En kvalitativ undersökning om tillgänglighet i naturen En natur för alla UPPSATSER:

UPPSATSER:

Kulturgeografiska institutionen

En natur för alla

En kvalitativ undersökning om tillgänglighet i naturen

John Zettergren

ABSTRACT

Zettergren, J. 2021. En natur för alla. Kulturgeografiska institutionen, Uppsatser, Uppsala universitet.

Behovet av att vistas i naturen har under senare år blivit mer populär och stärkts av forskning om att folkhälsan påverkas positivt av ett rikt friluftsliv. För personer med funktionsnedsättning är inte naturen en självklar plats. Den är sällan fri från krav och fysiska hinder som gör en naturupplevelse mindre lämplig. Genom en hårdför politik beträffande inkluderande av personer med funktionsnedsättning i samhällets alla miljöer så bör inte tillgängligheten i naturen förbises. Det är därför relevant att genom intervjuer höra personers samtida erfarenheter och uppfattningar om naturens tillgänglighet och vilka faktorer som gör en plats i naturen en trygg miljö att besöka. För att göra naturen mer tillgänglig har även teorin om universell utformning funderats över som en möjlig lösning. Resultatet visade vissa meningsskiljaktigheter i frågan om hur tillgänglig naturen verkligen är och vad som gör den tillgänglig, men manifesterade ett optimistiskt intresse gällande universell utformning och dess möjligheter att skapa en natur för alla.

Keywords: Tillgänglighet, universell utformning, funktionsnedsättning, rättigheter, naturmiljö

Handledare: Cecilia Bygdell

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING ... 4

1.1 Syfte & frågeställningar ... 4

1.2 Begreppslista ... 4

1.3 Avgränsningar ... 5

2. BAKGRUND ... 5

2.1 Den sociala modellen ... 5

2.2 Varför tillgänglighet? ... 6

2.3 Naturupplevelse, fruliftsliv och folkhälsa ... 7

2.4 Tidigare forskning inom ämnet ... 8

3. TEORI ... 8

3.1 Tillgänglighet via universell utformning ... 8

3.2 Universell utformning och utveckling av begreppet ... 9

3.3 Universell utformning i Sverige ... 10

4. METOD ... 11

4.1 Kvalitativ forskning, intervjuer och urval ... 11

4.2 Metodreflektion ... 13

4.3 Presentation av informanter ... 14

5. RESULTAT ... 14

5.1 Aktörers attityder om tillgänglighet ... 14

5.2 Tillämpning av universell utformning ... 16

5.3 Faktorer för tillgänglig natur ... 18

5.4 Begränsning av besöksplatser ... 19

6. SLUTDISKUSSION... 20

6.1 Upplevd tillgänglighet i naturen ... 20

6.2 Styrkor med universell utformning ... 21

7. SLUTSATS ... 21 7.1 Vidare forskning ... 22 8. KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ... 23 BILAGA 1 ... 26

1. INLEDNING

Under våren 2007 beslutade Sveriges regering om att underteckna FN:s konvention

(Socialdepartementet, 2014) om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Syftet med denna konvention var att säkerställa lika villkor för alla människor, oavsett funktionsnedsättning, i deras deltagande i samhället. Den svenska funktionshinderspolitiken har dessutom omfattats av de nya mål som fastställdes i november 2017 (Socialdepartementet, 2017). Till detta går även att tillägga att Sverige, likt många medlemsstater i FN, beslutat om att arbeta mot ett mer hållbart samhälle. Detta görs genom att agera utifrån de 17 globala mål som fastställts i Agenda 2030 (Regeringskansliet, 2018). Alla dessa politiska bestämmelser berör på ett eller annat sätt en ökad tillgänglighet i samhället för personer med funktionsnedsättningar. Människor ska kunna leva på samma villkor oberoende funktionsnedsättning. Det existerar dock ojämlikheter vad det gäller att leva i samhället, inte minst för att kunna ha en aktiv och hälsosam fritid. Detta visar Myndigheten för delaktighet (MFD) i sin redovisning av ett regeringsuppdrag (Myndigheten för delaktighet, 2020). Om en person utan fysisk funktionsnedsättning beger sig på en färd längs vandringsleder så behöver inte naturen hindra hen nödvändigtvis. Men för en person i rullstol så ställs denna individ för helt andra utmaningar, och naturupplevelsen sker inte på samma villkor. Det har även framkommit via tidigare forskning inom ämnet att det finns brister bland aktörer som tillhandahåller och förvaltar naturmiljöerna (Godtman Kling & Ioanides, 2019).

Naturen har vad den har att erbjuda och är tillsynes svår att kontrollera. För att ge personen med rullstol lika villkor för att vara i naturen så krävs anpassningar som gör den mer tillgänglig. Det krävs strategier, processer och åtgärder. Och detta är något som Sveriges regering har åtagit sig att verka för med sin funktionshinderspolitik.

1.1 Syfte & frågeställningar

Syftet med denna uppsats är att undersöka tillgänglighet i naturmiljöer för personer med funktionsnedsättning. Detta, med utgångspunkt, om att det är en mänsklig rättighet att ha lika villkor mot allmänheten. Med hänsyn till uppsatsens syfte för undersökning har följande frågeställningar formulerats:

• Hur upplevs tillgängligheten bland aktörer och brukare i förvaltade naturområden i Uppsala Län?

• Hur kan teorin om universell utformning appliceras på naturmiljöer i Uppsala Län? • Vilka faktorer är viktiga för att ett besöksmål i naturen ska vara tillgänglig för personer med

funktionsnedsättning?

1.2 Begreppslista

För denna uppsats är det relevant att ha med en begreppslista som definierar begreppen som berörs. Nedan kommer de centrala begreppen att definieras. Begreppet om universell utformning definieras, teoretiseras och problematiseras ytterligare i ett senare avsnitt.

Funktionsnedsättning: Nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga (Socialstyrelsen, a).

Funktionshinder: Begränsning som en funktionsnedsättning innebär för en person i relation till omgivningen (Socialstyrelsen, b).

Tillgänglighet: Att samhället utformas för att så många som möjligt ska kunna använda och ta del av det (Myndigheten för delaktighet, a).

Universell utformning: Universell utformning innebär att utforma nya produkter, miljöer, program och tjänster för att de ska kunna användas av så många som möjligt, utan behov av anpassning i efterhand. Universell utformning utgår från mångfalden hos befolkningen. Det handlar om att göra rätt från början (Myndigheten för delaktighet, b).

Friluftsliv: Friluftsliv är vistelse utomhus i natur- och kulturlandskap för välbefinnande och naturupplevelse utan krav på tävling (Naturvårdsverket).

1.3 Avgränsningar

Denna uppsats ämnar undersöka hur relevanta aktörer arbetar med tillgänglighet i naturmiljöer, samt hur möjligheterna att anordna och ta del av naturen ter sig ur ett brukarperspektiv. Brukarperspektivet kommer att illustreras genom personer som arbetar med och samordnar för personer med funktionsnedsättningar. Undersökningen är dessutom geografiskt begränsad till Uppsala kommun och till viss mån Uppsala län. Detta eftersom jag själv är från Uppsala och är intresserad av hur aktörer likt länsstyrelsen, kommunen och privata aktörer arbetar med att skapa en naturmiljö som är tillgänglig för alla samhällets medborgare. Jag själv har även ett inneboende intresse för funktionsnedsattas möjligheter och begränsningar då jag har människor i min närhet som upplever funktionshinder i omgivningen. Den geografiska avgränsningen är fastställd eftersom arbetets tidsomfång är begränsat. Det har inte heller gjorts någon smalare kategorisering av typer av friluftslivsaktiviteter i naturen, exempelvis badplatser eller vandringsleder. Snarare syftar uppsatsen att fokusera på naturen som en bredare plats som förvaltas av kommuner och liknande aktörer.

2. BAKGRUND

För att kontextualisera uppsatsens syfte kommer detta avsnitt presentera relevant förkunskap kring utvecklingen av synen på funktionsnedsättning, redogöra varför tillgänglighet är viktigt samt belysa naturens roll i samhället. Dessutom kommer tidigare forskning inom ämnet att presenteras.

2.1 Den sociala modellen

Länge hade samhällsdebatten om personer med funktionsnedsättningar fokuserat på att individens fysiska eller psykiska nedsättning utgjorde ett hinder för att personen skulle fungera fullt ut i samhället. Detta synsätt kallades för den medicinska modellen och var individfokuserad. I samband med att detta perspektiv på funktionsnedsättning och funktionshinder etablerades så växte en kritik fram om det individfokuserade perspektivet som hade rått. Sociologen Michael Oliver (1996) var en av de första att istället rikta fokus på samhällets struktur som faktumet att personer upplever hinder. Idéerna kom att benämnas som

den sociala modellen. Denna modell för synen på funktionshinder tog därmed fasta på de omkringliggande miljöernas problematiska utformning och brister. Meningen var att förflytta funktionshindret från individerna och istället identifiera bristerna i samhället. Samhället behövdes ses över, och till det yttersta anpassas så att det inte hindrar en person med en funktionsnedsättning (Söder, 2005, s. 44–45). Den sociala modellen bortsåg inte från personers funktionsnedsättningar utan beskrivningen av dessa personer blev istället ansedda som en grupp under förtryck utav samhället, inte en enskild individ som diagnosticerats med bristande funktionell förmåga. Synen på funktionshinder i Sverige har sedan 1970-talet förhållit sig till att problematiken synliggörs då en individ möter omgivningen (Söder, 2005, s. 46). Det går även att peka på att intåget av den sociala modellen förstärkte Sveriges syn på att sökandet efter hinder ska ske i samhällets miljöer och inte på individen.

2.2 Varför tillgänglighet?

Som nämnts i inledningen har Sveriges regering valt att aktivt arbeta med att öka tillgängligheten i samhället genom att ratificera FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I konvention erkänner regeringen att det behövs göras ett omfattande arbete med att öka tillgängligheten i samhället. Bland annat ska konventionsstaterna säkerställa att personer med funktionsnedsättning får tillgång till den fysiska miljön på lika villkor som erbjuds allmänheten (Socialdepartementet, 2014). Konventionen skriver dessutom att åtgärder mot hinder och barriärer ska vidtas för att utesluta diskriminering av personer med funktionsnedsättning.

Ur denna konvention kom den svenska regeringen även fram till att sätta ett nationellt mål för funktionshinderspolitiken:

Det nationella målet för funktionshinderspolitiken är att, med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som utgångspunkt, uppnå̊ jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhället för personer med funktionsnedsättning (Socialdepartementet, 2017, s. 22).

Den nya funktionshinderspolitiken ska koncentrera sig på följande fyra områden för att uppnå det nya målet: Principen om universell utformning, identifiera och åtgärda befintliga brister i

tillgängligheten, individuella stöd och lösningar för individens självständighet samt förebygga och motverka diskriminering (Socialdepartementet, 2017). Genom att arbeta utifrån dessa mål

ska Sverige bli ett mer tillgängligt land och detta ska ske långsiktigt och effektivt. I samband med målformuleringen fastslog regeringen att genomförandet av funktionspolitiken behöver bli mer tydlig och interagerad i offentliga och privata verksamheter (Socialdepartementet, 2017). Förutom målen om funktionshinderspoliktens riktning finns de överhängande 17 globala mål som FN redogjorde för i samband med Agenda 2030 (Regeringskansliet, 2018). Världens länder åtog sig att leda världen mot en hållbar och rättvis framtid. Detta genom att bland annat bekämpa ojämlikheter inom länderna, förverkliga mänskliga rättigheter och bygga inkluderande samhällen. Agenda 2030 är även en angelägenhet för hela samhället oavsett sektor eller nivå. Sverige åtog sig tidigt i denna process att vara framträdande för en hållbar framtid och poängterade tydligt att alla ska vara med och ingen ska lämnas utanför (Regeringskansliet, 2018). Alla dessa förordningar och policys är viktiga för den svenska funktionshinderspolitiken och gör arbetet med tillgänglighet relevant för samtliga i samhället.

2.3 Naturupplevelse, fruliftsliv och folkhälsa

Vardagliga utflykter i naturen är något som är positivt för människors allmänna hälsa. Naturen erbjuder människor att arbeta förebyggande mot fysiskt och psykiskt välmående och en nyttig källa för återhämtning för människor. Vistelse i natur är en viktig faktor enligt Folkhälsomyndigheten eftersom det främjar hälsosamma och hållbara levnadsvanor

(Folkhälsomyndigheten). Fenomenet naturupplevelse har tidigare problematiserats av Nordiska Ministerrådet (2019). Denna organisation presenterade en guide till naturvägledare runt om i landet med avsikt för att ge dessa aktörer verktyg för att kunna ge medborgarna en så bra naturupplevelse som möjligt. I denna rapport skriver Lasse Edlev (2019) om den direkta naturupplevelsen. En direkt naturupplevelse är enligt Edlev när individen känner autentisk natur mot sin kropp och tvingas aktivera sina sinnen. Ingen annan människa ska i förväg påverka eller instruera en individ hur man upplever naturen. Görs detta så begränsas naturupplevelsen som helhet. En god naturupplevelse är dessutom sällan en sådan som är kontinuerligt underhållande och enkel, utan det bör finnas element som ställer krav på individen och utmanar denna fysiskt och kognitivt. Den autentiska naturupplevelse som Edlev redogör för är därmed svår att uppleva för personer med funktionsnedsättning, då de inte sällan finns anpassade naturmiljöer. Om något så är en naturupplevelse högst subjektiv, men för att definiera detta fenomen så är det viktigt att individen sätts på prov i naturen för att skapa en så god naturupplevelse som möjligt (Nordiska Ministerrådet, 2019, s. 109).

Edlev (2019) diskuterar inte personer med funktionsnedsättnings möjligheter att ha en naturupplevelse och kan tänkas utgå från en person helt utan funktionsnedsättning, fysisk som kognitiv. För personer med funktionsnedsättning kan denna naturupplevelse se helt annorlunda ut, men bör tas på allvar eftersom dessa individer löper en större risk för ohälsosamma levnadsvanor. Folkhälsomyndigheten rapporterar om att personer med funktionsnedsättning har en mer stillasittande fritid och att dessa personer skattar sin hälsa som dålig i jämförelse med den övriga befolkningen. Friluftslivet är inte jämnt fördelad i befolkningen och ojämlikheterna är stora. Personer med funktionsnedsättning utgör en majoritet av de som inte är aktiva i friluftslivet och riskerar därmed att gå miste om naturupplevelser (Folkhälsomyndigheten).

För friluftslivet i Uppland har Upplandsstiftelsen undersökt tillgängliga miljöer i naturen (Upplandsstiftelsen, 2018). Genom projektet FINA arbetade Upplandsstiftelsen aktivt med att få personer med funktionsnedsättning att vistas mer i naturen och ha ett rikare friluftsliv. Projektet ämnade att tillsammans med målgruppen, personer med funktionsnedsättning, kunna identifiera och överbrygga hinder i naturen som får personerna att inte vistas i naturen. Tidigt i projektet så kunde projektgruppen iaktta flera orsaker som hindrade personer med funktionsnedsättning till att vistas i naturen. Det mest framträdande hindret var att det inte fanns tillräcklig med information om platserna och dess tillgänglighet (Upplandsstiftelsen, 2018, s. 4). Saknaden av kunskap om platserna och vilka aktiviteter som lämpade sig för personer med funktionsnedsättning var det mest framträdande hindret. Under projektets gång framgick vad man bör göra i framtiden för att uppmuntra ett rikare friluftsliv. Några exempel var att tillgängliga toaletter, bra väglag och att kunna ta del av tydlig information innan sitt besök var viktiga faktorer (Upplandsstiftelsen, 2018, s. 9). Detta projekt kan ses som ett arbete på lokalnivå i att öka tillgängligheten i samhället, och är ett uppmuntrande initiativ till att personer med funktionsnedsättningar får en bättre hälsa genom ett rikare friluftsliv.

2.4 Tidigare forskning inom ämnet

I samband med att den svenska politiken har satt upp mål om ökad tillgänglighet, och att forskningen kring hur ett rikt friluftsliv kan påverka folkhälsan positivt så har flera aktörer undersökt detta. MFD (2020) sammanställde en rapport på uppdrag av regeringen om hur arbetet för ökad tillgänglighet ser ut i samhället i stort. Naturvårdsverket (2019) presenterade även en nulägesrapport om friluftslivspolitiken och dess genomslag. Ingen av dessa rapporter sammanfogade tillgänglighet och vikten av friluftsliv för funktionsnedsatta rent konkret. Detta gjorde istället forskare vid Mittuniversitet (Godtman Kling & Ioannides, 2019). 2019 presenterade forskarna en rapport där de genomfört en litteraturöversikt som är ett delresultat från ett större forskningsprojekt vars fokus är att undersöka tillgänglig och inkluderande naturturism. Syftet med detta projekt är att identifiera och påvisa strategier som använts av privata och offentliga aktörer i sitt arbete om tillgänglig natur. Forskningsrapporten baseras på en litteraturöversikt genom sökning av kombinerade relevanta sökord för ämnet i databasen Scopus. Exempel på sökord var outdoor recreation, disabled och handicapped. Sökningen bland vetenskapliga artiklar i Scopus resulterade i 342 publikationer, och utifrån dessa publikationer kunde forskarna identifiera nio teman som är relevanta för ämnet. De teman som kategoriserades utifrån publikationerna var viktiga eftersom de kunde förklara ett samtida och övergripande kunskapsläge inom arbetet med tillgänglig natur för funktionsnedsatta. Exempelvis identifierade forskarna att tillgång till information via webben är undermålig gällande platsers övergripande tillgänglighet samt att det glöms bort att personer med funktionsnedsättning är en heterogen grupp som kan ha flera olika typer av funktionsnedsättningar (Godtman Kling & Ioannides, 2019). Forskningsrapporten kunde visa att flera teman hade ett perspektiv som riktade sig på brukares upplevelser och attityder snarare än de tillhandahållande aktörernas upplevelser. Forskarna drar därför en slutsats om att kunskaperna hos de som skapar och tillhandahåller naturmiljöerna är bristande och att en ökad kunskap om arbetet med att tillgängliggöra naturen för människor med funktionsnedsättningar krävs. Samtidigt belyser forskarna att det under de senaste åren börjat ske en större bildning kring detta (Godtman Kling & Ioannides, 2019).

3. TEORI

Nedan kommer teorin om universell utformning presenteras, problematiseras och förtydligas. Begreppet är relativt nytt och har tolkats på olika sätt. I slutet av avsnittet kommer universell utformning att definieras hur teorin är relevant för denna uppsats.

3.1 Tillgänglighet via universell utformning

Under 1900-talet hade USA genomgått två världskrig och lämnat många krigsveteraner med bestående skador som försvårar rörelsen. Medicinska genombrott, exempelvis antibiotikan, gjorde att fler människor kunde överleva svåra sjukdomar men med fysiska och psykiska skador för resten av livet (Mace m.fl., 1998, s. 6–7). 1994 uppskattades 20,6 % av den amerikanska befolkningen leva med någon form av begränsning som hindrade dem från att nyttja samhällets tillgångar till fullo. Denna demografiska förändring försvårade människors liv och arkitekten Mace antog att utvecklingen inte skulle upphöra, eftersom den amerikanska populationen växte och därmed leda till en större andel människor med funktionsnedsättning.

Tidigare hade arbetet med tillgänglighet skett på så vis att man specialanpassat byggnader, trappor eller verktyg. Men detta ledde till en segregering och människor ansåg dessa anpassningar vara fula, iögonfallande och onödigt dyra. Arbetet som Mace m.fl. (1998) inledde var att istället för att anpassa något i efterhand så skulle man inkorporera behoven av specialanpassning och göra dessa lösningar ”mainstream” med hjälp av universell design. För att alla ska kunna använda det fastställde Mace sju utmärkande principer som universell design vilar på. Dessa illustreras i tabellen nedan med namn och en kortare definition.

#. Princip Definition

1. Likvärdig användning Utformningen är användbar och marknadsmässig för personer med varierande förmågor.

2. Flexibilitet i användning Designen tillåter en stor variation av personliga preferenser och förmågor.

3. Enkel och intuitiv användning

Användningen ska vara lätt att förstå, oberoende av användarens erfarenhet, kunskap, språkförmåga eller nuvarande koncentrationsnivå.

4. Uppfattbar information Designen kommunicerar nödvändig information till användaren på ett effektivt sätt, oberoende av omgivande förhållanden eller användarens sinnesförmågor.

5. Tolerans för misstag Designen minimerar risker och allvarliga konsekvenser av misstag eller oavsiktliga handlingar.

6. Låg fysisk ansträngning Designen kan användas effektivt och bekvämt med minimal uttröttning.

7. Storlek och utrymme för åtkomst och användning

Designen har lämplig storlek och det finns utrymme så den går att komma till, nå, hantera och använda oberoende av användarens kroppsstorlek, hållning eller rörlighet.

Tabell 1. Mace m.fl. sju principer för universal design, svensk översättning (Certec, 2018).

Principerna skulle verka för att kunna utvärdera redan befintliga produkter och miljöer i samhället samt guida aktörer i hur man kan göra sin produkt eller verksamhet tillgänglig för alla på ett subtilt sätt. Meningen var att dessa principer skulle fungera oavsett vad som skulle upprättas, exempelvis en parkrekreation eller en anlägga en ny gata i stadsmiljö (Mace m.fl, 1998, s. 127). Efter att Mace och hans kollegor redogjort för de sju principerna och givit några verktyg till verksamheter hur de kunde arbeta med tillgänglighet så spred sig begreppet. Inte sällan gjordes egna tolkningar utifrån verksamheters behov och intressen. Allt eftersom så blev dessa tolkningar även intressanta för politiska ombud att definiera och det har skapats standarder för bland annat EU:s medlemsländer (Ahlgren m.fl., 2020, s. 10–11).

3.2 Universell utformning och utveckling av begreppet

Perspektivet om universell design berörs vidare av geografen Rob Imrie (2011). Han har skrivit flera artiklar om detta arbetssätt, med fokus på hur universell design fungerar som ett inkluderade sätt i samhället (Imrie, 2004 & 2013). Imrie skriver att definitionen om universell

design som Mace presenterade är det vedertagna fundamentet om hur detta fungerar. Mace sju principer har blivit standarder som stora organisationer som Förenta nationerna (FN) och World health organization (WHO) arbetar utifrån (Imrie, 2011, s. 873). Men organisationer och länder har tillsynes haft olika ingångsvärden i sitt användande av universell design. FN och WHO har främst använt det för att göra samhället så enkelt som möjligt för alla.

Oavsett ingångsvärdet i att öka tillgängligheten i samhället genom universell design så blev riktningen snabbt för samhällets aktörer att uppfinna tekniska lösningar som kunde öka tillgängligheten. Lösningarna blev till genom att man identifierade personer som inte kunde nyttja delar av samhället. Genom att identifiera problemet och hitta en lösning så ansågs det att man skapat en universell design som fungerar för alla. Detta är något som Imrie (2011) problematiserar. Det finns en risk i att politiker och förvaltare stirrar sig blint på att tekniska lösningar kommer att vara vägen för ett universellt utformat samhälle. Tekniska lösningar kommer inte att kunna tillgodose alla människors olika behov med tanke på den takt som befolkningen ökar i världen. Med en ökad befolkning så tillkommer även nya typer funktionsnedsättningar, från de vi ser idag, som begränsar människor och ena fallets lösning kommer att kunna vara ett hinder i framtiden (Imrie, 2011, s. 877).

Att bara se på saker som att man hittat en lösning för att alla kan använda det, genom att identifiera hinder och åtgärda dessa är inget hållbart och långsiktigt arbete med universell design enligt Imrie (2011). Meningen med universell design bör istället vara att det är ett förhållningssätt där man inte ser på hur individer kan interagera med samhället, utan snarare hur samhället kan interagera med alla individer. Produkter, tjänster och miljöer ska vara utformade på ett sätt som minimerar exkludering av människor redan från början utan att behöva anpassa något i efterhand utifrån de hinder som kan dyka upp för en person med funktionsnedsättning. Imrie (2011) menar därför att diskussionen om universell utformning istället bör rikta sig mot att samhället ska göra en grundligare anpassning och för att genomföra detta krävs kunskap, engagemang och offentlig kommunikation om att hindren skapas av samhället, inte funktionsnedsättningen i sig (Imrie, 2011, s. 881). Att förändra samhällets funktioner så att de passar till hela samhällets medborgare, funktionsnedsatt eller inte, så minimerar man risken för att inskränka på de mänslika rättigheterna.

3.3 Universell utformning i Sverige

I Sverige är Funktionsrätt en av många organisationer som arbetar med frågor om ett mer tillgängligt samhälle. Organisationens främsta ståndpunkt är att varje människa har rätt till självbestämmande och full delaktighet i hela samhällets olika delar (Funktionsrätt, 2019). Detta grundar sig i de mänskliga rättigheterna som förtydligades i och med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Funktionsrätt blev till i samband med att de tidigare Handikappförbunden ändrade namn och vidgade sitt synsätt till att fokusera mer på mänskliga rättigheter än tidigare (Funktionsrätt, 2017). Begreppet funktionsrätt kompletterar begrepp som funktionsnedsättning och funktionshinder men fokuserar snarare på människors rättigheter. Människor ska ha rätten att fungera i olika situationer oavsett om det är relaterat till en enskild situation eller i ett större politiskt sammanhang där rätten för olika grupper är viktig.

I sitt arbete mott ett mer jämlikt samhälle där alla människor kan nyttja sina rättigheter så har Funktionsrätt Sverige tolkat universell utformning som att alla nya tjänster, produkter och

till tillgång är en rättighet i sig. Samhället ska var utformat så att alla människor har tillträde till tjänster, produkter, och miljöer som är avsedda för allmänheten. Om rätten till tillgång nekas så menar Funktionsrätt Sverige att det handlar om diskriminering och inskränkande på människors rättigheter. I en guide presenterad av Funktionsrätt Sverige (2019) om hur arbetet med universell utformning för ökad tillgänglighet står det att universell utformning gäller för alla

nya byggnader, miljöer eller tjänster som vänder sig till allmänheten (Funktionsrätt Sverige,

2019).

Denna skrivelse bekräftar att universell utformning ska vara en faktor när aktörer planerar, bygger och förvaltar nya miljöer för samhället. Universell utformning är en process, där inkluderande av personer som inte utnyttjar miljöer idag eller riskerar att exkluderas bör vara med i skapandeprocessen. Detta perspektiv på begreppet uppfattas mer som att man så tidigt i utformningen bör inkludera så många som möjligt, för att minimera risken om diskriminering av mänskliga rättigheter.

Sedan Mace m fl. (1988) först introducerade de sju principer som skulle användas som ett verktyg att förhålla sig till under planering och genomförande för ökad tillgänglighet så har begreppet berörts vidare. Imrie (2011) menade på att samhällets aktörer skulle passa sig för att se på lösningar som ett arbetssätt utifrån universell utformning. Det skulle istället etableras en ömsesidig förståelse att det är samhället som istället ska vara anpassat redan från grunden. Det är i likhet med Imrie som Funktionsrätt ser på universell utformning. Det är en process och helst ska det fungera som en röd tråd i all förvaltning och i allt skapande för allmänheten, och detta grundar sig i att ingen ska diskrimineras. I en proposition från regeringen förtydligas hur staten, kommuner, landsting och regioner ska arbeta genom universell utformning göra samhället tillgängligt för alla (Socialdepartementet, 2017, s 26). Det är även deras ansvar, som offentliga aktörer, att se till att universell utformning finns inom privata aktörers arbete med tjänster, produkter och miljöer för allmänheten (Funktionsrätt Sverige, 2019, s. 4). Ur regeringens proposition framgår det att universell utformning är en passande strategi för att tillgängliggöra samhället ytterligare. Det krävs dock att begreppet förtydligas och konkretiseras för att samhällets aktörer ska kunna tillämpa det som återges i regeringens proposition (Socialdepartementet, 2017, s. 83).

4. METOD

Detta avsnitt kommer redogöra för tillvägagångsättet av att samla in empiri, eventuella val som forskarrollen ställs inför samt en kritisk reflektion av den valda metoden. Avslutningsvis kommer en kortare presentation av informanterna.

4.1 Kvalitativ forskning, intervjuer och urval

Vid en forskningsstudie så tvingas man inte sällan som forskare att göra avvägningar och val. Ett grundläggande val för studien är ofta att man väljer att ha en kvantitativ eller kvalitativ ansats i forskningen. Väljer man som forskare att använda kvalitativa metoder så finns det en baktanke med att man vill ta del av personers egna uppfattningar. Det mest utmärkande draget för kvalitativ forskning är att man vill se något med någon annans ögon (Bryman, 1997, s. 77). Men att se genom någon annans ögon är inte helt oproblematiskt för en forskare. Ett vanligt problem som uppstår är valet av personer man vill inhämta perspektiv på saker ifrån. Det är därför viktigt att man i sin roll som forskare är öppen för att ta del av flera perspektiv. För denna

studie har det varit relevant att ta del av två utmärkande perspektiv. De som benämns som aktörer, alltså kommuner eller organisationer som tillhandahåller och förvaltar naturmiljöer, samt de personer som utnyttjar dessa miljöer. Dessa två perspektiv berikar studien i den mån att man får en bild av hur arbetet med tillgänglighet går till hos aktörerna och hur tillgängligheten faktiskt upplevs i verkligheten av personer med funktionsnedsättning. Genom ett öppet och flexibelt förhållningssätt till forskningen har jag tillåtits förändra problemformuleringar och teorival i takt med att empirin har inhämtats. Bristen på struktur ger den kvalitativa forskningen en vidare flexibilitet (Bryman, 1997, s. 83) och har för denna studie givit möjlighet till ökad kunskap om det valda ämnet eftersom jag inledningsvis hade vaga uppfattningar om vad som skulle undersökas. Studiens strävan har dock hela tiden varit att bilda en uppfattning om hur andra personer tänker och resonerar om saker i samhället (Trost, 2005, s. 14). Eller för den delen nå djupare insikter om fenomen i personers sociala verklighet som påverkar deras livssituation (Dalen, 2015, s. 14–15).

Valet av metod föll därför på att använda kvalitativa intervjuer eftersom jag sökte efter människors högst subjektiva upplevelser och erfarenheter. Dessa intervjuer har genomförts med hjälp av en semistrukturerad intervjuguide med öppna frågor hämtade ur denna studies överordnade problemformulering. Intervjuerna var strukturerade utifrån följande tre teman: friluftsliv, tillgänglighet och universell utformning. Till dessa tre teman ställdes några få frågor för att kunna berika mitt material för att kunna analysera. Det bör sägas att intervjuerna snarare var samtal som gav informanterna möjlighet att ge fylliga och detaljerade svar (Bryman, 2008, s. 415). Intervjuguiden som skapades hade genom alla intervjuer i stort sätt samma innehåll och inga frågor behövdes läggas till eller tas bort, utan snarare kontextualiseras utifrån informantens yrke.

Processen med att hitta informanter inleddes med att söka efter relevanta personer hos en av de berörda organisationerna. Jag hade vid det laget bildat mig en uppfattning om att jag ville undersöka tillgänglighetsfrågor i naturmiljöer så jag lät mig leta efter personer vars yrkestitel indikerade att de arbetade med det berörda ämnet. Genom ett mer eller mindre strategiskt urval (Trost, 2005, s. 118) lyckades jag identifiera en person hos Upplandsstiftelsen. Via mailkontakt så kom vi överens om en telefonintervju. Telefonintervju visade sig fungera utmärkt och jag gjorde därför bedömningen efter min första intervju att samtliga intervjuer skulle göras på det viset. Förutom den självklara anledningen att man ska undvika fysisk kontakt i pandemitider så nämnde min första informant att det var enkelt och smidigt att få till en intervju på telefon istället för att behöva bestämma plats. En av informanterna hade inte möjlighet att ha en telefonintervju, men eftersom hens perspektiv var intressent för studien så bifogades några riktade frågor som kunde komplettera innehållet från de övriga intervjuerna. Förutom enkelheten och smidigheten kan en telefonintervju leda till att personer kan prata mer personligt om saker eftersom man inte sitter ansikte mot ansikte och en sådan anspänning kan påverka samtalet. Som intervjuare blir man inte heller påverkad av eventuella icke-verbala reaktioner som kan försvåra intervjusituationen (Bryman, 2011, s. 422). Förutom en bra intervju så gav den första informanten råd om andra personer att kontakta för en intervju. En sådan process kallas för snöbollsurval. Snöbollsurval bygger på att en annan person rekommenderar nästa informant och så vidare (Dalen, 2015, s. 68). Inledningsvis under intervjuerna så förklarades det för informanterna att de skulle förbli anonyma i uppsatsen och att deras riktiga namn inte skulle nämnas, utan istället framställas med pseudonym. Samtliga informanter gav dock godkännande att uppsatsen kunde redovisa vilken aktör de representerade samt att intervjuerna

Transkriberingen gjordes ordagrant och gav ett tydligt underlag för att kunna analyseras i nästa steg av bearbetningen av materialet. Redan under transkriberingens gång började jag analysera datamaterialet i teman. Detta blev självklart eftersom en del svar blev återkommande och ansågs därför intressanta. Trots att jag inledde en kodning under själva transkriberingens så kodades allt material när intervjuerna var samlade i textform. Med öppen kodning menar Dalen (2015, s. 79; 109) att det går att identifiera begrepp, resonemang och väsentliga citat som mynnar ut till teman eller kategorier för analys. Materialet jag samlat in visade sig vara av liknande karaktär och gjorde därför kodningen och tematiseringen av data enkel. De teman som identifierats utifrån materialet har sedan analyserats med att tillämpa teorin om universell utformning och dess olika typer av precisering som detta synsätt inhyser. Detta kallas för en teorigenerering om man som forskare upptäcker att den redan existerade teorin utvecklas i sin kontakt med empirin (Dalen, 2015. s. 98).

4.2 Metodreflektion

De kvalitativa forskningsmetoderna har sedan en tid tillbaka kritiserats för att inte grunda sin forskning i teori tillräckligt mycket. Avsaknaden av förankring i vetenskaplig teori tenderar att göra kvalitativ forskning mindre tillförlitlig. Detta belyser Bryman (1997) och förklarar att forskare som föredrar kvalitativ forskning inte vill vara styrda av en teori. Är man styrd av en teori så struktureras undersökningen redan från början och begränsar dess möjligheter att finna nya intressanta synvinklar som kan uppkomma vid exempelvis intervjuer och observationer. Förutom att man kan gå måste om innehåll som bör komma upp till ytan så riskerar forskare att dra snabba och ytliga slutsatser utifrån det empiriska materialet enbart för att det ska överensstämma med den valda och tydligt definierade teorin.

Tillskillnad från kvantitativ forskning, där tillförlitligheten hos forskaren och forskningen går att kontrollera utifrån traditionella parametrar som bygger på stora slumpmässiga urval, så behöver den kvalitativa forskningen inte sällan förklara sig utförligare. Urvalet är ofta mindre och det kan vara svårt för andra att kontrollera det som faktiskt sagts mellan fyra ögon i en intervju. Detta ställer därför etiska krav på öppenhet och ärlighet på forskningen och genomförandet (Trost, 2005 Dalen, 2015).

Under arbetets gång har ställts inför kritiska frågor när jag praktiserat min valda metod. Ett övergripande problem har varit det faktum att jag personligen är berörd av frågor om funktionsnedsättning. Jag har hela mitt liv levt nära personer med olika funktionsnedsättningar och har högst troligt bildat en mig en uppfattning om hur jag ser mänskliga rättigheter i form av tillgänglighet för dessa individer. Denna solidaritet och empati jag känner personer med funktionsnedsättning kan mycket väl ha präglat mitt sätt att formulera frågor och att tolka resultaten (Dalen, 2015, s. 22). Förutom det ovan beskrivna solidaritetsproblem som Dalen (2015) redogör för så nämns ytterligare ett som kan ha påverkat mig i min forskning, det

holistiska misstaget. Med detta menar Dalen (2015) att forskare som upplever en god

förförståelse om området man tänkt forska kring med lätthet kan tolka materialet från informanterna på felaktiga grunder. I förlängningen kan detta leda till att viktiga avvikelser eller redan ouppmärksammade synvinklar faller bort från det som forskaren presenterar.

I konflikt med att göra min undersökning mer trovärdig så beslutade jag dessutom att inte direkt tala med personer som har en funktionsnedsättning. Detta eftersom jag har erfarenheter av att skildringar inom ämnet har skadat personer med funktionsnedsättning som återfinns i min närhet. Deltagande i en forskning som berör en minoritet i samhället kan leda till att individen

får en stigmatiserande stämpel (Dalen, 2015, s. 20) Med respekt till detta bortsåg jag därför från det kanske viktigaste perspektivet, hur naturen de facto upplevs av personer med funktionsnedsättning, i mitt urval av informanter.

4.3 Presentation av informanter

Klara är anställd vid Upplandsstiftelsen, en organisation som förvaltar bland annat populära vandringsleder i Uppsala Län. Lisa och Frida har olika uppdrag vid Uppsala kommun. Lisa arbetar som friluftsstrateg vid Uppsala kommun och har en stor erfarenhet av tillgänglighet i naturmiljöer. Dessutom har Lisa en tjänst hos Uppsalas länsstyrelse. Frida har som uppdrag vid Uppsala Kommun att planera för Stora Torgets tillgänglighetsanpassning där det för första gången är uttalat att universell utformning ska vara arbetssättet. För att komplettera de tidigare nämnda informanterna har jag intervjuat Markus och Klas som båda arbetar med att konsultera och inventera åt myndigheters och organisationers arbete med tillgänglighet i naturen. Klas har själv en funktionsnedsättning vilket tillför ytterligare en dimension i den empiri som samlats in den kontakt jag haft med honom via mail. I förståelsen hur naturen upplevs av allmänheten och om den är tillgänglig så har två intervjuer genomförts med Stina och Niklas som båda arbetar med personer med funktionsnedsättning.

Informant (Pseudonym) Arbetsplats Datum för intervju

Klara Upplandsstiftelsen 2020-11-27

Lisa Uppsala kommun/ Uppsala

Länstyrelse

2020-12-01

Frida Uppsala kommun 2020-12-02

Markus Tillgänglighetskonsult 2020-12-15

Klas Tillgänglighetskonsult 2020-12-04 (E-post)

Stina Labanskolans korttidshem 2020-12-18

Niklas Fyrisgården 2020-12-18

Tabell 2. Förtydligande om när intervjun ägde rum med respektive informant samt deras befattning. Den personliga kommunikationen med Klas skedde via epost.

5. RESULTAT OCH ANALYS

I detta avsnitt kommer relevant resultat från det material som intervjuerna gav att presenteras. Materialet kommer att presenteras efter att en tematisk analys av materialet från intervjuerna gjorts. Vid slutet av varje presenterat tema så görs en analys med förankring till teorin om universell utformning.

5.1 Aktörers attityder om tillgänglighet

I intervjuerna som genomförts diskuterades hur respondenterna såg på tillgänglighet både personligen och i deras roll som yrkesman. Gemensamt för alla har varit att tillgänglighet är

tillgänglighetsfrågor och detta var något som organisationen ansåg positivt, att få in mer expertis kring området via Klaras anställning. Klaras arbete har onekligen bemötts positivt och vittnar om att organisationen i helhet anstränger sig för att öka sina kunskaper om tillgängliga naturmiljöer och naturupplevelser för personer med funktionsnedsättningar. Respondenten Markus berättade även att kommuner, länsstyrelser och organisationer är väldigt lyhörda och prioriterar tillgänglighet i utformandet av sina naturmiljöer. Dock berättade Markus att hans arbete, som ofta innebär att konsultera myndigheter eller organisationer i frågor om att göra platser tillgängliga för alla, sällan praktiseras fullt av de som sökt konsultation. Det kan vara tal om en underliggande agenda bland aktörer vars syfte är att för allmänheten visa att det arbetas med frågor om tillgänglighet men i slutändan inte genomför de åtgärder som faktiskt behövs för att göra naturen tillgänglig för alla.

Klara och Markus nämner båda att naturen självfallet begränsar arbetet med att göra den tillgänglig. Klara nämnde att de just nu vid Upplandsstiftelsen arbetar med att kartlägga vilka vandringsleder och platser i naturen som passar personer med funktionsnedsättning att ta sig till. Hittills i arbetet har hon dock märkt att det inte finns någon plats som är 100 procent tillgänglighetsanpassad och att det är naturens karaktär som omöjliggör detta. Klaras arbete bestod just nu mycket av att kunna hitta kortare sträckor som kunde passa personer med funktionsnedsättning och ta fram förslag på hur de som aktör kan anlägga anpassade slingor i anslutning till Upplandsleden. Anpassningar för tillgänglighet är något som Klara och hennes kollegor vill bli bättre på och Klara vittnar om en framåtanda inom organisationen i frågor om natur för alla. Dock återstår problem med att rötter, buskage och kuperad mark som är besvärliga att förändra på och är naturliga saker som omöjliggör att en vistelse i naturen kan ske på lika villkor för personer med fysisk funktionsnedsättning respektive utan. Markus diskuterade eventuella lösningar på detta. Som statlig aktör med tillhörande krav att verka för hela samhället borde man kunna anlägga exempelvis en anpassad vandringsled jämte den ”faktiska” vandringsleden. Detta med bakgrund till att tillgodose alla människors rättigheter att kunna utnyttja naturen. En sådan lösning är dock en utopi enligt Markus. Det saknas befintliga lagar och regler som gör juridiken kring naturen mycket svagare än vid andra platser i samhället, till exempel utformning av parker i stadsmiljöer. Förutom att det inte ställs lika lagkrav på den erbjudna naturen så menar Markus att det saknar en kunskap om detta:

Även om man kommit långt i Sverige eller kommunerna att tillgängliggöra natur så brister det ofta i det här att man kan göra en slinga för dom också som ligger bredvid. Det borde gå, Sverige är ju ett rikt land

(Markus, personlig kommunikation, 15 december 2020)

Okunskap och brister ter sig även på andra sätt enligt respondenterna. Genom intervjuerna så framgår det att bristen på tillgänglig information via webb och andra kanaler inte är tydlig nog. I intervjun med Lisa framgår det att tillgänglighet är väldigt mycket om hur människor kan tillskansa sig information innan man beger sig ut i den fysiska miljön. För att informationen ska vara tillgänglig för så många som möjligt bör det finnas en redogörande text med tillhörande bilder på sakerna i naturen som gör platsen mer tillgänglig än andra. Även Markus diskuterade ett intressant synsätt på tillgänglighet. Är det så att man arbetar aktivt med att göra en plats mer tillgänglig så ska man se arbetsförloppet som en kedja. Det räcker inte med att bara gör själva platsen tillgänglig. Ett besök i naturen för personer med funktionsnedsättning behöver kunna ta del av information innan hen beger sig ut. Personen måste kunna bilda sig en uppfattning om platsen redan innan och därefter kunna planera och nivåanpassa sina förväntningar om hur

naturupplevelsen kommer att bli. Det bör vara som en besökscirkel, som börjar med att man kan kolla upp platser i naturen innan man beger sig ut.

Informanterna fick även en fråga om hur de såg på tillgänglighet. Vad det gäller tillgänglighet så beskrev Lisa det enligt följande:

Det är ett väldigt vitt begrepp, hehe. Det är både att man känner till att någonting finns, att man kan hitta information. När man väl kommer ut så kan man hitta fram dit man tänkt sig, och om man på något sätt har någon form av funktionsnedsättning... eh är det lätt att ta sig fram då (Lisa, personlig

kommunikation, 1 december 2020).

Citatet som Lisa lämnade indikerar på att tillgänglighet är ett väldigt mångfacetterat begrepp och det kan vara problematiskt att arbeta med. Lisa berättade på att de jobbat i olika etapper med tillgänglighetsfrågor kring friluftslivet i Uppsala kommun. Ett tag lades vikt vid att åtgärda informationsskyltar på plats med text och bild. En annan gång var det snarare viktigt att lägga nytt grus vid promenadstråk. Det är ett kontinuerligt arbete att genomföra åtgärder och att

göra så folk blir nöjda, tillägger Lisa (Lisa, personlig kommunikation, 1 december 2020). Att

det lätt blir en kostnadsfråga för kommunen är även något som Lisa belyser. Hon för ett liknande resonemang som de andra informanterna, om att det helst skulle gå att kunna ha en intilliggande vandringsled som är anpassad för personer med funktionshinder. Men slår fast att det troligtvis skulle slås ned uppifrån eftersom kommunen har en fast budget att hushålla med.

I detta arbetssätt med tillgänglighet så framställs perspektivet med universell utformning snarare som ett sätt att tillämpa efterfrågade åtgärder än att se det som en process. Ser man till de principer som Mace m.fl. (1998) presenterade så blir det mer att man som aktör kan bocka av de saker man har gjort för att öka tillgängligheten. De sju principerna uppfattas snarare som en checklista där man som aktör upplever att man arbetat med universell utformning inom ramen för ekonomiska möjligheter. Detta riskerar dock att man inte förvaltar och underhåller platser i naturen långsiktigt och eventuellt leder till att man behöver åtgärda de insatser som gjorts löpande. Universell utformning är mer en fortgående process, där man så tidigt som möjligt väger in berörda perspektiv på det som ska utformas för allmänhetens nyttjande. Det är inte heller ett speciellt hållbart och långsiktigt sätt att erbjuda tillgängliga miljöer. Okunskapen om det helhetsperspektiv som Markus talar om, där tillgänglig information är det första steget, skulle därför kunna motverkas om man skiftade sitt fokus som aktör till att se det mer som en långsiktig och hållbar skapandeprocess. Denna kedja som Markus talade om kan liknas med en sån process som Imrie (2011) och Funktionsrätt (2017; 2019) talar om. Att samhället blir utformat från början och att det är samhället som bör anpassa sig istället för individen med funktionsnedsättning. Men samtidigt är den brokiga naturen viktig med hänsyn till det Edlev skrev, att en god naturupplevelse på något sätt utmanar individens fysik.

5.2 Tillämpning av universell utformning

Som en del i att skapa en mer tillgänglig natur för alla så kan arbetet för aktörer se olika ut. Det var därför intressent att lyfta frågan om aktörers kunskaper om universell utformning. Denna teori, begrepp eller verktyg är något som FN och Sveriges regering vill ska tillämpas för att öka tillgängligheten i samhällets alla sektorer. Frågorna om universell utformning riktades främst mot personer som arbetar med att planera, skapa och förvalta miljöer som samhället kan bruka.

hade inte tidigare hört om det. Jag tilläts redogöra för dem hur begreppet vuxit fram, vad det innebär och att det på senare år framhävts av politiker som en viktig faktor i arbetet med tillgänglighet. De båda informanterna förvånades över att de själva inte hört talas om begreppet men kunde absolut associera deras arbete med hur det praktiskt taget skulle gå till om man arbetade med universell utformning. Även Frida slog fast detta inom stadsplanering och landskapsarkitekturen. Sedan länge har man jobbat utifrån universell utformning, även om det

begreppet inte har funnits (Frida, personlig kommunikation, 2 december 2020).

Den främsta igenkänningsfaktorn bland informanterna var att de kunde hänvisa sitt arbeta med tillgänglighet till en testgrupp. Testgruppen hade använts för flera år sedan men tyvärr behövts läggas ner på grund av bristande engagemang från gruppmedlemmarna, men har på senare år etablerats igen. Testgruppen består av personer med olika funktionsnedsättningar och är ett stort hjälpmedel för aktörerna i sitt arbete med tillgänglighet. Syftet med testgruppen och dess tillhörande individer är att testa miljöer som aktörerna skapat och utvärdera om det är tillräckligt tillgängligt för personer med diverse funktionsnedsättning att nyttja. Klara förklarade hur deras vandringsleder går att återfinna i en app och hemsida (Naturkartan.se) som heter Naturkartan. I denna app finns det ett filter som hjälper användaren att hitta tillgänglighetsanpassade områden, leder och stigar. Detta filter har skapats utifrån testgruppens bedömningar och har således varit till stor hjälp för Upplandsstiftelsen. Förutom att de kontinuerligt testar befintliga platser så har de även varit med och gett input vid nya planerade naturmiljöer och vandringsleder. Detta diskuterar även Lisa och Markus trots att de alla tre är olika aktörer som arbetar med tillgänglighet i naturen. De två informanterna hyllar denna testgrupp och att deras kunskap utgör ett viktigt underlag i aktörers anpassning och fortlöpande arbete med tillgänglighet. Något som var utmärkande i frågorna om hur dessa informanter ser på universell utformning som metod för att öka tillgängligheten var alla tre eniga om att det är ett smart sätt. I intervjun med Frida så diskuterades även universell utformning. Hon har sedan länge använt så kallade expertgrupper. Detta är personer med funktionsnedsättning som är experter på sin egen funktionsnedsättning och har ett större engagemang i frågor som rör detta. Frida arbetade visserligen inte med naturmiljöer men har i uppdrag om att planera och utforma Stora Torget i Uppsala. Det intressanta med detta är att detta uppdrag ska utgå från universell utformning redan från början, och är det första i Uppsala kommun som är präglat med detta perspektiv. Trots att de på Uppsala kommun har arbetat med synsättet om universell utformning så blev skillnaden vid Stora torget att det även förblev det uttalade arbetssättet. Detta utmärktes exempelvis att vid upphandlingar med andra företag så ställdes det krav att arbetet skulle inkludera personer med funktionsnedsättningar och att deras input var väldigt viktig, nästan lag. Frida var den informant som hade störst kunskap om universell utformning och var den som enbart framhävde dess problematik. Frida menade på att universell utformning av en plats som ska nyttjas av många kan väcka konflikter aktörer emellan. Hon gav ett exempel från det pågående arbetet med stora torget. Som en del i en universell utformad plats så bör det finnas bänkar på torget som ger äldre personer och personer med fysiska funktionsnedsättningar att slå sig ned att vila vid. Detta är något som är oönskat från näringsidkare vid torget eftersom dessa bänkar snarare kan dra åt sig stökiga ungdomsgäng och på så vis påverka deras verksamheter negativt, och i förlängningen bidra till en otrygg plats för andra samhällsmedborgare. Detta var det mest tydliga exempel som Frida illustrerade och det konstaterades som väldigt svårt att hitta en lösning på eftersom kommunen är skyldig att tillgodose så många olika aktörer behov. Det är skitsvårt att hitta lösningar som passar alla,

människor iallafall (Frida, personlig kommunikation, 2 december 2020). Ytterligare

problematiserade Frida arbetet vid tillfällen där en lösning med sinusplattor längs gågatan i Uppsala, vars syfte är att underlätta för en synskadad person, mycket väl kan skapa ett hinder gällande framkomligheten för en person som sitter i rullstol.

Här blir arbetet med universell utformning konkret om man ser till de senare tolkningarna av begreppet som Imrie (2011) och Funktionrätt (2017; 2019) gör. Som aktör väljer man att tidigt lyfta in personer som kan tänkas exkluderas och på så vis minimerar risken att detta ska ske. Skapandeprocessen blir ett utbyte mellan aktör och medborgare där input är primärt. I Uppsala kommun verkar det onekligen som att det under en lång period funnits ett synsätt på att skapa universellt utformade miljöer. Detta går mest troligt att hänvisa till den aktiva funktionshinderspolitik som drivits till Sverige och den demokratiskt präglade synen på samhället som återfinns i Sverige. För själva teorin om universell utformning bland aktörer i Uppsala kommun så har testgruppen tidigare varit en viktig referens för planering av naturmiljöer, men även då man ska åtgärda en plats eller en vandringsled. Dock belystes en problematik med universell utformning. Den problematik Frida talade om gör teorin vacklande i sin helhet och tillsynes omöjlig att förverkliga. Att uppnå fullständig tillgänglighet verkar vara svårt att genomföra med tanke på hur Frida redogör för att en lösning för några inte passar en annan individ, och att det uppstår en mängd konflikter. Ser man till de sju principer som Mace m.fl. (1998) presenterade i den första lanseringen av universell utformning så kan det anses oproblematiskt att kalla Stora torget för en universellt utformad plats eftersom de sju principerna kan fungera som en check-lista där man som kommunanställd kan bocka av principerna då man upplever att man tillgodosett de. Aktörernas arbete med tillgänglighet i naturen har istället varit en human riktning då man rådfrågar med människor som riskerar att exkluderas i första rummet och denna trend går hand i hand med den funktionshinderspolitik som Sverige fört sedan 1970-talet.

5.3 Faktorer för tillgänglig natur

I mina intervjuer med Stina och Niklas diskuterade vi deras upplevelse av att vistas i naturen tillsammans med personer med funktionsnedsättningar. Enligt Stina kräver en lyckad vistelse i naturen en hel del planering och aktuell information om platsen. Hon berättar att de varit på platser vars tillgänglighet noggrant har kontrollerats på förhand via hemsidor och appar. Platserna utger sig för att ha breda och hårda stigar men ofta har väderleken gjort att det blivit moddigt vid stigar och gångstråk och således omöjliggjort att röra sig med proteser, rullstolar och permobiler. Stina klandrar inte kommunen eller de som förvaltar miljön att det ska fungera men önskar att det skulle gå att uppdatera sig och bilda sig en förståelse innan man åker iväg.

Vi brukar ringa till någon föreståndare eller ansvarig, eller kanske höra med vänner som varit där nyligen. För att liksom se hur status är på platsen. Som tur är har jag en del natur-nördar hemma så jag kan fråga dom ibland. Men det är väldigt viktigt att veta hur platsen är innan (Stina, personlig

kommunikation, 18 december 2020)

Stina klandrar inte kommunen eller de som förvaltar miljön att det ska fungera men önskar att det skulle gå att uppdatera sig och bilda sig en förståelse innan man åker iväg. Vädret går inte direkt att styra menar Stina men någon typ att statusuppdatering från aktörerna som

Förutom att kunna uppdatera sig snabbt om en plats så diskuterade Stina även vikten av att det finns toaletter på platsen. Detta är något som är otroligt betryggande för brukarna vid hennes arbetsplats. Handikappanpassade toaletter har varit återkommande genom flera av intervjuerna. Informanterna från Uppsala kommun pratade om detta, och dessutom var detta något som Klas redogjorde för i våran kommunikation via mail. Vidare i min kommunikation med Klas så berättade han att kommuner och organisationer har vänt sig till honom om råd.

Det jag främst hjälpt dem med är att tipsa om hur de ska kunna göra områdena mer tillgängliga med breda stigar med bra underlag, toaletter, rastplatser, hemsidor och boenden. Det viktigaste för mig är att området jag ska besöka är framkomlig med rullstol (Klas, personlig kommunikation, 4 december 2020).

Klas trycker på vikten att en plats ska vara tillgänglig är just information vart toaletter finns, att det är en enkel och tydlig framkomlighet till dem och att de ska underhållas noga. Han nämner även att ju fler skyltar som finns på platsen desto bättre med hänsyn till tillgänglighet. Återigen blir de sju principer som Mace m.fl. (1998) tidigt lanserade användbara om man ser till om platser uppfattas som universellt utvecklade. Den mest relevanta är princip fyra som innebär uppfattbar information. Genom detta blir platser och besök mer anpassade och tillgängliga enligt informanterna. Informationen ska helst vara så mångsidig som möjligt och inte enbart beskriva platsernas egenskaper. Återigen visar dock aktörer som tillhanda håller besöksmål i naturen upp en sida om att ta del av samhällets expertis. Klas sitter själv i rullstol och tycker att han får sin röst hörd. På detta vis ser man att arbetet med tillgänglighet går i enighet med Imries (2011) syn på att samhället behöver ändras snarare än att individer ska få skäliga anpassningar.

5.4 Begränsning av besöksplatser

Stina berättade om hur de för några år sedan bestämde sig för att hitta ett bestämt antal platser i naturen som de kan ha som utflyktsmål. Stina förklarade detta genom att ge flera exempel på där upplevelsen nästan blivit en katastrof.

En gång minns jag att vi åkte uppåt i Uppland för att gå längs en vandringsled med några av våra brukare. Det vart inte så speciellt lyckat kan man säga. Två killars rullstolar gick faktiskt sönder för att marken var så mjuk. Hjulen fastnade och när vi skulle trycka ifrån för att få loss killarna så pajade ekrarna i hjulet (Stina, personlig kommunikation, 18 december 2020).

Tack vare upplevelser som citatet exemplifierade så beslutade verksamheten som Stina arbetar vid att enbart besöka vissa utvalda platser, för att minimera risken för att en sådan upplevelse skulle upprepas. Beslutet har båda sina fördelar och nackdelar menar Stina. Det positiva är att brukarna vid boendet hon arbetar på blir bekväma och trygga med platserna, och det är vanligtvis en viktig faktor då personer med funktionsnedsättningar kan bli oroliga vid nya platser enligt Stina. Hon tycker dock att det är tråkigt eftersom killarna och tjejerna inte får chansen att se och uppleva nya miljöer i naturen. Självklart har brukarna sin egen fritid att kunna bege sig ut i naturen, men i samförstånd med brukarnas förmyndare har Stinas arbetsplats beslutat att inte genomföra sådana utflykter. Stina menade att risken för att det blir misslyckat

är för stor och det blir inge kul då helt enkelt (Stina, personlig kommunikation, 18 december

Niklas upplevelser är att det finns gott om tillgängliga naturmiljöer att besöka för personer med funktionsnedsättning. Med en stor erfarenhet inom arbete med personer med funktionsnedsättning så tycker inte Niklas att det varit något problem. De personer han träffar i sitt yrke har väldigt positiv inställning till utmaningar och de har istället anammat denna vid hans arbetsplats. Han berättar att vissa ställen inte har varit så lyckade att besöka, men i det stora hela så är de inte rädda eller begränsade av naturen. Samtalen med informanterna vars yrke är att arbeta med personer med funktionsnedsättning är av olika karaktär. Stina har en mer avvisande attityd till utbudet av besöksmål och den inställningen i sig är en faktor som påverkar hur man upplever tillgängligheten i naturen. Nästan tvärtemot ställer sig Niklas positiv till att det är besvärligt att vistas i naturen. För att tillgodose båda dessa personers behov så krävs en gemensam lösning på hur en plats bör vara utformad.

6. SLUTDISKUSSION

Nedan kommer det empiriska resultatet att diskuteras vidare. Dessutom kommer relevanta reflektioner att poängteras. Diskussionsavsnittet är sammankopplat till uppsatsens syfte och frågeställningar.

6.1 Upplevd tillgänglighet i naturen

Genom de intervjuer som genomförts så framgår det att aktörers arbete med tillgänglighet inte är fullt så god som den borde vara för att kunna tillstå alla människors lika villkor och rättigheter. Men tankegångarna kring detta är skilda om man ser till de samtal jag haft med personer som jobbar nära personer med funktionsnedsättning. Det visar sig snarare vara en fråga om inställning till hur man väljer att se på en plats som tillgänglig eller inte. Till exempel har Niklas och hans arbetsplats valt att se på en naturupplevelse som fysiskt krävande och är beredda på att det kan vara psykiskt och fysiskt utmanande. Stina har istället en annan approach till besök i naturen. Det har framgått att det är jätteviktigt att det blir en lyckad upplevelse som inte på förhand ställer så höga krav på individer med funktionsnedsättning. Ser man till diskussionen som fördes i början av denna uppsats gällande den politikiska styrningen om funktionshinderpolitik så blir det inte helt enkelt. Det blir uppenbart att naturens begränsningar ställer personer med funktionsnedsättning inför val som personer utan inte ställs inför. Ett småskaligt besök kräver en annan typ av information på förhand, och en beredskap om att det kan komma fysiska utmaningar som man helst kanske vill undvika.

För att bekämpa denna orättvisa så vilar det ett ansvar på samhällets aktörer att skapa jämlika möjligheter till naturupplevelser. Den tes som flera av informanterna drivit om att anlägga anpassade vandringsleder intill de befintliga är en lösning på att se till att man kan erbjuda liknande möjligheter till vistelse i naturen. Men en sådan lösning tycks bli alltför utpekande med risk för fortsatt stigmatiseringen, och tappar ett inkluderande perspektiv. Därtill sätts individen återigen i fokus och går emot den sociala modellen som Sverige haft angående synen på funktionsnedsättningar och funktionshinder (Söder, 2005, s. 99). Idag tvingas personer i samhället att välja bort platser att besöka på grund av eventuella funktionsnedsättningar och blir därmed diskriminerade och utestängda från samhällets helhet. Ingen av informanterna pratade i termer om att det är finns en strukturell exkludering i naturen. En förklaring till detta

förhållningssättet till naturmiljöer är att det är till för alla eftersom det sällan kostar pengar att tillträda naturen eller att den uppfattas som en miljö fri från krav. Trots att Edlev (2019) beskrev naturen som en plats för utmaningar så måste det finnas en tillgänglig natur som inte kräver det. Sverige för en politik där personer med funktionsnedsättning ska kunna uppnå full delaktighet i samhället (Socialdepartementet, 2017, s. 22) och ställer därför krav på samhället. Byggd miljö har mer eller mindre anpassats till att vara tillgängliga och kontrolleras med hänvisning till stadgar och lagar. Denna typ av kravbild och stärkta stadgar kan appliceras på naturen för att uppnå lika villkor för personer med funktionsnedsättning men med risk för att fortsätta anpassa naturen och i förlängningen göra personer med funktionsnedsättning mer utpekade.

6.2 Styrkor med universell utformning

Som tidigare har teoretiserats så har universell utformning framställts på olika sätt. Den teori som Mace m.fl. (1998) tidigt framhöll som en lösning på att skapa ett mer tillgängligt samhälle tenderar att bli utpekande och bygger snarare på att aktörer åtgärdar redan befintliga miljöer utifrån den bäst lämpade lösningen. Genom att istället ta del av synpunkter från sannolika användare i samhället, i enighet med Imrie (2011) och teorin om att samhället kräver en förändring, så kan man i större utsträckning undvika fenomen som tenderar att få individer att känna sig utpekade. Den universella utformningen blir då ett verktyg som inte enbart gör naturen mer tillgänglig, utan fungerar i likhet med en stadga som skydd för personer med funktionsnedsättnings rättigheter och tillgång till den fysiska miljön (Socialdepartementet, 2014). Personer med funktionsnedsättning får känna sig delaktiga i utformningen av platser i naturen som de tidigare inte kunnat besöka eftersom naturens egenhet utgjort ett hinder och individerna får möjlighet att till sin rätt att fungera i samhället på lika villkor (Funktionsrätt Sverige, 2019).

De naturmiljöer som redan finns kan nog inte göras tillgängliga utan att anpassa dem efter behov för ökad tillgänglighet, medans framtida anläggningar kan blicka mot universell utformning för att minimera exkludering. Dessutom kan ett större deltagande i utformningen av naturmiljöer göra ett skralt utbud av tilltänkta besöksmål större. Deltagande personer kan då trycka ännu hårdare på sådana faktorer som gör platser tillgängliga, exempelvis tillgången till toaletter. Den bristfälliga information som forskare vid Mittuniversitet (Godtman kling & Ioannides, 2019) upptäckte i sin forskning samt det som Stina belyste kring bristen på nutida information kanske kan minska om man varit med och påverkat platsens utformning med tillhörande informationskanaler.

7. SLUTSATS

Denna uppsats hade i syfte undersöka hur tillgängligheten i naturmiljöer uppfattas och hur de möjligtvis inskränker på personer med funktionsnedsättnings rättigheter. Genom att intervjua relevanta aktörer som tillhandahåller naturmiljöer och personer som besöker dessa har det gått att dra några slutsatser som täcks av det huvudsakliga forskningsproblemet gällande tillgänglighet. Upplevelsen är att tillgänglighet är något man prioriterar bland aktörer. Det saknas dock ett helhetsperspektiv på att skapa tillgängliga naturmiljöer, där bristen på fullständig information är den primära orsaken. För att skapa en god tillgänglighet i naturen kan man via universell utformning undvika riskerna för att platser ska behöva åtgärdas i efterhand, främst genom att inkorporera potentiella icke-användare av platserna. Den främsta faktorn för att en plats ska verka tillgänglig har via intervjuer och tidigare forskning visat sig vara

möjligheten att bilda sig en uppfattning om platsen innan man beger sig ut i naturen. Eftersom den tidigare forskningen från Godtman Kling och Ioannides (2019) visade att diskussionen om tillgänglighet främst drivs av personer som besöker den har denna uppsats ytterligare ett perspektiv att erbjuda. Det har framgått att aktörer vet att arbetet med tillgängliga naturområden måste fortsätta och således har denna uppsats uppmärksammat aktörers kunskap om att universell utformning kan vara en tillgång i strävan att alla ska kunna vara i naturen, oavsett funktionsnedsättning eller inte.

7.1 Vidare forskning

För framtida forskning så kan denna uppsats ses som ett bidrag som undersökt möjligheterna av användning av universell utformning som verktyg att skapa en mer tillgänglig natur. För att teorin om universell utformning och dess applicerbarhet i naturen ska få ett genomslag bland berörda aktörer får nog framtiden utvisa om arbetet med Stora torget varit lyckosamt och kan hänvisas till. Trotsallt vill jag tro att den entusiasm som visats kring arbetet med att göra naturen tillgänglig för personer med funktionsnedsättning förhoppningsvis kan få aktörer i Uppsala att arbeta med universell utformning i naturmiljöer. Eftersom denna uppsats med tillhörande undersökning koncentrerat sig på Uppsala så går det inte att göra någon större allmän generalisering att universell utformning kommer att passa för aktörer i hela Sverige, och inte ens i Uppsala län. För att skapa sig ännu större kunskap om hur arbetet med tillgänglighet i naturmiljöer går till, och hur den uppfattas av personer med funktionsnedsättning så hade det varit intressent att jämföra med hur aktörer i andra län eller kommuner arbetar och upplever tillgängligheten i vederbörandes naturmiljöer.