0
Vad är det svåra jag känner i möte med vissa barn
En essä om mer krävande barn som riskerar att
stigmatiseras i barngruppen
Av: Nursan Antevska
Handledare: John Haglund
Södertörns högskola | Institutionen för lärarutbildningen Kandidatuppsats i essäform 15 hp
Utbildningsvetenskap C | Vårterminen 2020
1 Abstract
The difficulties I feel in interacting with certain children
An essay about more challenging children who risk being stigmatized in the children`s group
The text describes an important dilemma that we as educators need to manage in our daily work. Every day we are faced with situations in which we encounter children that challenge us in various ways. This text considers how we need to approach these children. The way we assess and approach them will often determine their actions and behaviour. Children form their self-image as a reflection of our behaviors. This can also affect other children in the group to view the particular child in a negative way. It´s of paramount importance to help all children to succeed. This text gives examples and reflections about challenging situations that we meet with everyday. In this essay, aspects are presented and discussed from varying theoretical standpoints regarding issues related to what makes a child act and react the way that they do. In addition, the essay discusses adaptations that can be made in keeping with the curriclum while at the same time giving all children the best conditions in which to play, learn and achieve personal growth.
Keywords: Preschool, preschool curriculum, challenging children, circle time
Sammanfattning
Texten beskriver ett viktigt dilemma vi pedagoger behöver hantera i vår
verksamhetsutövning. Varje dag ställs vi inför situationer då vi behöver bemöta barn som utmanar på olika sätt. Texten handlar om barn som vi behöver tänka extra på i vårt
bemötande. Det sätt vi tolkar och bemöter dessa barn på avgör många gånger hur de agerar. Barnen bygger sin självbild utifrån hur vi speglar den. Det är så viktigt att hjälpa alla barn att lyckas. Dessutom påverkas de andra barnens syn på barnet negativt. Texten ger exempel och reflektioner på svårigheter som uppstår under vardagens många situationer. Med hjälp av olika referat från en rad författare ställs frågor om vad det beror på att barnen agerar som de gör och vad som kan göras för att följa läroplanen och ge alla barn de allra bästa
förutsättningarna att leka, lära och utvecklas.
2
Innehållsförteckning
Gestaltning ... 3
Etiska övervägande ... 7
Syfte och frågeställning ... 7
Metod ... 8
Reflektion ... 10
Min tolkning av Läroplanen ... 11
Trygghet och utforskande ... 12
Samlingen ... 15
Leken ... 18
Rutiner som lärande situationer ... 19
Olikheter som tillgång ... 21
Simeonsdotters avhandling, barns olika sätt att hantera svårigheter ... 21
Min förståelse ... 23
Det relationella ... 25
Reflektion väcker nya tankar ... 26
Slutord ... 28
3
Gestaltning
Pling, pling! Pling, pling!
De flesta barnen uppmärksammar tamburinen som pedagogen Magda håller i handen och spelar på. Barnen släpper leksakerna och går mot den stora blå samlingsmattan där Magda redan nu sitter på. Magda är en varm kollega med ett omsorgsfullt förhållningsätt mot barnen. Hennes lugna aura smittar lätt av sig på mig och påminner mig ofta om att jag ibland stressar.
– Anders, inga leksaker vid samlingen. Gå och lägg loket på tågbordet och kom och sätt dig igen, säger Magda med sin lugna men bestämda röst.
Anders springer mot tågbordet och slänger loket bland de andra tågen. Det är ofta diskussioner bland barnen om vem som ska ha loket. Inne på Ankans avdelning har de bara ett lok till tågbanan medan vi inne på Måsen har tre. Jag har alltid undrat varför Magda inte tar in fler lok tåg från förrådet för att slippa lösa samma konflikt varje dag om vem som hade den eller om vems tur det är att ha loket.
Anders stannar upp och får syn på Tims fantastiska, höga legobygge och sätter sig med ett stort leende bredvid Tim som sitter kvar och leker. Anders ögon blir ännu större när han upptäcker legotrappan på andra sidan av bygget.
Vid samlingsmattan försöker jag att få till en symmetrisk ring genom att uppmuntra barnen att sätta sig längst med mattans kant. När jag känner mig nöjd med ringen och kan se alla barn märker jag att Tim och Anders fortfarande bygger lego. Jag tittar mot pojkarnas håll som ser nöjda ut där de sitter och samtalar om något som jag inte kan höra. Jag ser hur Anders börjar gräva i legolådan och det verkar vara helt ok för Tims del. Jag blir varm om hjärtat över den positiva interaktionen som sker mellan Tim och Anders. Jag tänker att det är nu som jag ska finnas vid Tims sida och stötta honom i leken med andra barn. Istället sitter jag kvar på samlingsmattan och tittar på när pojkarna leker och hoppas på att Magda kanske också ser det jag ser. Anders hittar en legobit i den halvfulla lådan men hinner inte sätta fast den innan han blir avbruten av höga och bestämda slag mot tamburinen. Anders tittar på Magda som nu ser rätt bestämd ut. Han reser sig upp och springer fram till mattan och sätter sig bredvid mig.
– Vad bra att du kom.
Jag hör mig säga de uppmuntrande orden för att förstärka att Anders gjorde rätt i sin handling när han hörde tamburinslagen. Jag låter positiv men känner något annat. Det jag egentligen ville säga till Anders var hur duktig han var på att hjälpa Tim med sitt legobygge.
4
– Tim kom och sätt dig, alla väntar på dig, säger Magda med en bestämd röst. – Titta! Häär!
– Nej, Tim vi ska inte leka med lego nu. Kom och sätt dig, fortsätter Magda med en ännu mera bestämd röst.
Jag ser hur koncentrerad Tim är när han försöker att få legotrappan att sitta fast på något tornliknande pelare som han har byggt. Jag sitter i ringen bredvid Lina, som fortfarande är nyvaken efter vilan. Idag behöver Måsen och Ankan samarbeta lite längre för att Magdas kollega Katrin är sjuk. Vi bestämde oss på morgonen att inte ta in en vikarie då det även var många barn som var lediga och sjuka. Det är snart dags för mellanmål men före det ska vi ha en gemensam samling. Magda har en bok i handen och en sångpåse i knät. Hon sträcker på sig och tittar efter Tim. Han visar inga tecken på att han tänker komma och delta i samlingen.
– Tim kommer nog snart så fort han har byggt ihop sin trappa, försöker jag att förklara. – Jag vill att han är med i samlingen som alla andra, svarar Magda.
Tim fortsätter att bygga och bryr sig inte om att vi alla sitter och väntar på honom. Jag ser nu att han har löst konstruktionsproblemet mellan trappan och tornet och vänder sig om mot oss och tittar på Magda.
– Titta! Jättestor lego.
Tim lyser när han förklarar sitt bygge. Jag vill tala om för Tim hur bra han löste
konstruktionsproblemet men jag säger inget för Magda förmedlar tydligt att det är tid för samling.
– Kom nu, Tim! – Neej! Bygga.
Tim vänder sig om och fortsätter att bygga. Nu reser Magda sig upp och tar snabba och bestämda steg mot bygghörnan där Tim sitter. Han märker inte att Magda är på väg för att hämta honom. Magda är inte så lugn längre men hon försöker ändå prata lugnt med Tim när hon kommit fram till honom.
– Det blir jättejobbigt om jag hela tiden behöver säga åt dig.
Magda lyfter Tim från legot. Hon är bestämd men ändå lugn när hon lyfter Tim. – Du får sitta bredvid mig.
Magda går tillbaka till samlingsmattan och sätter Tim vid sin sida och börjar samlingen. Tim ser nöjd ut när han sitter bredvid Magda trots att han blev avbruten med sitt bygge. Hon hinner inte långt med inledningsramsan som hon använder sig av under samlingen innan Tim börjar åla sig över Magdas knän.
5
Tim blir tillrättavisad att sitta bredvid Magda flera gånger under samlingen när han återigen försöker komma upp i Magdas knä.
Efter samlingen går jag tillsammans med mina barn in till vår egen avdelning, Måsen, som ligger intill Magdas, Tims och de övriga barnens avdelning. Det är bara en dörr emellan och övergångarna mellan avdelningarna är rätt smidiga. Vi sätter oss för att äta mellanmål och alla hör nu det plötsliga skriket från avdelningen vi precis lämnade.
– Neej! Skriker Sara och börjar gråta. – Sara är ledsen.
– Mm, men…
Jag hinner inte fortsätta säga det jag tänkte säga, innan Anders fortsätter med att förklara varför Sara är ledsen.
– Det är Tim som gör Sara ledsen.
– Fast det vet inte vi, Anders. Vi kan inte se vad som händer där inne. Nu äter vi istället. Nu lät jag väldigt bestämd i min snabba kontring mot Anders. Det var inte första gången barnen nämnde Tims namn vid negativa händelser. Jag kände hur orättvist det blev när det gällde Tim. Samtidigt ångrade jag mitt stränga tonfall mot Anders för att under en
bråkdelssekund tänkte jag precis som han. Skillnaden var bara att Anders sa det. Mina tankar avbröts av Magdas höga och bestämda ton.
– Nej, Tim, sluta nu. Låt Sara vara!
Nu hör vi alla, återigen det plötsliga men inte det oväntade skriket från Ankans avdelning. Jag hör hur arg Magda låter nu från andra sidan dörren. Samtidigt tittar Anders på mig med en blick som säger; vad var det jag sa.
Jag låtsas som att jag inte hör någon gråt från Sara fast det är helt omöjligt med hennes höga stämma och fortsätter att bre på smör på det nybakade brödet istället. Jag försöker att fånga barnens uppmärksamhet genom att fråga om de vill ha mjukmacka eller knäckemacka fast jag vet att alla vid mitt bord vill ha det nybakade brödet. Barnen verkligen njuter av brödet som Anki bakat. Själv kan jag inte riktigt sluta fundera på Tim. Han är en aktiv pojke med snabba aktivitetsbyten och är snabb i sina handlingar. Tim är alltid glad, vill ofta leka med alla barn men det verkar inte bli som han har tänkt sig. Jag försöker räkna ut alla gånger Tim har hört sitt namn idag. Och hur många gånger alla barn har hört Tims namn vid negativa
sammanhang.
Efter mellanmålet går vi in till Ankan igen. Anders går och sätter sig för att börja bygga vidare på det förfallna bygget som Tim tidigare byggde på vid samlingen. Jag både ser och hör Tim när vi kommer in. Han är glad och springer runt med loket i handen.
6 -Min, min, min!
Malin försöker hinna ifatt Tim men han är alldeles för snabb. Nu börjar Malin gråta över loket men Tim fortsätter att springa.
– Nej stopp, Tim! Varför gör du så där? Ser du inte att hon blir ledsen?
Tim stannar till och kastar loket till Malin. Nu går han till Anders istället, han har fått syn på det höga tornet som Anders bygger. Tim försöker att komma åt legolådan men råkar fälla ner Anders höga bygge.
– Nej, dumma Tim.
– Snälla Tim, kan du lugna dig, säger Magda samtidigt som hon försöker att trösta Malin.
Alla barn fick återigen höra Tims namn i ett negativt sammanhang. Jag vill hjälpa Tim men vet inte hur.
– Han ville bara vara med och leka. Jag tror att vi behöver vara nära Tim. Magda närmar sig mig och tittar på mig med nästan uppgivna ögon.
– Det spelar ingen roll hur nära jag är. Han är alltid jobbig och jag vet inte varför. Magda vände sig om och går mot Malin som fortfarande gråter fast hon håller i loket. Själv står jag kvar och vet inte vad jag ska säga. Jag är ställd över vad Magda precis sa han är alltid jobbig och jag vet inte varför. Är det så här Magda ska tänka om Tim? Då tvivlar jag inte en sekund på att alla barn snart också tänker så om Tim. Inte konstigt att Anders antog att det var Tims fel att Sara grät vid mellanmålet. Nu går Tim och sätter sig bredvid Anders och jag bestämmer mig för att vara nära Tim. Medan vi alla tre sitter och bygger försöker jag att skapa en förståelse över Magdas handlande gentemot Tim. Jag blickar tillbaka på barn jag mött under mina arbetsår som jag haft det svårt med. De barn som alltid hamnar i konflikter och som oftast får alldeles för många tillsägelser. Mina tankar påminner mig om att jag själv vid tidigare tillfällen har handlat som Magda gjorde idag. Varför pratade jag inte med Magda om hur vi känner och möter Tim? Just nu känns det som att mitt förlamande handlande istället bidrog till att Tim stigmatiserades inne på Ankan.
7
Etiska övervägande
Runa Patel och Bo Davidson skriver i boken Forskningsmetodikens grunder (2011) om vetenskapsrådets forskningsetiska regler (Patel & Davidson 2011, s. 62).
Konfidentialitetskravet är en etikregel som jag i denna essä har tagit ställning till genom att fingera namnen på personerna (Patel & Davidson 2011, s. 63). Jag har också tagit hänsyn till personernas identitet genom att förvränga situationerna med drag från fler barn genom att gestalta dessa med Tim som huvudperson. På samma vis har jag tagit hänsyn till
pedagogernas identitet genom att gestalta dem med Magda i denna text. Platser och miljöer som beskrivs i texten har på olika sätt förvrängts för att inte igenkänna arbetsplatserna.
Syfte och frågeställning
Mitt dilemma handlar om hur Tims vardag ser ut och hur vi möter honom i förskolan. Skapar vi förutsättningar för Tim så att vi kan erbjuda en likvärdig vardag för alla? Där och då kändes det inte som det.Varför tvivlade jag på mig själv över det jag såg och kände för Tim inne på Ankan? Varför försökte jag inte prata mer med Magda om hur vi möter Tim?
Tim är ett barn som sticker ut ur barngruppen och inte alltid är så följsam i rutinerna under dagarna. Det resulterar i många negativa tillsägelser som alla i gruppen hör. Tillsägelser som smittar av sig bland barnen och som resulterar till att Tim uppfattas som ett ”jobbigt barn”. Problematiken som jag upplever är att jag inte stöttade Tim i dessa situationer inne på Ankan. Det gjorde att jag kände mig som en otillräcklig pedagog och det gav mig också en känsla av att det inte blev rättvist för Tim. Jag såg många positiva situationer inne på Ankan där man kunde lyfta Tim. Situationer som skulle vara gynnsamma för Tim och som möjligtvis kunnat leda till mindre stigmatisering. När jag försöker att tala med Magda om Tim blir jag bemött av ett uppgivet svar som påminde mig om mina tidigare möten med barn som Tim. Det fick mig att tänka på att jag själv inte har räckt till för vissa barn som Tim. Mitt sätt att förhålla mig till Tim skapar en osäkerhet kring mitt eget handlande. Ett handlande som istället leder till att barn som Tim stigmatiseras i barngruppen.
8 Min frågeställning utifrån mitt dilemma blir
– Hur kan jag som förskolepedagog å ena sidan hantera och stödja Tim och barn i liknande position och å andra sidan undvika att stämpla eller stigmatisera honom.
Syftet med att reflektera över mitt dilemma är att jag ska kunna utveckla mina
kunskaper om barn som kräver mer uppmärksamhet. I mitt praktiska handlande har det känts svårt att handskas med vissa barn. Dessa barn som jag har upplevt mer krävande beskriver jag i min text genom Tim. Syftet med min essä är att komma närmre mitt dilemma om vad det är jag upplever som svårt och varför dessa barn väcker tankar hos mig.
Essän vänder sig till pedagoger som känner sig kluvna över sitt handlande och tänkande i möten med barn och kollegor. Dessutom kan denna essä vara ett reflektionsunderlag för andra pedagoger som har liknande dilemman på sina förskoleplatser.
Metod
Denna essä innehåller en berättande del om tidigare möten med barn som jag har känt att jag inte räcker till för. Mitt handlande vid dessa möten i mitt arbete som pedagog kommer att följas av en reflekterande del. I den del kommer jag att försöka reda ut varför mitt handlande inte räcker till för vissa barn och vad det svåra är jag känner för vissa barn. Anledningen till detta är att utveckla min praktiska kunskap med hjälp av vetenskaplig litteratur så att jag i framtida möten har en bättre förståelse för dessa barn.
Med inspiration från Maria Hammaréns bok Skriva – en metod för reflektion (2005) förklarar hon essäskrivandet tillvägagångsätt som en metod. Essäskrivandet är ett medel för utforskningen och omprövning som hon kallar för dynamisk förståelse som man kan dela med andra (Hammarén 2005, s. 7). Hon förklarar att skrivandet som nedtecknas är minnen i våra berättelser som vi tidigare uppfattade, gav oss en mening. När vi lyssnar till vårt eget berättande av att andra läser den ger det oss möjlighet till att reflektera och bearbeta det förflutna (Hammarén 2005, ss. 21-22).
Under min skrivprocess har jag tagit till mig av handledare och kurskamraters tankar om mitt dilemma. De följer mitt skrivande genom att läsa min essä och reflekterar kring skrivprocessen gång. Deras perspektiv ger min text en utvecklad form genom att lyssna till texten, vidga mina vyer över dilemmat och breddar mina tankar i mitt reflekterande under skrivprocessen.
9
Essäskrivande som utforskning av Lotte Alsterdal (2014), beskriver att den praktiska kunskapen som gör att vi handlar på ett klokt sätt som situationen kräver är inte den absolutaste. Essäskrivandet har utvecklats i Centrum för praktisk kunskap på Södertörns Universitet där yrkeserfarna studenter får en möjlighet att reflektera över sitt handlande och tidigare erfarenheter (Alsterdal 2014, s. 54). För mig blir essäskrivandet en möjlighet att reflektera över mitt handlande som kan leda till att jag får en tydligare förståelse kring mitt dilemma.
En avgränsning jag gör i min essä kommer vara att jag skriver om barn utan diagnos eller barn som inte har varit i behov av särskilt stöd under sina år i förskolan. I uppsatsen kommer jag att fokusera på de barn som jag tidigare upplevt har varit svåra att möta och som har väckt tankar hos mig. När jag skriver om dessa barn i olika textbundna situationer
kommer jag att använda mig av begreppen; tankeväckande barn eller mer krävande barn beroende på hur jag vill förmedla mina tankar och känslor i min essä.
Vi pedagoger som arbetar inom förskola behöver ständigt förhålla oss till målen och riktlinjerna som står i Läroplan för förskolan Lpfö 18 (2018). Jag kommer att göra min tolkning av läroplanen för att få en närmre inblick i styrdokumentet men också använda citat ur läroplanen vid vissa tillfällen i reflektionen som kopplas till textens innehåll. Jag använder mig också av citaten för att förtydliga hur tillvägagångsätt och förhållningsätt i min text går emot och för det som står i läroplanen.
I min essä kommer jag att använda mig av författarna Malin Broberg, Birthe Hagström och Anders Broberg bok, Anknytning i förskolan vikten av trygghet för lek och lärande (2012) för att det finns förklaringar till hur barn utvecklar sin trygghet. Det är viktigt att känna till då vi pedagoger arbetar med barns grundläggande behov i förskolan där trygghet har en central roll. Genom författarna Broberg, Hagström och Brobergs bok vill jag veta mer om barns trygghet för sina möjligheter till lek och lärande och ta till mig bokens innehåll för att bättre kunna förstå och möta barn som Tim vid vissa situationer.
Agneta Simeonsdotter Svensson avhandling Den pedagogiska samlingen i förskoleklassen. Barns olika sätt att erfara och hantera svårigheter (2009) innehåller relevant forskning som jag kommer att ta hänsyn till genom att försöka få en bättre förståelse kring mitt dilemma. Det Simeonsdotter skriver om är vad barnen erfar som svårt under en samling/aktivitet och om hur pedagogerna möter barns svårigheter under dessa situationer. Det relevanta blir för denna essä, att med hjälp av Simeonsdotters avhandling, få en bättre förståelse för både Tim, Magda och mina tidigare möten med barn som jag har upplevt som mer krävande.
10
Jag kommer att använda mig av Margareta Ömans bok Värna barns lekstyrka (2019) där hon förklarar leken ur ett mer filosofiskt perspektiv. Med hjälp av Ömans bok vill jag reflektera över leken och dess betydelse för Tim i situationen när han leker.
David Edfelts bok Utmaningar i förskolan Att förebygga problemskapande beteende (2019) kommer jag att referera till för att få en bättre förståelse över Tims agerande i vissa situationer men också för att boken kanske kan hjälpa mig i framtida möten med barn som jag upplever som mer krävande då boken behandlar utmaningar i förskolan. Jag kommer att använda mig av mer litteratur i min essä men dessa jag har presenterat är några som jag anser är de mest relevanta.
Reflektion
Jag har funderat väldigt länge hur jag som pedagog kan ge Tim det stöd som han behöver utan att utmärka honom på ett negativt sätt. När jag tänker på Tim och barn i liknande positioner så känner jag att pedagoger kan förhålla sig på ett sätt som gör att det blir svårt för Tim att få vara den personen han är. Under dagen möts Tim av flera tillsägelser av Magda. Tillsägelser som jag anser är alldeles för många och som alla andra barn hör. Detta förhållningsätt tycker jag leder till att Tim stigmatiseras i gruppen. Den här dagen när jag klev in på Ankans
avdelning blev jag påmind om tidigare möten när jag arbetade i stora barngrupper. Jag mindes hur otillräcklig jag var för vissa barn, barn som jag upplevde mer krävande än andra barn och som jag kände i vissa situationer blev svårt att möta.
Jag såg och jag kände hur Magda tyckte det blev svårt att handskas med Tim den här dagen. Hon förklarade hur hon upplevde Tim genom att säga att ”han är alltid jobbig och jag vet inte varför”. Den här frustrationen hos Magda kan jag inte släppa taget om för att jag har känt en liknade känsla i mina tidigare möten med barn som påminner mycket om Tim. Men den här dagen fick jag se hur mycket positivt från Tims sida Magda inte såg. Vad var det som gjorde att hon inte kunde se det. Hade jag själv i mina tidigare möten varit lika blind? Jag skulle ha samtalat mer med Magda om Tim och om hur vi möter honom. Denna dag tyckte jag det fanns tillfällen då Tim kunnat få mer positiv uppmärksamhet som jag ansåg att han var i behov av. Samtidigt undrar jag varför jag själv tvivlade på att ge Tim uppmärksamhet vid exempelvis sitt bygge som han stolt skrek ut och ville visa. Vad är det som gör att det känns så svårt i möten med Tim. Just nu känner jag mig kluven i mina tankar om hur jag ska möta
11
barn och kollegor. Jag har många gånger handlat precis som Magda där jag inte har sett, lyssnat eller förstått vad barnet just då säger, hör eller gör. Varför det blir så vet jag inte. Mina funderingar söker svar på hur jag och mina kollegor inte räcker till för att tillmötesgå alla barns behov. Eller är det den pedagogiska planeringen som inte planeras utifrån alla barns förutsättningar. Förskolan ska ju vara en plats där alla barn ska känna sig inkluderande. Förskolan ska också vara en plats där vi pedagoger ska tillmötesgå alla barn. Med det jag vet är att när vi pedagoger handlar på detta sätt bidrar vi omedvetet till att barn som Tim
stigmatiseras i barngruppen. Med stigmatisering menar jag att barn som Tim blir stämplade på ett negativt sätt i ett socialt sammanhang. I Tims fall sker det när Magda ständigt
uppmärksammar Tims handlingar negativt som leder till att resterande i gruppen uppmärksammar Tim i negativa sammanhang.
Min tolkning av Läroplanen
Många gånger som jag suttit och läst Läroplan för förskolan Lpfö 18 (Skolverket 2018) så tycker jag att mycket som står är väldigt bra utifrån ett barnperspektiv. I läroplanens första del står det om förskolans uppdrag, värdegrund och helhetssyn som vilar på en demokratisk grund (Skolverket 2018, ss. 5-11). Min tolkning av det hela är att förskolans läroplan handlar om att förskolan ska vara en plats för alla barn och arbetas utifrån barnets bästa. Barnen ska få närvara i en förskola som gynnar dem. Oavsett vad barnet har för svårigheter ska förskolan skapa förutsättningar, möjligheter, stimulering, utveckling, omsorg, lek, lärande och vara främjande. Dessa begrepp är några som står skrivna om och som ska finnas för alla barn oavsett. Det svåra ur ett vuxenperspektiv är att det är vi pedagoger som ska se till att förskolan är en sådan plats. I läroplanens andra del står målen och riktlinjerna (Skolverket 2018, ss. 12-20). Under dessa rubriker ingår bland annat normer och värden, omsorg, utveckling och lärande, barns delaktighet och inflytande. Det finns så många mål och formuleringar i läroplanen som vi pedagoger ska förhålla oss till och som vi ska följa och genomföra. Det svåra är inte att som enskild pedagog förstå det som står i läroplanen. Det svåra är att vi som arbetslag behöver ha en gemensam samsyn över vår tolkning av läroplanen. Det tror jag kräver kontinuerliga reflektionsmöten för att vi kollegor ska kunna arbetar fram ett
12
Tim vill jag kunna hitta ett gemensamt arbetssätt hur vi kan uppnå ett uppdrag ur läroplanen, som jag anser att vi låg långt ifrån:
Förskolan ska särskilt uppmärksamma barn som av olika anledningar behöver mer ledning och stimulans eller särskilt stöd. Alla barn ska få en utbildning som är utformad och anpassad så att de utvecklas så långt som möjligt. Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd och stimulans ska få detta utformat utifrån sina egna behov och förutsättningar (Skolverket 2018, s. 6).
Jag vill klargöra att begreppet ”särskilt stöd” förklaras på skolverkets hemsida med att ”Förskolan ska ge det stöd som barnets speciella behov kräver om det av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling” (Skolverket 2020). Jag känner att Tim och de barn som jag har beskrivit tidigare i texten, i mina möten inte riktigt är personer av de skäl som förklaras i citatet. Därför vill jag göra en avgränsning till de barn som befinner sig i behov av särskilt stöd i denna essä. Dessa barn ligger inom rektorns ansvar som tillsammans med vårdnadshavarna ”utformar de särskilda stödinsatserna” (Skolverket 2020). Min tanke är att skriva om barn som en del pedagoger upplever sig ha svårt att förstå sig på och som jag många gånger har känt en osäkerhet kring i mitt handlande med vissa barn. Det är barn som många gånger har väckt tankar och känslor där jag känner att något i mitt handlande inte räcker till, i situationer jag upplever då det blir svårt.
Trygghet och utforskande
När jag blickar tillbaka på Tim där han sitter och bygger ser jag att Tim leker och att han gör något som han är intresserad av. Anders verkar också vara intresserad av Tims lek.
Interaktionen som sker mellan Tim och Anders är en positiv händelse där bägge pojkarna tydligt visar vad som ligger inom deras intresse. Jag ville ta tillfället i akt och gå fram till pojkarna och stötta dem i deras samspel. Just då gjorde jag inte det när Magda tydligt visade att hon ville att samlingen skulle börja. Jag kände att tiden inte skulle räcka till för att ge pojkarna det jag ville. Samtidigt ville jag finnas vid Tims sida och uppmuntra hans positiva inställning till Anders. Tanken med det var att ge Tim en erfarenhet som han kan känna sig stolt över och samtidigt visa att jag tycker det han gör är bra. Författarna Malin Broberg, Birthe Hagström och Anders Broberg skriver att barns tillit till vuxna kräver tid och visat
13
intresse från pedagogerna och att barn behöver känna sig trygga med de vuxna i förskolan som möjliggör deras utforskande i form av lek (Broberg, Hagström & Broberg 2012, s. 23). När jag tänker på det tillfället då Tim förklarade sitt bygge försöker jag att tänka på varför jag inte sa något. Varför gav jag inte Tim uppmärksamhet för sitt bygge? Jag tror att det kan handla om min egen trygghet i min roll som pedagog vid vissa situationer med kollegor. Vid denna situation tror jag att jag tvivlade på mitt eget handlande för att Magda inte upplevde och såg Tim som jag gjorde. Våra olika sätt att förhålla oss i olika situationer leder till att även vårt handlande skiljer sig. Magdas handlande tycker jag ledde till att Tim blev negativt uppmärksammad när han förklarade sitt bygge. Om jag skulle sagt det jag kände för Tim skulle det troligtvis gett Tim positiv uppmärksamhet kring hans bygge men så blev det inte. Jag sa inget och det ledde till att jag istället kände att Magdas handling blev orättvis för Tim. Idag ångrar jag mitt handlande. Jag skulle istället svarat Tim och bekräftat hans lösning på konstruktionsproblemet vid bygghörnan. Jag skulle också talat om för Magda hur jag kände för hennes handlande gentemot Tim. Hade jag handlat på det viset skulle jag idag inte känt att jag bidrog till att hela gruppen fick höra hur jobbig Tim var. Det skulle inte heller leda till att Tim riskerar att stigmatiseras i barngruppen. I läroplanen står det att ”Förskolan ska erbjuda barnen en trygg omsorg och har en viktig roll för att bidra till att grundlägga barnets trygghet och självkänsla” (Skolverket 2018, s. 10). Jag tycker att vi pedagoger ibland behöver påminna varandra om våra roller. Ibland kanske vi hamnar i ett ekorrhjul där vi glömmer att reflektera över det vi gör. Det kanske också var så att mitt förlamande handlande ledde till att Magda upplevde mig som en frånvarande kollega. Jag kanske bidrog till att Magda agerade som hon gjorde denna dag för att hon kände att hennes kollega, jag, inte tänkte som hon själv tänkte. Magda kanske förväntade sig mer av mitt handlande och kände sig otrygg eller orolig över dagens struktur med mig istället för Katrin, Tim och resten av Måsens barn.
Broberg, Hagström och Broberg förklarar begreppet trygghet utifrån en modell som heter trygghetscirkeln och är den centrala delen utifrån anknytningsteorin. Författarna utgår från psykoanalytikern John Bowlbys anknytningsteorier som handlar om känslomässiga band mellan barnet och föräldern/vårdnadshavaren. Trygghetscirkeln beskrivs av två delar. Ena delen bygger på en underdel som kallas för ”säker hamn” där barnet tyr sig till sin
anknytningsperson när den känner sig otrygg, rädd eller är i fara. Då söker barnet skydd, tröst och organiserar sina känslor. Den övre delen kallas för ”trygg bas” och utgör plats för
utforskning. När barnet lämnar sin trygga bas för att utforska behöver anknytningspersonen stödja barnet i sin utforskning. Lika så behöver personen finnas vid barnet sida när barnet
14
möter fara för att återigen få känna sig trygg nog att börja utforska igen (Broberg, Hagström & Broberg 2012, ss. 44-45). Ett exempel kan vara när ett barn ska lära sig cykla. När barnet är redo för att testa sin förmåga befinner den sig i trygg bas. Om barnet ramlar av cykeln och slår sig och tyr sig till sin anknytningsperson söker den sig till säker hamn där barnet får tröst. Anknytningspersoner för barnen i hemmiljön är oftast barnets föräldrar och i förskolan är anknytningspersonen pedagogen som arbetar på barnets avdelning. Broberg, Hagström och Broberg förklarar att dessa vuxna personer behöver barnet erfara flera gånger att hens behov inom trygghetscirkeln blir tillfredsställda, för att skapa sig en trygghetsanknytning till dem (Broberg, Hagström & Broberg 2012, ss. 51-52). Jag tror att alla barn behöver få känna sig bekräftade och trygga för att kunna utforska sin värld. Vid inskolningar kan jag känna igen trygghetscirkeln när de allra yngsta barnens första steg ut i sitt utforskande sker när de tar några steg ifrån sina föräldrar till något som de upplever intressant eller lustfyllt.
Jag upplevde att Tim var orolig vid samlingen och visade att han flera gånger ville sätta sig i Magdas knä. En oro som kunde berott på olika anledningar. Tim kanske kände att samlingen inte var som den brukar vara och sökte sin trygga hamn hos Magda, som är hans anknytningsperson. Jag tycker att Tim inte fick sin trygghet bekräftad av Magda vid
samlingen trots att han flera gånger visade att han ville sitta i hennes knä. Det kan vara en anledning till oron som växte inom Tim när behovet han hade inte blev bekräftat. Det får mig att fundera över mina tidigare möten då jag har känt hur svårt det har varit med vissa barn. Kan jag i mina möten ha misstolkat barns handlingar och tillrättavisat barnen utan att veta vad orsaken till deras handlande kan berott på. Detta har med största sannolikhet hänt och jag kommer att återkomma till bakomliggande orsaker senare i texten när jag skriver om vad. När jag läser om trygghetscirkeln blir jag påmind om att jag och Magda ständigt är en del av barnens trygghet. Vikten med att tillfredsställa trygghetsbehoven leder också till en ökad självkänsla hos barnet. Jag tror att om Tim hade fått sitta med Magda hade det bidragit till mindre risk att stigmatisera honom. Genom att Magda inte hade behövt säga åt Tim att han istället ska sitta bredvid henne. Det hade nog lett till att Tim fått känna sig trygg och kunnat fokusera sig på samlingen. Med så blev det inte utan Tim fick inte sitta i Magdas knä, Tim fick inte känna av sin trygga hamn och Tim fick nog inte ut så mycket av Magdas samling.
15
Samlingen
Inne på Ankans avdelning ser jag att Tim är en aktiv pojke som vill leka med alla barn. Jag vet att Magda är en bra pedagog som med varma omsorgsfulla händer vill finnas för alla barn. Däremot tror jag att Magda just denna dag kände att hon inte räckte till. Precis som jag har känt vid tidigare möten med barn som Tim. När jag tänker utifrån Magdas perspektiv så tror jag att Magda försökte få den här omstrukturerade dagen att funka så bra som möjligt för alla, framför allt för Tim. Det tror jag hon gjorde genom att försöka att förändra dagens rutiner och aktiveter så lite som möjligt.
Det jag ser och hör är att hon vill hjälpa och vägleda barnen under dagens alla rutiner. Magda förbereder barnen för samling genom att använda tamburinen som ett hjälpmedel. Tamburinljuden fungerar som en betingelse som förmedlar att nu är det dags för samling. Tamburinens förmedlande budskap, nådde alla barn förutom Tim, som satt kvar vid sitt lego. Jag upplevde att Tim hörde tamburinen men försökte att lösa ett konstruktionsproblem när han byggde med lego. Jag upplever att Magdas betingelse fungerar bra i allmänhet och är ett tydligt verktyg att använda sig av, som när hon vill samla barnen på mattan för att förmedla att ”nu är det samling”. Men inte för alla, det funkade inte för Tim, han satt kvar på
legomattan och byggde.
Agneta Simeonsdotter Svensson skriver i sin avhandling om vad barn kan erfara som svårt under pedagogiska aktiviteter (Simeonsdotter Svensson, 2009). Simeonsdotter refererar i sin avhandling till Randi Nielsens avhandling om olika regler som visar hur kommunikation yttrar sig mellan individer (Nilsen 1999, se Simeonsdotter Svensson 2009, s. 46). Eftersom tamburinen är en undermedveten regel som kommunicerar om att samlingen startat visar det även, enligt författaren Lena Rubinstein Reich, vem det är som är ledaren inom gruppen och hur kommunikationen yttrar sig mellan individer (Rubinstein Reich 1996, s. 52). Enligt författaren Birgitta Davidsson, är samlingen en upplevelse av gemenskap som ska skapa en vi-känsla (Davidsson 2000, s. 11). Kan det vara så att detta är något som Tim inte känner av eftersom han inte lyssnar till tamburinens ljud och inte sätter sig i ringen med alla andra barn på mattan? Han kanske inte heller förstår innebörden av samlingen eftersom Magdas
kommunikation inte når till honom, eller så simpelt att han just då ville bygga med lego för att han hade en lösning på att bygga ihop trappan med den tornliknande bygget?Som jag tidigare skrev upplevde jag en oro hos Tim vid samlingen. Det kan handla om att det just denna dag, för Tim, blev för rörig på grund av förändringar bland pedagogerna. Jag ersatte Katrin som var sjuk den här dagen, och därtill Måsens alla barn till Ankan vilket gjorde att den vardagliga
16 strukturen förändrades.
Ur mitt perspektiv såg jag Tim och Anders interagerande genom legobygget som ett positivt tillfälle. Jag kände att det var då jag ville ta tillfället i akt och uppmuntra dem i leken och framförallt finnas som stöd för Tim. Jag ville egentligen gå och sätta mig med dem och fråga vad de byggde och tala om för Tim hur snällt det är att låta Anders få ta del av hans bygge. I vanliga fall brukar inte interaktioner mellan Tim och andra barn leda till ett
samarbete på det sättet som jag upplevde att det blev med Anders. Jag upplevde att Tim fick för lite positiv bekräftelse för sådana interaktioner därför ville jag ge Tim det och samtidigt skulle situationen visa resterande barn hur Tim och Anders samarbetar. Å andra sidan är jag medveten om att planerade aktiviteter förväntas att genomföras utifrån läroplanen för att de också skapar en struktur för barnen. I detta fall var samlingen en planerad aktivitet som Magda följde istället för att bekräfta Tims intresse för legobygget. Som jag tidigare förklarade i början av denna rubrik, utifrån Magdas perspektiv, tror jag att Magda ville sträva efter en fungerande dag på Ankan. Magda kanske upplevde just denna dag, som krävde en
omstrukturering, att vi inte samarbetade som vi brukar. Magda kanske förväntade mer stöd av mig, sin kollega. Magda kanske kände av att jag tog avstånd från hennes tänk och agerande kring Tim vilket kanske ledde till att hon behövde anstränga sig mer än vad som egentligen behövdes. Det kanske ledde till att Magda handlade på ett sätt där hon behövde känna att hon hade kontroll över situationen. Ett sätt att handla som hon vanligtvis inte brukar göra. Denna dag blev nog annorlunda för Magda då Katrin inte var där och känslan av att inte känna av mitt tillräckliga stöd ledde kanske till att Magda behövde fokusera mer än vanligt på att strukturera dagen. Genom att se till att alla barnen, även Tim, ska vara delaktiga under samlingen och att alla barnen ska kunna få ta del av dagens aktiviteter oavsett om dagen kräver en omstrukturering. Jag tror att mitt sätt att fokusera på hur vi bemöter barn som Tim fick mig att glömma bort att stötta Magda under denna dag.
När jag tänker tillbaka till samlingssituationen idag, känner jag att det handlar om det faktiska bemötandet och mina funderingar om att Magda och jag ser på situationen från olika perspektiv. Det kanske inte var ett ypperligt tillfälle att bekräfta Tim när Magda redan har kommunicerat att det är samlingsdags. Magda kanske till och med ger Tim den
uppmärksamheten när Katrin är på plats och jag inte ser det. Men där och då så ville jag göra det som jag kände var bäst för Tim, jag ville stödja Tim i den situationen. Tyvärr så vet jag att det ofta är svårt att välja den enskilda individens behov före hela barngruppen vid rutiner och specifika planerade aktivitetstillfällen. Förskolans verksamhet har många vardagliga
17
tidspressade rutiner/aktiviteter som behöver följas. Dessa rutiner/aktiviteter är betydelsefulla för den vardagliga kontinuiteten och ger många barn en trygghet genom att veta hur dagen ser ut. Men samtidigt känner jag att tidspressade rutiner/aktiviteter ibland begränsar min vilja att ge barnen min uppmärksamhet, precis som jag vill ge Tim vid samlingen. Jag tror att dagar som denna glömmer vi bort vad som är viktigt att fokusera på. Vad hade kunnat ha hänt om Magda inte skulle hämtat Tim och istället börjat samlingen utan honom? Tim kanske skulle ha kommit till samlingen efter att han känt sig klar med sitt bygge och sökt sig till Magda och resten av gruppen där han skulle fortfarande kunnat ta del av Vi-känslan. Tim behövde kanske få mer tid mellan övergångarna, som där och då var från leken till den planerade samlingen. Jag tror att han hade upptäckt Magdas samling strax efter att den börjat. Dagar som dessa behöver vi pedagoger tänka på vilka krav vi ställer på alla barn, framför allt på barn som Tim där risken för att tillsägelser och tillrättavisningar istället leder till stigmatisering och mindre av en vi-känsla.
Jag tror att både jag och Magda skulle behövt prata mer om hur vi tillsammans på bästa möjliga vis ska möta barn som Tim vid dagar som kräver en omstrukturering. Jag tror att det skulle vara gynnsamt för alla barn och för oss pedagoger. Dagen blir inte annorlunda bara för barnen, den blir det även för mig och Magda. Trots att vi är medvetna om att dagen kommer att omstruktureras behöver vi nog ändå prata om vad vi förväntar oss av varandra, kollegor emellan. När dagar som denna behöver omstruktureras får vi oftast veta det på morgnarna, som till exempel när Katrin blev sjuk. Det är sällan att man just då hinner att prata med varandra om hur vi ska eller bör förhålla oss med vissa barn. Därför tror jag att det är viktigt med att hinna reflektera med sina kollegor. Jag kommer att skriva mer om det under rubriken ”Reflektion väcker nya tankar”.
Jag tror att omstrukturerade dagar som jag tidigare skrev om, kan upplevas av att vi alla, barn och pedagoger, känner av dagens förändringar. Förändringarna under denna dag var till exempel att Katrin var sjuk och att jag och Magda fick samarbeta. Det blir också en
förändring för barnen på så vis att den ordinarie pedagog inte är här under dagen utan istället är en annan pedagog närvarande. Förvisso är fördelen att jag i detta fall var en pedagog som barnen ändå kände igen vilket inte barnen gör när vi arbetar med vikarier. Jag tänker på beslutet vi tog den morgonen om att inte ta in en vikarie istället för Katrin. Det var dels för att barnen också skulle slippa så många förändringar som möjligt, med en okänd vikarie. Dagar som dessa möter vi pedagoger och barn förändringar på olika sätt. Jag tror att Magdas tanke med att hämta Tim till samlingen kan också handlat om att hon ville skapa så lite förändringar som möjligt, även för Tim. Jag tänker att vi pedagoger trots dagens förändrade struktur också
18
behöver tänka utifrån barnens perspektiv, på hur de möter förändringarna. Jag tror att i Tims fall var just leken kanske något som han behövde mer av när dagen och samlingen blev annorlunda denna dag. Vi pedagoger behöver kanske ha mer utrymme för lek som till exempel vid en situation där Tim var fokuserad på sitt bygge. I nästa stycke kommer jag att reflektera kring min förståelse för barns lek i liknande situationer som Tim.
Leken
Leken har en stor betydelse för barn i allmänhet och kan erbjuda dem oändliga möjligheter så länge barnen får det utrymme som leken kräver. I oplanerade leksituationer ser jag barnen som de styrande i leken. Det är i dessa situationer som vi pedagoger kan se hur barnen löser problem, vad barnen kommunicerar om, hur det tänker och vad de kan, på vilket sätt de socialisera sig och mycket mer. Psykologen och författaren Lars Lövenborg (2015) förklarar att barnens stora leklust, som har sitt ursprung sedan urminnes tider, än idag förknippas med att ”leken har en central betydelse i barns färdighetsinlärande” (Löwenborg 2015, s. 41). Lövenborg framför att alla som arbetar inom förskola oftast är införstådda med lekens betydelse men att pedagogerna ibland kan förflytta barnens lek och ersätta dem med styrda aktiviteter (Löwenborg 2015, s. 41). Jag håller med Lövenborg att jag ibland har ersatt barnens fria lek till en planerad aktivitet istället. Varför jag i vissa situationer har gjort så kan vara för att jag velat skapa en struktur på dagen så som kanske Magda ville med samlingen. När jag reflekterar tillbaka på dessa möten, kan det svåra jag har känt med vissa barn, varit att jag inte har förberett dem att avsluta sin pågående lek innan den planerade aktivitetens början. Barn som Tim kanske jag behöver stödja genom att förbereda ännu tidigare, innan Magda började slå på tamburinen. Margareta Öhmans (2019) förklarande till leken tolkar jag på ett mer filosofisk vis, där leken genom människans sinnen tillsammans med olika objekt och platser skapar en helhet och förklarar leken som en process. Öhman skriver ”Att vara på insidan, inne i lekandets dans gör något med den som leker” (Öhman 2019, s. 23). Det kan vara så att när Tim satt och lekte utifrån Lövenborgs förklaring kände han leklusten i att försöka avsluta ett konstruktionsproblem medan han byggde ihop tornet och trappan. Tim kanske inte kom och satte sig vid samlingen när Magda spelade på tamburinen för att han befann sig mitt inne i en lekprocess. När Tim satt vid bygghörnan (miljön) var han kanske inne i leken och fokuserade alla sina sinnen (subjektet) på materialet (objektet) och uteslöt allt
19
utanför. Vid det tillfället såg nog inte Magda leken ur Tims perspektiv. Utan här agerar Magda som den utomstående personen och avbryter leken och vill istället inleda en planerad aktivitet enligt Löwenborg (Löwenborg 2015, s. 41). Öhman tror att det finns en förståelse för personen som befinner sig på utsidan som tittar på lekens insida när barnet leker, att det är något lustfyllt men att det är svårare att se det sinnliga och tillblivelseögonblicken på insidan (Öhman 2019, ss. 23-24). Jag tror inte att Magda, som personen på utsidan, kunde se det lustfyllda hos Tim som Öhman förklarar. En anledning kan vara att hon just då inte kunde sätta sig in i Tims lekperspektiv utan istället var fokuserad på den planerade aktiviteten. Det är också vid sådana situationer som jag tidigare inte har förstått mig på vad det är som blir så svårt i vissa situationer med barn som Tim. Jag har nog själv fokuserat på fel saker eller tänkt utifrån ett eget perspektiv, det är kanske en anledning till att det blivit svårt med vissa barn. Om Magda hade kunnat ge Tim lite mera tid till att avsluta sin lek eller försöka att betrakta Tim i sitt konstruktionsskapande då kanske hon hade (så som jag upplevde det) upptäckt att han befann sig vid slutet av sitt konstruktionsbygge och fått en förståelse till varför han inte kom till samlingen.
Jag tror att Tim försökte förklara sin färdigbyggda trappa och ville förmedla sin”…känslan av lycka och att förstå eller kunna…” (Öhman 2019, s. 23). Tim tittade på Magda och ville troligtvis förmedla sin känsla av att han lyckades bygga ihop trappan och ville att Magda skulle se att han förstod lösningen på konstruktionen och att han till slut kunde lösa det på egen hand. Idag tänker jag att i sådana situationer behöver jag visa barnen att jag förstår vad det behöver hjälp med. Jag skulle svarat Tim och bekräftat hans känsla av att lyckas. Alla barn behöver bekräftelse och en förståelse som visar att vi pedagoger förstår dem. För barn som jag upplever vara mer krävande tror jag att det är i leken jag får börja att skapa en närmre relation med dem. Denna relation tror jag bäst skapas i leken där barnet får vara den styrande speciellt under dagar som kan upplevas mer krävande.
Rutiner som lärande situationer
Både jag och Magda vet vad som förväntas av oss under dessa dagar då vi slår ihop oss. Vi försöker se till att fullfölja alla rutiner utan att skapa allt för stora förändringar. David Edfelt skriver om att pedagoger behöver vara extra flexibla med barn som Tim genom att påminna honom om ”vad som ska ske härnäst” (Edfelt 2019, s. 69) behovet av rutiner och igenkänning är en viktig del för vissa barn som har det svårare när verksamheten förändras. Edfelt menar
20
att barn kan uppleva en stor omställning vid en övergång mellan aktiviteter och kan därför känna frustration, vägran eller bli upprörda så att det leder till ett utbrott (Edfelt, 2019, s. 69). Tims vägran till att delta i samlingen kan ha uppstått med anledning av att hans rutiner på förskolan ändrades när avdelningarna slogs ihop. Det kan vara ett sätt för Tim att förmedla ett budskap som varken jag eller Magda såg. Kan det vara så att det är vi pedagoger som inte förstår vad Tim vill? Jag tror att jag vid liknande situationer inte tidigare vetat hur viktigt det är för vissa barn att förberedas inför övergångar så som Edfelt förklarar. Legobygget som vi avbröt kan ha varit en tryggare aktivitet för honom än samlingen vi ville starta/komma igång med. Det kan också vara så att Tim upplevde samlingen som rörig och inte ville delta.
Det är inget ovanligt inom förskola när verksamheten behöver omstruktureras.
Flexibilitet är en viktig merit hos pedagoger när situationer kräver samarbete och lösningar, som när avdelningarna Ankan och Måsen behövde slå ihop sig dagen då Katrin var sjuk. Samtidigt behöver vi tänka på hur detta påverkar rutiner; som måltider, vila, handtvätt och blöjbyten, på- och avklädning som sker under dagen. Rutinerna behövs fortfarande då de skapar en stabil och kontinuerlig vardag, trots förändringar. Samtidigt är rutiner mer än så. Rutiner är viktiga situationer då barnen övar på att utvecklas till självständiga individer; vid måltiderna tränar barnen att äta självständigt då de behöver öva på att dela sin mat, hälla upp vatten/mjölk, breda smör på sitt bröd osv. Alla dessa olika moment som barnen övar varje dag, vid rutinsituationerna, kan för en del barn vara krävande. För andra barn är de mindre krävande, beroende på hur mycket de har lärt sig och kan. Psykologen Lev Vygotskij använder sig av ett sociokulturellt utvecklingsperspektiv, då han pekar på att vi tar över kunskap och utveckling från det vi ser av andra runt oss. Den kunskapsbärande människan skapas utifrån det kollektiva, dvs det kulturella (Kroksmark 2011, s. 450). Vygotskij presenterade tanken om den proximala utvecklingszonen som handlar om att barnet lär sig tillsammans med andra att göra saker som är lite svårare. Tanken med den är att barnet utvecklar mer kunskaper som den senare kan använda sig av i nya sammanhang (Kroksmark 2011, ss. 450-451). Där av innehåller förskolans rutinsituationer, som fortlöper varje dag, många lärande moment för barnen. Lärande behöver inte bara ske när pedagogen har planerat en samling. Som Vygotskij betonar kan barnen lära sig av varandra och samtidigt få en vi-känsla i rutinsituationerna. När pedagogen hjälper barnet få han/hon en uppfattning om var barnet befinner sig i sin utveckling. Det ger pedagogen en möjlighet att till nästa tillfälle veta när barnen behöver stöd vid liknande situationer.
21
Olikheter som tillgång
Jag vet oftast vad det förväntas av mig under en dag på förskolan med barn och kollegor. Det jag inte vet är vad som kommer att hända mellan mig och de andra i en situation. Oavsett hur mycket vi planerar och förbereder en samling eller en aktivitet så kan vi aldrig veta vad som kommer att hända. Det vi kan göra är att försöka styra och vägleda barnen till målet vi planerade för. När det sker argument eller handlingar från barnen ska de få uttrycka sig och bli lyssnade på. Idag är FN:s konvention om barns rättigheter, en lag och i Artikel 13 står det om barnens rätt till yttrande (Barnkonventionen 2020). Det jag tror vi går miste om när vi inte tar till vara på barnens uttryck, är att vår förståelse kring barns tänkande går förlorad. Ett tänkande som kunnat ge mig en chans till att förstå barns olika sätt att vara som person. Jag tänker på situationen med Anders vid mellanmålet där han förklarade att det är Tim som får Sara att bli ledsen. Hur kommer det sig att Anders tänkte så om Tim? Vi bägge två tänkte samma tanke om Tim, skillnaden var bara att Anders sa det. Idag ångrar jag mitt handlande, jag skulle istället möta Anders i det han sa. Det kanske skulle givit mig en bättre förståelse kring Anders tankar och känslor. Saras gråt och Magdas tillsägelse, som Anders och resten av barnen hörde kanske skapade en oro. Den dagen, vid den situationen gav jag inget utrymme för att möta Anders. Det jag istället tänkte på var att försöka leda bort Anders tankar till det nybakade brödet för att försöka minska uppmärksamheten kring Tim vid negativa tillfällen. Idag skulle jag handlat annorlunda vid en sådan situation, jag skulle låta Anders få prata om det han hörde och kände. Förutom att Barnkonventionen skriver om barns rätt till att yttra sig så står det skrivet i läroplan om att ”…barns tankar och idéer ska tas tillvara för att skapa mångfald i lärandet” (Skolverket 2018, s. 13). Det har alla barn rätt till. Jag tror att om vi inte pratar och uppmärksammar situationer där vi uttrycker och handlar på olika sätt kan vi skapa en norm som inte inkluderar allas olikheter. Min tanke då, att föröka tysta ner en diskussion om vem som gör en kompis ledsen eller om varför man blir ledsen tycker jag inte är en lösning på handlingar. Jag menar att samtalet inte behöver handla om att peka ut någon utan istället försöka få alla att ta del av varandras olikheter.
Simeonsdotters avhandling, barns olika sätt att hantera svårigheter
Simeonsdotter skriver i sin avhandling om barns olika sätt att erfara och hantera svårigheter vid samlingssituationer. Hon förklarar att vissa barn upplever samlingens/aktivitetens innehåll
22
som svår och känner sig oroliga över att göra fel. Detta kan härstamma från att pedagogens fokus ligger på hur aktiviteten ska utföras korrekt, samt att pedagogen instruerar barnen i hur de skulle utföra aktiviteten rätt (Simeonsdotter Svensson 2009, ss. 131-140). Barnen i
Simeonsdotters studie uttryckte sina svårigheter genom olika handlingar, som till exempel att gå ifrån (Simeonsdotter Svensson 2009, s. 208). Samspelet mellan pedagoger och barn skiljer sig i respektive handling eftersom de fokuserar på olika mål. Tim visade sin protest genom att sitta kvar och leka med sitt legobygge. När Magda gick och hämtade honom ville Tim sitta vid hennes knä vilket han inte fick. Det kan vara ett tecken från Tim att hantera sin oro inför samlingsstunden genom att söka trygghet och därmed dämpa oron genom att vilja sitta i Magdas knä, då han har haft en varaktig relation med henne. Enligt författarna (Broberg, Hagström & Broberg 2012, s. 45) skapas otrygghet när barnet inte kan lita på de vuxna då relation inte har varit varaktig en längre tid. Eftersom jag fyllde Magdas frånvarande kollegas plats, kanske Tim kände en otrygghet över att Katrin var borta denna dag och valde därför att klamra sig fast vid Magda som sin säkra hamn.
Simeonsdotters observationer visade att svårigheter i att förstå samlingens innehåll inte togs på allvar av lärarna. Vidare i observationerna medförde upplevelsen av att kunna
åstadkomma något som är bra och uppskattat blir problematisk för barnen (Simeonsdotter Svensson 2009, s. 238). Kan det vara så att Tim upplevde att han åstadkom något bra när han löste konstruktionsproblemet vid legobygget och ville ha bekräftelse för det men som Magda inte gav. Det kan vara så att Magda har för svåra aktiviteter under samlingen som gör att Tim hellre ville leka än att delta under samlingen. Jag sympatiserar med Simeonsdotter när hon skriver om att viljan finns bland lärarna i att hjälpa barnen ur svårigheterna, lika så tror jag att Magdas vilja är för Tim. Intentionen är att alla barnen ska klara aktiviteterna (Simeonsdotter Svensson 2009, s. 239) precis som jag också tror är sannolikt att Magda ville när hon hämtade Tim från sitt bygge till samlingen. Problemet som Simeonsdotter förklarar är att lärarna inte uppmärksammar vad det är barnen erfar som svårigheter. I Simeonsdotters
observationsmaterial framgår det att barnen upplevde att pedagogerna inte förstod deras svårigheter under aktiviteter. Pedagogen hade då inte heller bemött barnens svårigheter och förstod inte att det skapade ”…oro och ängslan av att inte duga, samt deras rädsla över att göra fel…” (Simeonsdotter Svensson 2009, s. 131). Pedagogernas agerande utgick inte ifrån barnens tänkande, utan pedagogerna var mer fokuserade på att barnen skulle klara av
uppgiften. Genom att uppmuntra att barnen kan och inte hjälpa dem med vad det svåra är visade det sig att barnen kände sig mindre delaktiga under aktiviteten (Simeonsdotter
23
jag upplevt mer krävande, att inte veta vad det är som gör det svårt. Jag har nog varit mer fokuserad på vad jag vill i vissa situationer. Det svåra är att jag utan att ha förstått det, har förväntat mig för mycket av barnen.
Nu kan jag förstå Magda att det kan ha varit samma frustration hon kände med Tim när hon förklarade för mig att; Det spelar ingen roll hur nära jag är. Han är alltid jobbig och jag vet inte varför. Den frustrationen hjälper inte Tim eller oss pedagoger i situationer då det blir svårt med mer krävande barn.
Det Simeonsdotter säger är att pedagogerna fokuserar mer på att alla barnen bör handla på ett sätt som anses som det rätta. När barnen inte kan ta till sig informationen som
pedagogen anses vara det enda och det rätta sätt, börjar barnet att söka efter andra vägar för att hitta ett rätt svar men som ändå blir fel i pedagogens ögon. Trots att intentionen från pedagogens sida är att alla barnen ska lyckas så tycker jag att vi pedagoger behöver förstå varför vissa barn lämnar samlingen eller varför vissa barn känner en oro. Återigen tycker jag att när vi pedagoger planerar en samling eller en aktivitet, behöver vi planera den så att alla barnen kan delta.
Min förståelse
Som Lotte Alsterdal skriver ”det är först efter en handling som det visar sig om det vi gjorde blev bra eller inte. Vi kan skaka av oss ett misslyckande, lämna det bakom oss och gå vidare, eller ta tag i och försöka lära oss av det som hände” (Alsterdal 2014, s. 54). Precis som Alsterdal skriver vill jag ta tag i det som jag har under många år gått runt och tänkt på när jag har mött barn som jag har upplevt som mer krävande i vissa situationer.
Läroplanen fastställer att ”Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd och stimulans ska få detta utformat utifrån sina egna behov och förutsättningar” (Skolverket 2018, s. 6). Alla barn har rätt att befinna sig i en miljö som stödjer dem i sin utveckling. Tim och många fler barn som vi kan uppleva som mer krävande är barn som vi behöver tänka ett steg längre med, att tänka utifrån deras perspektiv, att se omständigheterna och att se hur de hänger ihop med varandra. Edfelt skriver att ”Variationen är en rikedom. Barn måste, precis som vi alla, få vara precis som de är” (Edfelt 2019, s. 8). Med Edfelts förklaring tycker jag att vi behöver stötta alla barn utifrån deras unika personlighet. Vi behöver försöka skapa de bästa
24
förutsättningarna så att inget barn riskeras att stigmatiseras på grund av att vi pedagoger inte ger barnet det stödet eller hjälpen som situationen kräver. Edfelt förklarar barns olikheter som en tillgång och att förskolan är en plats för alla barn. De lär sig prata, socialisera och använda sina motoriska färdigheter olika snabbt. Det finns vissa barn som ställs inför svårigheter i förskolan även om tanken är att alla barn ska klara av olika situationer i sin vardag (Edfelt 2019, ss. 8-9). Edfelt använder sig av begreppet problemskapande beteende och förklarar att ”det är beteende som skapat problem för någon” (Edfelt 2019, s. 9) som till exempel för ett annat barn eller en pedagog. För att detta beteende inte ska utvecklas behöver pedagogen använda sig av sin kompetens i situationerna där barnet behöver pedagogens stöd. Detta är krävande för alla inblandande men för barnet med den problemskapande beteendet är handlingen ofta ett sätt att försöka lösa situationen (Edfelt 2019, s. 9). Jag ser två viktiga aspekter i det Edfelt betonar. Det ena är att han förklarar att barnen utvecklas inom olika områden, olika fort. Med det menas att vissa barn som Tim, som ännu inte har lärt sig lika mycket som de andra barnen inom något specifikt område, kan situationen för Tim upplevas som krävande vilket skapar ett beteende hos Tim som för någon annan blir svårt. När jag blickar tillbaka till dagen då jag var inne på Ankans avdelning kan det svåra eller ”problemet” som Edfelt benämner, skapats för Magda, vid samlingen och för Sara vid mellanmålet. Den andra aspekten, som hänger ihop med den första, är att det är pedagogen som behöver använda sig av sin kompetens för att Tim inte ska behöva utveckla detta beteende. Här behöver Magda förstå och tänka längre i situationer som kan upplevas krävande för Tim och stödja honom i situationer som upplevs krävande och som leder till problem för någon annan. Återigen behöver jag tänka till i möten där jag upplevt barn som mer krävande, att ta ett steg närmre och tänka utifrån deras perspektiv. Sätta mig in i situationen och se omständigheterna som hänger ihop. Det svåra som jag tidigare har känt i mina möten, är förmodligen den lösningsfokuserade handlingen av barnet. En handling som säkerligen skedde av Tim vid mellanmålet där han försökte lösa något som han hade svårt att lösa på egen hand och som då blev jobbigt för både Magda och Sara. I denna situation skulle Magda försöka förstå Tim varför han gör som han gör, istället för att bli arg på honom. Magda skulle behöva tänka steget före och se över omständigheterna om vad det är som gör det svårt för Tim och försöka stödja honom i det. Jag tror att Magda saknade kompetensen och fortfarande tänkte att det alltid är ”jobbig” med Tim och istället resulterade hennes handling med att Tim
stigmatiserades i gruppen genom att hans namn återigen uppmärksammades vid en negativ situation. Jag tror vi pedagoger behöver arbeta mer på ett relationellt sätt med barn för att bättre kunna förstå varför vi handlar som vi gör vid vissa situationer.
25
Det relationella
Författarna Jesper Juul och Helle Jensen skriver om relationskompetens hos förskollärare inom barnens sociala förmågor (Juul & Jensen 2003). Det relationella lyfter Juul och Jensen som en relevant förmåga vi behöver arbeta medvetet med för att bägge parterna utvecklar socialt och sunda förhållanden. De tar avstånd från den traditionella synen där den vuxne arbetar efter en lydnadskulltur och förtydligar att det inte handlar om att ta barnets eller den vuxnes parti utan att det är relationen mellan dem som står i fokus. Det författarna lyfter som en central del inom relationskompetens är ömsesidigheten och den likvärdiga processen. Förskollärare behöver förstå att barnen utvecklar sin sociala förmåga i förskolan medan pedagogerna utvecklar sin relationskompetens i samspel med barnen. För en hållbar
gemenskap och en fördelaktig relation som gynnar båda parterna behöver relationen byggas tillsammans (Juul & Jensen 2003, ss. 11-13). Vidare förklarar Juul och Jensen om att kvalitén i relationen mellan vuxna och barn ligger som ansvar hos den vuxne. De pekar på att barnet inte kan ta ansvaret men att det inte ska blandas ihop med barnens åsikter och önskemål om förändringar (Juul & Jensen 2003, s. 106). Det här anser jag är en viktig aspekt när jag tänker på läroplanens värdegrund som vilar på demokratiska grunder och att förskolan ska vara en plats där barnen ska få uttrycka sina åsikter.
I en samlingssituation för barn som behöver mer uppmärksamhet och som vi känner att vi inte räcker till för i vissa situationer skulle ett sätt vara att arbeta i mindre grupper där vi kan arbeta närmre barnen. Pedagogerna Hillevi Lenz Taguchi och Ann Åberg skriver om att de bröt sina gamla samlingstraditioner där det tidigare var de själva som stod för samlingens innehåll inför alla barn (Åberg & Lenz Taguchi 2005, s. 43). Istället delades barnen i mindre grupper och fyllde samlingens innehåll med arbeten som barnen arbetat med. Detta gjorde att pedagogerna kom närmre barnens tankar och intressen genom att lyssna på vad barnen hade att säga. Vidare förklarar författarna att barnens olikheter visades fram som en tillgång i samlingen (Åberg & Lenz Taguchi 2005, ss. 41-44). Jag tror att jag skulle kunna
uppmärksamma den enskilda individens behov och uttryck enklare om vi planerar samlingen med uppdelad barngrupp. Jag tror också som Lenz Taguchi och Åberg skriver att vi behövs reflektera vad syftet i en samling är (Åberg & Lenz Taguchi 2005, s. 42) och vad det är vi pedagoger vill förmedla till alla barn utan att riskera att något barn stigmatisera. Om vi pedagoger väljer att arbeta i mindre grupper vid planerade aktiviteter/rutiner så tror jag att vi enklare skulle kunna stödja alla barn. Det skulle ge oss bättre förutsättningar att
26
lösning för att få färre tillsägelser och risk för att något barn stigmatiseras.
Reflektion väcker nya tankar
Det är viktigt är att reflektera kring dessa möten med barnen där pedagogiska tankar väcks. Vi pedagoger måste hitta arbetssätt att uppmärksamma bakomliggande faktorer. Att reflektera och kartlägga är ett första steg men vi pedagoger måste också sedan implementera det i vårt praktiska arbete. Hur det implementeras i det praktiska arbetet behöver alla i arbetslaget vara eniga om. Ett enat förhållningsätt i hur vi möter mer krävande barn tror jag resulterar till att barnet förstår vad det är som förväntas av hen i vissa planerade situationer. Det skulle leda till mindre stigmatisering bland vissa barn och en möjlighet till att uppmärksamma faktorer till varför och vad det svåra är som jag har känt i mina tidigare möten med barn jag upplevt mer krävande. Situationen vid samlingen kan handla om flera saker utifrån mitt, Magdas och Tims perspektiv. Tim kan ha upplevt samlingarna som alldeles för svåra och visade det i sin
handling genom att ty sig till leken som Simeonsdotter förklarar i sin avhandling. Han blev säkert påverkad av förändringarna under dagen och kände av Katrins frånvaro under dagen. Precis som Magda är min intention med samlingen att alla barn ska delta för att
uppmärksamma alla barnen och att samlingen ingår i förskolans dagliga rutiner. Samtidigt behöver vi tänka på hur vi förbereder barnen mellan aktiviteterna och hur vi ser på barns egen lek. Är vi kollegor verkligen eniga över hur vi tänker med mer krävande barn vid vissa
situationer?Edfelt skriver om att pedagogerna behöver tänka på barnets förmågor som krävs för att barnen ska klara av att delta under samlingarna (Edfelt 2019, s. 163). Vi pedagoger behöver tänka på hur vi planerar en samling och för vem? Behöver alla barnen delta i en samling under dagar då verksamheten har omstrukturerats när jag vet att vissa barn redan upplever dagen som omständlig och krävande. Nej det tycker jag inte. Inte om det för barnet troligtvis kommer att innebära alldeles för höga krav under en dag som istället resulterar i ett beteende som gör det svårt för barnet och troligtvis för någon mer. Det är vid dessa situationer pedagogen behöver tänka steget längre och ta reda på det faktiska i det som sker runt om och försöka se helheten ur barnets tänkande. Det jag inte har förstått tidigare när jag har upplevt det svåra i möten med vissa barn, är att det egentligen är barnet som visar att de upplever en situation som svår och behöver hjälp. I framtiden behöver jag, i liknande möten, använda mig av min profession i mitt handlande och försöka att stödja barnet. Vi pedagogen behöver utmana våra tillvägagångsätt hur vi möter barnen i rutinerna. Vi pedagoger får inte heller
27
glömma att se våra rutiner som fortlöper under dagen som inlärningstillfällen där vi uppnår många mål från förskolans läroplan.
Återigen känner jag att ta sig tiden till att reflektera i arbetslaget skulle kunna vara en framgång till hur vi ser på situationer med barn som vi upplever mer krävande. Det skulle ge oss möjlighet till att våra tankar och upplevelser blir en början till vad ett vad kan beror på. Det kanske även får oss att arbeta mer med vår relation med vissa barn. Reflektion ger oss ingen direkt lösning i allt som känns svårt men det är en början till att börja förstå sina medmänniskor när vi utbyter tankar och idéer. Alla har vi olika kunskaper som vi kan utbyta med varandra och även här blir pedagogernas olikheter en tillgång. Filosoferna Eva Schwarz och Carl Cederberg skriver en artikel i Förskoletidningen om hur viktigt det är i sin
utveckling inom sin profession att ge sig tid till att reflektera (Schwarz & Cederberg 2013, s. 4). Jag önskade att jag och Magda tog oss tiden till att reflektera över denna dag och alla andra dagar då vi behöver samarbeta. Då kanske vi skulle ha mött Tim på ett annat sätt, ett sätt med färre tillsägelser. Då kanske jag skulle ha sagt det jag ville säga till Tim, hur duktig han var med att lösa konstruktionsproblemet när han satt och byggde. Jag och Magda skulle kanske tänka oss att ändra eller tänka om, kring våra strategier. Magda kanske skulle kunna då ha delat med sig av sina tankar och funderingar kring Tim och kanske talat om för mig att vi behöver tänka på att Tim kanske blir påverkad när det sker vissa förändringar. Reflektionen kanske skulle leda till att jag höll i samlingen istället för Magda och att hon istället skulle kunna ge mer stöd till Tim genom att till exempel vara nära och förbereda honom tidigare vid rutiner och aktivitets övergångarna. Både jag och Magda kanske skulle då ha känt oss mer trygga kollegor emellan och vetat att vi bägge är medvetna om hur vi ska förhålla oss och hur vi kan möta barn som Tim. Schwarz och Cederberg förklarar att det finns olika former av reflektion, att kunna reflektera själv över sina handlingar och att kunna ta sig tiden
tillsammans med sina kollegor och reflekterar över det som har hänt (Schwarz & Cederberg 2013, s. 3). Varken jag eller Magda tog oss tiden till att prata om hur vi ska strukturera denna dag. Utifrån mina egna erfarenheter kan dagar som denna ske rätt ofta inom förskolan då man behöver samarbeta med övriga kollegor. Därför blir det extra viktigt att kunna ta sig tiden att diskutera kring dagens rutiner/aktiviteter och vad det är som förväntas av varandra som kollegor. Det tror jag kan leda till bättre förutsättningar när det gäller att möta barn som Tim. Jag önskade att jag och Magda tog oss tiden till att reflektera över våra tankar kring Tim och vårt handlande under denna dag. Det tror jag skulle ha lett till en bättre förståelse i hur vi handlar när vi möter barn som Tim. Schwarz och Cederberg skriver också om att pedagoger i förskolan tvivlar på att ge sig tiden till att reflektera då pedagogerna upplever att sin frånvaro
