Vill

Gräsrotsinformanter

Rörande vilja kan man exempelvis lyfta att gräsrotsinformanten på socialtjänsten i Södermanland bekymrar sig för att det inte finns tillräcklig tid att grotta ned sig i fallen till den grad personen skulle önska. Vilket inte kan tolkas på annat sätt än att informanten har en genuin vilja att arbeta för frågan.

Vidare huruvida andra vill så har informanten från socialtjänsten Södermanland åsikter som skulle kunna tyda på att hen ofta bevittnat en ovilja till anpassning efter den egna organisationens behov från flera andra aktörers sida. Specifikt tar denne upp polisen, informanten lyfter att andra brott tycks prioriteras högre och att våld i nära relation inte är så prioriterat, vilket förvisso skulle kunna vara en fråga för kan och resurser men det är ändå en vilja som krävs för att prioritera frågan oavsett från vart denna vilja/ovilja kommer sig av. Även om frivilligorganisationer själva väljer målgrupp så finns det,

30

åtminstone för somliga kvinnojourer, kvinnor som inte hjälps av dessa på grund av frivilliga val från jourerna. Så är det exempelvis med kvinnor med missbruksproblematik. Gräsrotsinformanten på kvinnojouren i Södermanland nämner att de inte tar in missbrukare då man inte får ha ett pågående missbruk på jouren däremot så upplever informanten att det är en målgrupp som är utsatt. Annars menar denne att hen alltid varit engagerad i denna fråga och gräsrotsinformanten inom vården i Södermanland menade att denne drevs av det faktum att informanten tidigare kände sig mindre kunnig i ämnet som orsak till att denne valde att utbilda sig vidare i frågan.

Nätverksinformanter

Rörande viljan hos polisen så förstärks möjligen bilden av att frågan är lägre prioriterad genom att nätverksinformanten på kvinnojouren i Västmanland menar att:

polisen hade vi bättre samarbete med innan de gjorde sin omorganisation. Vår närhet med polisens ansvariga som arbetar med samma frågor och personsäkerhet har blivit mindre än vad det var tidigare, och ju närmare kontakt man har desto lättare är det på något sätt att förstå varandra och kunna arbeta närmare varandra för målgruppens bästa. (...) till exempel och det märker vi framför allt kanske att mycket läggs ner av dem.

Det kan även finnas ett visst motstånd mot att jobba för frågan inom sjukvården. Exempelvis så nätverksinformanten i region Södermanland uttrycker:

det är inget fritt valt arbete att jobba med de här frågorna för att det finns ju en del eller har funnits tidigare en del motstånd i vissa delar av hälso- och sjukvården att sådant här ska inte vi hålla på med det här får socialtjänsten hålla på med men vi träffar ju jättemycket människor och vi skulle ju kunna upptäcka våld så att det är viktigt att vi förstår vårt ansvar där(...)

Denne menar även att det kan kännas som om det finns en ovilja hos enskilda poliser vilken är tillräckligt utbredd för att det skall vara märkbart för frågan i stort att arbeta med dessa frågor, att det:

“inte är så häftigt”.

Nätverksinformanten hos Åklagarmyndigheten i Västmanland menar att de medverkar på samverkansmötena i mån av tid.

Här menar även nätverksinformanten på kvinnojouren i Södermanland att det finns tillfällen, särskilt sedan mötena började hållas digitalt i samband med Covid-pandemin, då medverkan har prioriterats bort, men då som ett resultat av att det hänt något på det skyddade boendet. Rörande huruvida vissa aktörer är inbjudna till mötena men väljer att inte komma är osäkert. Här menar exempelvis nätverksinformanten på kvinnojouren i Södermanland att informanten är osäker angående detta rörande rättskedjan, vilka inte närvarar. Oavsett verkar de inte delta, vilket styrks av

nätverksinformanten inom vården i Södermanland. Kvinnojouren i Södermanlands

nätverksinformant lyfter även att denne ser att vilja att ta i dessa frågor generellt brister hos många myndighetsutövare, att de tycker det är obehagligt och

31

Det är svårt att ställa frågan, det är att det sitter kvar lite i det här som fanns på typ sjuttiotalet att när det är bråk hemma det lägger vi oss inte i, det får de sköta själva och att det går ända in på ens innersta.

Beträffande rättskedjan generellt, bortsett frivården och brottsofferjouren, anser denne dock att frågan behandlas som en icke fråga trots att det är ett samhällsproblem och att det exempelvis inom

polismyndigheten tycks finnas ett ointresse på högre nivå inom organisationen medan det inte, menar hen, behöver vara så nere på gräsrotsnivån och den enskilde polismannen. På samhällsnivå tycker sig informanten se ett motstånd som delvis baseras på rädsla av att generalisera.

Utifrån ett jämställdhetsperspektiv, så är folk jätterädda för att lyfta den här frågan. Jag tror att det är rädsla för att göra skillnad på man och kvinna. Alla män slår inte! Ja, och att det är. Att det är kvinnor som är utsatta helt enkelt och att i vårt patriarkaliska samhälle så är det blir det svårt.

Dock menar nätverksinformanten på brottsofferjouren i Västmanland att denne tyckt sig se betydande förbättringar i rättskedjan både hos polisen och att fler mål verkar komma upp i domstolarna rörande detta. Rädslan för att ta i frågan, vilket skapar ett motstånd, lyfts även av nätverksinformanten på socialtjänsten i Västmanland, vilken dock lyfter att frågan har fått mer fokus på sista tiden och inte lite tack vare media. Denne tar däremot upp ett motstånd bland

bostadsbolag där allt för mycket fokus läggs på att den drabbade ibland har stora skulder varav de blir förvägrade bostadskontrakt och försvårar arbetet.

ANALYS

Att åklagarinformanten menar att de deltar i mån om tid gör naturligtvis att frågan ses som något som kan prioriteras och prioriteras bort ibland, vilket i sig är en fråga rörande vilja. Däremot är det tydligt att kvinnojouren ibland prioriterat bort dessa möten, vilket kan vara bristen på konkreta resultat och mindre för att intresset för frågan är lågt som gör att den faktiskt prioriteras ned. Oavsett hur det ligger till med dessa två exempel så kan däremot generellt konstateras att bristen på närvaro av aktörer, i de fall de faktiskt har bjudits in att delta, är ett problem som tyder på att frågan inte prioriteras särskilt högt. Att informanten på socialtjänsten i Södermanland bekymrar sig för att det inte finns tillräcklig tid att grotta ned sig i fallen till den grad hen skulle önska, kan inte tolkas på annat sätt än att

informanten har en genuin vilja att arbeta för frågan. Det verkar heller inte finnas några begränsningar på hur man kan jobba med frågan utifrån den egna organisationen vilket gör tecknen på vilja förstärks.

Rörande ”vill” så har informanten från socialtjänsten Södermanland åsikter som skulle kunna tyda på att denne ofta bevittnat en ovilja till anpassning efter den egna organisationens behov från flera andra aktörers sida. Exempelvis rörande samverkan med polisen lyfter denne att det tycks som att andra brott prioriteras högre och att våld i nära relation inte är så prioriterat, vilket förvisso skulle kunna vara en fråga för kan och resurser men det är ändå en vilja som krävs för att prioritera frågan oavsett från vart vilja/ovilja kommer sig av.

32

Analys stärks av att nätverksinformanten inom vården i Södermanland menar att det förefaller så som att många poliser inte vill arbeta med frågan då det inte anses så häftig och delvis därför skulle vara en statusfråga hos poliser. Vidare av nätverksinformanten på kvinnojouren i Södermanland som menar att det tycks finnas låg prioritering hos polismyndighetensledning och förvisso stora delar av

rättsväsendet för frågan. Att myndigheter inte är intresserade av att närvara på samverkansmöten är ett problem som tyder på att frågan inte prioriteras i tillräcklig hög utsträckning. Att vissa menar att de deltar i mån om tid är inget annat än ett bevis för att de inte ser frågan lika viktig som andra frågor.

Vad beträffar polisen har även undersökningsledarna upplevt vissa svårigheter. Dessa bekymmer är mindre beroende av att polisen prioriterat bort deltagande i studien än att det ter sig som att

polisreceptioner och polisväxeln inte riktigt vet vilka poliser som är verksamma eller ansvariga för våld i nära relationer eller för övrigt något som berör mäns våld mot kvinnor. Även det faktum att registrator vid två polisregioner inte bemödat sig att svara på detta spörsmål på flera veckor eller att diarieföring inte tycks fungera, utifrån att polisreception inte lyckats spåra de frågor vilka

undersökningsledarna fått automatiska mejlsvar på i de interna systemen, är större bekymmer. Enskilt skulle inte stora paralleller kunna dras av detta men sammantaget den kritik rörande delaktighet som framkommit från samtliga informanter gör att, trots att det inte kan generaliseras, kan frågan ställas om de är särskilt prioriterad hos polisen. Förvisso med beaktande av vad åklagarinformanten i Västmanland svarade kan man däremot se att polisen ändå gjort framsteg där, däremot kanske ett skralt deltagande endast tyder på att de inte tror att samverkan är det bästa sättet att jobba med frågan, vilket endast är funderingar från studieförfattarnas sida.

Flera informanter, inte minst samtliga hos kvinnojourerna, lyfter fram att de varit engagerade för frågan redan innan de började arbeta med den. Medan andra istället delvis lyfter fram den egna bristen på kunskap som motiverade att vilja lära sig mer. Varvid även de som kanske inte “stod på

barrikaderna” lyfter en frustration som drivande för att de började arbeta med frågan. Detta kan sägas vara generell hos alla informanter som deltog i studien. Även ett obehag för frågan tycks anses som en faktor som hämmar viljan av att själv göra något bland många myndighetsutövare samt

vårdpersonal.