelser. Kartellregistret är i princip of-fendigt. Kungl. Maj:t äger dock medge un-dantag härifrån, om särskilda skäl föreligger, efter framställning av berörda företag.

Inom SPK pågår arbetet med uppbyggnad av ett storföretagsregister som i viss mån kan ses som ett komplement till kartellregistret.

På längre sikt finns möjligheten att de två registren kombineras till någon form av data-bank, vilken då även skulle kunna komplet-teras med ett koncemregister.

SPK kan vid tillämpning av allmänna pris-regleringslagen tas i anspråk för prisövervak-ningsuppgifter o. dyl. Detta är f. n. fallet sedan lagen sattes i kraft av Kungl. Maj:t i augusti 1970.

Inom nämnden finns fyra utrednings-byråer, en statistisk byrå samt en upplys-ningssektion.

Första utredningsbyrån har till uppgift att undersöka förekomsten av konkurrensbe-gränsningar och verkningarna av dessa samt att föra register över storföretag. Utrednings-verksamheten omfattar branschundersök-ningar rörande pris- och konkurrensförhål-landen samt utredningar av leveransvägran och anbudsförfaranden, vanligen på uppdrag av NO.

Andra utredningsbyrån har till uppgift att följa prisutvecklingen, främst inom konsum-tionsvaruområdet, samt att utföra speciella undersökningar inom speciella branscher, t. ex. avseende pris- och marginalförhållan-den.

Tredje utredningsbyrån svarar för nämn-dens administration och för kartellregistre-ringen med därtill knuten utredningsverk-samhet.

Fjärde utredningsbyrån följer prisutveck-lingen för producent- och konsumentkapital-varor samt gör specialundersökningar med avseende på pris-, marginal- och konkurrens-förhållandena inom dessa områden.

Statistiska byrån biträder utrednings-byråerna, omsörjer urval av

undersöknings-enheter, handhar butiksregistret, medverkar vid granskning och bearbetning av statistiskt material, registrerar och bearbetar internatio-nella råvarupriser, in- och utländska prisindex-serier, företar specialutredningar m. m. Byrån leder också fältorganisationen, länsstyrelser-nas priskontor, som har till huvuduppgift att samla in och bearbeta olika uppgifter. Orga-nisatoriskt tillhör priskontoren ute i landet länsstyrelsernas civilförsvarssektion (beroen-de på att priskontoren i ett krisläge enligt beredskapsplaneringen skall tjänstgöra som prisregleringsdetalj).

3.1.3 Överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF)

Enligt den allmänna målsättningen för total-försvaret skall folkförsörjningen i vidaste be-märkelse tryggas genom det ekonomiska för-svaret. Kommunikationer och annan samhäl-lelig verksamhet skall anpassas med hänsyn till inriktningen av de samlade försvars-ansträngningarna.

Det ekonomiska försvarets utformning be-stäms väsentligen av vår säkerhetspolitik och vårt näringslivs struktur i dag och i framti-den. Försvarsplanläggningen och andra be-redskapsåtgärder i fred är inriktade på att uppnå och vidmakthålla en sådan försörj-ningsberedskap att vår säkerhetspolitik fram-står som trovärdig för omvärlden. En godtag-bar försörjningsberedskap innebär:

att olika försörjningssektorer erhåller den kapacitet (standard) och uthållighet som fordras för en tryggad försörjning om vårt land - utan att vara i krig - blir hänvisat till egna försörjningsresurser på grund av krig i vår nära omvärld eller annan utomlands in-träffad kris,

att tillhandahålla de varor och tjänster som erfordras för hela samhället (= folkför-sörjningen i vidaste bemärkelse) om vårt land skulle råka i krig, samt

att skapa förutsättningar för en återupp-byggnad av samhället efter krig.

Hela det ekonomiska fältet omfattas i prin-cip av det ekonomiska försvaret. Detta

inne-bär att bl. a. följande verksamheter hänförs dit:

produktion av råvaror och färdigvaror, reparationer och annan service samt bygg-nads- och anläggningsverksamhet,

beredskapslagring av råvaror, halvfabrikat och färdigvaror, parti- och detaljhandel,

elkraft-, transport-, och arbetskraftsför-sörjning och därmed sammanhängande stöd-funktioner,

kommersiellt samband (tele och post), försäkringsväsen, bank- och betalningsväsen, samt

undanförsel, dvs. omlokalisering av för-sörjningsviktig egendom och/eller verksam-het, och förstöring.

Beredskapsförberedelser för konsumtions-reglering och priskontroll hänförs också till det ekonomiska försvaret.

Beredskapsområdets omfattning och skif-tande karaktär skapar särskilda organisatoris-ka problem, som inte har sin motsvarighet inom övriga delar av totalförsvaret. Det är mot bakgrund av dessa förhållanden man har att se den organisatoriska uppläggningen av det ekonomiska beredskapsarbetet som för närvarande gäller. I korthet innebär den att samtidigt som beredskapsuppgifter decentra-liseras till olika fredstida myndigheter, sär-skilda garantier har skapats för samord-ningen av dessas verksamhet genom ett cen-tralorgan för det ekonomiska försvaret, näm-ligen ÖEF.

Organisationsprincipen innebär sålunda att myndighet som ansvarar för en viss för totalförsvaret betydelsefull verksamhet i fred även skall ha ansvar för verksamheten i krig.

Härigenom möjliggörs en smidig övergång från freds- till krigssamhälle. På det sättet har också ansvaret för det ekonomiska för-svaret förankrats i stats- och kommunalför-valtningen.

Enligt instruktionen (SFS 1965:659) är ÖEF central förvaltningsmyndighet för den ekonomiska försvarsberedskapen. ÖEF har till uppgift att samordna landets försvarsför-beredelser pä det ekonomiska området för att det totala försvarets behov av förnöden-heter skall kunna tillgodoses under av krig

SOU 1971:69

eller krigsfara föranledda förhållanden. ÖEF skall vidare - i den mån det inte ankommer på annan myndighet - inom ramen för tillgängliga medel ombesörja att förberedel-ser vidtas i detta syfte.

ÖEF har sålunda det direkta ansvaret för försvarsplanering inom områden som inte kan hänföras till någon särskild myndighets fastställda verksamhet, t. ex. den allmänna varuförsörjningen, bränsle- och drivmedels-försörjningen, huvuddelen av industripro-duktionen och handeln, undanförsel- och förstöringsplanläggningen samt beredskaps-lagringen av flertalet varor och förnödenhe-ter. Vissa frågor av juridisk och administrativ art hör också till överstyrelsens uppgifter, bl. a. att utarbeta förslag till författningar av förfogande- och regleringsnatur och att för-bereda organisation av centrala krismyndig-heter.

Innebörden av ÖEF:s samordnande upp-gift enligt instruktionen framgår av proposi-tion 1961:84. Departementschefen uttalar där att ÖEF:s ställning som central förvalt-ningsmyndighet för det ekonomiska försva-ret innebär, att ÖEF har skyldighet att följa upp beredskapsplaneringen inom hela det ekonomiska försvaret och att på olika sätt verka för samordning. Den senare uppgiften, som främst siktar till att ge berörda myndig-heter allmänna förutsättningar och utgångs-punkter för planläggningen, tar sig i uttryck i att ÖEF dels i förekommande fall tar initia-tiv där så är påkallat, dels står de planerande myndigheterna till förfogande för samråd.

Ett viktigt led i samordningsarbetet är att ÖEF följer utvecklingen inom krigsmakten, civilförsvaret hälso- och sjukvården samt andra totalförsvarsfunktioner vid sidan av det ekonomiska försvaret och härvidlag ver-kar för en ömsesidig anpassning till gemen-samma målsättningar.

Departementschefen uttalar vidare att en förutsättning för att ÖEF skall kunna full-göra sina uppgifter som samordningsmyndig-het är att de olika berörda myndigsamordningsmyndig-heterna dels fortlöpande håller ÖEF underrättad om sin planläggning, dels samråder med ÖEF om sin planläggning. En skyldighet i dessa

hän-seenden är numera också intagen i instruk-tionerna för ett stort antal centrala myndig-heter inom det ekonomiska försvaret. Det bör dock observeras att ÖEF inte har någon direktivrätt gentemot dessa myndigheter.

ÖEF har en styrelse med generaldirektö-ren som ordförande och f. n. sex andra ledamöter utsedda av Kungl. Maj:t.

Till styrelsen är knutet ett råd för ekono-misk försvarsberedskap med uppgift att ver-ka för samordning av landets ekonomisver-ka försvarsberedskap. Rådet består av general-direktören för ÖEF, cheferna för försvarssta-ben, civilförsvarsstyrelsen, statens jordbruks-nämnd och arbetsmarknadsstyrelsen samt ordföranden i transportnämnden.

Enligt regleringsbrevet för budgetåret 1970/71 gäller fr. o. m. 1.7.1970 följande organisation för ÖEF:

"Med avvikelse från vad som föreskrives i instruktionen för överstyrelsen skall tills vi-dare finnas fem byråer, nämligen administra-tiva byrån, affärsbyrån, bränslebyrån, utred-ningsbyrån och varubyrån. De fyra först-nämnda byråerna förestås vardera av en by-råchef. Varubyrån förestås av en avdelnings-chef. Denne skall samordna styrelsens olika planeringsfunktioner. Direkt under avdel-ningschefen skall tills vidare finnas ett sär-skilt sekretariat för studier och långsiktspla-nering."

Utöver ovannämnda byråer finns hos ÖEF en informationssektion. Vidare tjänstgör hos ÖEF en militärassistent direkt underställd generaldirektören.

Enligt proposition 1971:1, bil. 15, inrättas hos ÖEF fr. o.m. 1.7.1971 extra ordinarie tjänster för en avdelningschef och en byrå-chef samtidigt som dittillsvarande göromåls-förordnanden utgår. Detta medför att orga-nisationen fr. o.m. 1.7.1971 kommer att omfatta en planeringsavdelning (utrednings-byrån, varubyrån och sekretariatet för stu-dier och långsiktplanering), bränslebyrån, af-färsbyrån, administrativa byrån samt infor-mationssektionen.

Totala antalet anställda uppgår fr. o. m.

budgetåret 1971/72 till 151, varav 79 hän-förs till kategorin handläggande personal.

Utredning och planering Beredskapslagring ÖEF:s uppgifter ställer krav på en

fortlöpan-de omfattanfortlöpan-de studie- och planeringsverk-samhet, vilken bedrivs i samarbete med ett stort antal myndigheter, organisationer och företag.

Det ekonomiska försvaret bygger som tidi-gare nämnts i allt väsendigt på de resurser som finns i vårt fredstida näringsliv. Det är därför klart att förändringar i fråga om dessa resurser får konsekvenser för försörjnings-beredskapen och därmed också för behovet av beredskapsåtgärder. Dessa förändringar ställer således stora krav på en successiv anpassning av planeringen av försörjningsbe-redskapen. Produktionens fortlöpande spe-cialisering och koncentration till tätorter och andra utrymningsorter kräver en ständig revi-dering av produktionsplanläggningen. Bort-fall eller minskning av produktionen inom vissa industribranscher liksom nedgång i nä-ringslivets lagerhållning ställer krav på ökad beredskapslagring. Den tekniska utveck-lingen innebär att nya områden måste be-redskapsplaneras. Sårbarheten hos kommuni-kationer, elkraftförsörjning osv. måste mins-kas genom särskilda skyddsåtgärder och ut-byggd reparationstjänst.

Den framtida utveckling inom närings-livet som kan förutses gör kraven på en effektivt utformad försörjningsberedskap allt-mer framträdande. Utvecklingen går mot en ökad internationalisering av näringslivet.

Svenska företag utnyttjar i allt högre grad utländska underleverantörer, även för krigs-materieltillverkning. Den produktionsteknis-ka utvecklingen gör oss också mer beroende av import av reservdelar och underhållstjäns-ter från utlandet.

Utrednings-, studie- och planläggnings-verksamheten och samordningen i anslutning därtill ombesörjs av planeringsavdelningen med undantag för bränsle- och drivmedels-området där bränslebyrån svarar för utred-ning och planering. Ansvaret för den erfor-derliga samordningen mellan planeringsavdel-ningens och bränslebyråns verksamhet åvilar chefen för planeringsavdelningen.

Den statliga beredskapslagringen sker främst genom ÖEF:s (och vad gäller livsmedel sta-tens jordbruksnämnds) försorg. Det samman-lagda beloppet för inköp och försäljning rör sig för ÖEF:s del omkring 150 milj. kronor per år. Värdet av ÖEFs totala beredskapsla-ger motsvarar f. n. ca 750 milj. kronor.

Fasta bränslen beredskapslagras helt av staten, främst genom ÖEF. Eftersom flytan-de bränslen och drivmeflytan-del måste omsättas regelbundet har skyldigheten att lagra dessa överförts till oljehandeln och större förbru-kare av olja. Staten ger vissa bidrag till lagerutbyggnader, resten av kostnaderna tas ut på energipriserna. ÖEF ansvarar för plan-läggningen av landets beredskapslagring av olja och är tillsynsmyndighet för näringsli-vets beredskapslagring härav.

Även ÖEF liksom en del andra statliga myndigheter, bl. a. krigsmakten, har egna beredskapslager av olja.

Inom ÖEF handläggs frågor rörande köp, försäljning, transport, lagring, omsättning etc. av varor samt anskaffning, drift och förvaltning av lagerlokaler m. m. inom affärs-byrån. Bränslebyrån ansvarar dock för

för-valtningen av ÖEF:s cisternanläggningar.

Den regionala organisationen

På regional nivå handläggs ärenden rörande den ekonomiska försvarsberedskapen av ci-vilbefälhavare, länsstyrelse och vederbörande centrala myndighets läns- eller distriktsorgan.

En stor del av planläggningsarbetet sker i fred på länsstyrelserna. I krig kommer -under de centrala instanserna - frågor röran-de försörjning, arbetskraft, trafik och väg-hållning att handläggas hos länsstyrelserna.

Skulle förbindelserna med riksstyrelsen och de centrala myndigheterna avbrytas i krig, skall civilbefälhavarna utöva de ledande funktionerna i Kungl. Majls ställe. Om inte heller den möjligheten skulle finnas har läns-styrelserna att självständigt fatta beslut och

Skulle förbindelserna med riksstyrelsen och de centrala myndigheterna avbrytas i krig, skall civilbefälhavarna utöva de ledande funktionerna i Kungl. Majls ställe. Om inte heller den möjligheten skulle finnas har läns-styrelserna att självständigt fatta beslut och