Examensarbete i Socialt arbete Malmö universitet
ATT SYNAS UTAN ATT HÖRAS
EN KVALITATIV STUDIE OM ÖPPENVÅRDENS
TILLÄMPNING AV BARNPERSPEKTIVET I
MALMÖ
SOFIE ANDERSSON
REBECCA GRANQVIST
TO BE SEEN WITHOUT BEING
HEARD
A QUALITATIVE STUDY OF SOCIAL
WORKERS USE OF A CHILD PERSPECTIVE IN
OUTPATIENT COMMUNITY COUNSELLING
SERVICES IN MALMÖ
SOFIE ANDERSSON
REBECCA GRANQVIST
Andersson, S & Granqvist, R. To be seen without being heard. A qualitative study of social workers use of a child perspective in outpatient community counselling services in Malmö. Degree project in Social work 15 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of Social Work, 2020. The overall aim of the thesis is to understand how a child´s perspective is applied by social workers in outpatient community counselling services in Malmö. In order to understand this, the following questions have been raised; How does the counselling services apply a child´s perspective in theirs meetings with children and parents?; How does the social workers apply a child´s perspective when the child is not physically in the room?; How do social workers experience that the enacting into Swedish law of Convention on the Rights of the Child will affect their work?
To answer the questions, a qualitative method was used focusing on
semi-structured interviews. These interviews were conducted with six social workers at the social service in Malmö. The analysis of the material was done through coding and thematization which could then be linked to the current state of knowledge and the chosen theories. The result showed that social workers already have a clear children's perspective in the treatment work but there were difficulties in applying it in certain situations. The result also showed that the Conventions on the Rights of the Child, as a law, according to the respondents, will not affect their work. In conclusion, we found, after interviewing the social workers, that the social workers made extensive efforts in applying a child’s perspective in outpatient community counselling setting.
Keywords: child's perspective, children, conversation, participation, social worker,
FÖRORD
Vi vill tacka våra intervjupersoner så hjärtligt för deras deltagande samt
engagemang till vår uppsats. Vi vill även tacka vår handledare Michael Lynch för stöttande handledning och god vägledning under arbetets gång.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. BAKGRUND 5 1.1 Problemformulering 6 1.2 Syfte 7 1.3 Frågeställning 7 1.4 Begreppsförklaring 8 2. KUNSKAPSLÄGE 9 2.1 Barnets bästa 9 2.2 Barnets perspektiv 11 2.3 Barns rätt till delaktighet 11 2.4 Barns förmåga att berätta 13 2.5 Relationen mellan barn och socialarbetare 14
3. TEORI 15
3.1 Barndomssociologi 15 3.2 Handlingsutrymme 16
3.3 KASAM 17 3.4 Sammanfattande diskussion om teori 18
4. METOD 19
4.1 Kvalitativ metod 19 4.2 Urval och tillvägagångssätt 19
4.3 Analysmetod 20 4.4 Förförståelse 20 4.5 Arbetsfördelning 22 4.6 Etiska övervägande 22 4.7 Referenshantering 23 4.8 Avgränsning av insamlat material 23
5. RESULTAT OCH ANALYS 24
5.1 Samtalet anpassning 24 5.1.1 Samtal med barn 24 5.1.2 Samtal med föräldrar 26 5.2 Hjälpmedel i den praktiska tillämpningen 27
5.3. Komplikationer vid föräldrars inverkan 30 5.3.1 Barn i beroendeställning till vuxna 30 5.3.2 Barn som hamnar mellan barns konflikter 32
5.4 Arbetets flexibilitet 33 5.4.1 Personlig fallenhet 33 5.4.2 Socialarbetarens möjlighet till anpassning 34
5.5 Tillämpning av barnkonventionen 36
6. AVSLUTANDE DISKUSSION 38
6.1 Resultatets relevans för socialt arbete 38
6.2 Ytterligare forskningsmöjligheter 41
REFERENSLISTA 43
1. BAKGRUND
Det skiljer sig radikalt gällande den existerande synen på barn jämfört med tidigt 1900-tal. Under den tiden var vuxenperspektivet centralt och ett tydligt
barnperspektiv fanns inte. Strikt disciplin var ett vanligt inslag i barnuppfostran där kroppslig bestraffning ansågs vara den ansvarsfulla reaktionen på barns dåliga uppförande. Efter andra världskriget förändrades den allmänna synen på
interaktionen mellan barn och vuxna. De främsta faktorerna till denna förändring var sociala och kulturella, bland annat nya tankar om filosofi och psykologi samt utbildning. Det växte fram ett nytt ideal som gick ut på att människor skulle bygga upp en ömsesidig relation och engagera sig empatiskt med barn. Barnen ansågs vara en minoritetsgrupp som behövde humaniseras. Barnperspektivets framväxt grundar sig inte enbart i att de behövde skydd eller för att de ansågs vara en minoritetsgrupp som behövde få sin röst hörd (Pramling Samuelsson, Sommer & Hundeide 2011).
Det anmärkningsvärda är det starka individualiseringsperspektivet på barn som har blivit en bestående trend på senare tid i Skandinavien, som en del av den västerländska kulturen. När värderingar och metoder i den moderna skandinaviska föräldraskapet har studerats har föräldrar bekräftat att de förväntar sig att barnen ska utveckla ett oberoende samt att de ges möjlighet att både bli ”sedda” och ”hörda” mycket tidigt i livet. Individualiseringen gav även en förståelse av barn som medborgare och jämlikar. Detta synsätt har inneburit att barn har hamnat i fokus i den mening att deras känslor, tankar, uppfattningar och åsikter tillmäts intresse. FN:s Deklaration om barns rättigheter har gett barn medborgarstatus i samhället och därav är barnperspektivet en aspekt av barnets stärkta demokratiska ställning. Barnets tankar och åsikter spelar roll och deras intressen måste skyddas. (Pramling Samuelsson, Sommer & Hundeide 2011).
Barnkonventionen utgör grunden för ett globalt barnperspektiv idag. I samband med implementeringen av barnkonventionen blev det tydligt att det fanns ett behov av att betrakta barn som sociala aktörer som har varierande förutsättningar för att utvecklas (Larsson-Swärd 2009). Dessa förutsättningar kan bero på olika typer av social utsatthet, barns kön, ålder, etnicitet b.la. Därför har det blivit nödvändigt att utgå från ett barnperspektiv för att kunna lyfta fram hur barn hanterar sin verklighet och om de utifrån sina erfarenheter och uppfattningar har specifika behov. Barnkonventionens principer finns även stadgade i
Socialtjänstlagen (Lindholm 2014).
Socialtjänsten är den myndighet i Sverige som har ansvaret att verka för att barn i varenda kommun ska växa upp under trygga levnadsvillkor, vilket är reglerat i Socialtjänstlagen (2001:453). För att kunna uppnå dessa villkor kan barn och unga samt föräldrar erbjudas frivilliga insatser. Dessa frivilliga insatser regleras i socialtjänstens Öppenvård där familjer erbjuds stöd och hjälp utifrån individuellt behov (Malmö Stad 1, 2019). I kontakt med familjer ska ett helhetsperspektiv vara i fokus med ett tydligt barnperspektiv (Pramling Samuelsson, Sommer &
Hundeide 2011)
Tidigare forskning visar att dessa förhållningssätt med att upprätthålla barns rättigheter inte har uppfyllts som de bör gjort (Lindholm 2014). År 2015 riktades det kritik mot Sverige från FN kommittén att barnkonventionen, som stödjer barns
rättigheter, bör vara en lag i svensk lagstiftning. Detta utifrån att det är oacceptabelt hur barns rättigheter tillgodoses (UNICEF 1).
Den 1 januari 2020 införlivas barnkonventionen i svensk lagstiftning, vilket innebär att barns rättigheter stärks juridiskt. Det finns även bestämmelser att barnkonventionen ska överföras till relevanta lagar som ska anpassas efter konventionens ändamål (UNICEF 2). Barnkonventionen består av 54 artiklar där grundtanken är att barns grundläggande behov ska tillgodoses. I barnkonventionen finns grundprinciper som syftar till att barnets bästa ska sättas främst i alla de åtgärder som rör det individuella barnet (Larsson-Swärd 2009). Några av grundprinciperna är:
Artikel 2, icke diskriminering, innebär att barn inte får diskrimineras på grund av deras etnicitet, kön, hudfärg, handikapp, egendom etc. (Larsson-Swärd 2009). De får dessutom inte diskrimineras i förhållande till andra barn eller vuxna. Barn ska behandlas lika, dock tillåter denna artikel positiv särbehandling gällande barn då det kan ses som diskriminerande att behandla alla barn identiskt lika (Lindholm 2014).
Artikel 3, Barnets bästa, står för att barnets bästa ska komma främst i rummet vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om det är av privata eller offentliga
välfärdsinstitutioner, myndigheter eller domstolar (Larsson-Swärd 2009). Denna artikel är en etisk och moralisk värdegrundsregel i barnkonventionen. Den ses även som den mest omdebatterade rättigheten där barnets bästa inte anges i en specifik situation, utan detta får avgöras genom vägledning i resterande artiklar (Lindholm 2014).
Artikel 12, rätten att bli hörd, där barn ska försäkras att komma till stånd för att uttrycka sina egna åsikter fritt i de frågor som rör en, barnets åsikter ska tillmätas i förhållande till ålder och mognad (Larsson-Swärd 2009). Denna artikel uttrycks som konventionens demokratiartikel, där barns rätt till medbestämmande förstärks. Barns åsikter ska ges samma tyngd som vuxnas, vilket kräver en individuell bedömning för det enskilda barnet där anpassningar får tas för att garantera barnets deltagande (Lindholm 2014).
Artikel 4, prioritering och ansvar, som lyfter socialtjänstens ansvar och skyldighet, där barns rättigheter ska prioriteras, säkerställas och skyddas i alla aspekter av socialtjänstens arbete (Swärd 2016).
1.2 Problemformulering
Trots att ett utvecklande arbete skett inom socialtjänsten, för att förbättra kontakten med barn med hjälp av olika arbetsmetoder och hjälpmedel, visar forskning att barns åsikter och känslor inte når fram tillräckligt. Barns
livssituation framställs ofta av föräldrarna vilket socialarbetare i stor utsträckning tar hänsyn till istället för barnets (Cederborg 2014). Föräldrar till de barn som befinner sig i utsatta familjer är sannolikt inte benägna till att förstå barnets behov och livssituation, vilket gör att föräldrarna inte kan tala för vad barnets egna upplevelser och erfarenheter av hur sin egen situation upplevs (Cederborg 2014). Barnombudsmannen (2019) pekar på att utvecklingen går långsamt fram trots att socialtjänsten är medveten om att stärka barns rätt om delaktighet
för att stärka barns delaktighet, bland annat kunskapsstöd för att hålla ett samtal med barn (Barnombudsmannen, 2019).
Det har även förekommit brister i svensk lagstiftning i frågor som rör barns rätt att komma till tals. I ärenden där barn fått komma till tals och göra sin röst hörd har det ändå förekommit att tillräcklig hänsyn inte tagits till barnets bästa och i värsta fall har det lett till att barnet blivit kränkt (UNICEF 3).
År 2015 noterade FN:s barnrättskommitté att barns rättigheter att få sin röst hörd är otillräckligt genomförd i praktiken (Barnombudsmannen 2, 2015) Därav krävde Barnombudsmannen en skrivelse till Socialtjänstkommittén där krav sattes på att ändra Socialtjänstlagen där mer konkreta hänvisningar till ett barnperspektiv, genom barnkonventionen, kom till uttryck och synliggjordes mer (Andersson & Hollander 1996).
Det har konstaterats i diverse undersökningar att det fortfarande finns en brist på barnperspektiv i barnärenden inom socialtjänsten. Vår problemformulering leder därför till att rikta fokus på att förstå och få mer kunskap om hur Öppenvården enhet barn och familj tillämpar ett barnperspektiv i sitt behandlingsarbete. På Öppenvården bedrivs både ett förebyggande och behandlande arbete. Det förebyggande arbetet som insats är biståndslös och av stödjande karaktär. Behandlingsarbetet på Öppenvården är en biståndsinsats som beslutas av
handläggande socialsekreterare på utredningsenheten. Inom detta område arbetar behandlingsgruppen som kallas familjebehandlare (Malmö Stad 1, 2019). Den så kallade familjebehandlingen riktar sig till barn och unga i åldern 0–18 år samt deras föräldrar. Det är alltid två familjebehandlare som tilldelas ett ärende utifrån utrymme och klientens behov. Behandlingen utformas även utifrån den förändring som familjen behöver. Mycket av arbetet fokuserar på att förbättra relationer inom familjen, få en fungerande skolgång för barnen och förbättra föräldraförmågan (Andersson 1991). Familjebehandlarna kan även utbilda sig till barngruppsledare och hålla i barngrupper (Malmö Stad 1, 2019).
Eftersom att Öppenvården är den frivilliga insatsen inom socialtjänsten, där socialarbetare arbetar behandlande i direktkontakt med både barn och föräldrar i familjen, bygger de upp en långvarig relation med familjen. Behandlingen för hela familjen anpassas dels utifrån de behov som tillkännagetts under deras utredning på socialtjänsten samt efter deras eventuella önskemål om stöd och råd i olika situationer som rör familjen (Malmö Stad 1, 2019). Öppenvården fyller en viktig funktion i samhället i relation till familjer, då det är en frivillig insats som erbjuds innan eventuella tvångsåtgärder kan bli aktuella (Cederborg 2014).
1.2 Syfte
Syftet med denna uppsats är att vi vill undersöka hur socialarbetarna på
Öppenvården, inom socialtjänsten, tillämpar ett barnperspektiv i deras ärenden som på olika sätt rör barnet, oberoende om barnet är i rummet eller inte.
1.3 Frågeställningar
Hur tillämpar Öppenvården ett barnperspektiv i deras möte med barn och föräldrar?
Hur tillämpar Öppenvården ett barnperspektiv när barnet inte är fysiskt i rummet?
Hur upplever socialarbetarna att barnkonventionen som lag kommer att påverka deras arbete?
1.4 Begreppsförklaring
1.4.1 Barn
Barn definieras som varje människa under 18 år enligt barnkonventionen (Swärd 2016).
1.4.2 Barnperspektiv
Ett barnperspektiv skapas av vuxna som eftersträvar förståelse av barns
uppfattningar, handlingar och erfarenheter. Varje barn har en egen uppfattning om sin livssituation, vilket även inkluderar att barnet ska komma till tals.
Barnperspektivet grundar sig i artikel 12 i barnkonventionen där barns rätt till delaktighet och få komma till tals framgår (Winerdal 2014).
1.4.3 Barnrättsperspektiv
Att använda sig av ett barnrättsperspektiv i det sociala arbetet handlar om att göra bedömningar av barnets bästa utifrån forskning, evidens och beprövad erfarenhet utifrån barnperspektivet (Swärd 2016).
1.4.4 Barnets perspektiv
Barns perspektiv handlar om deras egna uppfattningar, erfarenheter samt förståelse för sin livsvärld. Genom att vuxna sedan försöker tolka detta genom barns uttalanden och handlingar skapas ett barnperspektiv (Pramling Samuelsson, Sommer & Hundeide 2011).
1.4.5 Socialarbetare
Socialarbetare som benämns i uppsatsen baseras på de som arbetar inom Öppenvården på socialtjänsten.
1.4.6 Barnombudsmannen (BO)
Det är en statlig myndighet vars uppdrag är att företräda barns rättigheter utifrån barnkonventionen. BO bevakar hur barnkonventionen efterlevs bland Sveriges myndigheter, kommuner, landsting och regioner. Uppmärksammas brister kan BO föreslå lagförändringar (Lindholm 2014).
2. KUNSKAPSLÄGE
Forskning gällande hur barnperspektivet tillämpas av socialarbetare på socialtjänstens Öppenvård är inte särskilt dokumenterad. Detta gäller både i Malmö stad samt i övriga kommuner i Sverige. Sökningen efter vetenskapliga artiklar har därför endast visat några enstaka resultat. För att hitta relevant
information och tidigare forskning för vår frågeställning använde vi oss av Malmö Universitets sökmotor Libsearch. Där sökte vi på nyckelord som: barnperspektiv, öppenvården, socialtjänsten, barnkonventionen, childrens perspective, childrens rights, barns förmåga att komma till tals, barns delaktighet, childrens
participations, behandlare, socialsekreterare, social services, terapeut, therapist. Eftersom vi vill undersöka socialtjänsten i Malmö har nationell information varit övergripande i vår forskningsprocess, då både svensk litteratur, rapporter och hemsidor har använts.
Eftersom att det har funnits svårigheter med att hitta vetenskapliga artiklar, om specifikt Öppenvården och barnperspektivet, består vår tidigare forskning mycket av litteratursökning där många av författarna är forskare och professorer inom ämnet. Kunskapsläget innehåller därför olika förväntningar gällande hur barnperspektivet ska tillämpas av behandlare på Öppenvården både utifrån forskning, lagar och förhållningssätt. I detta avsnitt fördjupas barnperspektivet som begrepp genom en beskrivning av barnets bästa, barnets perspektiv, barns rätt till delaktighet, barns förmåga att berätta och relationen mellan barn och
socialarbetare. Dessa rubriker sammanfattar barnets rättigheter i möten med socialarbetare på Öppenvården.
2.1 Barnets bästa
En viktig princip i barnkonventionen är barnets bästa, som anses numera vara standard vid beslutsfattande som rör barn. Begreppet barnet bästa är inte entydigt, utan en rättslig målsättning som ska vara vägledande och få sitt innehåll i relation till varje barns unika situation. Detta innebär att alla beslut som rör barn på bästa sätt ska tillgodose deras olika behov och intressen. Begreppets innebörd förändras även i samband med att värderingar i samhället förändras och ny kunskap träder fram (Socialstyrelsen 2012).
Barnombudsmannen har fastställt en prövning av barnets bästa i två steg. I det första steget ska en utredning ske om vad som är barnets bästa i den aktuella frågan och i det andra steget ska en bedömning göras för hur tungt barnets bästa ska väga. I det fall där barnets bästa prioriteras lägre än andra intressen måste beslutsfattaren motivera varför denna prioritering har gjorts samt vilka kompenserande åtgärder som satts in på kort och lång sikt (Lindholm 2014). När barnets bästa ska bestämmas kan olika aspekter vägas in, som exempelvis barnets kön, ålder, religion, kulturell identitet, nationellt ursprung, personlighet, sexuell läggning och könsidentitet, mognad och eventuell funktionsnedsättning. I en konkret situation är det alltså upp till den enskilde beslutsfattaren att bedöma vad som är barnets bästa. Det finns vägledning i svensk rätt hur en bedömning av barnets bästa kan definieras utifrån erfarenhet, forskning i kombination med att låta barnet göra sin röst hörd (Singer 2016).
Socialtjänsten har en skyldighet att beakta barnets bästa där beslut och insatser ska analyseras utifrån hur de påverkar barnet. Barnkonsekvensanalyser är ett medel för att kunna omvandla barnkonventionen i praktiken och för att säkerställa att det i alla beslutsprocesser finns ett barnperspektiv. Att utföra barnkonsekvensanalyser innebär att utifrån aktuell forskning, bedöma vad konsekvenserna blir för antingen det enskilda barnet, barn i grupp eller barn i allmänhet vid ett specifikt beslut eller åtgärd. Det som ska bedömas i analysen är hur det beslut som socialtjänsten kommer att fatta gällande en vuxen, kan komma att påverka det berörda barnets rättigheter (Munier et al, 2017). Utifrån barns rättigheter kan man se på vilket sätt barn påverkas. Ett exempel på det är hur barnets rätt till deltagande påverkas av ett beslut, positivt eller negativt. Det ger en överskådlig bild av situationen vilket ger ett underlag för motivering till beslut. När barnkonsekvensanalyser utförs är det viktigt att socialarbetaren har i åtanke att barn har olika förutsättningar och behov, att det kan finnas motsättningar mellan olika barns intressen och att det kan finnas intressekonflikter mellan vuxnas behov. Det är även viktigt att fundera över både föräldrarnas och barnets åsikter. Modellen kan även användas inför beslut inom socialtjänsten som indirekt påverkar barn. I ärenden som i första hand berör föräldrar är barnets bästa inte styrande för beslutet, dock måste ett
beaktande av barnets bästa dokumenteras (Munier et al, 2017).
Avgörande för vad som är barnets bästa kan vara oerhört flexibelt, beroende på vilken situation det är i. Det gör det därför möjligt att anpassa barnets individuella behov, vilket öppnar upp för att kunna påverka och få igenom barns önskningar. Barnets bästa kan uppfattas på olika sätt och innebörden av barnets bästa
förändras över tid (Lindholm 2014).
Barnrättsexperten John Eekelaar anser att barnets bästa fastställs genom ett subjektivt och objektivt perspektiv, som kompletterar varandra. Den objektiva metoden nyttjas vid avgörande av vad som är barnets bästa som en nödvändighet för att skydda barnets eget intresse, speciellt i situationer där barnet inte är delaktig vid beslut. När man använder den objektiva metoden utförs en kartläggning av de konsekvenser som kan uppstå av vissa omständigheter. Ett beslut fattas då efter den konsekvens som bedöms vara det bästa.
Bedömningen av barnets bästa, utifrån den objektiva metoden, grundar sig ofta i föreställningar som beslutsfattaren kan ha om vilka förhållanden som kan antas vara till barnets bästa. Föreställningarna kan komma från professionella samt utomstående expertis, men är ofta beslutsfattarens egna övertygelser. Eekelaar menar då att det kan påverka tillförlitligheten och vara svår att fastställa. Risken för generalisering av barns välbefinnande finns som i sin tur kan komma till skada för barnet. Den största skada som den objektiva metoden kan orsaka är att en bedömning används som medel för att gynna andras intresse på bekostnad av barnets intresse (Singer 2016).
Eftersom Eekelaar ser risker med att använda den objektiva metoden förespråkar han den subjektiva som en kompletterande metod, även kallat dynamic self-determinism. Ett barn har rätt att göra sin röst hörd och barnets vilja ska vara av betydelse i de vuxnas beslutsfattande utifrån barnets kompetens, mognad och ålder. Om ett barns kompetens anses vara tillräckligt hög bör barnets uppfattning vara avgörande, så länge det inte utgör en risk för barnets hälsa, liv och fysiska eller psykiska välbefinnande. Han menar på att när utfallet av ett beslut,
åtminstone i viss grad, bestäms utifrån barnets påverkan är det till barnets bästa. Att metoden är dynamisk grundar sig i att vad som är ett barns bästa kan förändras
under uppväxten, vilket kan leda till att olika beslut kan komma att behöva omprövas (Singer 2016).
2.2 Barnets perspektiv
En beskrivning av barnets perspektiv är vad de hör, uppfattar, känner och vad som är deras egna verklighet. Med denna beskrivning menas det inte att barns och vuxnas perspektiv är så olika. Dock finns det skillnader i ett barns och en vuxens livsvärld (Andersson & Rasmusson 2014).
Barnet framstår som aktör i förhållande till barnets perspektiv. Beroende på hur barnets påverkan och inflytande på vuxna kan förstås, är det lätt hänt att barnet hamnar i skymundan och anses vara passiv i samspel med vuxna, istället för att ses som en egen aktör. Liksom vuxna är barn kompetenta aktörer som är i beroendeställning till vuxna, därför ska barn förstås utifrån sina individuella behov och drivkrafter för att kunna utvecklas och läras (Bergnehr 2019). Barns förståelse av deras livssituation påverkas av hur deras uppfattningar beskrivs i förhållande till andra personers uttalanden. Likaså påverkas vuxnas förståelse av barns upplevelser. Studier har visat att i många fall har barn och deras berättelser i första hand hämtats från deras föräldrar samt professionella. Detta innebär ett uteslutande av barns berättelser. Om man vill förstå ett barns beteende, livssituation, behov och utveckling ska kartläggning ske utifrån barnets
perspektiv. Om barnet begränsas till att redogöra sin livssituation inför andra blir förståelsen för det individuella barnets behov inskränkt (Hultman, m.fl 2014). Ett synliggörande av barnets livssituation påverkas hur barnets upplevelser återberättas och beskrivs. Hur socialarbetare synliggör perspektivet på det individuella barnets behov påverkar i slutändan det sociala arbetet eftersom det ligger till grund för en bedömning för hur det unika barnet ska bemötas och förstås (Cederborg & Hultman 2014) Trots att tidigare studier har visat på att barn får göra sin röst hörd i en allt högre utsträckning än förr, framkommer det genom nyligen gjorda studier att barns upplevelser är inte tillräckligt representerade i de fall där socialarbetare formulerar sin bedömning av barnets livssituation (Hultman m.fl. 2014).
2.3 Barns rätt till delaktighet
Delaktighet innebär att ta del av eller dela med sig. Inom det sociala arbetet ska fokus ligga på att engagera barn så att de aktivt deltar i frågor som rör dem. Om ett barn får vara delaktig och närvarande öppnas möjligheter upp till att barnet känner att den har hörts och fått vara med och bidra (Bell 2011). För att barn ska kunna vara delaktiga i ärenden som rör de själva, ska de få konkreta möjligheter till att kunna vara delaktiga och komma till tals (Andersson & Hollander 1996). Barns delaktighet baseras på etiska ställningstagande där barn får rätt till att uttrycka sig fritt i olika sammanhang. Barns del av sammanhang är värdefull utifrån deras sätt att tänka och förstå. För att vuxna ska kunna möjliggöra barns delaktighet krävs det att de har en förmåga att ta in barns perspektiv. Detta förutsätter i sin tur att vuxna tillåter barn att förstå och får möjlighet till att uttrycka sin egen livsvärld. Barns åsikter och tankar kan lyftas fram av vuxna, vilket kräver att barns röst tas på allvar för att de ska kunna påverka sin egen situation (Pramling Samuelsson & Sheridan 2013).
I socialt arbete, där man arbetar mycket för att låta barn vara delaktiga och komma till tals, visar det sig att det trots allt inte är helt oproblematiskt att fånga
upp barns röst. Desto äldre barnet blir desto lättare är det för de att göra sig hörda, då de oftast blir mer medvetna. Dock kan det yngre barnet uttrycka sig och göra sig hörd på ett annat sätt än verbalt, exempelvis genom att fysiskt signalera känslor (Aronsson 2009). Barn som är tysta eller inte vill göra sig hörd kan ofta förklaras med hjälp av deras egna teorier. Forskning visar på att de som har ett barns förtroende, har ofta högre chans till att sätta sig in i barnets tankar och känslor, vilket tyder på hur viktig relationen med barn är, för att de ska kunna våga göra sig hörd (Aronsson 2009).
Solveig Hägglund (2009) beskriver hur barns tillvaro och deras rätt till delaktighet ligger i linje med barnkonventionens olika artiklar. Barns individuella
livssituation har en tendens till att tolkas av professionella tjänstemän och politiker, vilket innebär att barns delaktighet försummas (Hägglund 2009). Sociologen Qvortrup drar paralleller mellan barns och vuxnas rättigheter och menar att barns rättigheter inte prioriteras som vuxnas i liknande situation. I dessa fall uppstår ett grundläggande problem där social status, makt och lika värde ligger till grund (Hägglund 2009). Barn ingår i mänskliga rättigheter, vilket byggs på en relation mellan stat och medborgare. I vissa fall räknas barn som en del av familjen och har därför ingen likvärdig position i samhället som en medborgare. I detta citat framtaget av Qvortrup (2008) konstaterar han att barn kan vara osynliga i bestämmelser om rättigheter:
”Barndom förblir en plats där rättigheter och förmåga till att göra anspråk saknas … det kan mycket väl vara en empirisk verklighet att barn har tillgång till de mest relevanta resurserna tillsammans med andra grupper, med deras osäkra situation belyses att det faktum att deras tillgång till välfärdsåtgärder inte garanteras av lagen…” (Qvortrup, 2008 s. 218)
Barns berättelser kan filtreras genom en vuxens förståelse för att sedan skapa en uppfattning och ett perspektiv som får tolkningsföreträde i vad barnet säger. Barn kan gärna anpassa sig till hur vuxna tänker och agerar och sedan ändra sin
berättelse för att överensstämma med vuxnas uppfattning. Detta för att få en strävan efter lika värde (Winerdal 2014). Elisabeth Young-Bruehl (2012) använder sig av ett begrepp kallat Childism, som är i enlighet med fördomar om barn som grupp. Childism används för att visa en uppfattning om barn som utgår från vuxnas auktoritet och är underordnad den typ av makt. Detta kan leda till att barn inte får den deltagarstatus som vuxna får i möten. Elisabeth Young-Bruehl menar även att Childism särskiljer statusen mellan vuxna och barn genom att skapa ett “vi” och “dem”. Childism kan därför förklara varför barn i vissa fall inte görs delaktiga (Winerdal 2014).
En aspekt av barns rätt till deltagande hänvisar till både rättigheter och friheter, det vill säga rätten till integritet och yttrandefrihet. En annan aspekt anses
delaktighet som en oberoende rättighet, det vill säga det som uttrycks i artikel 12 i barnkonventionen, som syftar till barns möjlighet att höras i alla rättsliga och administrativa ärenden som på något sätt berör dem. Det finns olika modeller för en implementering av hur barns deltagande har utvecklats. En av de tidiga modellerna är Harts deltagarstege. Där klassificerades åtta nivåer av deltagande i tre olika grader, där den lägsta raden är icke-deltagande följt av mellanstadiet som står för delade beslut med barn samt den högsta graden som står delade beslut med vuxna. Implementeringen av barns deltagande argumenterades för att inte vara beroende av vuxna, utan att varje individuellt barn ska få möjligheten till att kunna välja den höga graden av deltagande som passar ihop med det individuella
barnets kapacitet av deltagande, exempelvis ålder och mognad. Ett deltagande innebär således inte att barn har rätt till att fatta beslut, utan det betyder snarare att de blir lyssnad på och blir tagen på allvar med respekt (Kosher & Ben-Arieh 2019).
2.4 Barns förmåga att berätta
Barn har rätt till att fritt få uttrycka sina åsikter. Dessa åsikter ska beaktas i
förhållande till barnets mognad och ålder, vilket innebär att det inte finns en gräns på vilken ålder barnet har för att få komma till tals och bli lyssnad på. Något som är viktigt för barnet är att miljön är trygg och att de metoder och hjälpmedel som används för att arbeta med barnet är anpassade efter det individuella barnets förutsättningar (Munier et ala 2017). Det finns olika sätt att begripliggöra ett barns mognad i förhållande till vuxna. Istället för att konstruera föreställningen att barn och vuxna är olika, ska betoningen ligga på likheter. Både barn och vuxna är kompetenta och har olika förmågor, samtidigt som att de båda är ständigt under utveckling och lärande (Bergnehr 2019).
När barn samtalar med vuxna utgörs en risk för den vuxna att få sina hypoteser bekräftade, istället för att höra barnets egna åsikter. Detta för att barnet ofta vill leva upp till vuxnas förväntningar på dem, istället för att berätta sina egna
erfarenheter och upplevelser. Faktorer som kan påverka barns förmåga att berätta kan vara att barnet bär runt på känslor som pålitlighet, ängslan och omtanke om människor omkring sig (Nilsson & Björkman 2015).
Beroende på hur barn uttrycker sina åsikter beror till viss del på deras kognitiva och kommunikativa förmåga för att kunna uttrycka sin åsikt och bearbeta
information. Under barns utveckling blir de allt mer kapabla till att kunna återge sina upplevelser till en större tidsram samt att de blir mer kompetenta när de får möjligheten till att själv resonera kring saker och ting, exempelvis deras livsvärld (Nilsson & Björkman 2015).
I varje ärende som rör barn måste det enskilda barnets förmåga bedömas där en förståelse skapas om vad barnet vill uttrycka sig om. Vid dessa situationer läggs ett stort ansvar på socialarbetarna som har en förmåga att anpassa bemötandet av barnet och informationen som ska delges till barnet, utifrån behov och förmåga. Ett barns mognad handlar om att försöka förstå och bedöma olika konsekvenser den aktuella frågan bidrar till. Ett barn som är vid en yngre ålder behöver troligtvis mer anvisningar än barn som är äldre. Därför är det av stor vikt att ta hänsyn till alla barns individuella skillnader i deras förmågor vid samma ålder och hur deras varierande reaktioner är i olika situationer. Barn strävar efter en trygghet i sina relationer, vilket innebär att de har en förmåga att utveckla en följsamhet med de vuxna de pratar med. Därför ska situationen och informationen anpassas utifrån det individuella barnet faktiskt har möjlighet till att vara med och
bestämma om (Munier et al, 2017).
Barns deltagande ökar deras självkänsla som dessutom är förknippat med en känsla av kontroll, som i sin tur spelar en stor och viktig roll i läkning. Genom att låta barn göra sin röst hörd främjar även en effektivitet hos socialarbetarnas behandlande arbete som gör att de blir mer mottagliga för barns förväntningar och önskemål (Kosher & Ben-Arieh 2019).
2.5 Relationen mellan barn och socialarbetare
Relationsskapandet är en viktig komponent i det sociala arbetet med barn. För att få barnet att öppna upp sig och göra sin röst hörd har det stor betydelse för hur socialarbetaren formulerar sig och väljer att kommunicera med ett barn. Hur socialarbetaren formulerar sig får därmed konsekvenser för hur man förstår barnets livssituation och behov av stöd. Är socialarbetaren helt okänd för barnet kan det vara känsligt att prata om privata ämnen i en främmande miljö. En bra relation mellan socialarbetare och barn har visat sig ge mer information från barnet, när de ska återge sitt perspektiv på erfarenheter Cederborg 2014).
Socialarbetaren bör även förmedla att det är barnet som vet mest om sin situation och det är viktigt att deras perspektiv kommer fram, vilket kan få barn att vilja berätta om känsliga upplevelser. Hur socialarbetaren använder språket är även viktigt i förhållande till barnets ålder samt eventuell funktionsnedsättning. Är barnet vid en yngre ålder eller har en funktionsnedsättning är det viktigt att socialarbetaren håller sig kort med konkreta frågor för att öka tydligheten för barnet. Socialarbetaren ska inte upprepa ledande och suggestiva frågor som kan påverka berättelsen, eftersom det kan få barnet att tro att deras tidigare berättelse var fel och ändrar sig efter det. Även om öppna frågor kan få barn att ge relevant och viktig information kan framförallt yngre barn behöva någon form av styrning via hjälpfrågor. När det gäller barns delaktighet finns det en stor risk att
socialarbetaren tar en skyddande ställning, där de anser att barnet inte är tillräckligt moget eller kompetent nog till att delta och bör därför skyddas från deltagande, då de befinner sig i en utsatt situation (Cederborg 2014).
En del forskare har kommit fram till att barn möjligtvis inte kan uttrycka sina åsikter, när de befinner sig i ett känslomässigt tillstånd. Socialarbetare kan förhindra barns delaktighet om de är rädda för att tynga barnen med att prata om sina svåra upplevelser. Barns delaktighet har en inverkan på hur socialarbetare agerar i deras arbete, som både kan möjliggöra och begränsa arbetet (Kosher & Ben-Arieh 2019).
3. TEORI
I denna del presenteras teorin barndomssociologi som bygger på flera teorier med olika inriktningar, varav Qvortrups (2002) är den som presenteras i uppsatsen. Vidare presenteras även teorierna Handlingsutrymme och KASAM. Dessa tre teorier är valda utifrån gemensam ståndpunkt som kan kopplas vidare till framväxten av barnperspektivet samt sin nuvarande ställning.
3.1 Barndomssociologi
Förr i tiden har både moraliska, sociala och politiska teoretiker framställt en bild av barn som är likvärdig deras visioner i det sociala livet, exempelvis att barn inte har rätt till att uttrycka sig. Samtidigt har de har haft olika spekulationer kring hur barn i vuxen ålder kommer att synliggöras. Trots ett engagemang för barnets bästa och ett nyare engagemang för ämnet barndom, förblir den grundläggande
föreställningen av barndom diffus (Jenks 2005). Som Jean Jacques Rousseau sa i förordet till boken ”Émelie” 1762:
”Vi vet ingenting om barndomen: om med våra felaktiga uppfattningar, ju
längre vi går vidare, desto längre kommer vi på villkor. De klokaste författarna ägnar sig åt vad man borde veta, utan att fråga vad barn kan lära sig. De letar alltid efter mannen hos barnet, utan att tänka på vad han är innan han blir man”
(Rousseau i Jenks 2005)
Jenks (2005) ställer frågan vad vi tänker på när vi funderar på barnet och beskriver att barn betraktas som rena, oskyldiga, korrupta, belastade med potential. Trots att barn resonerar och tänker som vuxna finns det
utvecklingspsykologer som lyft barns utveckling som avvikande, där de framställs som begränsade i det sociala livet. Sociologin försöker förverkliga barnet som något socialt konstruerat, vilket tidigare har varit ett populärt perspektiv inom samtliga barndomsstudier (Jenks 2005).
Trots att barndomen är ett relativt nytt fenomen inom samhällsvetenskapen är det trots allt uppenbart att barn är närvarande i det sociala samhället. Mead och Wolfenstein förtydligar synen av barndomen i detta citat:
”Även om varje historisk period har haft sin egen version av barndomen, var barndomen fortfarande något man tog för givet”
(Mead och Wolfenstein 1954:3)
Eftersom barndomen togs för givet började sociologer i början av 1990-talet skapa en ny barndomssociologi i syfte att synliggöra barn i samhället (Pramling
Samuelsson, Sommer & Hundeide 2011). Qvortrup (2002) lyfter barndomen i tre enhetliga aspekter, där den första aspekten står för barndomens väsentlighet som bör uppfattas och erfaras för barn här och nu. Den andra aspekten står för att barndomen är en del av den sociala strukturen i samhället. Den tredje aspekten står för att barn har en viktig del i sin egen utveckling och i samhället (Pramling Samuelsson, Sommer & Hundeide 2011).
Barndomssociologin kan även benämnas som childhood studies, där ambitionen inte bara är att synliggöra barnen, utan också ge makt åt dem och förändra deras
villkor till det bättre. För att uppnå denna ambitionen finns det olika teoretiska ställningstagande som bygger på sex olika teser.
Den första tesen handlar om att barn inte bör ses som ett biologiskt fenomen, utan istället som en social konstruktion, där samhället består av kulturella skillnader och sociala normer och värderingar som formar barn individuellt. Den andra tesen bygger på att barn inte ska betraktas som något allmänt, utan varje barn har ett kön, etnicitet och en klasstillhörighet som har betydelse för barnets villkor. Den tredje tesen handlar om att man ska se barn för vad de är just nu och inte för vad de kommer att bli. Den fjärde tesen bygger på barns delaktighet där de själva är med i skapandet av sitt liv. Den femte tesen handlar om möjliggörandet för att barnet ska kunna komma till tals. Den sjätte och sista tesen handlar om
förändringen av barndomen, som tidigare nämnts genom barndomsforskningen childhood studies (Halldén 2007).
3.2 Handlingsutrymme
Michael Lipsky (1980) som nämns (I: Svensson, Johnsson & Laanemets, 2008) myntade begreppet ”gräsrotsbyråkrater” när han skulle definiera den position socialarbetare har i mötet med medborgare när de representerar en organisation. Som medborgare menades den människa i samhället som har kommit i kontakt med socialarbetaren. I vissa organisationer kallas denna person; klient, patient, boende, brukare eller sökande. Enligt teorin får socialarbetaren sin roll i mötet med medborgaren utifrån det uppdrag organisationen givit. Denna position innebär ett dilemma där socialarbetaren möter medborgaren som människa till människa, samtidigt som de har sitt handlingsutrymme begränsat genom de lagar, regler, överenskommelser och traditioner som finns i organisationen.
Handlingsutrymmet formas delvis av organisationen men även utav professionell kunskap, tolkningar och hållning samt individuella faktorer hos socialarbetaren och klient. Handlingsutrymme är något som skapas i samspel mellan organisation och profession vilket innebär att socialarbetare med varierande erfarenheter nyttjar handlingsutrymmet olika (Svensson, Johnsson & Laanemets 2008). Organisationens tydliga ramar sätter gränser i sig, samtidigt som socialarbetare både kan sätta egna gränser och påverka de organisatoriska. Det är inte de uppsatta reglerna eller avsaknaden av regler som är handlingsutrymmet, utan det är möjligheten att kunna agera där emellan. En viktig aspekt i hur
handlingsutrymmet används är hur socialarbetaren är som person, vad den har för värderingar och intressen. Allmänhetens uppfattningar av socialt arbete kan även ha en påverkan på hur socialarbetare tar beslut. Även media kan påverka när det uppmärksammas oönskade effekter av socialarbetares beslut. Det kan exempelvis röra sig om ett barn som farit illa och där socialtjänsten antingen agerat eller där handlingarna har medfört att barnet farit ännu mer illa. Detta kan påverka enskilda socialarbetares bedömningar (Svensson, Johnsson & Laanemets 2008).
Enligt teorin inleds en förhandling mellan socialarbetaren och klienten när de möts i organisationen. Handlingsutrymmet ger socialarbetaren en möjlighet att göra egna bedömningar och ta ställning till klientens krav och sätt att formulera sina behov. Det finns regler som socialarbetaren ska förhålla sig till men det finns alltid utrymme för tolkning. Socialarbetare kan följa det utrymme som finns inom organisationen eller försöka vidga det (Svensson, Johnsson & Laanemets 2008). Om man som socialarbetare ställs inför dilemman, gällande hur man ska
Johnsson & Laanemets, 2008) som Lennart Lundqvist (1998) utvecklat utifrån teorin om handlingsutrymme.
1. Antingen kan socialarbetaren följa organisationens riktlinjer vilket kan resultera i att klienten får höra att ”detta är de regler som finns, de måste följas”.
2. Att socialarbetaren arbetar inifrån för förändring, genom att exempelvis ta upp problem på chefsnivå och arbeta för att det befintliga handlingsutrymmet ska vidgas.
3. Att arbeta utifrån för förändring, vilket man kan göra via exempelvis
opinionsbildning och att skapa en allmän debatt kring problematiken i reglerna.
4. Att kringgå problemet och hitta en lösning utanför reglerna utan att påtala själva problemet (Svensson, Johnsson & Laanemets 2008).
Lundqvist (1998) menar att man kan arbeta utifrån dessa på olika sätt. Att ha ett handlingsutrymme handlar inte bara om val utan även om att ta ställning. De regler som finns i en organisation kan komma att behöva förklaras, vilket man som socialarbetare inte ska försvara och acceptera om det uppstår dilemman (Svensson, Johnsson & Laanemets 2008).
3.3 KASAM
Teorin utvecklades genom att Antonovsky (2005) ville få ett svar på hur en viss grupp människor behöll en god hälsa i anknytning till motgångar. Den tar sin utgångspunkt när han undersökte en grupp kvinnor, som visat sig överlevt i koncentrationslägren under krigstiden. Det visade sig att denna grupp kvinnor hade en god allmän hälsa, trots den skräck som fanns i lägret. För att kunna få en förklaring på hur kvinnorna kunnat upprätthålla en god hälsa utvecklades
begreppet KASAM (Antonovsky 2005).
Antonovsky (2005) framställer begreppet KASAM som ett kognitivt begrepp som består av tre olika komponenter. Dessa tre komponenter är begriplighet,
hanterbarhet och meningsfullhet som tillsammans utgör Känsla Av Sammanhang. Har man en hög känsla av sammanhang, det vill säga ett högt värde av alla tre komponenter, menar Antonovsky att man kan upprätthålla en god hälsa trots svåra påfrestningar. Likaså kan ett lågt värde av komponenterna utgöra en låg känsla av sammanhang. Dessa tre komponenter är i relation till varandra, vilket betyder att man likaså kan ha ett högt värde av exempelvis begriplighet och hanterbarhet medans man har ett lågt värde av meningsfullhet (Antonovsky 2005).
En beskrivning av begreppet KASAM som Antonovsky ger är:
”Känsla av sammanhang är en global hållning som uttrycker i
vilken utsträckning man har en genomträngande och varaktig men dynamisk känsla av tillit till de stimuli från en inre och yttre värld under livets gång är strukturerade, förutsägbara och begripliga”
(Antonovsky 2005. s 41)
Begreppet begriplighet syftar till i vilken utsträckning man upplever både inre och yttre stimuli förnuftmässigt gripbara samt hur information är ordnad,
Har man en hög känsla av begriplighet finns förväntningar på de stimuli som man kommer möta i framtiden att vara förutsägbara. Eller om de kommer som
överraskningar går att ordna eller förklara (Antonovsky 2005).
Begreppet hanterbarhet står för till vilken grad man upplever att ens resurser står till ens förfogande. Med hjälp av dessa kan man möta olika slags svårigheter i livet och de krav som ställs inför en. Dessa resurser man använder sig av kan exempelvis vara under ens egen kontroll samt kontroll av andra, exempelvis ens partner, läkare, historien som man på något vis litar på eller räknar med. Upplever man en hög känsla av hanterbarhet har man lättare för att hantera olika slags olyckliga händelser och utmaningar händelser i livet (Antonovsky 2005).
Begreppet meningsfullhet framställer vikten av delaktighet. Att vara delaktig kan vara att man medverkar i processer som dels skapar ens öde och dels ens
erfarenheter. Meningsfullhet syftar även till hur man upplever att livet har en känslomässig innebörd, där de problem man ställs inför är värda engagemang snarare än bördor. Man har inställningen för att söka en mening av situationen (Antonovsky 2005).
3.4 Sammanfattande diskussion om teori
De valda teorierna som sammanfattats berör på olika sätt hur barnperspektivet kan tillämpas. Genom att använda barndomssociologi som teori lyfts betydelsen av hur barndomen har skapats och formats. Detta säger något om samhället och dess sätt att fördela resurser, rättigheter samt skyldigheter. Handlingsutrymmet ligger till grund i det sociala arbetet där variationen hur stort handlingsutrymme som finns i arbetet kan påverka tillämpningen av barnperspektivet i arbetet. KASAM är den teori som syftar till känsla av sammanhang, vilket i sin tur kan påverka barns förmåga till att göra sin röst hörd och att kunna känna sig delaktiga.
4. METOD
I det här kapitlet beskriver vi vilka metoder som har använts vid vårt utförande av uppsatsen.
4.1 Kvalitativ metod
Vi har valt att använda oss av en kvalitativ metod för att undersöka
socialarbetarnas tankar och erfarenheter av ett barnperspektiv i det behandlande arbetet på Öppenvården. Syftet med användandet av kvalitativ metod vid forskning är att få en förståelse av ett fenomen genom tolkning av
intervjupersonernas sociala verklighet. Då vår problemformulering syftar till att forskning av barns åsikter och känslor inte når fram i socialtjänsten har vi använt oss av intervjuer för att på så sätt få en beskrivande information och en ökad förståelse av hur olika socialarbetare upplever sin arbetssituation (Dalen 2015). För att kunna få en mer nyanserad bild av informanternas erfarenheter har vi använt oss av semistrukturerade intervjuer där olika teman berörts med hjälp av en intervjuguide. Intervjuprocessen har därför varit flexibel då vi kunnat följa
informanternas svar. Detta intervjusätt har dels gett oss möjligheten att kunna anpassa frågeställningarna från intervjuguiden och dels genom att ställa följdfrågor för ytterligare fördjupning av svaren (Bryman, 2018).
4.2 Urval och tillvägagångssätt
Den population som är relevant för vår studie är socialarbetare inom öppenvården i Malmö. En totalundersökning av den populationen har inte kunnat göras på grund av tidsbrist och tillräckliga resurser (Bringsrud Fekjear 2016).
Vi har gjort ett sannolikhetsurval där vi har inhämtat 37 stycken mejladresser till socialarbetare i de olika stadsdelarna i Malmö, där alla har lika stor chans att komma med i studien eftersom alla arbetar på öppenvården. Inhämtningen av mejladresserna gjordes via en kontaktbok på socialtjänst norr med ett
godkännande från chefen. En fördel med att kontaktuppgifterna inhämtades på egen hand kan vara att det minskar risken för en organisatorisk påverkan, då det kan tänkas ge en missvisande bild (Eriksson-Zetterquist & Ahrne 2016). Exempel på detta är om cheferna på verksamheterna väljer ut informanterna. De 37
socialsekreterarna valdes ut på ett helt slumpmässigt sätt där hänsyn till varken ålder, kön eller etnicitet har tagits. Av dessa 37 socialarbetare ställde sex personer upp på vår intervjuförfrågan från stadsdelarna norr, innerstaden och väster. En fördel i kvalitativa studier är att direkt kontakt kan tas med de som blivit förfrågade (Aspers, 2011). Det fanns dessutom flera socialarbetare från de andra stadsdelarna som inte svarade, där vi inte kommer få reda på orsaken till
bortfallet. Aspers (2011) menar på att det kan finnas svårigheter med att hitta informanter då de inte har tid, vilket även det kan leda till ett bortfall (Aspers 2011). Bortfall innebär att de personer som av någon anledning inte deltar i undersökningen. En fördel med att göra en kvalitativ studie är att vi kan få reda på varför de tillfrågade inte kan delta (Aspers 2011).
En generaliserad bild av socialarbetare på Öppenvården har inte kunnat tas, då sex personer är ett litet urval i förhållandevis till alla som arbetar inom Öppenvården i Malmö. Därför kan denna grupp av sex personer inte representera hela
Vår forskningsprocess inleddes med att göra en forskningsplan över det vi ville undersöka. En forskningsplan underlättar arbetet då man får en överblick av det arbetet som ska utföras (Aspers 2011). Vi var överens från början av
arbetsprocessen att vårt arbete skulle handla om barnperspektivet inom socialtjänsten. Vi formulerade en frågeställning där vi skulle undersöka barnperspektivets tillämpning inom socialtjänsten, vilket vi efter vår första handledning ändrade. Eftersom att socialtjänsten är ett brett arbetsområde med flera olika enheter, valde vi att avgränsa oss till en enhet, vilket i detta fall blev Öppenvården på barn- och familjeenheten. Vi valde att undersöka Öppenvården, då deras arbete utgår från barn och är ett relativt outforskat område. Eftersom att barnkonventionen blir lag blev det därför intressant att undersöka hur ett
barnperspektiv tillämpas och hur det eventuellt kommer att påverkas av lagstiftningen.
I valet att utföra semistrukturerade intervjuer har ett utarbetande av en
intervjuguide varit nödvändig (Dalen 2015). Intervjuguiden bestod av centrala teman och frågor för relevans av det berörda ämnet. De centrala teman som valdes var: barns delaktighet, barnkonventionen och hjälpmedel.
I vår intervjuförfrågan till socialarbetarna blev de erbjudna att själva kunna bestämma vart och hur intervjun skulle genomföras. Detta för att underlätta för intervjupersonerna, då vi är väl medvetna om den höga arbetsbelastningen på arbetsplatsen. Hälften av intervjupersonerna ville genomföra intervjuerna via telefon.
En fördel med att använda sig av telefonintervjuer menar Bryman (2011) är att olika faktorer hos intervjupersonerna exempelvis etnicitet, kön, ålder inte
påverkas av de som intervjuar och kan därför ge de svar som intervjuaren vill ha. En nackdel med telefonintervjuer menar däremot Bryman (2011) att yttre stimuli som kroppsspråk och ansiktsuttryck inte kan iakttas (Bryman 2011). En förfrågan om intervju på FaceTime gjordes till intervjupersonerna, då det hade varit möjligt att iaktta det, vilket inte var önskvärt. De intervjuer som inte genomfördes via telefon, utfördes på socialsekreterarnas kontor.
I alla intervjuer har en inspelningsutrustning använts i form av telefon, vilket är en fördel eftersom inga kostnader har behövts göras (Bryman 2011). En
provinspelning har gjorts innan varje intervju, för att kontrollera att ljudet har fungerat. Telefonen har även varit fulladdad inför intervjuerna, för att inte riskera att inspelningen skulle avbrytas eller gå förlorad. Att spela in en intervju menar Bryman (2011) underlättar, då möjligheter finns att spola tillbaka i inspelningen och lyssna flera gånger (Bryman 2011). För att inte störas av eventuella ljud från telefonen har telefonen varit inställd på Stör ej, vilket minimerade risken för att bli avbrutna. I varje intervjusituation deltog vi båda för att kunna få en bra överblick av samtalet. Ansvaret delades upp som intervjuare och antecknare. Detta för att underlätta för den som intervjuade att kunna styra och samtidigt följa
intervjupersonerna. Den andre som inte höll i intervjun antecknade vid sidan om, för att inte utelämna viktig information, om inspelningen skulle försvinna. Att vara två stycken under intervjun möjliggjorde att den ena kunde vara till hjälp för eventuella följdfrågor.
Av intervjupersonerna fick vi en förfrågan om att ha en gruppintervju, vilket vi avböjde då vi beslutat oss för att enbart göra enskilda intervjuer. En fördel med att
ha enskilda intervjuer är att det skapas en personligare kontakt mellan intervjupersonen och den som intervjuar. Detta ökar chansen till att inte bli avbruten av någon annan och att intervjupersonen påverkas av den andre (Harboe 2013).
Med hjälp av inspelningarna från intervjuerna transkriberades innehållet inom två dygn. För att underlätta transkriberingen menar Aspers (2013) att den ske så fort som möjligt (Aspers 2013). Ansvaret av transkriberingen fördelades efter vem som höll i intervjun. För att behålla anonymiteten av intervjupersonerna har transkriberingen gjorts i ensamhet i ett avskilt rum.
Namn Erfarenhet av socialt arbete
Kalle 20 års erfarenhet eller mer Eva 10–20 års erfarenhet Helena 0–10 års erfarenhet Kim 20 års erfarenhet eller mer Lisa 0–10 års erfarenhet Petter 0–10 års erfarenhet
4.3 Analysmetod
Den data som har analyserats har skett genom en kodning. Syftet med kodning är att finna relevanta kategorier som ökar förståelsen av innehållet på en teoretisk och tolkande nivå (Dalen 2015). I kodningen genomför man en genomgång av texten där man tar ut nyckelord som anses vara av teoretisk vikt.
Bearbetningen av transkriberingsmaterialet inleddes med att intervjuerna skrevs ut, för att få en överblick av materialet. Därefter lästes intervjuerna noggrant igenom, för att kunna få en uppfattning av helheten i innehållet. Sedan kodades materialet genom markeringar av nyckelord som både var intressanta och
återkommande i texten. De nyckelord som togs fram var bland annat: följsamhet, avleda, barnets ålder, barnfokus, anpassning, levandegöra barnet, flexibilitet. Med hjälp av de framtagna nyckelorden identifierades fem teman som gemensamt återkom i intervjuerna. Med hjälp av dessa ovan nämnda nyckelord bildades exempelvis temat samtalets anpassning då de nyckelorden berör samtal i olika sammanhang. Andra teman som bildades av nyckelorden var hjälpmedel i den praktiska tillämpningen, tillämpning av barnkonventionen, komplikationer vid föräldrars inverkan och arbetets flexibilitet.
4.4 Förförståelse
Under den verksamhetsförlagda utbildningen var författarna på socialtjänsten med inriktning barn och familj, vilket har skapat en inblick av tillämpningen av
barnperspektivet. Författare 1 var på Öppenvården vilket innebär att det fanns en tidigare erfarenhet och viss kunskap om området. Förförståelse består av olika uppfattningar om det fenomen få en förståelse om (Dalen 2015). Under
arbetsprocessen av uppsatsen har en medvetenhet funnits, främst av den författare med erfarenhet inom Öppenvården, där den egna förförståelsen kan komma att påverka resultatet både positivt och negativt. Med anledning av detta har författare 2 därmed varit ansvarig för utformandet av intervjuguiden. En fördel med
förförståelse är att under intervjuerna fanns det möjligheter till en vidare och djupare förståelse genom följdfrågor, vilket i sin tur kan underlätta författarens förståelse av intervjupersonernas svar (Aspers 2011). Förförståelsen kunde även
bidra till utformandet av teorin KASAM, där kopplingar gjordes med Öppenvårdens arbete med barn.
4.5 Arbetsfördelning
Under arbetsprocessen har varje del skrivits gemensamt. En fördel med detta har varit att meningarna har formulerats tillsammans, vilket skapar en röd tråd i textens uppbyggnad. En nackdel med detta är att det har varit tidskrävande, då en begränsad tid till uppsatsen funnits. Ett arbete som skrivs av flera författare kan innebära risk för oenighet men kan även vara en källa till inspiration (Harboe 2013). Författarna har upplevt ett gott samarbete med ett stöd av varandra. Detta har bidragit till att arbetet har gjort det möjligt att både dela upp arbetet för att sedan skriva ihop det gemensamt. Varje uppdelning har diskuterats och
säkerställts för att upprätthålla en genomgående kvalitet i arbetet. Ett exempel på uppdelning av arbetet har varit teoriavsnittet och transkriberingen för att kunna spara tid.
4.6 Etiska övervägande
I utformandet av intervjun och i uppsatsen tas särskild hänsyn till diverse etiska principer; krav på samtycke, krav på konfidentialitet, krav på information, krav på skydd på barn och krav på nyttjande (Dalen 2015).
Denna studie uppfyller kravet på samtycke, då ett godkännande för intervju från de olika cheferna på arbetsplatserna har getts. Innan intervjuerna fick vi även ett samtycke från intervjupersonerna till att få intervjua och spela in samtalet under tiden.
Krav på information har uppfyllts genom Bilaga 1 som skickades ut till
socialarbetarna. Där har en beskrivning gjorts om vad syftet till uppsatsen är och under vilka förutsättningar som intervjupersonerna medverkar på.
Intervjupersonerna har således fått information i mailkontakten hur lång tid intervjun kommer att ta. Eftersom intervjuerna är tidskrävande och har skett under intervjupersonernas arbetstid, har vi anpassat oss efter vad som passat de bäst (Dalen 2015).
Krav på konfidentialitet har uppfyllts då inga personuppgifter nämns i uppsatsen. Innan varje intervju har en försäkran till intervjupersonerna gjorts om att vara anonym (Dalen 2015). I resultat och analysdelen används fiktiva namn på
intervjupersonerna för att ta hänsyn till deras anonymitet (Eriksson-Zetterquist & Ahrne 2015). Intervjumaterialet har sparats i författarnas privata telefoner, som är lösenordskyddade. Därmed har ingen utomstående haft tillgång till materialet och risken för att personliga uppgifter avslöjas har minimerats. När materialet har diskuterats i skolans miljö har författarna suttit i enskilt grupprum för att få möjlighet till att diskutera eventuella känsliga uppgifter (Vetenskapsrådet 2017). Ett barnperspektiv är genomgående i uppsatsen, där ett övervägande i början av arbetsprocessen har gjorts att intervjua barn, vilket i slutändan inte hade varit möjligt på grund av olika etiska principer.
Krav på nyttjande har uppfyllts då de uppgifter från intervjupersonerna har enbart används i syfte till uppsatsen (Bryman 2011). Dock finns det inga garantier på att utomstående kommer att använda sig av de uppgifter som beskrivs i uppsatsen efter att den blivit publicerad.
4.7 Referenshantering
Författarna har refererat genomgående i den löpande texten. De internetreferenser som tagits och inte haft ett publiceringsdatum, har numreras löpande i texten tillsammans med källan, för att underlätta för läsaren att gå tillbaka till den ordinära källan. Ett exempel på det är UNICEF 1, som sedan kan hittas i referenslistan under UNICEF 1, där både internetlänken och datum för inhämtning av källa finns.
4.8 Avgränsning av insamlat material
Uppsatsen har avgränsats till socialarbetarnas behandlande arbete med barn och familj inom socialtjänstens Öppenvård. Utifrån frågeställningarna har fokus därför riktats mot samtal som rör barn. På grund tids- och resursbrist har en ytterligare avgränsning gjorts till stadsdelarna i Malmö stad.
5. RESULTAT
I denna del presenteras det resultat som framgått genom intervjumaterialet. Detta analyseras med hjälp av uppsatsens kunskapsläge och det teoretiska utgångsläget. Varje intervjuperson presenteras löpande i texten och fiktiva namn på
intervjupersonerna kommer att användas. Utifrån analysen kommer frågeställningarna besvaras och det syfte som uppsatsen utgår från.
5.1 Samtalets anpassning
5.1.1 Samtal med barn
I barnkonventionens artikel 12 lyfts barns rätt att bli hörd. Barn ska fritt kunna uttrycka sina egna åsikter i de ärenden och frågor som rör dem. I denna artikel förstärks barns medbestämmanderätt (Larsson-Swärd 2009). För att se till att barn är delaktiga i samtal var alla informanter eniga om att låta barnet vara fysiskt närvarande, eftersom de utgör en viktig komponent i behandlingen. En av
informanterna, Kalle, lyfte dock svårigheten med att göra barn delaktiga i samtal och berättade att det är en ständig utmaning och att man går mycket på känn, följer magkänslan och vad som kan passa bäst i den individuella situationen för barnet. Kalle och Eva, likt flera andra informanter, berättar att de är följsamma i samtal med barn. Att vara följsam förklaras med att de tar samtalet stegvis och ställer frågor till barnet under tiden såsom ”känns det okej?”.
Beroende på hur barn uttrycker sina åsikter beror till viss del på deras
kommunikativa och kognitiva förmåga, vilket ställer sig i linje med både barns ålder och mognad (Nilsson & Björkman 2015). Desto äldre barnet blir desto lättare blir det för den att göra sig hörd (Aronsson 2009). Kim framförde vikten av barnets ålder för att kunna göra de delaktiga i samtal och att vara mån att prata på ett visst sätt så att barnet förstår. Kim uppgav även att det är viktigt att förstå vart det enskilda barnet befinner sig utvecklingsmässigt, för att sedan kunna anpassa sig till barnets mognad. Kalle berättade att man inte ska vara så rädd för att säga svåra saker till barnet, för det kan vara så att barnet förstår något av det ändå. Att ta hänsyn till barnets mognad upplevde Eva att man får känna in och anpassa samtalet beroende på vilket barn man träffar och kan därför inte lägga sig på samma nivå till alla barn och förklarar det på följande sätt:
”Det kan vara så att man träffar barn som inte förstår språket eller som har mindre
utvecklingsstörningar eller andra kognitiva funktionsnedsättningar som gör att man får anpassa sig”
(Eva)
Lindholm, J (2014) beskriver att barns åsikter ska ges samma tyngd som vuxnas, vilket i sig kräver en individuell bedömning för det enskilda barnet där
anpassningar måste göras (Lindholm 2014). Detta kan kopplas till Lisa som uppgav att ålder inte är något man anpassar sig efter, utan det är istället sättet som barnet reflekterar utifrån som man anpassar sig efter och hur mycket barnet själv kan reflektera om saker och ting, vilket ofta märks väldigt snabbt i samtal med barn. Dock finns det problematik kring detta om barnet försöker anpassa sig till hur vuxna tänker och agerar, för att sedan ändra sin egna berättelse som ska överensstämma med vuxnas uppfattning (Winderdal 2014). Därför anser Kim att relationen mellan barn och föräldrar är viktig att förstå och vara till hjälp med så att de får ett gemensamt språk, där de kan förstå varandra och där barnet inte behöver anpassa sig till vuxnas uppfattning. Att låta barn göra sin röst hörd utifrån deras egna förmågor främjar därför effektiviteten i det behandlande arbetet som gör att socialsekreterarna blir mer mottagliga för barns förväntningar och önskemål (Kosher & Ben-Arie 2019).
När barnets bästa ska tas hänsyn till i samtal kan aspekter som kön, ålder och etnicitet vägas in (Singer 2016). En återkommande fråga till informanterna var hur de ställde sig till dessa aspekterna och hur det kunde påverka samtalen med barn.
Lisa framförde att etnicitet kan påverka om barnet eller föräldrarna inte förstår språket, vilket i vissa fall kan skapa missuppfattningar. Eva likt Lisa framförde samma åsikt om att ålder inte spelar någon roll i samtalen om att göra barn delaktiga. Lisa upplevde även att barns kön inte påverkade samtalen, dock uttryckte Lisa att man får vara försiktig i hur man uttrycker sig, exempelvis om det ställs en fråga om pojk- eller flickvän. Kalle framförde sin åsikt om påverkan av barns kön:
”[...] jag tror det påverkar jättemycket… jag märker ju själv hur jag får rätta mig själv
hela tiden, hur lätt det är att säga vissa saker om pojkar och vissa saker om flickor”
(Kalle)
Detta kan kopplas samman till barndomssociologins andra tes som bygger på att barn inte ska betraktas som något allmänt, utan varje barn har ett kön, etnicitet och en klasstillhörighet som har betydelse för barnets villkor (Halldén 2007). Med detta menar vi att barnet synliggörs individuellt i behandlingsarbetet. Dock ser vi utifrån Kalles svar att det kan uppstå missuppfattningar på grund av
föreställningar av dessa aspekter. Dessa föreställningar kan variera beroende på olika sorters värderingar. Värderingarna kan i sin tur påverka socialarbetarens handlingsutrymme som används vid samtal med barn (Svensson, Johnsson & Laanemets 2008).
Utifrån åldersaspekten beskrev Eva att det är en stor skillnad på yngre och äldre barn:
”Det är jättestor skillnad. Både utifrån att yngre barnet är mer utsatt och har inte sin
egen röst och det yngre barnet kanske man inte har en egen relation till som till det äldre barnet. Det yngre barnet träffar man inte så ofta enskilt som man gör med en tonåring”
(Eva)
Desto äldre barnet blir desto mer medvetna blir de, vilket kan underlätta för barnet att göra sig hörd (Aronsson 2009). Lisa framförde att yngre barn kan ibland vara svårare att prata med än äldre barn eftersom med äldre barn är det lättare att småprata med. Kalle upplever att äldre barn kan vara mer öppna, då de har förmågan att reflektera och dela med sig på ett annat sätt än vad yngre barn har. Kalle uttryckte att många äldre barn brukar säga efter samtalet ”det är så skönt att prata med någon som fattar”.
Yngre barn kan lättare uttrycka sig och göra sig hörd på ett annat sätt än verbalt, exempelvis genom att fysiskt signalera känslor (Aronsson 2009). I samtal med yngre barn uppger Lisa att man kan spela spel eller pyssla samtidigt som man pratar med barnet. Kalle berättar att yngre barn kan signalera kroppsligen eller säga ”kan vi gå nu”, ”kan vi spela detta spelet nu” när man pratar om jobbiga saker. Då kan man ta pauser och säga till barnet ”nu blev det jobbigt, då vill alla göra något annat”, så att man följer barnets känslor genom samtalets gång. Barn vid en yngre ålder behöver därför ofta mer styrningar med exempelvis hjälpfrågor, än äldre barn. Här kan vi se att handlingsutrymme spelar en viktig roll i arbetet, då det finns utrymme till att göra en bedömning om barnet exempelvis är i behov av en paus under samtal eller är i behov av att formulera sina känslor (Svensson, Johnsson & Laanemets 2008). Därför ska stor vikt läggas vid att ta hänsyn till barns individuella skillnader i deras förmågor vid ålder och varierande reaktioner (Munier et al, 2017).
Halldén (2007) beskriver barndomssociologin i olika faser, där den femte fasen handlar om möjliggörandet för att barn ska kunna komma till tals (Halldén 2007). Genom denna möjlighet ökar barnets chans till att påverka sin egen situation och sina livsvillkor. Om barn inte vill prata, av olika anledningar, berättar Helena att man måste respektera och ha en förståelse till varför den inte vill prata om vissa saker. Detta förklaras på följande vis:
”[...]någonstans måste man respektera personens integritet också, att man kanske inte vill ta upp saker just då och ha tålamod och försöka ge barnet tid att bearbeta också
och att det kanske är något man kan ta upp en annan gång”
(Helena) Barn blir under deras utveckling mer kapabla till att kunna uttrycka sina upplever och bli mer kompetenta om de får möjligheten till att själv resonera kring deras egna livsvärld (Nilsson & Björkman 2015). Därför är det enligt Petter viktigt att använda sig av ett barnperspektiv i ärenden som rör barn och berättar att arbetet på Öppenvården handlar just om barn, även om uppdraget de får i
behandlingssyfte kan vara inriktat på föräldrarnas förmåga. Därför är
relationsskapande en viktig komponent i det sociala arbetet med barn, för att barn ska kunna få möjlighet att kunna öppna upp sig och våga göra sin röst hörd. Vilket i sin tur även har en betydelse för hur socialarbetare formulerar sig till barnet. Är socialarbetare okänd för barnet kan vissa saker vara mer känsliga än andra att prata om (Cederborg 2014). Eva beskriver att om barnet inte vill prata kan man istället ställa andra motiverande frågor runt omkring ämnet man vill beröra. Dock ställer sig Eva i likhet med Helena att man inte kan tvinga barn att prata, utan att man måste lyssna in dem.
Är barnet vid en yngre ålder beskriver Cederborg (2014) att man bör hålla sig kort med konkreta frågor för att barnet tydligt ska förstå en. Därför ska inga ledande frågor ställas som i sin tur kan påverka barnets berättelse, då barnet kan tro att berättelsen var fel och sedan ändra sig (Cederborg 2014). Detta motsätter sig Kalle och berättar att man kan ställa ledande frågor i vissa situationer som
exempelvis ”skrek du då?” om man pratar om föräldrar som slår barnet. Detta för att man då visar barnet att man inte dömer den och det som vill sägas. Vi ser detta som en tillgång att barnet kan våga göra sin röst hörd, vilket i sin tur kan stärka barnets KASAM. Komponenten meningsfullhet kan då få ett högt värde hos barnet genom att den får en känsla av att vara delaktig (Antonovsky 2005).
5.1.2 Samtal med föräldrar
Det har visat sig att barns berättelser främst har hämtats från deras föräldrar vilket kan begränsa barnet till att kunna beskriva sin egen livssituation inför andra, det vill säga att föräldrar pratar för barnet (Hultman, m.fl 2014). Helena berättar om svårigheten med föräldrar som gärna sätter sig in och pratar utifrån barnet om hur den känner och tänker, vilket snabbt kan märkas då föräldern inte tänker på samma sätt och har ett tydligt barnperspektiv, utan istället fokuserar mer på sig själv och sina problem. Eva upplever att det oftast fungerar bra att prata med föräldrarna och barnet samtidigt men att vissa föräldrar har tendenser till att vilja prata för barnet. I dessa situationer får man hjälpa barnet att ta plats. Eva uttrycker även att det är viktigt att ha en balanserad allians med alla i rummet.
Solveig Hägglund (2009) beskriver att barns tillvaro och deras rätt till delaktighet ligger i linje med barnkonventionens olika artiklar (Hägglund 2009). Lisa framför
