Allmänna domstolar m.m.

(1)

38

2 0 1 5 / 1 6 : J O 1

Allmänna domstolar m.m.

Kritik mot en rådman vid Blekinge tingsrätt för att i ett mål om vårdnad om barn m.m. ha underlåtit att upprätta en tidsplan för målets handläggning och för bristfällig kontroll över hur en utsedd medlare skötte sitt uppdrag

(Dnr 6418-2013)

Beslutet i korthet: En rättegång om vårdnad om barn m.m. pågick i tre år och fyra månader. Den ansvarige domaren får kritik för att han inte upprät- tade en tidsplan för målets handläggning. Han får också kritik för att han hade bristfällig kontroll över hur en medlare, som tingsrätten hade anlitat, skötte sitt uppdrag.

Anmälan

I en anmälan till JO framförde Henry H. som ombud för V.H. klagomål mot rådmannen Östen Mandelholm vid Blekinge tingsrätt med anledning av bl.a.

handläggningen av ett mål om vårdnad m.m. Han uppgav bl.a. följande.

V.H. var kärande i målet. Hon lämnade in en ansökan om stämning till tings- rätten i slutet av april 2011. Östen Mandelholm beslutade i december 2011 att utse en medlare för att försöka få föräldrarna att nå en samförståndslösning.

Medlingen pågick ända fram till någon gång i mars 2013 utan att någon sam- förståndslösning nåddes. Medlingen borde inte ha tillåtits pågå under en så lång tid. På grund av den långa medlingstiden och att Östen Mandelholm beslutade att inhämta två vårdnads- och boendeutredningar i målet blev målets handlägg- ningstid alldeles för lång.

Utredning

Handlingar i tingsrättens mål T 1148-11 begärdes in och granskades. Av handlingarna framgick bl.a. följande.

Målet inleddes vid tingsrätten den 29 april 2011. V.H. (modern) yrkade ensam vårdnad om sina och K.H.P:s (fadern) gemensamma barn, sönerna O. och A. Sedan fadern hade gett in ett skriftligt svaromål höll tingsrätten ett första sammanträde för muntlig förberedelse den 7 juni 2011. Under sammanträdet kom parterna överens om hur barnens rätt till umgänge med fadern skulle re- gleras under viss tid. Tingsrätten beslutade även att inhämta en vårdnads-, boende- och umgängesutredning. Utredningen skulle redovisas senast den 21 november 2011. Sedan fadern hade framställt nya interimistiska yrkanden i målet meddelade tingsrätten ett nytt interimistiskt beslut om umgänge den 14 september 2011. Den 18 november 2011 framställde modern genom sitt dåvarande ombud nya interimistiska yrkanden. Den 5 december 2011 beslutade tingsrät- ten, efter att parterna hade hörts i frågan, att utse en medlare i målet. Enligt

(2)

39

AL L M Ä N N A D O M S T O L A R M.M. 2 0 1 5 / 1 6 : J O 1

beslutet skulle medlaren redovisa sitt uppdrag till domstolen senast den 2 januari 2012. Redan den 19 december 2011 ringde medlaren och berättade att han hade haft en första kontakt med föräldrarna. Han sade att ärendet var komplicerat, att han ville ta hjälp av en specialistläkare vid barn- och ungdomspsyki- atrin vid fullgörandet av uppdraget och att han önskade att uppdragstiden för- längdes.

Tingsrätten förlängde uppdragstiden till den 20 januari 2012, alltså med 18 dagar.

Medlaren gav inte in någon redovisning den 20 januari. Den 25 januari 2012 gav medlaren in en skrift och angav att han hade träffat båda föräldrarna den 15 december 2011, att specialistläkaren och medlaren skulle träffa modern samma dag som skrivelsen upprättades samt att fadern inte kunde delta vid detta tillfälle. Medlaren uppgav att uppdraget skulle komma att kräva mycket tid och han begärde anstånd till den 21 februari.

Vid detta tillfälle hade medlingen pågått i sju veckor. Tingsrätten biföll framställningen om anstånd.

Medlaren hördes inte av den 21 februari. Den 9 mars påminde tingsrätten medlaren på dennes telefonsvarare. Det resulterade i ett meddelande från medlaren att han skulle återkomma med en rapport den 12 mars.

Den 12 mars 2012 kom det in en skrift från medlaren där det framgick bl.a.

att medlaren och specialistläkaren hade träffat föräldrarna var för sig två gånger samt haft ett telefonsamtal med fadern. Vad gällde den fortsatta hanteringen framförde medlaren att han och specialistläkaren skulle besöka föräldrarna var för sig i deras hem samt att dessa besök skulle bli något försenade på grund av en sedan länge planerad semester. Medlaren begärde anstånd till den 16 april.

Medlingen hade nu pågått i tre månader. Tingsrätten beviljade det begärda an- ståndet.

Den 16 april 2012 meddelade medlaren per telefon att en öppning var på väg och att han skulle återkomma den 19 april för ytterligare uppgifter. Han hörde dock inte av sig till tingsrätten förrän den 26 april. Då meddelade han per telefon att ytterligare samtal skulle genomföras med parterna och att han skulle återkomma med skriftligt besked om utgången av dessa samtal under vecka 18 (30 april–6 maj).

Den 9 maj 2012 gav medlaren in en skrift till tingsrätten där det framgick att medlaren och specialistläkaren hade besökt fadern i hans hem samt modern och sönerna i deras hem. Medlaren och specialistläkaren hade kommit överens med sönerna om att sönerna skulle träffa fadern i hans hem under en eller två timmar med början den 9 maj 2012 kl. 16.30. Enligt medlaren skulle det fortsatta medlingsarbetet bli mycket beroende av hur detta umgänge fungerade och hur övriga kontakter skulle utvecklas. Även om umgänget den 9 maj skulle gå bra krävdes enligt medlaren ett försiktigt uppbyggnadsarbete för att allt skulle fungera på ett bra sätt för barnens bästa. Medlaren begärde anstånd till den 11 juni. Medlingen hade nu pågått i fem månader. Tingsrätten biföll framställ- ningen om anstånd.

Såvitt framgår av handlingarna hörde medlaren inte av sig den 11 juni. Vid ett telefonsamtal den 18 juni lovade han att ge in en redogörelse under veckan.

(3)

40

2 0 1 5 / 1 6 : J O 1 AL L M Ä N N A D O M S T O L A R M.M.

Samma dag gav medlaren in en skrift till tingsrätten där det framgick att sö- nerna och fadern hade träffats vid två tillfällen i medlarens och specialistläka- rens närvaro. Medlaren och specialistläkaren hade också haft ett möte tillsammans med båda föräldrarna. Närmast planerade specialistläkaren ett möte tillsammans med föräldrarna för att gå igenom vilka regler som skulle gälla be- träffande hälsofrågorna. Därefter var avsikten att planera in ett antal möten mellan sönerna och fadern. Medlaren begärde anstånd till den 15 juli 2012.

Medlingen hade nu pågått i sex och en halv månad. Tingsrätten biföll fram- ställningen om anstånd.

Såvitt framgår av handlingarna hörde medlaren inte av sig till tingsrätten den 15 juli. Vid ett telefonsamtal den 20 juli meddelade han att fadern inte hade varit anträffbar och att han skulle ge in en rapport under de närmaste dagarna.

Den 25 juli meddelade medlaren att han på grund av sjukdom behövde ytterligare tid på sig för att kunna slutföra uppdraget och att han skulle återkomma med närmare besked inom kort. Den 2 augusti 2012 gav medlaren in en skrift till tingsrätten där det framgick att medlaren, specialistläkaren och parterna hade haft ett telefonmöte den 27 juli och då kommit överens om att sönerna skulle umgås med fadern vid tre tillfällen under augusti, att ett nytt telefonmöte skulle hållas den 27 augusti samt att specialistläkaren skulle ordna ett möte med sonen A:s läkare och föräldrarna i september. Medlaren begärde anstånd till den 15 september. Medlingen hade nu pågått i nästan åtta månader. Tingsrätten biföll framställningen om anstånd.

Såvitt framgår av handlingarna hörde medlaren inte av sig förrän den 10 oktober. Då skrev han att det inte hade gått att ordna mötet mellan föräldrarna, specialistläkaren och sonen A:s läkare. Medlaren föreslog att tingsrätten skulle sätta ut målet till sammanträde för muntlig förberedelse. Medlingen hade nu pågått i drygt tio månader och det hade gått nästan ett och ett halvt år sedan modern hade ansökt om stämning.

Tingsrätten höll ett sammanträde för muntlig förberedelse i målet den 12 december 2012. Vid sammanträdet var även medlaren och specialistläkaren närvarande. Vid sammanträdet kom parterna, efter diskussioner under ledning av medlaren och specialistläkaren, överens om att sönerna under tiden december 2012–mars 2013 skulle ha rätt till visst umgänge med fadern. Tingsrätten beslutade att ytterligare ett sammanträde för muntlig förberedelse skulle äga rum den 10 april 2013. Under våren 2013 återkallade modern sitt tidigare om- buds fullmakt och Henry H. inträdde som ombud. Varken modern eller Henry H. kom till sammanträdet den 10 april 2013. Vid det sammanträdet entledigade tingsrätten medlaren från hans uppdrag och beslutade att vårdnads-, boende- och umgängesutredningen skulle återupptas. Utredningen skulle redovisas senast den 20 juni 2013. Tingsrätten fattade även ett interimistiskt beslut i fråga om sönernas rätt till umgänge med fadern. Socialtjänsten begärde vid tre till- fällen anstånd med att redovisa utredningen. Den 27 november 2013 gavs utredningen in till tingsrätten.

Ärendet remitterades till tingsrätten för upplysningar om och yttrande över hur handläggningen av målet förhöll sig till regleringen i 42 kap. 6 § tredje stycket rättegångsbalken, RB.

(4)

41

Tingsrätten (lagmannen Laila Kirppu) gav in ett remissvar tillsammans med ett yttrande från Östen Mandelholm.

Östen Mandelholm lämnade följande yttrande.

V.H. väckte talan mot K.H.P. genom stämningsansökan som kom in till tingsrätten den 29 april 2011. Målet lottades på min rotel. Det har från Henry H:s sida riktats kritik för händelser som påstås ha ägt rum flera år dessförinnan; åtgärder och beslut som jag således inte kan göras ansvarig för. Målet handlar om parternas gemensamma barn O, född år 2002, och A, född år 2004.

Sedan s.k. snabbyttrande inhämtats hölls muntlig förberedelse den 7 juni 2011, varvid båda parter företräddes av juridiska ombud. V.H. yrkade, med ändring av en av Blekinge tingsrätt meddelad dom den 21 oktober 2009, att det inte längre skulle förekomma något övernattningsumgänge mellan barnen och fadern och inte heller umgänge utan umgängesstöd närvarande. Det gjordes gällande att K.H.P. inte tagit till sig, och förstått, A:s sjukdomsbild.

Det gjordes även gällande att K.H.P. utövat våld mot sönerna.

Förhandlingen avslutades med beslut om att sönerna skulle ha rätt till umgänge med K.H.P. i närvaro av umgängesstöd på vissa angivna villkor.

Beslutet grundade sig på föräldrarnas principöverenskommelse. Det upp- drogs även åt socialförvaltningen i Olofströms kommun, att i samråd med socialförvaltningen i Klippans kommun verkställa en vårdnads-, boende- och umgängesutredning.

Genom handläggningsbeslut den 14 september 2011 beslutade tingsrät- ten om ”sedvanligt” helgumgänge mellan barnen och fadern. Beslutet grundade sig bl.a. på att påstådda brottsmisstankar mot fadern lagts ner. Beslutet överklagades till hovrätten, som inte meddelade prövningstillstånd.

Sedan det kunnat konstateras uppenbara samarbetssvårigheter mellan föräldrarna beslutade tingsrätten den 5 december 2011 att utse Jan Hultman som medlare. Parterna motsatte sig inte detta. Under tiden som medlaren utförde sitt uppdrag vilandeförklarades vårdnads-, boende- och umgänges- utredningen.

Medlarens uppdrag kom därefter i olika omgångar att förlängas till följd av ärendets komplexitet och leg. läkaren Anders Abelin, specialist vid barn- och ungdoms-psykiatrin i Kristianstad, gavs rätt att biträda medlaren. Tiden för uppdragets genomförande förlängdes även till följd av medlarens sjukdom. Undertecknad gjorde bedömningen att det fortfarande fanns en möj- lighet att nå en samförstånds-lösning, ägnad att tillgodose barnens bästa.

Parterna delade denna uppfattning.

Medlaren rapporterade efter hand till tingsrätten om ärendets gång och viss skriftväxling förekom mellan ombuden.

Ny muntlig förberedelse hölls den 12 december 2012. Vid denna förbe- redelse var såväl Jan Hultman som Anders Abelin närvarande. Parterna lyckades enas om en samförståndslösning avseende umgängets utformning och formerna i övrigt för detta. Vid sammanträdet beslutades att ny för- handling och avstämning skulle äga rum den 10 april 2013.

Under mars månad 2013 återkallade V.H. fullmakten för sitt juridiska ombud och hon har därefter företrätts av sin far, Henry H.

Vid den fortsatta muntliga förberedelsen den 10 april 2013 inställde sig varken V.H. eller hennes nya ombud. Det beslutades att medlaren skulle entledigas från sitt uppdrag. Det beslutades även att den vilandeförklarade vårdnads- boende- och umgängesutredningen skulle återupptas, att redovisas senast den 20 juni 2013. I övrigt beslutades om visst helgumgänge mellan sönerna och K.H.P. För att säkerställa detta umgänge förenades um- gänget med vite.

Beslutet överklagades till hovrätten, som inte meddelade prövningstill- stånd.

(5)

42

Ovan nämnda beslut kom att resultera i det verkställighetsärende som redovisats ovan. I verkställighetsärendet liksom i det ursprungliga huvud- målet framfördes upprepade gånger beskyllningar mot fadern att han i samband med umgänge med sönerna den 9 mars 2013 skulle ha utsatt dessa för misshandel. Det gjordes senare även gällande från V.H:s ombud att K.H.P.

dömts för sådant brott. K.H.P. tillbakavisade samtliga sådana anklagelser och det gavs även besked om att inte någon av de gjorda polisanmälning- arna resulterat i åtal. I fokus har hela tiden stått ett påstått misshandelstill- fälle i Klippan i samband med att K.H.P. utövade umgänge med sönerna.

I detta sammanhang kan konstateras att åtal nyligen väckts mot V.H. för det att hon påståtts ha gjort sig skyldig till urkundsförfalskning avseende journalanteckningar som är att hänföra till den misshandel av sönerna som hon hävdat att K.H.P. gjort sig skyldig till. Huvudförhandling i detta mål är utsatt till den 11 mars 2014.

Jävsanmälan har gjorts mot undertecknad vid två tillfällen under målets handläggning. Jävet har prövats den 12 augusti 2013 och den 18 november 2013. Vid båda tillfällena har anmälan om jäv avslagits. Tingsrättens beslut av den 12 augusti 2013 överklagades av V.H. Hovrätten meddelade inte prövningstillstånd. Även i det ovan redovisade verkställighetsärendet har anmälan om jäv gjorts och avslagits. Hovrätten meddelade inte heller nu prövningstillstånd.

För närvarande gäller ett av tingsrätten den 6 november 2013 meddelat beslut om umgänge mellan sönerna och K.H.P. under fyra tillfällen i när- varo av umgängesstöd; två under hösten 2013 och två under januari månad respektive februari månad 2014. Resultatet av dessa umgängestillfällen ska redovisas till tingsrätten senast den 5 mars 2014. Enligt föreliggande uppgifter har inte något umgänge kommit till stånd under de av tingsrätten beslutade umgängestillfällena.

Det kan konstateras att K.H.P. sedan den 29 november 2013 inte längre företräds av något juridiskt ombud och att såväl V.H:s nuvarande ombud, liksom K.H.P. själv, i upprepade inlagor riktat beskyllningar mot varandra.

Den återupptagna vårdnads-, boende- och umgängesutredningen är slut- förd. Efter det att redovisning inkommit beträffande umgänge med um- gängesstöd är målet nu klart att företas till avgörande.

Sammanfattningsvis kan konstateras att målet har varit, och alltjämt är, av mycket komplicerad natur, att inlagorna från båda sidor varit omfattande samt att anstånd och flera överklaganden medfört att handläggningstiden beklagligtvis dragit ut på tiden. Till detta kommer att andra mål och ärenden på grund av arbetssituationen tyvärr måst prioriteras.

Någon tidsplan har tidigare inte upprättats. I dispositiva tvistemål, i syn- nerhet s.k. substansmål, görs detta regelmässigt. I indispositiva tvistemål däremot har jag som regel inte gjort detta. Dessa mål lever ibland sitt eget liv och är oftast styrda av tingsrättens interimistiska beslut och föräldrarnas förmåga och vilja att uppnå samförståndslösningar som bäst gagnar barnen.

Ett sådant förfarande kräver olika lång tid. I förevarande fall har parternas oförmåga till samsyn medfört att tingsrättens strävan att uppnå en sådan lösning gått om intet.

Målet kommer att avgöras under våren 2014.

Laila Kirppu uppgav följande.

Beträffande redovisning av handläggningsåtgärder och fattade beslut i må- let hänvisas till Östen Mandelholms yttrande.

I vårdnadsmål läggs regelmässigt stor vikt vid att finna samförståndslös- ningar i avsikt att tillse barnets behov av en nära kontakt med båda föräld- rarna. I vårdnadsmål som detta, där förhållandet mellan föräldrarna varit av mycket infekterad och komplicerad natur, finns det risk för att sökandet efter en samförståndslösning i barnets intresse tar tid. Enligt mitt förme- nande måste stora ansträngningar göras och ges ett tidsmässigt utrymme

(6)

43

med beaktande av vikten av att få föräldrarna att nå en överenskommelse som håller över tid. Där kan det ibland uppstå en konflikt mellan kravet på att nå ett snabbt avgörande av målet och kravet på att barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut i denna typ av mål. Forskning har visat att sam- förståndslösningar i de mest infekterade vårdnadsmålen vinner efterföljd i betydligt större omfattning än en dom. Till detta kommer att medlarens sjukdom medfört att medlingen drog ut på tiden. Ett entledigande av medlaren skulle sannolikt ha inneburit ytterligare tidsutdräkt och att viktig kun- skap och erfarenhet i målet hade gått förlorad.

Vid bedömningen av målets handläggning bör även hänsyn tas till om parterna drivit processen med eller utan ombud. I detta mål har, under rela- tivt lång tid, processen drivits av part utan ombud, vilket ytterligare har komplicerat handläggningen.

Sammanfattningsvis kan sägas att tingsrätten måhända hade kunnat gå snabbare fram genom en något kraftfullare handläggning. Jag har dock svårt att finna att det finns grund för klander av den handläggning som fö- rekommit. Parterna har i vart fall genom sitt eget agerande i hög grad bi- dragit till att handläggningen dragit ut på tiden.

Henry H. kommenterade tingsrättens remissvar.

Tingsrätten avgjorde målet genom dom den 14 augusti 2014, dvs. nästan tre år och fyra månader efter det att modern hade ansökt om stämning. I domen fick modern ensam vårdnad om sönerna. Tingsrätten beslutade också att sö- nerna inte skulle ha något umgänge med fadern. Av domen framgår att sönerna inte hade träffat sin far sedan den 9 februari 2013.

Rättslig reglering

Sedan den 1 januari 2011 finns ett uttryckligt krav i regeringsformen på att en rättegång ska genomföras inom skälig tid (2 kap. 11 § andra stycket). Sedan tidigare gäller att rätten ska driva förberedelsen i ett tvistemål med inriktning på ett snabbt avgörande (42 kap. 6 § tredje stycket RB). Denna förpliktelse ska rätten fullgöra genom formell och materiell processledning. Rätten ska alltså dels styra upp processens yttre ramar, dels verka för att tvistefrågorna blir klar- lagda. Det är viktigt att rätten agerar med fasthet i båda nu nämnda avseenden och hela tiden är aktiv under förberedelsen. Rätten ska också upprätta en tidsplan för målets handläggning, om det inte är obehövligt på grund av målets beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl (42 kap. 6 § fjärde stycket RB).

En omsorgsfullt upprättad tidsplan medför en uppstramning och effektivisering av förberedelsen och ger såväl parterna som rätten en god överblick över processen och vilka åtgärder som återstår att vidta för att få målet till ett avgörande.

Det skapar vidare förutsättningar för en snabbare handläggning (prop.

2004/05:131 s. 132 f.). Utöver kravet på ett snabbt avgörande ska rätten, om det inte är olämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omstän- digheter, verka för att parterna förliks eller på annat sätt uppnår en samför- ståndslösning (42 kap. 17 § första stycket RB). Den sistnämnda paragrafen fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring 2011 som innebar en skärpning av rättens skyldighet att verka för en förlikning (prop. 2010/11:128;

SFS 2011:861).

I mål om vårdnad, boende och umgänge är det barnets bästa som ska vara avgörande för alla beslut. Vid bedömningen av vad som är barnets bästa ska

(7)

44

särskilt barnets behov av en nära och god relation till båda sina föräldrar beak- tas (6 kap. 2 a § föräldrabalken, FB). Lagstiftaren har ansett att en samför- ståndslösning mellan föräldrarna i frågor om vårdnad, boende och umgänge normalt är till barnets bästa. Det beror bl.a. på att det normalt är bra för barnet att den konflikt som finns mellan föräldrarna får en så hållbar lösning som möj- ligt. Om en samförståndslösning nås, är förutsättningarna för att den ska hålla på sikt betydligt större än i andra fall (prop. 2005/2006:99 s. 62 f.). År 2006 gjordes därför bestämmelserna i 42 kap. 17 § första stycket RB även tillämpliga för samförståndslösningar i indispositiva tvistemål (prop. 2005/06:99; SFS 2006:459). En sådan samförståndslösning måste dock vara till barnets bästa för att den ska kunna godtas av rätten (prop. 2005/06:99 s. 104).

Enligt 6 kap. 18 § FB kan föräldrar få hjälp att nå en samförståndslösning genom samarbetssamtal enligt socialtjänstlagen (2001:453). Rätten kan ge so- cialnämnden eller något annat organ i uppdrag att anordna sådana samarbetssamtal. Rätten kan också ge en medlare i uppdrag att försöka få föräldrarna att nå en samförståndslösning som är förenlig med barnets bästa (6 kap. 18 a § FB).

Möjligheten att utse en medlare är framför allt tänkt att användas i vissa fall där samarbetssamtal redan har förekommit men föräldrarna inte lyckats nå en överenskommelse och det trots det bedöms finnas möjligheter att nå en sam- förståndslösning. Medlaren ska inom den tid som rätten bestämmer lämna en redogörelse för de åtgärder som har vidtagits. Tiden får inte sättas längre än fyra veckor, men rätten får förlänga tiden om det finns förutsättningar att nå en samförståndslösning (6 kap. 18 a § andra stycket FB). När bestämmelsen i 6 kap. 18 a § infördes angavs att när det gäller möjligheten att förlänga tiden för medlarens uppdrag bör domstolen kunna medge en kortare förlängning av tiden, t.ex. om en samförståndslösning bedöms vara nära förestående (prop.

2005/06:99 s. 64 och 91).

I ett beslut den 17 oktober 2014 anförde JO Lindström följande:

Bedömning Allmänt

En tvistemålsrättegång i en domstol leder normalt till att tingsrätten avgör må- let genom en dom. Innan tingsrätten kan döma i målet ska i regel en förbere- delse äga rum. Bestämmelserna om förberedelsen gäller för alla tvistemål, alltså både tvister om exempelvis penningfordringar och, som i det nu aktuella fallet, tvister mellan två föräldrar om deras gemensamma barn. Den fråga som aktualiseras genom tingsrättens yttrande till JO är om det just i tvister av det sistnämnda slaget kan finnas särskilda skäl att lägga ned tid på att nå en sam- förståndslösning även om det sker på bekostnad av önskemålet om att målet avgörs snabbt. Som tingsrätten varit inne på i sitt yttrande till JO kan det av hänsyn till barnen vara särskilt angeläget att åstadkomma en samförståndslös- ning.

(8)

45

I alla typer av tvistemål är rätten skyldig att driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet. Den skyldigheten är enligt lagen undan- tagslös. Dessutom är det rättens skyldighet att verka för en samförståndslös- ning. Denna skyldighet är däremot förenad med undantag: rätten ska inte verka för en samförståndslösning om det är olämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter. Den grundläggande skyldigheten för rätten är alltså att driva förberedelsen med inriktning på att målet avgörs snabbt. Det är inom ramen för den skyldigheten som domstolen ska verka för en samför- ståndslösning (se mitt beslut den 3 april 2013 i JO:s dnr 1814-2012).

Det är domstolen och inte parterna som bestämmer hur förberedelsen av ett tvistemål ska skötas. Och just i mål om vårdnad och umgänge är domstolens ansvar särskilt påtagligt. I dessa mål är det inte bara parterna som berörs av hur förfarandet anordnas utan även, och ibland framför allt, deras barn, som ju inte har någon möjlighet att påverka valet mellan olika alternativ. För att man som domare ska ta på sig ansvaret att dra ut på processen för att söka nå en samför- ståndslösning måste man enligt min mening noga ha tänkt igenom om ett sådant förfarande är till nytta för barnen eller om det främst är föräldrarnas intressen som tillgodoses. Det ligger i sakens natur att det inte är bra för någon att vara inblandad i en rättegång som det är svårt att se något slut på. Framför allt för ett barn måste den otrygghet som följer av detta vara plågsam.

I familjemål har rätten särskilda verktyg till sin hjälp för att underlätta sam- förståndslösningar. Det är mycket vanligt att rätten ger socialnämnden i uppdrag att anordna samarbetssamtal för detta ändamål. Och sedan några år finns det också möjligheter för domstolen att utse en medlare som hjälper föräldrarna att komma överens. Både samarbetssamtalen och medlingen äger rum under målets förberedelseskede. Det innebär att tillämpningen av dessa institut be- gränsas av rättens skyldighet att driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet.

Tidsplan

För att främja snabbheten under förberedelsen av tvistemål är rätten skyldig att upprätta en tidsplan för målets handläggning om det inte är obehövligt på grund av målets beskaffenhet eller av något annat skäl. Östen Mandelholm har i sitt svar till JO skrivit att han i regel inte upprättar tidsplaner i indispositiva tviste- mål eftersom dessa mål lever sitt eget liv och oftast är styrda av tingsrättens interimistiska beslut och föräldrarnas förmåga och vilja att uppnå olika samför- ståndslösningar som bäst gagnar barnen. Men det är just för att förhindra att målen lever sitt eget liv som lagstiftaren har bestämt att rätten ska upprätta tidsplaner. Det var alltså inte obehövligt att upprätta en tidsplan i det aktuella målet och enligt min uppfattning borde det har gjorts senast i anslutning till samman- trädet den 7 juni 2011.

Medlingen

Det är framför allt medlingen som har gjort att handläggningen har dragit ut på tiden. Av en notering i dagboken framgår att Östen Mandelholm i början av

(9)

46

december 2011 väckte frågan om medling med parternas ombud. Parterna motsatte sig inte detta men moderns ombud uppgav enligt anteckningen i dagboken att hon var tveksam till om det skulle ha någon effekt. Den 5 december 2011 utsåg Östen Mandelholm en medlare i målet. Medlarens uppdrag förlängdes sedan vid ett flertal tillfällen utan att parterna hade något att invända mot det.

Medlingen kom till slut att pågå fram till den 10 april 2013, dvs. i ett år och fyra månader. Samtidigt som medlaren entledigades beslutade tingsrätten att den tidigare vilandeförklarade vårdnads-, boende- och umgängesutredningen skulle återupptas. Det tog sedan ytterligare cirka ett år och fyra månader innan tingsrätten avgjorde målet den 14 augusti 2014, dvs. drygt tre år och fyra må- nader efter det att ansökan om stämning gavs in till domstolen.

När rätten överväger att anlita en medlare måste den beakta att den grund- läggande regeln för förberedelsearbetet i tvistemål är att inriktningen ska vara att målet avgörs snabbt. Det torde vara mot den bakgrunden som det i förarbe- tena till lagregeln om medlare sägs att en medlare framför allt bör utses i situationer där samarbetssamtal har förekommit men föräldrarna trots detta inte lyckats nå en överenskommelse. I sådana fall har rätten ofta goda möjligheter att avgöra om det finns förutsättningar för medlaren att lyckas med sitt uppdrag inom en rimlig tid. Kravet på snabbhet har också föranlett att huvudregeln i lagen är att medlarens uppdrag ska slutföras inom fyra veckor.

Östen Mandelholms beslut den 5 december 2011 att utse en medlare hade inte föregåtts av samarbetssamtal. Inte heller innehåller beslutet några anvisningar till medlaren om hur uppdraget skulle fullgöras. Jag finner inte tillräck- liga skäl att kritisera beslutet. Men eftersom målet då hade pågått vid tingsrät- ten under sju månader fanns det starka skäl för tingsrätten att bevaka att medlarens uppdrag inte drog ut på tiden. I lagstiftningsförarbetena (prop.

2005/06:99 s. 64) sägs att det är naturligt att domstolen lämnar anvisningar till medlaren om hur uppdraget ska fullgöras och att medlaren bedriver medlingen på ett aktivt sätt och alltid med barnets bästa i fokus. Emellertid är det enligt propositionen inte möjligt att reglera i lag hur medlarens arbete ska bedrivas utan detta bör medlaren i samråd med domstolen få bedöma från fall till fall.

Den 19 december 2011 ringde medlaren till tingsrätten och berättade att ärendet var komplicerat, att han ville ha hjälp av en läkare och att han ville ha förlängd tid. Enligt min mening borde tingsrätten med anledning av telefon- samtalet ha tagit reda på hur medlaren hade planerat att fullgöra sitt uppdrag, vilka arbetsuppgifter som läkaren skulle utföra och vilken tid medlingsuppdra- get skulle ta. Besked i dessa frågor hade kunnat ge Östen Mandelholm ett underlag för att ta ställning till begäran om anstånd och till om det fanns skäl att mot bakgrund av skyndsamhetskravet avbryta medlarens uppdrag. Såvitt fram- går av handlingarna begärde Östen Mandelholm emellertid inte några närmare besked från medlaren utan gav anstånd med uppdragets utförande utan några villkor.

Härefter begärde och fick medlaren anstånd med sitt uppdrag vid fem till- fällen och när medlingen hade pågått under tio månader föreslog medlaren slut- ligen att tingsrätten skulle kalla parterna till ett sammanträde för muntlig för- beredelse. Inte i någon av sina framställningar om anstånd redovisade medlaren en plan för när arbetet kunde beräknas vara slutfört och tingsrätten krävde inte

(10)

47

heller några sådana besked. Det framgår inte av någon av framställningarna om anstånd att det fanns klara indikationer på att en samförståndslösning låg inom nära räckhåll. Enligt min mening borde tingsrätten – även om parterna inte hade något att invända – inte ha förlängt medlarens uppdrag på det sätt som skedde.

Av handlingarna framgår att tre av besluten om förlängning fattades av Östen Mandelholm.

Avslutande synpunkter

Avsaknaden av en tidsplan samt den bristfälliga kontrollen över hur medlar- uppdraget utfördes har lett till att målets handläggning har tagit alldeles för lång tid. Östen Mandelholm, som varit ansvarig för målet, förtjänar därför kritik för sin handläggning av målet.

Vad Henry H. i övrigt anfört föranleder inte någon ytterligare åtgärd eller något uttalande från min sida.

Jag får avslutningsvis upplysa om att JO inte är behörig att handlägga frågor om skadestånd.

Ärendet avslutas.

Kritik mot en rådman vid Skaraborgs tingsrätt för att han i ett ärende om adoption inte lät de biologiska föräldrarna yttra sig och för att han inte upplyste om konsekvenserna av

adoptionen

(Dnr 6120-2013)

Beslutet i korthet: En rådman kritiseras för att han vid handläggningen av ett ärende om adoption

1. inte låtit de biologiska föräldrarna yttra sig över adoptionsansökan 2. inte upplyst de berörda om att ett adoptionsbeslut skulle innebära att adoptivbarnet inte längre – i rättsligt hänseende enligt föräldrabalken – skulle anses vara barn till sin biologiska mor.

Initiativet m.m.

I samband med JO:s inspektion av Skaraborgs tingsrätt den 15–17 oktober 2013 uppmärksammades handläggningen av ett adoptionsärende (Ä 4509-12).

Av de granskade handlingarna framgick bl.a. följande:

Den 28 december 2012 gavs en adoptionsansökan in till Skaraborgs tings- rätt. Ansökan var undertecknad av Tommy L., född 1951, och Fredrik L., född 1987. Enligt ansökan ville Tommy L. adoptera Fredrik L. I ansökan angavs bl.a. att Tommy L. hade haft ett långvarigt förhållande med Fredrik L:s mor, Carita M., samt att Tommy L. hade uppfostrat Fredrik L. sedan denne var 3–4 år gammal.

Till ansökan bifogades personbevis med ändamålet ”hemortsbevis” för Tommy L. och Fredrik L. Personbevis med ändamålet ”adoption” saknades för dem båda, och därmed saknades i ärendet uppgifter om Fredrik L:s föräldrar

(11)

48

och civilstånd samt uppgifter om Tommy L:s civilstånd och eventuell make eller maka.

Den 31 januari 2013 meddelade tingsrätten, genom rådmannen Tommy Er- iksson, slutligt beslut i ärendet. Enligt beslutet gav tingsrätten Tommy L. till- stånd att adoptera Fredrik L. Av beslutet framgick vidare att Fredrik L. därmed var att anse som Tommy L:s adoptivbarn.

Beslutet fattades utan att tingsrätten hade hämtat in yttranden från Carita M.

och Fredrik L:s biologiska far. Det framgick inte heller att Tommy L. och Fred- rik L. hade upplysts om konsekvenserna av den aktuella adoptionen (dvs. konsekvenserna av att adoptivbarnets biologiska förälder inte var gift med adoptanten).

Jag beslutade att i ett särskilt ärende utreda tingsrättens handläggning av ärendet Ä 4509-12.

Utredning

Handlingar i tingsrättens ärende tillfördes JO:s akt.

Därefter uppmanades tingsrätten att lämna upplysningar om och yttra sig över handläggningen av och beslutet i ärendet. Av yttrandet skulle särskilt framgå hur handläggningen av ärendet överensstämmer med relevanta bestäm- melser i 4 kap. föräldrabalken, FB, och bestämmelsen i 12 § lagen (1996:242) om domstolsärenden, den s.k. ärendelagen. Domstolen skulle vidare redovisa sin bedömning av det som kommit fram.

Tingsrätten (lagmannen Anna-Karin Lundberg) gav in ett yttrande till vilket synpunkter från rådmannen Tommy Eriksson fogades.

Tommy Eriksson anförde följande:

Jag meddelade den 31 januari 2013 beslut där jag biföll en ansökan om adoption. Jag ska inledningsvis ange att jag idag saknar minne av handlägg- ningen av ärendet i fråga och ej kunnat erinra mig något om detta då jag gått igenom handlingarna. Jag kan endast konstatera att det enligt mitt för- menande varit helt felaktigt av mig att meddela beslutet utan att ha berett den biologiske fadern samt modern tillfälle att yttra sig. Orsaken torde vara beroende av brist i kontroll och noggrannhet eftersom jag med all säkerhet trott att de beretts tillfälle att yttra sig men inte svarat. Det har jag inte kon- trollerat i akten varför det blivit fel.

Anna-Karin Lundberg anförde följande:

Tingsrätten kan konstatera att handläggningen av det aktuella ärendet samt beslutet inte överensstämmer med vare sig 4 kap. FB eller 12 § ärendelagen.

Yttranden skulle ha inhämtats av Carita M. samt Fredrik L:s biologiske far, men framförallt skulle parterna upplysts om konsekvensen av adoptionen då Carita M. och Tommy L. inte var gifta. Fel har således uppstått vid hand- läggningen samt vid beslutets meddelande. Som berörd befattningshavare uppgett har felet uppstått då man brustit i kontroll och noggrannhet.

Rättslig reglering

Syftet med en adoption är att skapa ett rättsligt förhållande mellan adoptanten (den som adopterar) och adoptivbarnet. För att en adoption ska komma till stånd krävs ett beslut av domstol efter ansökan av den som vill adoptera. De

(12)

49

grundläggande materiella reglerna om adoption finns i 4 kap. FB. I 4 kap. 6 § första stycket FB anges vissa allmänna förutsättningar för adoption. Enligt be- stämmelsen ska rätten pröva om det är lämpligt att adoptionen äger rum.

Tillstånd till adoption kan ges åt en person eller åt makar. Enligt 4 kap. 4 § FB får andra än makar inte adoptera gemensamt. Enligt svensk rätt är det såle- des inte tillåtet för sambor att adoptera gemensamt.

Av 4 kap. 8 § FB framgår att ett adoptivbarn i rättsligt hänseende betraktas som adoptantens barn och inte som barn till sina biologiska föräldrar. Om en make har adopterat den andre makens barn eller adoptivbarn, ska barnet emellertid anses som makarnas gemensamma. Något motsvarande undantag för sambor finns inte. Det är alltså, enligt bestämmelserna i FB, inte möjligt för en person att adoptera sin sambos barn utan att släktskapet mellan den senare sam- bon och barnet upphör (jfr Europadomstolens dom den 13 december 2007 i målet Emonet m.fl. mot Schweiz, ansökan nr 39051/03 och SvJT 2014 s. 832).

Av 4 kap. 5 a § FB följer att den som har fyllt 18 år får adopteras utan för- äldrarnas samtycke. Enligt 4 kap. 10 § tredje stycket FB ska dock en förälder vars samtycke till adoption inte krävs ändå höras i adoptionsärendet, om det kan ske.

Ärenden om adoption är indispositiva. Detta innebär bl.a. att domstolen har en utredningsskyldighet i sådana ärenden. Domstolens utredningsskyldighet markeras i 4 kap. 10 § FB. Enligt första stycket i bestämmelsen ska domstolen inhämta upplysningar bl.a. om barnet och sökanden. Domstolen har alltså ett eget ansvar för att de omständigheter som kan ha betydelse för domstolens be- dömning kommer fram.

Ärenden om adoption handläggs enligt ärendelagen. I 12 § ärendelagen re- gleras domstolens s.k. materiella processledning. I bestämmelsen föreskrivs att domstolen ska se till att ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i ärendet. Genom frågor och påpekanden ska domstolen försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställ- ningar.

I ett beslut den 8 december 2014 anförde JO Lindström följande:

Bedömning

Enligt 4 kap. 10 § FB var det rättens skyldighet att höra Fredrik L:s biologiska föräldrar om det kunde ske. Av utredningen framgår att rätten inte ens gjorde något försök att höra föräldrarna.

Adoptionsbeslutet ledde till att Fredrik L. inte längre – i rättsligt hänseende enligt FB – var att anse som son till Carita M. Enligt min mening innebär be- stämmelsen i 12 § ärendelagen att tingsrätten var skyldig att upplysa Fredrik L.

och Tommy L. om denna konsekvens av ett blivande adoptionsbeslut. Av utredningen framgår att rätten inte gjorde det.

Tommy Eriksson fattade adoptionsbeslutet och ska kritiseras för de angivna bristerna i handläggningen.

Ärendet avslutas.

(13)

50

Uttalanden om en lista som används vid fördelningen av uppdrag som målsägandebiträde och som särskild företrädare för barn vid Malmö tingsrätt; även uttalande om domstolssekreterares behörighet att förordna sådana och lagmannens ställningstagande till en begärd

överklagandehänvisning

(Dnr 3586-2013)

Beslutet i korthet: Lagmannen vid Malmö tingsrätt anmäldes för att inte ha fört upp tre biträdande jurister på en lista över lämpliga advokater och andra jurister för uppdrag som målsägandebiträde eller särskild företrädare för barn. I beslutet konstaterar JO att listan är ett ändamålsenligt verktyg för tingsrätten när det gäller att utse lämpliga personer till uppdrag som målsä- gandebiträde och särskild företrädare för barn samt att listan inte strider mot 1 kap. 9 § regeringsformen. Därför finner JO ingen anledning att uttala nå- gon kritik mot tingsrätten för hanteringen av listan.

Lagmannen anmäldes också för att inte ha lämnat en överklagandehän- visning till sitt ställningstagande när detta efterfrågades av de berörda. Ef- tersom lagmannen ansåg att det inte gick att överklaga hennes beslut kan hon enligt JO inte kritiseras för att hon redovisade den uppfattningen.

Anmälan

I en anmälan till JO framförde Johan L., Maria P. och Marie L. klagomål mot Malmö tingsrätt och lagmannen Eva Wendel Rosberg för hanteringen av en lista hos tingsrätten över advokater och andra jurister som bedömts lämpliga att förordnas som bl.a. målsägandebiträde när en målsägande inte önskat någon särskild jurist som biträde.

Johan L., Maria P. och Marie L. anförde bl.a. följande:

I juli 2012 och mars 2013 skickade Marie L. in en begäran till Malmö tings- rätt om att jur. kand. Maria P. och jur. kand. Johan L. skulle komma i fråga för uppdrag som målsägandebiträde och som särskild företrädare för barn. Det besked som tingsrätten lämnade i båda fallen var att tingsrätten inte för upp biträ- dande jurister på ”listan” över målsägandebiträden förrän den biträdande juristen tjänstgjort i ett år. Emellertid ombads Marie L. att skicka in en förteckning över vilka ärenden som Maria P. hade handlagt under sina första sex månader som biträdande jurist. Sedan denna förteckning hade lämnats till tingsrätten i februari 2013 fick Maria P. besked om att kravet på ett års tjänstgöring som biträdande jurist stod fast och Marie L. ombads att återkomma med en ny an- mälan till tingsrätten efter att de biträdande juristerna hade tjänstgjort i ett års tid. Den 6 maj 2013 lämnade Marie L. in en begäran om att få en besvärshän- visning i fråga om domstolens beslut att inte föra upp de biträdande juristerna på listan. Den 21 maj 2013 meddelade lagmannen Eva Wendel Rosberg bl.a.

följande:

(14)

51

Mitt svar är att tingsrätten inte fattat något beslut som är överklagbart. De två biträdande juristerna är inte utestängda från att ta uppdrag som målsä- gandebiträde, ombud eller särskild företrädare för barn. Varje domare prö- var självständigt en begäran om att någon av de angivna biträdande juristerna ska förordnas.

Tingsrätten har en lista med advokater och andra jurister som tingsrätten förordnar som bl.a. målsägandebiträde när en målsägande inte önskat nå- gon särskild person som biträde. Tingsrättens ledningsgrupp har enats om följande principer för att en jurist, efter begäran, ska föras upp på listan.

1. Advokater ska föras upp på listan.

2. För biträdande jurister på advokatbyrå gäller att de kan föras upp på listan om de är tingsmeriterade. I annat fall krävs ett års tjänstgöring på advokatbyrå. Undantag kan – efter särskild prövning av lagmannen – göras för jurister med andra värdefulla juridiska meriter.

3. Jurister som bedriver egen verksamhet och som inte tjänstgör på advo- katbyrå kan föras upp på listan om de har ansvarsförsäkring och kan åberopa goda referenser.

Listan finns för att uppdragen ska kunna fördelas på ett rättvist sätt mellan jurister som har verksamhet i området. Avsikten är också att de personer som finns upptagna på listan ska vara lämpliga för de uppdrag som tings- rätten fördelar.

Den 19 augusti 2013 skickades en begäran till Malmö tingsrätt om att jur. kand.

Ebba G. skulle komma i fråga för uppdrag som målsägandebiträde och som särskild företrädare för barn. Inte heller den begäran beviljades trots att Ebba G. bl.a. hade värdefull domstolsvana genom att under flera år ha tjänstgjort som nämndeman i Malmö tingsrätt.

Anmälarna ifrågasätter starkt huruvida det är lagenligt att inom myndig- heten upprätta interna principer eller listor som bestämmer huruvida en biträ- dande jurist är lämplig eller inte att ta uppdrag som målsägandebiträde och sär- skild företrädare för barn. En persons lämplighet bör skäligen bedömas indivi- duellt och inte genom generella riktlinjer som inte framgår av lag. Flera andra tingsrätter ställer inte upp något tidskrav för att biträdande jurister ska kunna bli aktuella som målsägandebiträde och som särskild företrädare för barn.

Att inte, efter begäran, föra upp Maria P. och Johan L. på listan måste kunna anses vara ett beslut som är överklagbart. Tingsrättens ställningstagande inne- bär att den berörda juristen inte ges möjlighet att självständigt erhålla uppdrag som målsägandebiträde och särskild företrädare för barn inom Malmö tings- rätts domsaga.

Utredning

Tingsrätten uppmanades att lämna upplysningar om vad som hade framförts i anmälan till JO samt redovisa sin bedömning av det som kommit fram.

Tingsrätten (lagmannen Eva Wendel Rosberg) lämnade upplysningar och yttrande enligt följande:

Upplysningar

Malmö tingsrätt har en förteckning (nedan benämnd listan) över advokater och andra jurister som tingsrätten förordnar som bl.a. målsägandebiträde

(15)

52

när en målsägande inte har önskat någon särskild jurist som biträde. Även uppdrag som särskild företrädare för barn förmedlas från listan.

När tingsrätten förordnar en person som finns upptagen på listan görs i praktiken ingen särskild kontroll av lämpligheten hos den som förordnas.

Den kontrollen har i stället gjorts i samband med att juristen förts in på listan. Tingsrätten får regelmässigt förfrågningar från jurister som önskar bli upptagna på listan och som vill att tingsrätten ska förmedla uppdrag. För att en jurist, som önskar detta, ska föras upp på listan har tingsrättens ledningsgrupp enats om följande principer.

1. Advokater ska föras upp på listan.

2. För biträdande jurister på advokatbyrå gäller att de kan föras upp på listan om de är tingsmeriterade. I annat fall krävs ett års tjänstgöring på advokatbyrå. Undantag kan – efter särskild prövning av lagmannen – göras för jurister med andra värdefulla juridiska meriter.

3. Jurister som bedriver egen verksamhet och som inte tjänstgör på advo- katbyrå kan föras upp på listan om de har ansvarsförsäkring och kan åberopa goda referenser.

Listan används enbart när det inte finns önskemål om att en särskild person ska förordnas. Om det kommer in en begäran om att en viss person, som inte finns med på listan, ska förordnas till målsägandebiträde eller särskild företrädare för barn prövar den domare som är ansvarig för målet om per- sonen ska förordnas.

Tilläggas kan att listan också har den funktionen att uppdragen fördelas rättvist mellan jurister som är verksamma i närområdet.

Marie L. har fått följande svar från mig när det gäller frågan om varför de biträdande juristerna Maria P. och Johan L. inte omedelbart togs upp på listan.

Ingen av de två angivna biträdande juristerna är notariemeriterade. Av underlaget för begäran om att de skulle sättas upp på tingsrättens lista för förordnande som målsägandebiträde framgick inte att de på något sätt ti- digare tagit befattning med brottmål eller ens bevistat en brottmålsför- handling. Begäran avseende Maria P. kom in till tingsrätten den 6 juli 2012 och begäran avseende Johan L. den 19 mars 2013.

Maria P. hade viss erfarenhet av andra typer av ärenden och Du ombads återkomma när hon fått längre erfarenhet. Den 1 mars 2013 inkom Du med uppgift om över vilka ärenden Maria P. varit involverad i vid tingsrätten.

Jag beslutade med ledning av dessa uppgifter den 5 mars 2013 att Maria P. från och med den 1 juli 2013 ska föras upp på listan för offentliga upp- drag som målsägandebiträde samt som särskild företrädare för barn. Ad- vokatbyrån har underrättats om beslutet.

När det gäller Johan L., som nyligen hade avslutat sina studier när Du begärde att han skulle föras upp på listan för att förordnas som målsägan- debiträde och särskild företrädare för barn, ombads Du återkomma när Johan L. fått längre erfarenhet.

När det gäller Ebba G. anställdes hon som biträdande jurist den 1 september 2013. Hon hade då, enligt Marie L., nyligen avslutat sina studier.

Ebba G. har tidigare varit nämndeman vid tingsrätten. Eftersom Ebba G.

inte är notariemeriterad gjorde jag bedömningen att hon borde ha viss erfarenhet innan hon togs upp på listan. Den 21 augusti 2013 ombads därför advokatbyrån återkomma om sex månader, då en ny bedömning av om Ebba G. borde tas upp listan skulle göras.

Tingsrättens bedömning

Målsägandebiträde förordnas, enligt 4 § lagen om målsägandebiträde (1988:609), på begäran av målsäganden eller när det annars finns anledning

(16)

53

till det. Enligt samma lagrum ska 26 § första stycket rättshjälpslagen (1996:1619) tillämpas vid förordnandet.

Hänvisningen till 26 § rättshjälpslagen innebär att den som förordnas som huvudregel ska vara advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå. I bestämmelsen anges att även annan som är lämplig för uppdraget kan bli förordnad. Kravet på lämplighet gäller emellertid inte enbart ”annan” utan även advokater och biträdande jurister. En biträdande jurist kan exempelvis anses icke lämplig om den biträdande juristen är oerfaren och det rör sig om ett komplicerat ärende (se Renfors, m.fl. Rättshjälpslagen den 7 oktober 2013, Zeteo, kommentaren till 26 §).

Motsvarande regler om vem som får utses till särskild företrädare för barn finns i 5 § lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn. Här finns även kravet att endast den får förordnas som på grund av sina kunskaper och erfarenheter samt personliga egenskaper är särskilt lämplig för uppdraget.

I de fall det inte finns önskemål om att en särskild jurist ska förordnas som exempelvis målsägandebiträde ankommer det på tingsrätten att välja vem som ska förordnas. Tingsrätten har ett ansvar för att den som förordnas uppfyller lämplighetskraven för uppdraget. I syfte att värna dem som får ett biträde förordnat åt sig, oavsett om det gäller målsägande eller barn, har tingsrätten satt upp de kriterier för listan som angetts ovan. Förfaringssättet underlättar också för domstolssekreterare med delegation, som utan egen lämplighetskontroll kan välja en person från listan.

Det kan förtjäna att upprepas att ett upptagande på listan inte är något krav för att kunna förordnas som exempelvis målsägandebiträde. Om en aktör önskar att en viss person ska förordnas är det upp till ansvarig domare att göra en bedömning av lämpligheten hos den person som blivit önskad.

När en målsägande själv har föreslagit en biträdande jurist som målsägan- debiträde bör den önskade förordnas om det inte finns särskilda skäl mot det. Detta gäller alltså även om den biträdande juristen inte finns upptagen på listan. Jag anser därför att kriterierna för att bli upptagen på listan inte innebär att tingsrätten förhindrar någon från att bli förordnad för olika uppdrag.

När det gäller skälen till varför de tre biträdande juristerna i anmälan inte tagits upp på listan hänvisar jag till vad som redovisats ovan under upplysningar. Vid varje begäran görs en prövning utifrån de uppgifter som lämnas eller inhämtas om vederbörande.

Marie L. har begärt en besvärshänvisning när hon fått besked om att de biträdande juristerna inte tagits upp på listan. I mitt svar till henne förkla- rade jag att tingsrätten inte fattat något beslut som är överklagbart samt att de två biträdande juristerna inte var utestängda från att ta uppdrag som mål- sägandebiträde, ombud eller särskild företrädare för barn. Jag hänvisade också till att varje domare självständigt prövar en begäran om att någon av de angivna biträdande juristerna ska förordnas. – Jag vidhåller att tingsrät- ten inte fattat något beslut som är möjligt att överklaga. De biträdande juristerna är inte avvisade som ombud och de är inte förhindrade från att bli förordnade för olika uppdrag. Inte heller är de föremål för någon s.k. svart- listning.

De kriterier som gäller för att någon ska föras upp på listan har, som angetts ovan, ställts upp i syfte att värna det barn eller den målsägande som är i behov av ett biträde. Fördelning av uppdrag, när det inte finns önskemål om att en särskild person ska förordnas, hanteras på olika sätt av tingsrät- terna. Jag välkomnar därför en granskning av det förfarande som Malmö tingsrätt valt.

Johan L., Maria P. och Marie L. kommenterade remissvaret.

I ett beslut den 19 december 2014 anförde JO Lindström följande:

(17)

54

Bedömning

Lagstiftning samt uttalanden av JO och JK

Tingsrätten har redogjort för den lagstiftning som är tillämplig vid förordnande av målsägandebiträde och särskild företrädare för barn. En annan regel som är av intresse är 1 kap. 9 § regeringsformen. Enligt den bestämmelsen ska domstolar i sin verksamhet iaktta saklighet och opartiskhet. Det betyder i detta fall bl.a. att när tingsrätten utser personer till uppdragen ska den vägledas av lagens krav på att den som utses ska vara lämplig och att tingsrätten i sitt arbete inte får göra en omotiverad skillnad mellan personer som vill komma i fråga för uppdragen.

JO har vid flera tillfällen haft anledning att ta ställning till frågor om fördel- ningen av offentliga uppdrag mellan praktiserande jurister. I ett ärende (JO 2008/09 s. 36, dnr 5062-2005) gällde det en advokat som tidigare hade förord- nats som offentlig försvarare men som efter utförda uppdrag inte hade ansetts lämplig att få flera uppdrag. Ett annat ärende (dnr 1046-2009), där beslut fattades den 16 april 2009, handlade om en advokat som hade fått besked av Mi- grationsverket att han tills vidare inte skulle komma att förordnas som offentligt biträde. I ytterligare ett ärende (dnr 4500-2013), där beslut fattades den 5 december 2014, diskuteras Migrationsverkets förteckning över offentliga bi- träden som är uppsatta för uppföljning, tillsyn och kontroll.

De redovisade besluten handlar om situationer där en jurist som tidigare har haft offentliga uppdrag riskerar att inte längre tilldelas sådana. Ett ärende som har större likheter med det nu aktuella fallet är JO:s ärende med dnr 5920-2013.

Det handlar om Migrationsverkets it-stöd som när ett offentligt biträde ska för- ordnas i första hand föreslår en advokat eller en biträdande jurist vid en advo- katbyrå. Enligt JO:s beslut den 5 december 2014 var en sådan ordning inte god- tagbar.

Justitiekanslern har i samband med inspektioner vid tingsrätter gjort vissa uttalanden om tingsrätternas principer och rutiner för att utse offentliga försva- rare (se Justitiekanslerns beslut den 26 juni 2003, dnr 1569-03-28, och den 7 maj 2004, dnr 1066-04-28). Justitiekanslern har anfört bl.a. följande: Upp- dragen från rätten är av stor ekonomisk betydelse för många advokater. Inte minst därför är det angeläget att tingsrätterna tillämpar någorlunda fasta principer för hur offentliga försvarare ska utses. Detta har betydelse för förtroendet för domstolens saklighet och oavhängighet. Det får inte finnas misstankar om att en advokat favoriseras eller missgynnas. De principer som tillämpas bör ha som utgångspunkt att det sker en jämn fördelning av uppdragen över tiden mellan de advokater på orten som utan särskilda inskränkningar vill ha förordnan- den som offentlig försvarare.

Listan

Uppdragen som målsägandebiträde och särskild företrädare för barn är viktiga och många gånger svåra. Det är angeläget att domstolarna gör sitt bästa för att endast personer som är lämpliga utses till uppdragen. På en tingsrätt av Malmö tingsrätts storlek förekommer ett stort antal förordnanden av målsägandebi- träde och särskild företrädare för barn. I många av dessa fall finns det inget

(18)

55

förslag på vem som ska utses utan tingsrätten måste välja en lämplig person.

Särskilt i storstadsområden är det många jurister som konkurrerar om dessa uppdrag och det är svårt för den enskilde domaren att ta ställning till lämplig- heten hos alla dem som teoretiskt skulle kunna komma i fråga. Ett system med en för tingsrätten gemensam lista över personer som bedömts uppfylla lämp- lighetskraven är ett sätt att förbättra kvaliteten i tingsrättens arbete med att utse målsägandebiträden och särskilda företrädare för barn. Listan kan underlätta för tingsrätten att utse dessa personer på ett sätt som överensstämmer med grundlagens krav på saklighet och opartiskhet.

För att listan ska kunna fylla denna funktion måste den uppfylla vissa krav.

För det första måste villkoren för att få vara med på listan vara offentliga och objektivt godtagbara. När det gäller advokater har tingsrätten bestämt att de ska finnas med på listan. Det är enligt min mening naturligt. Biträdande jurister på advokatbyråer kan föras upp om de är tingsmeriterade eller om de har tjänst- gjort i ett år på en advokatbyrå. Jag har ingen invändning mot att tingsrätten ställer ett krav på viss yrkeserfarenhet för att en biträdande jurist ska föras upp på listan. Inte heller har jag någon invändning mot att det ska gå att göra undantag från kravet på yrkeserfarenhet för den biträdande jurist som har andra värdefulla juridiska meriter.

För att en jurist som bedriver egen verksamhet och som inte tjänstgör på en advokatbyrå ska föras upp på listan ställs kravet att han eller hon förutom att ha en ansvarsförsäkring ska kunna åberopa goda referenser. Enligt min mening är det ett rimligt krav för att vederbörande ska kunna få kvalificerade uppdrag.

Vidare måste de bedömningar som krävs innan tingsrätten för upp någon på listan göras på ett tillräckligt kvalificerat sätt. Malmö tingsrätts lista förutsätter att tingsrätten gör bedömningar av meriter som i vissa fall åberopas av biträ- dande jurister på advokatbyråer. Dessutom måste tingsrätten bedöma de referenser som åberopas av jurister som driver egen verksamhet och som inte tjänstgör på advokatbyrå. Jag förstår tingsrättens yttrande till JO på det sättet att det är tingsrättens lagman som bestämmer vilka jurister som ska tas upp på listan och därmed också gör dessa bedömningar. Jag anser att det är en godtag- bar ordning.

Listan är alltså en förteckning över personer som enligt lagmannens uppfattning är lämpliga för att ta emot förordnanden som målsägandebiträde och som särskild företrädare för barn. Men det är den domare som förordnar målsägan- debiträdet respektive den särskilda företrädaren som har det slutliga ansvaret för att det är en lämplig person som utses. Listan är ett hjälpmedel för domaren men den innebär naturligtvis inget förbud mot att förordna en lämplig person som inte finns med på listan. Listan underlättar arbetet med att utse lämpliga personer till de aktuella uppdragen. Samtidigt är systemet med listan inte per- fekt. Listan innebär ingen hundraprocentig garanti för att det bara är lämpliga personer som förordnas. Dessutom kan den gallring som listan innebär leda till att i och för sig lämpliga personer går miste om förordnanden. Det är en konsekvens som måste accepteras. Tingsrättens huvudsakliga ansvar är att se till målsägandenas och barnens intresse av att få kvalificerad hjälp. Det intresset är överordnat juristernas intresse av att få förordnanden.

(19)

56

Jag anser sammanfattningsvis att listan är ett ändamålsenligt verktyg för tingsrätten när det gäller att utse lämpliga personer till uppdrag som målsägan- debiträde och särskilda företrädare för barn. Listan strider inte mot 1 kap. 9 § regeringsformen och jag har ingen anledning att uttala någon kritik mot tings- rätten för hanteringen av listan.

Domstolssekreterarnas behörighet

Jag vill dock påpeka en sak. I tingsrättens remissvar sägs att listan underlättar för domstolssekreterare med delegation som utan egen lämplighetskontroll kan välja en person från listan. Regler om förordnande för domstolssekreterare att bereda mål finns i 16 § förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion. En- ligt punkt 15 i paragrafens andra stycke får ett sådant förordnande inte innefatta uppgiften att meddela beslut som går att överklaga särskilt på annan grund än enligt 49 kap. 7 § rättegångsbalken. Enligt lagen (2005:73) om rätt för Justitie- kanslern att överklaga vissa beslut får Justitiekanslern överklaga beslut om för- ordnande av målsägandebiträde och särskild företrädare för barn särskilt. Det innebär att tingsrätten inte kan ge domstolssekreterare i uppdrag att förordna målsägandebiträden och särskilda företrädare för barn.

Överklagandehänvisning

I en skrivelse till Malmö tingsrätt den 6 maj 2013 efterfrågade Marie L. en besvärshänvisning till domstolens beslut att inte införa de biträdande juristerna på listan. Lagmannen vid tingsrätten meddelade i ett svar att tingsrätten inte hade fattat något beslut som var överklagbart.

För tingsrättens hantering av listan gäller förvaltningslagen (1986:223), FL.

Den myndighet som fattar ett beslut enligt FL som går en part emot och kan överklagas ska enligt 21 § andra stycket FL underrätta parten om hur han eller hon kan överklaga det. Av utredningen framgår att Eva Wendel Rosberg ansåg att hennes beslut inte kunde överklagas. Hon kan inte kritiseras för att hon redovisade den uppfattningen när Marie L. begärde en besvärshänvisning (se SOU 2010:29 s. 530).

Avslutning

Vad som i övrigt framkommit i ärendet föranleder inga uttalanden från min sida.

Ärendet avslutas.

(20)

57

Allvarlig kritik mot en rådman vid Skaraborgs tingsrätt för underlåten handläggning av fyra tvistemål under längre tid samt kritik mot lagmannen för underlåtenhet att agera för att få målen handlagda och avgjorda

(Dnr 6119-2013)

Beslutet i korthet: Vid JO:s inspektion av Skaraborgs tingsrätt i oktober 2013 upptäcktes fyra tvistemål som kom in till tingsrätten i augusti 2010 och som i princip inte hade handlagts av tingsrätten. Den rådman som hade ansvaret för målen får allvarlig kritik. Tingsrättens lagman får kritik för sin underlåtenhet att agera för att få målen handlagda och avgjorda.

Initiativet

Under en inspektion vid Skaraborgs tingsrätt den 15–17 oktober 2013 upp- märksammades handläggningen av fyra återförvisade tvistemål. Målen hade nummer T 3523-10–T 3526-10.

I protokollet från inspektionen antecknades följande: Den 15 januari 2010 avvisade tingsrätten kärandens talan i fyra tvistemål. Den 26 augusti samma år undanröjde Göta hovrätt tingsrättens beslut och återförvisade tvistemålen till tingsrätten för fortsatt behandling. Tingsrätten hade därefter inte vidtagit några åtgärder med anledning av hovrättens beslut. Vid inspektionen upplystes JO om att den numera tjänstlediga rådmannen Peter Stafverfeldt varit ansvarig för målen enligt 15 § förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion, TI, t.o.m.

utgången av augusti 2013 och att lagmannen Anna-Karin Lundberg varit ansvarig sedan den 1 september 2013.

Jag beslutade att ta upp tingsrättens handläggning av de fyra tvistemålen till utredning i ett särskilt ärende.

Utredning

Dagboksblad och samtliga handlingar i de fyra återförvisade tvistemålen häm- tades in och granskades.

På grund av vad som hade kommit fram fann jag därefter anledning att anta att tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken hade begåtts. Jag beslutade därför att inleda en förundersökning om sådant brott.

Under förundersökningen hölls förhör med rådmannen Peter Stafverfeldt.

Vid förhöret delgavs han misstanke om tjänstefel. Han bestred ansvar för brott.

Det hölls även förhör enligt 23 kap. 6 § rättegångsbalken, RB, med lagmannen Anna-Karin Lundberg. Vidare hämtades vissa handlingar in från Skaraborgs tingsrätt.

Peter Stafverfeldt uppgav under förhöret bl.a. följande om handläggningen av målen:

När de fyra målen kom in gjorde han en inledande granskning av handlingarna. Han kände till käranden sedan tidigare. Hon hade varit part i ett stort antal mål vid tingsrätten. Han noterade att några av målen verkade gälla samma sak eller åtminstone närliggande förhållanden. Något mål verkade lite enklare, men

(21)

58

han bedömde det som mest lämpligt att handlägga målen gemensamt. Han gjorde vidare den preliminära bedömningen att målen sannolikt skulle kunna avvisas eller avgöras på handlingarna som uppenbart ogrundade. Han tror att han hade behövt ta fram och gå igenom de gamla målen, omkring 25 stycken, för att komma fram till hur han skulle gå vidare. Han gjorde dock inget mer med målen förrän under sommaren 2011 då han bad en notarie titta på målen och komma med ett åtgärdsförslag. Notarien gav honom senare en muntlig fö- redragning, men han ansåg inte att han fick något bra underlag för att gå vidare med handläggningen. Därefter vidtog han inte några åtgärder med målen förrän under sommaren 2013 inför det att han skulle sluta på tingsrätten. Då gick han igenom målen på nytt och upprättade i samband med det ett åtgärdsförslag för två av målen. Han överlämnade sedan målen till lagmannen i slutet av augusti 2013. Han är medveten om att målen blev liggande alldeles för länge.

Peter Stafverfeldt uppgav vidare under förhöret följande om sitt arbete på tingsrätten och sina kontakter med lagmannen om målens handläggning:

Fram till den 1 mars 2011 var tingsrätten förlagd till tre orter. När målen kom in till tingsrätten arbetade han på den s.k. Skövdeenheten. Han var samordnare där och deltog även i en arbetsgrupp som planerade inför sammanslag- ningen av tingsrätten. När tingsrätten samlokaliserades den 1 mars 2011 blev han enhetschef. Han fick då personalansvaret för åtta domstolssekreterare och var i övrigt samordnare för domare och notarier på enheten. Han ingick även i tingsrättens ledningsgrupp. Utöver detta var han lärare på och senare även kurs- ledare för en regional notariekurs som hölls tre gånger per år under tre dagar.

En gång per år runt sommaren hade lagmannen ett möte med alla domare och gick igenom gamla tvistemål. Domarna fick då frågor om sina äldsta mål. Lag- mannen frågade honom vid dessa möten vad som hände med målen. Sådana möten hölls 2011, 2012 och 2013. Vid alla tillfällen svarade han att han trodde att målen skulle kunna avgöras på handlingarna och att han ännu inte hade hun- nit med dem men att han skulle försöka göra det. Lagmannen nöjde sig med dessa besked. Det kan också hända att hon frågade honom om målen någon gång mellan dessa möten. Det är dock inte något som han minns. Hon nöjde sig alltid med de besked som hon fick. Hon vidtog inte några andra åtgärder och hade inte något särskilt möte med honom om just dessa mål. Hans arbete som enhetschef var periodvis mycket krävande och gjorde att han bl.a. hade svårt att hinna med sina gamla mål. Från mitten av 2012 och framåt var situationen oerhört ansträngd. Det blev konflikter på arbetsplatsen, och två domare på hans enhet blev långtidssjukskrivna under hösten 2012 samtidigt som de hade en vakans på domarsidan. Vid ett medarbetarsamtal under våren 2013 framförde han därför att han inte ville vara enhetschef längre. Han och lagmannen diskuterade då hans situation. De gick dock inte in särskilt på dessa mål.

Lagmannen erbjöd sig att hjälpa honom att komma till rätta med situationen så att han kunde fortsätta som enhetschef. Hon sa att han kunde lämna mål och ärenden som var uppsatta av notarier till henne. Han lämnade dock aldrig över några mål till henne, och hon följde inte upp frågan ytterligare. Han bad inte heller om någon annan form av hjälp eller avlastning trots att han arbetade oer- hört mycket.

Anna-Karin Lundberg uppgav under sitt förhör bl.a. följande: