Moderaternas ideologiska resa
En idealtypsanalys av Moderaternas handlingsprogram 1984-2013
The Swedish Moderate party – on an ideological journey?
An ideal type analysis of the Moderate party’s political platforms 1984-2013
Gustav Sandgren
Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap Politices kandidatprogrammet
Kandidatuppsats 15hp Handledare: Line Säll Examinator: Curt Räftegård 2015-01-21
Abstract
The Swedish Moderate party, often also called the Conservative party, was founded with conservatism as the dominant ideology. During the years, however, liberalism has gradually found its way into the party. The aim of this study is to analyze the Moderate party’s political platforms from 1984 to 2013 from an ideological perspective. Is conservatism still a foundational ideology in the Moderate party, or has the liberal ideology taken its place? The study is based on an ideal type analysis that illustrates the Moderate party’s argumentation in six political issues in the years 1984, 1993 and 2013. The political issues that have been analyzed are issues where the two ideologies traditionally take very different stands.
The result of the study shows that the Moderate party in 1984, according to the six studied political issues, argued from a predominantly conservative perspective. In 1993 the ideological status of the party had changed and more of a mixture between liberalism and conservatism existed. The analysis of the political platform from 2013 shows that the Moderate party has adapted a liberal view in several of the political issues that has been studied. Even though they still use conservative argumentation in two of the six issues, an obvious journey towards liberalism has taken place.
Keywords: Moderaterna, idealtypsanalys, konservatism, liberalism, ideologianalys
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 1
1.1 Problembild och ämnesval ... 1
1.2 Tidigare forskning om Moderaterna ... 4
1.3 Syfte och övergripande forskningsfråga ... 8
1.4 Moderaterna – en arena för ideologisk kamp ... 8
1.5 Disposition ... 11
2. Teoretiskt ramverk ... 12
2.1.1 Konservatismen ... 12
2.1.2 Att definiera och operationalisera konservatismen ... 16
2.2.1 Liberalismen ... 20
2.2.2 Att definiera och operationalisera liberalismen ... 23
2.3 Liberalismen vs. konservatismen ... 26
2.4 Analysschema ... 27
3. Metod och material ... 28
3.1 Kvalitativ textanalys samt idé- och ideologianalys ... 28
3.2 Idealtypsanalys ... 28
3.3 Material, avgränsningar och urval... 30
4. Analys ... 35
4.1 Lag och ordning ... 35
4.2 Familjepolitik ... 39
4.3 Jordbruk... 44
4.4 Religion ... 47
4.5 Försvar... 52
4.6 Monarki ... 56
4.7 Sammanställning av analysresultatet ... 58
5. Slutsatser ... 59
5.1 Diskussion ... 59
5.2 Egna reflektioner, tidigare forskning och förslag till framtida forskning ... 61
Referensförteckning ... 63
Figur- och tabellförteckning: Figur 1 – Analysschema ………...……….27
Figur 2 – Sammanställning av analysresultatet ….………58
1. Inledning
Vi hade påbörjat en makalös förnyelseresa. Vi visade att det gick. Och om ett hundraårigt konservativt parti klarar av att på tre år förändra sig i grunden, så kan alla göra det!
Per Schlingmann, tidigare moderat partisekreterare och kommunikationschef (Schlingmann 2013: 7-8) 1.1 Problembild och ämnesval
Moderata samlingspartiet (Moderaterna) är ett politiskt parti med anor. Redan år 1904 grundades Allmänna valmansförbundet (AVF) med ambitionen att på bred front vinna röster för de
konservativa parlamentarikerna i första och andra kammaren i Sveriges riksdag. Även om AVF, som med tiden utvecklades till partiet Moderaterna, inledningsvis drev vissa frågor av reaktionär
karaktär, var det konservatismen som var grunden för partiets politik. Detta kom till uttryck bl.a.
genom partiets vurm för försvaret, familjen, monarkin och för kyrkan. Konservatismen kom också fortsättningsvis att förbli den politiska ideologi som låg till grund för partiets politik även om också liberalismen i takt med tidens gång kommit att få en allt mer dominerande roll (Nilsson 2004).
Politiska partier som organisationer är vitala för den representativa demokratin. Genom att samla medlemmar som delar vissa grundläggande åsikter och sedan verka för dessa åsikters förverkligande, bidrar partierna till att upprätthålla demokratin. Stig Montin (2007) menar att partierna är bärare av idéer och visioner om hur framtiden bör se ut, något som kan skapa uppslutning bland medborgarna och bidra till mobilisering i form av t.ex. högt valdeltagande.
Dessutom spelar de en roll som förmedlare av goda relationer mellan väljare och folkvalda, genom sitt uppdrag att nominera kandidater till de allmänna valen. Partiernas roll i den representativa demokratin kan inte överdrivas. Utan de statsbärande partierna är den representativa demokratin dödsdömd och garanterad att förr eller senare gå under (Montin 2007: 76f).
Alla partier är också arenor för ideologisk kamp, då olika grupper inom partiet har olika åsikter i vissa frågor. Inom Moderaterna har denna kamp historiskt sett stått mellan de två ideologierna konservatismen och liberalismen. Den ideologiska kampen är viktig eftersom den i förlängningen handlar om vilka grupper ett parti strävar efter att företräda. Om en ideologi överges till förmån för en annan, torde anhängare av den förstnämnda ideologin vända partiet ryggen. Denna ideologiska kamp sker ofta under ytan men seglar ibland också upp och utspelas synligt inför media och andra intresserade. Statsvetaren Sören Holmberg (2008) menar att alla partier i Sverige måste vinna slaget om mittenväljarna för att kunna tillskansa sig regeringsmakten. 25-30 procent av den svenska väljarkåren identifierar sig inte som varken vänster eller höger och således måste partierna profilera sig som mittenalternativ för att vinna de stora väljarskarorna. Även om ideologin inte är på
utdöende, menar Holmberg därför att mittenperspektivet kommer att bli allt mer dominerande i svensk politik (Holmberg 2008: 127-153). I en västerländsk kontext, där liberalismen är så dominerande (jmf. Moueffe 2008, Boreús 1994), är denna att betrakta som en mittenideologi och konservatismen som ett alternativ längre ut till höger på den politiska vänster-högerskalan.
I samband med att Fredrik Reinfeldt utsågs till partiledare 2002 kom Moderaterna att inleda en rad reformer som skulle förändra partiet i grunden. Reinfeldt presenterade år 2006 de ”Nya Moderaterna”, ett parti som lanserades under devisen ”Sveriges enda arbetarparti”. Samtidigt förklarade han för sina partimedlemmar att Moderaterna måste förändra sig i grunden. Partiet skulle inte längre driva frågor som ansågs hopplösa att få igenom, istället skulle Moderaterna genom pragmatism och finkänslighet bana sig fram och bli ett statsbärande alternativ till den tidigare socialdemokratiska hegemonin (Nilsson 2004, Schlingmann 2013). Per Schlingmann,
kommunikationschef hos Moderaterna mellan åren 2004-2006, beskriver att en del i lanseringen av de nya Moderaterna var nedtoningen av ”de stora och långsiktiga idéerna” (Schlingmann 2013: 44).
Partiet skulle möta väljarna med tydliga och konkreta svar i sakfrågor, inte ideologiskt influerade tankegångar om hur saker och ting borde vara. Pragmatism, som tidigare av många betraktats som något negativt, laddades med positiva konnotationer av Moderaternas PR-avdelning, medan ideologin, speciellt den konservativt influerade, kraftigt tonades ner (Schlingmann 2013: 44, 107).
Statsvetarna Jan Hylén (1991), Torbjörn Aronsson (1990) och Stig-Björn Ljunggren (1992) har alla studerat Moderaterna och deras ideologiska utveckling. Slående är dock att de inte alls kommit fram till samma slutsats. Medan Aronsson och Ljunggren driver tesen att Moderaterna alltid har varit ett parti framförallt präglat av konservatismen, men med liberala inslag, hävdar Hylén tvärtemot att Moderaterna övergivit den konservativa ideologin till förmån för liberalismen. I en undersökning ifrån Demoskop, genomförd i maj 2013, visar det sig att också moderata väljare är splittrade i sin självuppfattning. När de ombeds beskriva sin egna ideologiska hemvist svarar 33 procent att de i första hand ser sig själva som konservativa, medan 32 procent anser att
beteckningen liberal stämmer bäst in på de själva (Demoskop 2013).
Efter valnederlaget 2014, där Moderaterna förlorade 6,74 procentenheter av rösterna jämfört med 2010 års resultat, har röster höjts för att partiet behöver se över sin ideologi. Resan mot den politiska mitten, som många bedömare anser vara ett faktum (jmf. Stenberg 2014, Eriksson 2014), är kanske inte så lyckad, med tanke på den stora flykten av tidigare moderata väljare till
Socialdemokraterna och det uttalat konservativa partiet Sverigedemokraterna (Valu 2014). En undersökning visar dessutom att av de väljare som 2010 röstade på Moderaterna men 2014 istället lade sin röst på Sverigedemokraterna definierar över 40 procent sig själva som konservativa
(Cwejman & Santesson 2014). Mycket talar därmed för att tidigare konservativa moderata väljare på sistone har sökt sig bort ifrån Moderaterna i jakt på ett parti som företräder den ideologi som de själva identifierar sig med.
Den belgiska statsvetaren Chantal Moueffe (2008) menar att liberalismen utan tvekan är den politiska ideologi som regerar i västvärlden. Denna liberala hegemoni har gett upphov till att den politiska verkligheten numera i stor grad inte längre präglas av konflikter mellan företrädare för olika politiska ideologier, utan dessa konfliktmönster har ersatts av ett tillstånd av samförstånd och expertstyre. Detta tillstånd kallar Moueffe för ett ”postpolitiskt” sådant. I det postpolitiska samhället närmar sig de etablerade politiska partierna varandra och blir successivt allt mer lika. Ett till synes positivt resultat av detta är att konsensuslösningar torde kunna uppnås i allt fler politiska frågor och att det politiska ”käbbel” som många väljare vänt sig mot i stor grad kommer att upphöra. Moueffe menar dock att det finns en mörk baksida med den liberala hegemonin och konsensuskulturen.
Medborgarna kommer att bli allt mindre intresserade av politik och valdeltagandet kommer att sjunka. För att mobilisera väljarna att gå och rösta i ett val eller engagera sig politiskt krävs enligt Moueffe en viss grad av politisering. Likriktning och konsensus lockar inte till mobilisering, tvärtom är det frågor som är politiserade och där två eller flera tydliga läger går att identifiera som mobiliserar väljarkåren (Moueffe 2008: 1-31). Vidare kommer partiernas strävan efter att leva efter de postpolitiska ledorden förnuft, moderation och konsensus leda till att väljarna får djupa
identifikationsproblem. Även i de mest individualiserade samhällena finns det behov hos människor att identifiera sig i kollektiva termer. Tidigare har vänster-högerpolitiken i mycket fyllt denna roll för medborgarna, då denna har erbjudit en arena för kollektiva sammandrabbningar på den politiska arenan. Medborgarna har helt enkelt identifierat sig med en ideologi vilket erbjudit en identitet såväl som en arena att kanalisera de politiska passioner som Moueffe menar finns i varje människa.
När medborgarna i det postpolitiska samhället inte längre kan identifiera sig politiskt, eftersom inga kollektiva storheter längre existerar och konflikt har ersatts med konsensus, tvingas dessa att söka sig andra identifikationsmarkörer. Den överhängande risken är att människor då kommer att börja identifiera sig allt mer i nationalistiska, religiösa eller etniska termer (Moueffe 2008: 36).
I denna uppsats skall en analys av Moderaternas förhållande till konservatismen och liberalismen genomföras. Är konservatismen fortfarande en levande politisk ideologi inom Moderaterna, eller är denna nedtonad eller rent av avskaffad till förmån för liberalismen? Moderaterna är en viktig aktör att studera, som det traditionellt sett näst största partiet i Sveriges riksdag och den historiska ledaren för oppositionen mot socialdemokratin. Moueffe menar att den minskade klyftan mellan den
politiska vänstern och högern, som tar sig uttryck i en liberal konsensuskultur, inte alls kommer att leda till ett mer pacificerat och enat samhälle utan tvärtom bana vägen för högerpopulistiska partier.
Dessa partier, som ofta driver en anti-etablissemangslinje, anses av många medborgare erbjuda det alternativ som inte längre finns i det liberala postpolitiska samhället (Moueffe 2008:71f).
Det är inte allt för djärvt att spekulera i att riksdagsvalet 2014 av framtida forskare kommer att betraktas som ett paradigmskifte i svensk politik. Sverigedemokraternas stora framgångar ledde till att inget av de två traditionella politiska blocken kunde skapa en majoritet eller ens ett stabilt minoritetsstöd. Hur som helst stod det klart att Alliansen och Moderaterna var de stora förlorarna och Fredrik Reinfeldt annonserade under valnatten sin avgång. Inför valet av en ny moderat
partiledare i januari 2015 kommer det säkerligen bli aktuellt med förnyade ideologiska diskussioner inom partiet. Vad är egentligen Moderaterna för ett parti ur ideologisk synvinkel och vilken väg vill de vandra i framtiden? Är den väljarström ifrån Moderaterna till Sverigedemokraterna som valet 2014 medförde ett symtom på att Moderaterna övergivit den politiska ideologi som en majoritet av deras tidigare väljare faktiskt identifierar sig med (Cwejman & Santesson 2014)? Är det måhända så att Moderaterna, som på engelska ofta benämns the Conservative party, inte längre är ett
konservativt parti? Om Moueffes tes om det postpolitiska samhället stämmer, skulle en sådan utveckling hos Moderaterna (och andra etablerade partier) kunna få stora konsekvenser.
1.2 Tidigare forskning om Moderaterna
Nilsson (2002) beskriver att han under sin forskning om Moderaterna och konservatismen snart insåg att en skevhet existerar inom svensk ideologiforskning, då dominansen av studier som rör vänsterinriktade partier och ideologier är massiv. Forskning som behandlar t.ex. socialdemokratin är mycket vanligt förekommande medan den om konservatismen och Moderaterna lämnar mycket övrigt att önska (2002: 13f). Det finns dock åtminstone fyra ambitiösa forskningsprojekt som behandlar Moderaterna och deras ideologiska utveckling. Detta faktum skulle kunna väcka frågor kring denna uppsats relevans, då frågeställningen uppenbarligen inte är ny. Eftersom de fyra forskarna kommit fram till så fundamentalt olika slutsatser, behöver dock så inte vara fallet.
Förändringslinjen - Jan Hylén
I sin avhandling Fosterlandet främst? förklarar Jan Hylén (1991) att Moderaterna är ett parti som säger sig ha influerats både av den konservativa och den liberala ideologin. Hylén väljer dock att problematisera detta, då de två ideologierna historiskt sett är mycket svårförenliga. Konservatismen som ideologi formulerades som ett svar på liberalismens framgångsvindar runt om i Europa med
ambition att stoppa allt för radikala förändringar av samhället. Hylén vill därför undersöka vilken ideologi som Moderaterna egentligen präglats av mellan åren 1904-1985.
För att undersöka detta och skapa en gränsdragning mellan konservatism och liberalism genomför Hylén en dimensionsanalys där människosyn (positiv eller negativ), samhällsteori (kollektivistisk eller individualistisk), ekonomiska ideal (kollektivism eller ekonomisk
individualism) samt moraluppfattning (kollektivistisk etik eller individualistisk etik) kommer att stå i centrum. Nämnda begrepp kallar han för parametrar och de två polära värdena blir ytterpunkter på dessa. Vid sin analys utgår Hylén ifrån att Moderaternas politik vid ett visst tillfälle kan
klassificeras utifrån var den befinner sig i förhållande till ytterpunkterna, där den ena representerar ett liberalt typvärde och den andra ett konservativt (Hylén 1991: 8f). Hylén använder sig av ett rikt material för att analysera Moderaternas ideologiska utveckling, dels partiprogram, men också tidningsartiklar, riksdagsmotioner och pamfletter. Likaså täcker hans avhandling en mycket lång period, vilket får betraktas som positivt då det underlättar åskådliggörandet av en ideologisk förskjutning.
Slutsatsen som Hylén kommer fram till är att Moderaterna genomgått en avsevärd förskjutning ideologiskt sett under åren 1904-1985. Detta är måhända föga förvånande då Sverige och resten av världen förändrats radikalt under samma tidsperiod och alla partier har varit tvungna att förändras för att möta den nya tidens utmaningar. Moderaterna har således kommit att ändra inställning i en rad sakfrågor under denna tidsperiod. Hylén hävdar dock att förändringen som ägt rum är djupare och mer fundamental än så då han driver tesen att partiets ideologiska grund har förändrats, något som illustreras utifrån de parametrar som forskningen är uppbyggd kring. Utifrån alla fyra
parametrar, som används för att operationalisera liberalismen samt konservatismen, har partiet reformerats så kraftigt att det inte går att tala om något annat än en markant ideologisk förändring.
Slutsatsen blir att Moderaterna är ett parti med tydlig förankring i den liberala ideologin och att konservatismen har spelat ut sin roll (Hylen 1991: 253ff). Hylén företräder alltså en linje som kan kallas för förändringslinjen, vilken helt enkelt innebär att Moderaterna har övergivit den
ursprungliga konservativa ideologin till förmån för den liberala.
Kontinuitetslinjen – Ljunggren och Aronsson
Stig-Björn Ljunggrens doktorsavhandling Folkhemskapitalismen (1992) behandlar Moderaternas ideologiska utveckling med fokus på åren 1940-1991. Materialet som har använts är det Ljunggren beskriver som ”öppet”, d.v.s. partiprogram, motioner, debattartiklar och så vidare. Han avstår dock
ifrån Hyléns dikotomi kring liberalismens och konservatismen och använder sig istället av en trikotomi, där han beskriver social-, kultur- och liberalkonservatismen som tre utgångspunkter för sin analys av Moderaterna. Genom att genomföra en idéanalys av det material som listats ovan tror sig Ljunggren kunna placera Moderaternas politik inom någon av de tre nämna kategorierna.
Ljunggren kommer fram till att Moderaterna ända sedan dess grundande har haft för ambition att balansera samhällsutvecklingen och förhindra allt för stora omdaningar av samhället, oavsett om dessa kommit från socialdemokratiskt eller liberalt håll. Dock menar Ljunggren att det hela tiden har funnits inslag av både konservatism och liberalism i Moderaternas ideologi. Detta är inte heller något problematiskt, då det enligt honom är fullt möjligt att kombinera flera ideologiska skolor i ett parti (Ljunggren 1992: 406-412). Ljunggren företräder vad som kan kallas för kontinuitetslinjen då hans slutsatser är att Moderaterna alltid har präglats av de två ideologierna och gör det fortfarande vid studiens slut 1991. Allt tal om att liberalismen skulle ha tagit över i Moderaterna avfärdar Ljunggren och argumenterar för att konservatismen fortfarande spelar en stark roll i partiet (1992:
417).
I Torbjörn Aronssons avhandling Konservatism och demokrati (1990) presenteras fem av Moderaternas tidigare partiledare och deras syn på demokrati och styrelseskick. Urvalet börjar med Arvid Lindman, partiledare mellan 1912-1935 och slutar med Gösta Bohman som avgick som partiledare 1981. Genom att studera tal och uttalanden från dessa fem skapar och presenterar författaren sex idealtyper av konservatismen. Slutsatsen som dras är att Moderaterna alltid har varit ett övervägande konservativt präglat parti, vilket med andra ord ansluter Aronsson till
kontinuitetslinjen. Då Aronssons val av partiledare ligger så långt tillbaka i tiden, säger dock hans resultat inte mycket om Moderaternas nuvarande ideologiska hemvist. Hans arbete förtjänar dock att nämnas då andra forskare (Ljunggren 1992, Nilsson 2004, Lindström 2000, Hylén 1991) flitigt refererar till Aronssons avhandling.
Lindströms kritik
Martin Lindström (2000) diskuterar varför ovan nämnda tre forskare kommit fram till så vitt skilda slutsatser. Slutsatsen han drar är att det torde bero på att forskarna har använt sig av så olika
metoder för att studera Moderaternas ideologiska utveckling. Lindström framhåller vikten av att skapa ett teoretiskt ramverk och ett analysschema som noggrant presenterar de båda ideologierna och sedan skapa en så hög grad av polaritet mellan dessa som möjligt. Utifrån detta resonemang argumenterar Lindström för att Hylén troligen är den av de tre forskarna som bäst uppfyllt de
metodologiska kraven som finns och således är hans tankar om att Moderaterna övergivit konservatismen till förmån för liberalismen, de som är mest underbyggda ur ett vetenskapligt perspektiv. Ljunggren och Aronsson har enligt Lindström helt enkelt inte levt upp till kravet på polaritet som är så grundläggande i denna typ av forskning (Lindström 2000: 339f).
Nilssons kritik
Torbjörn Nilsson (2004) menar att debatten mellan framförallt Ljunggren och Hylén och
uppdelningen i en kontinuitetslinje och en förändringslinje inte har visat sig fruktbar. Istället driver han tesen att kontinuitet och förändring har vävts samman i Moderaterna. Efter omfattande
litteraturstudier kring Moderaternas utveckling åren 1904-2004 kommer Nilsson till slutsatsen att partiet under perioden 1980 och framåt har tagit tydlig ställning för liberalismen, på
konservatismens bekostnad. Som exempel på detta lyfter han fram partiets förändrade syn på kyrkan och på klassiska moralfrågor som t.ex. synen på äktenskapet. Enligt Nilsson är det inte på något vis kontroversiellt att hävda att konservatismen förlorat mark inom Moderaterna, även om han inte ser på utvecklingen på samma rätlinjiga sätt som t.ex. Hylén (Nilsson 2004: 307-311).
Reflektioner kring tidigare forskning
Det är uppenbart att det råder differentierade uppfattningar kring Moderaternas ideologiska utveckling. Samtidigt är det viktigt att påpeka att mycket har skett sedan ovanstående forskning genomfördes. Två stora förändringar kan nämnas för Moderaterna, dels omdaningen till de Nya Moderaterna och dels rollen som regeringsparti under åtta år tillsammans med kollegorna i
Alliansen. Traditionellt sett är regeringsinnehav något som ofta lett till en hög grad av pragmatism till nackdel för den mer ideologiskt präglade politiken (Lewin 2002: 87ff).
Det saknas samtida forskning som behandlar var Moderaterna idag befinner sig utifrån ett ideologiskt perspektiv. Utifrån ovanstående resonemang, dels det om den ambivalenta bilden av Moderaternas ideologiska utveckling, samt den om luckan vad gäller forskning kring Moderaternas utveckling de senaste åren, torde ämnet för denna uppsats vara av stort intresse.
1.3 Syfte och övergripande forskningsfråga
Syftet med denna uppsats är att studera och analysera Moderaternas ideologiska utveckling mellan år 1984 och 2013. Utgångspunkt för analysen kommer att vara de två politiska ideologierna
konservatismen och liberalismen eftersom det är de ideologier som Moderaterna själva identifierar sig med (jmf. Moderaterna 2013a: 3). Utifrån detta resonemang blir den övergripande
forskningsfrågan följande:
Har Moderaternas argumentation förändrats i förhållande till konservatismen och liberalismen mellan 1984 och 2013?
1.4 Moderaterna – en arena för ideologisk kamp
När vi tar oss an samhällsproblem och strävar efter en bättre framtid gör vi det som en del av en lång idétradition inspirerad av liberalism och konservatism.
Moderaternas idéprogram 2013 (Moderaterna 2013b: 8)
En av partiernas mest grundläggande uppgifter är att kanalisera en grupp människors åsikter och verka för realiserandet av dessa. Som en följd av detta uppdrag är således alla politiska partier också arenor för en ideologisk kamp. För att öka förståelsen för den studerade aktören Moderaterna och den ideologiska kamp mellan konservatismen och liberalismen som har funnits i partiet, följer nedan en beskrivning av partiets historia i grova drag. Den historiska beskrivningen avslutas kring år 1984, årtalet då analysen i denna uppsats tar sin början.
I början av 1900-talet stod helt andra politiska frågor på agendan än vad som är fallet idag.
Unionen med Norge var en brännande het fråga och parlamentarismen debatterades ständigt. Den idag så etablerade höger-vänsterskalan inom politiken existerade inte utan istället lierade sig socialdemokrater och liberaler mot diverse konservativa högerföreträdare. De konservativa
parlamentariker som fanns i båda första och andra kammaren förstod att de behövde en organisation som kunde mobilisera folkligt stöd. 1904 kom dessa riksdagsmän att förenas i en valorganisation som fick namnet Allmänna valmansförbundet. Initialt kom AVF att kännetecknas av kampen för en fortsatt union med Norge samt ett starkt svenskt försvar (Hadenius 2008: 28).
Det är aldrig enkelt för ett konservativt parti att manövrera i en tid av förändring (Aronsson 1993: 11), vilket det tidiga 1900-talet onekligen var. Arvid Lindman, inflytelserik partiledare för AVF, kom dock att göra detta med stor skicklighet. Lindman förstod att allmän rösträtt skulle bli en verklighet förr eller senare och var därför med om att rösta igenom de reformer som ledde fram till
detta, bl.a. lagen om kvinnlig rösträtt 1918 (Hadenius 2008: 45). Bevekelsegrunderna för detta var högst rationella, AVF ville förhindra en socialistisk revolution i Sverige och ville inte heller att arbetarna skulle skapa oro på arbetsmarknaden, något som skulle missgynna näringslivet. Partiet drev också igenom en rad sociala reformer, något som motiverades utifrån dess ordningsskapande funktion (Nilsson 2004: 145ff).
Den socialdemokratiska dominansen inom svensk politik satte effektivt stopp för de allra flesta försök för AVF att realisera sin politik. Nilsson (2004) menar att partiet, som 1938 bytte namn till Högerns riksorganisation, åren före andra världskriget allt mer kom att präglas av den liberala ideologin, något som framförallt synliggjordes i den ekonomiska politik som fördes. Efter kriget skedde dock en ”konservativ renässans” och partiet kom återigen att betona frågor som försvaret, värnandet av den kristna tron samt nationens enhet. Samtidigt blev det också allt mer positivt till breda välfärdssatsningar för att garantera svenskarnas hälsa och utbildning, en åsikt som
konservatismen traditionellt omfamnar (2004: 308ff).
Partiledaren Gösta Bagge kom att få ett stort inflytande inom partiet, också långt efter att han själv avgått ifrån posten. I sin bok Frihet eller socialism (1944) angriper han Socialdemokraternas socialiseringsiver och går i försvarsställning för den med liberalismen så starkt förknippade marknadsekonomin, men utifrån ett konservativt perspektiv. Bagge, som i en rad
riksdagsanföranden tydligt argumenterade för Högern som ett konservativt parti, anses ha gett partiet en ”konservativ ryggrad” (Aronsson 1993: 182) som skulle komma att leva kvar länge.
1952 bytte partiet återigen namn, denna gång till Högerpartiet. Åren därefter profilerade sig partiet, under den inflytelserika partiledaren Jarl Hjalmarson, inom en fråga som de länge kom att förknippas med, nämligen skattesänkningar. Uppenbarligen lockade detta grepp väljare, då partiet gick stadigt framåt i valen. Högerpartiet kom att omfamna liberala ekonomiska idéer, men är i sitt partiprogram från 1956 tydliga med sin politiska hemvist när de slår fast att ”Högerpartiet är ett på konservatismens idé grundat framstegsparti” (Moderaterna 1956).
Under 1960-talet kom debatten om kristendomens roll i samhället och mer specifikt i skolundervisningen att påverka partiet mycket. Hätska debatter pågick ständigt kring om
kristendomsundervisningen i skolan skulle bytas ut mot en mer allmänt hållen religionskunskap.
Partiledare Gunnar Heckscher var den första partiledaren som inte bekände någon egen gudstro och hävdade att konservatismen och kristendomen kunde hållas åtskilda. Även om kristendomen påverkade partiets syn i etikfrågor skulle religiösa argument i övrigt inte spela någon roll i samhället menade Heckscher (Nilsson 2004: 208-212). Som ett resultat av en namninsamling för kristendomsundervisningens bevarande bildades 1964 partiet Kristen demokratisk samling (KDS).
Även om det nya partiet hämtade majoriteten av sina nya medlemmar ifrån Folkpartiet, drabbades också Högerpartiet. Under årens gång, i takt med att sekularismen kom att prägla Högerpartiet allt mer, förlorade partiet en mängd medlemmar till KDS (Nilson 2004: 213).
Samhällsklimatet i Sverige under sent 60-tal och tidigt 70-tal var långt ifrån idealiskt för ett konservativt högerparti. Starka vänstervindar blåste, bl.a. som en följd av det pågående kriget i Vietnam. Partiet bytte 1969 namn till Moderata samlingspartiet och gjorde 1970 ett rekorddåligt val med endast 11,5 procent av rösterna, samtidigt som partiet allt mer kom att förändra sin politik, speciellt kring de s.k. moralfrågorna, i liberal riktning (Nilsson 2004: 227-232).
1970-talet kom på många sätt att bli ett nydanande årtionde. Sverige införde enkammarsystemet i Riksdagen och genom Torekovprincipen förlorade kungahuset den lilla formella makt som det tidigare innehaft. Moderaterna hade tidigt insett att monarkin i Sverige var hotad, då det
dominerande partiet Socialdemokraterna, var republikanskt. Genom att under flera år motionera om kvinnlig tronföljd trodde sig Moderaterna kunna överbrygga åsiktsskillnaderna angående
statsskicket som fanns i landet och säkerställa en monarkistisk framtid (Nilsson 2004: 237-239).
1976 kom partiet, tillsammans med Centerpartiet och Folkpartiet, för första gången på mycket länge att hamna i regeringsställning. Även om det högerprofilerade Moderaterna tvingades att tona ner sina hjärtefrågor, ansågs det vara ett viktigt steg att ha brutit den socialdemokratiska hegemonin (Nilsson 2003: 24-26). Trots att partiet länge präglats av såväl den konservativa som den liberala ideologin kom detta att artikuleras först i 1978 års idéprogram där det slås fast att ”Moderat politik är förankrad i konservativ ideologi och förenar med denna liberala idéer.” (Moderaterna 1978).
Detta var första gången som liberalismen nämndes explicit i ett så officiellt dokument ifrån Moderaterna (Hylén 1991: 22). Nilsson (2003) hävdar att de liberala vindarna runt om i världen kom att påverka Moderaterna starkt. I partiet fanns en starkt konservativ kärna, men utvecklingen gick mot att tydligt konservativt präglade motioner kom att vinna ett allt mindre stöd på
Moderaternas partistämmor (2003: 30).
Även om rikspolitiken var turbulent och bland annat kärnkraftsomröstningen ledde till en splittrad borgerlig regering, var åren kring 1980-talets början mycket positiva för Moderaterna.
Partiet hade etablerat sig, på Centerpartiets bekostnad, som det klart största av de borgerliga partierna, en post som det fortfarande innehar. Carl Bildt tillträdde som partiledare 1986 och förklarade att Moderaterna var ett parti som präglades av liberalismen, men att de konservativa värderingarna inte på något vis övergivits. Tvärtom slog han fast att de starkt konservativt präglade frågorna; kristendomen, familjen, plikten och hembygden alla är viktiga grundstenar inom det moderata partiet (Nilsson 2004: 264, 272). Dock var det tydligt att de liberala tankegångarna fått ett
starkt fäste bland Moderaterna i ungdoms- och studentförbundet (Hylén 1991: 185), något som troligen kan förklaras av de nyliberala vindar som blåste över världen som en följd av bl.a. Margaret Thatcher och Ronald Reagans politik (Lindström 2000).
1.5 Disposition
I kapitel två presenteras det teoretiska ramverk som kommer att ligga till grund för analysen. Detta ramverk består av en presentation av de två ideologierna och här presenteras också underlaget för den operationalisering som analysen bygger på.
I kapitel tre presenteras den metod och det material som ligger till grund för analysen. En diskussion förs dessutom kring analysens validitet och kring de urval som har gjorts.
Det fjärde kapitlet innehåller den analys som har genomförts av Moderaternas
handlingsprogram, något som följs av kapitel fem i vilket en diskussion av analysresultatet återfinns.
2. Teoretiskt ramverk
2.1.1 Konservatismen
När gamla åsikter och levnadsregler avskaffas kan förlusten inte beräknas. Från det ögonblicket har vi ingen kompass att leda oss; inte heller kan vi säkert veta mot vilken hamn vi styr.
Edmund Burke i Reflektioner om franska revolutionen (1982: 80)
Kort historik
För att kunna undersöka vilken relation Moderaterna har till den konservativa ideologin är det av yttersta vikt att förstå nämnda ideologi och vad som kännetecknar och särskiljer den.
Att människor agerat och resonerat på ett sätt som idag skulle beskrivas som konservativt har med största sannolikhet ägt rumt ända sedan urminnes tider. Allt sedan de första institutionerna kom till har diverse aktörer, mer eller mindre reflekterande, förespråkat en konservativ politik (Tännsjö 2001: 14). Märk väl att begreppet institution i detta fall är detsamma som den nyinstitutionalistiska definitionen, det rör sig således inte enbart om politiska institutioner utan också informella
institutioner såsom t.ex. sedvänjor (Davies & Trounstine 2009: 8f). Framförallt har detta skett när en institutions existens har ansetts hotad. Konservativa företrädare har då trätt fram och förespråkat bevarandet av den specifika institutionen och framhållit dess fördelar och motiverat dess
existensberättigande (Muller 1997: 24). Ett konservativt beteende skall dock skiljas ifrån ett reaktionärt sådant. Reaktionären vänder sig mot det existerande samhället och vill vända tillbaka klockan till en tid som varit. Den konservativa ser värdet med det beprövade och välfungerande, men är öppen för en förändring av samhället genom gradvisa reformer (Ball & Dagger 2009: 102).
Det var först i samband med den franska revolutionen som grunden lades för en mer
systematiserad och dogmatisk konservativ ideologi. Den brittiska politikern och tänkaren Edmund Burke publicerade 1790, ett år efter att revolutionärerna i Frankrike störtat den styrande regimen, sin bok Reflections on the Revolution in France. Burkes skrift har med tiden kommit att anses vara startskottet för den konservativa ideologin (Muller 1997: 78, Aronsson 1993: 18). Nämnas bör dock att Burke inte betraktade sig själv som en ideologigrundare och dessutom var medlem av det liberalt betonade Whig-partiet i Storbritannien. Bokens dominerande tema är en långtgående kritik dels mot revolutionen i Frankrike och dels mot de metoder som de revolutionära använt sig av för att uppnå sitt önskade resultat. Tesen som drivs i skriften är att vishet inte går att finna i högst abstrakta begrepp som frihet, jämlikhet och broderskap. Mänskligheten bör istället vända sig till erfarenheten, traditionen och historien i sin strävan efter ett välfungerande samhälle. Revolutionärerna i Frankrike
hade måhända rätt i något av sin kritiska analys av den för-revolutionära situationen, men Burke vände sig starkt mot det våldsamma tillvägagångssätt som dessa använt. Agerandet i Frankrike skulle oundvikligen driva nationen in i ett tillstånd av kaos och ett ovist styrande (Heywood 1998:
71f). Burke menade att samhället bör reformeras steg för steg, alltid med erfarenheten och traditionen som främsta ledstjärnor. På så vis kan samhället förändras i den mån som det är nödvändigt, medan risken elimineras att samma misstag som tidigare generationer redan begått skall upprepas (Larsson 2006: 45). Burkes reflektioner om den franska revolutionen kom att få ett enormt genomslag i det som kom att bli den konservativa ideologin, även om Burke själv under sin livstid aldrig var medveten om sin roll som en ideologigrundare. Den amerikanska forskaren Samuel P. Huntington driver tesen att:
Alla analytiker som studerar konservatismen förenas i identifikationen av Edmund Burke som konservatismens urtyp och i antagandet av att hans grundläggande idéer också är konservatismens grundläggande idéer (min översättning) (Huntington 1957: 456).
Joseph de Maistre, som var samtida med Burke, författade också han en skrift; Considérations sur la France, som präglades väldigt starkt av konservativ argumentation i form av
revolutionsmotstånd. Verket gav upphov till att de Maistre, vid sidan av Burke, kom att räknas som en av konservatismens grundare (Tännsjö 2001: 14). Den nya ideologin slutade dock inte att
utvecklas utan tvärtom har konservatismen i takt med att den spridit sig över världen förändrats och anpassats utefter de nationella kontexterna (Heywood 1998: 66).
Konservatismens segertåg
De konservativa idéer som formulerats av Burke och de Maistre kom snabbt att få spridning, framförallt i Västeuropa och USA. Karakteristiskt för de konservativa partier som växte fram på den europeiska kontinenten var dess initiala motstånd till allmänhetens krav på rösträtt och
parlamentarism. Allt eftersom den socialistiska ideologin vann framgångar runt om i världen kom dock den konservativa rörelsen i Europa att förändras. Partierna lämnade den väg som gränsade mot reaktionismen och slog in på en annan där kapitalismen och parlamentarismen omfamnades och en ny frihetsretorik anammades, en retorik vars uppgift var att beskriva den konservativa rörelsen som en motvikt mot den socialistiska (Tännsjö 2001: 15). De institutioner som liberaler kämpat för så länge, såsom en utbredd rösträtt och ekonomiska reformer, kom något paradoxalt att bli
institutioner som de konservativa omfamnade och ville bevara (Muller 1997: 26).
I Storbritannien kom torypartiet att successivt omvandlas till ett konservativt parti och antog efterhand också officiellt namnet ”The Conservative and Unionist party”. Landet som hade industrialiserats mycket fort var i stort behov av reformer, men definitivt inte av en socialistisk revolution, resonerade partiet. En socialkonservativ politik tillämpades där sociala reformer genomdrevs, i mycket som ett gensvar på socialisternas krav, men fokus lades också på att försöka förmedla till folket värdet av institutioner såsom kyrkan och monarkin. Denna form av
konservatism, som förenar sociala reformer med bevarandet av institutioner, kom att kallas för torydemokrati och omfamnades av premiärministrar som t.ex. Winston Churchill (Ball & Dagger 2009: 106).
I Tyskland förknippar många konservatismen med rikskanslern Otto von Bismarck. Denne genomförde en rad sociala reformer i landet som kom att betyda mycket framförallt för Tysklands fattiga. Reformerna genomdrevs av konservativa skäl, Bismarck såg orättvisorna i samhället och ansåg att dessa riskerade att leda till en socialistisk revolution. För att stävja detta och svetsa
samman Tyskland så genomdrevs en rad sociala reformer i socialkonservativ anda. Första och andra världskriget innebar att Tysklands politiska karta målades om för alltid. Efter krigsslutet 1945 klev dock de kristdemokratiska partierna CDU och CSU fram som konservatismens fanbärare. Dessa har varit framgångsrika och lyckats kombinera konservatismen med liberala ekonomiska inslag och under långa perioder innehaft regeringsmakten i landet (Tännsjö 2001: 17ff).
I USA blev de konservativas situation av naturliga skäl annorlunda än den i Europa. I USA fanns ingen adel, ingen statskyrka och inget kungahus. Landet var uppbyggt kring liberala värden såsom människors lika rättigheter och rätt till frihet. De konservativa krafterna i USA kom därmed att slå vakt om helt anda värderingar och institutioner än sina ideologikamrater i Europa, nämligen de liberala värderingar som specificerats i konstitutionen och som ansågs ha lagt grunden för nationen.
Under 1800-talet debatterades det kraftigt i USA huruvida landet skulle anamma protektionismen eller laissez-faire. De konservativa krafterna kom att försvara laissez-fairedoktrinen som legat till grund för landets handelspolitik ända sedan dess uppkomst. Paradoxalt nog kom alltså de liberala krafterna i landet att försvara protektionismen. I och med denna utveckling kom många
storföretagare och affärsmän i USA att ansluta sig till den konservativa rörelsen (Ball & Dagger 2009: 106ff). Det republikanska partiet ses idag som konservativt av många bedömare, men det råder ingen tvekan om att också demokraterna i många frågor driver en konservativt präglad politik (Tännsjö 2010: 20).
Den svenska konservatismen, som historiskt sett har förknippats med Moderaterna, har alltid varit starkt influerad av den anglosaxiska traditionen. Måhända är det mer logiskt att tro att den
tyska konservatismen, tack vare sin geografiska närhet, skulle satt tydligare spår i Sverige, men de två världskrigen ledde till att blickarna vändes mot framförallt Storbritannien. På så vis går det att också i Moderaterna urskilja drag av det som kallas torykonservatism (Hylén 1991: 3f).
En enhetlig ideologi?
Är det då möjligt, sett till ovanstående redogörelse, att beskriva konservatismen som en ideologi?
Många författare lyfter fram konservatismens olika ansikten och talar om torykonservatism, socialkonservatism, neokonservatism, liberalkonservatism och så vidare (Ball & Dagger 2009, Heywood 1998). Olsson komplicerar frågan vidare genom sitt antagande om att konservatismen:
…är icke-dogmatisk. Den saknar regelbok. Den är visserligen uppbyggd kring några grundprinciper, men dessa är inte mer än rekommendationer. Konservativa ställningstaganden kan när som helst omprövas. (Olsson 2011: 17).
Huntington problematiserar konservatismen ytterligare genom att framföra argumentet att ingen politisk filosof har beskrivit ett konservativt idealsamhälle. Medan företrädare för ideologier som socialismen och liberalismen relativt enkelt kan beskriva hur en utopi skulle kunna te sig, utifrån deras ideologiska tillhörighet, blir samma uppgift betydligt svårare för en konservativ.
Konservatismen är i mångt och mycket en reaktion på omdaningar av samhället och således är den helt beroende av andra ideologier för att själv kunna förklaras (Huntington 1957: 458f). Utifrån detta faktum har somliga bedömare dragit slutsatsen att det knappast kan finnas en enhetlig konservativ ideologi, då den konservativa policyn varierar så i olika sammanhang.
Med ovanstående kritiska resonemang som underlag drivs dock i denna uppsats tesen att
konservatismen kan definieras och ses som en enhetlig ideologi. Därmed går det också att göra den mätbar och användbar för uppsatsens vetenskapliga ansats. Den brittiska filosofen Roger Scruton menar att ovan anförda kritik gentemot en enhetlig definition av den konservativa ideologin är grundlös. Scruton medger att kritikerna visserligen har rätt i en sak, nämligen att konservatismen får olika utfall i olika nationella kontexter. Detta förhindrar dock inte en studie av konservatismen, då såväl socialismen som liberalismen också är partikularistiska till sin natur. Scruton menar att det finns ett antal essentiella grundtankar (se nedan) inom den konservativa ideologin som binder den samman och gör den definierbar (Scruton 2001: 1f). Detta antagande görs dessutom av en rad andra forskare och författare (Plazek 2012, Tännsjö 2001, Hylén 1991).
Professor Jan-Werner Müller (2006) vidimerar antagandet att konservatismen är en svårdefinierad ideologi. Detta har en rad orsaker. Müller menar att det finns ett problem i att
konservatismen blivit styvmoderligt behandlad i akademiska sammanhang, något som har lett till att den stora majoriteten av böcker som skrivits om ideologin går att härleda till konservativa tänkare.
Detta har lett till att ideologin sällan har problematiserats, men inte heller tagits på stort allvar.
Nilsson (2002) bekräftar att denna behandling av den konservativa ideologin är sann också ur en svensk kontext. Forskning som har gjorts kring ideologier i Sverige är massivt orienterad mot vänsterideologier (2002: 13). Till problematiken hör också, vilket redan tidigare nämnts, att konservatismen är partikularistisk till sin natur. Partikularism innebär att det konservativa grundantagandet, att det etablerade är värt att bevara, leder till olika slutsatser i olika nationella kontexter. Något som har beskrivits ovan genom exemplet med de konservativa i USA och deras vurm för laissez-faire. Müller menar dock att alla ideologier är partikularistiska och att detta faktum inte kan ligga till grund för att relativisera den konservativa ideologin. Tvärtom är det högst möjligt att identifiera särskiljande drag för den konservativa ideologin som kan ligga till grund för en enhetlig definition av densamme (Müller 2006: 359-361).
2.1.2 Att definiera och operationalisera konservatismen
To be conservative […] is to prefer the familiar to the unknown, to prefer the tried to the untried, fact to mystery, the actual to the possible, the limited to the unbounded, the near to the distant, the
sufficient to the superabundant, the convenient to the perfect, present laughter to utopian bliss.
Michael Oakeshott (1995: 408) Michael Oakeshotts citat ovan ger en fundamental beskrivning av vad den konservativa ideologin torde innebära i praktiken. Många forskare har också försökt lägga en grund för hur den
konservativa ideologin skulle kunna definieras ur ett mer vetenskapligt perspektiv. Müller (2006) använder sig av ett dimensionellt perspektiv och beskriver fyra dimensioner (metodologisk, estetisk, sociologisk och filosofisk) som grundelement i den konservativa ideologin. Scruton (2001) anlägger en mer kvalitativ ansats genom att metodologiskt försöka beskriva hur konservatismen torde ställa sig till ett antal grundläggande politiska frågor och analysera ideologin utifrån det perspektivet.
David J. Plazek (2012) närmar sig dock den konservativa ideologin (samt den liberala) utifrån ett annat perspektiv. Plazek menar att det är fullt möjligt att skapa en konservativ heuristik, det vill säga en förenkling av den konservativa ideologin som gör den mer hanterbar att definiera och analysera. Detta är en tankegång som knyter an till resonemanget kring idealtypsanalyser, där rådet ges att förenkla och dra ideologierna till det extrema (Esaiasson et al. 2012: 139f). Plazek erbjuder utifrån detta resonemang sex grundläggande perspektiv för att definiera och särskilja
konservatismen och liberalismen. Dessa kommer att ligga till grund för valet av de politiska områden som ämnas studeras i denna uppsats samt i framtagandet av analysschemats idealtyper (Plazek 2012: 166-169). Plazeks dimensioner, som presenteras nedan, kommer också att kompletteras med andra forskares tankegångar:
1. Upprätthållandet av status quo
Den mest grundläggande tanken hos den konservativa ideologin är bevarandet av status quo, eller med andra ord det befintliga, det etablerade eller det beprövade. Detta har tagit sig uttryck i att konservativa krafter genom århundradena försökt att bevara institutionella strukturer och
makthavare såsom adeln, kungahuset och statskyrkan. Även om ideologin inte vänder sig helt emot förändringar, drivs linjen att reformer skall ske gradvis och långsamt samt med beaktande av det redan etablerades värde (Plazek 2012: 171, Müller 2006: 362, Scruton 2001: 10ff, Huntington 1957:
456).
2. Värnandet av traditioner
Konservatismen är fäst vid traditioner då de fungerar som ett sätt att upprätthålla det tidigare nämnda status quo. Traditioner skiljer sig självfallet åt utifrån den rådande kontexten, men dess funktioner är desamma, att bringa ordning och mening till människan (Plazek 2012: 172).
Traditioner finns och uppstår inom alla aspekter av livet, inom familjer, religioner, i kontakten med staten och så vidare. Begreppet skall ses utifrån ett brett perspektiv. Det handlar inte i första hand om att ta in julgranen exakt samma datum varje år, utan om mer socialt sammanhängande
traditionskomplex, som t.ex. äktenskapet mellan man och kvinna, religionens eller kungahusets roll i samhället eller sättet som medborgare förväntas visa varandra respekt och hänsyn (Scruton 2001:
30-36, Huntington 1957: 456, ). Märk väl att synen på t.ex. kungahuset är ett exempel på en partikularistisk aspekt av konservatismen. Självfallet verkar konservativa krafter inom t.ex. USA inte för upprättandet av monarki, utan det är den nationella kontexten som här spelar roll. Likaså är värnandet av religionen något som skiljer sig åt utifrån hur länderna ser ut. I Sverige rör det sig förmodligen om att konservativa krafter har ett gott öga till den lutheranska kyrkan, medan det i t.ex. Portugal är den katolska kyrkan som bemöts med samma förkärlek (Huntington 1957: 456).
Kärleken till marken anses vara en grundvärdering inom konservatismen (Larsson 2006: 46). Som en följd av detta lyfts jordbruket fram som en hjärtefråga. Det ligger i hela nationens intresse att en nation kan vara självförsörjande på jordbruksprodukter, framförallt ur ett säkerhetsperspektiv.
Dessutom äger jordbruket en särställning som förmedlare av tradition och kontinuitet (Hylén 1991:
223ff, Eriksson 2002: 115ff, Larsson 2006: 45). Äganderätten är en av konservatismens grundstenar, då privat ägande anses generera trygghet och ansvar. Ägande som går vidare från generation till generation erbjuder dessutom mervärde i form av starka band till bl.a.
jordbruksmarker (Ball & Dagger 2009: 101, Scruton 2001: 87ff).
3. Pessimistisk människosyn
Den konservativa ideologin präglas av en pessimistisk syn på människans natur. Även om
konservativa tänkare skiljer sig något åt i härledandet av denna människosyn, då vissa mer religiösa tänkare vänder sig till Bibeln och dess berättelse om syndafallet och andra tänkare studerar Thomas Hobbes och hans syn på människan, blir resultatet ändå detsamma. Människan är ofullständig och detta är inget som staten, terapeuter eller någon annan kan göra något åt (Honderich 2005: 69, Heywood 2009: 71f). Konservatismen hävdar dock inte att människan är ond, utan att hon har kapacitet att göra såväl gott som ont. Om oordning uppstår finns det dock en överhängande risk att människan hemfaller åt ondska och kaos, varpå traditioner och institutioner behövs för att bevara ordningen. Likaså ses detta som ett argument för att vissa sociala eliter skall få existera, då de har en ordningsskapande roll och fungerar som en mur mot radikala förändringar (Plazek 2012: 172, Huntington 1957: 456). En institution som har en fostrande och ordningskapande effekt på
medborgarna är familjen, varpå denna ses som en enormt viktig institution av konservativa tänkare (Scruton 2001: 21f, Heywood 1998: 75). Civilsamhället spelar också en viktig roll för att
kontrollera människan. I en kristen kontext rör det sig i regel om olika församlingar, men också föreningslivet kan ha en positiv effekt (Ball & Dagger 2009: 95). Kollektivismen betraktas som något positivt, det är inte individen som är den viktigaste beståndsdelen i samhället utan den stora gruppen, kollektivet, som bygger nationen tillsammans. Alla grupper i samhället är beroende av varandra i något som kan liknas vid en stor organism (Huntington 1957: 456, Ball & Dagger 2009:
97).
4. Nationalism
Nationalism kan enligt Plazek beskrivas som lojalitet med nationen. Alla konservativa politiska rörelser hemfaller så småningom till nationalismen, även om det inte var en del av rörelsens ursprungliga ideologi. Nationalismen innebär att status quo inom ett land skall upprätthållas, innehållande t.ex. de politiska och kulturella institutionerna. Konservativa partier tenderar att vara för ett starkt militärt försvar samt att förespråka status quo också internationellt, varpå sällan några omdanande tankar om t.ex. FN:s roll i världen blir aktuella. Medborgarna har ett ansvar att sluta
upp kring försvaret då det är en av de viktigaste instanserna i samhället (Plazek 2012: 173, Larsson 2006: 48, Dahl 2002: 201ff, Nilsson 2004: 280ff). Scruton talar snarare om patriotism än
nationalism, men definitionen av begreppet är densamma som Plazek gör ovan. Patriotismens roll i den konservativa ideologin leder bl.a. till att monarken (i västerländska monarkier) ses som en enande symbol för landet, värd att bevaras (Scruton 2001: 29f).
5. Lag och ordning
Lag och ordning ses som ett av de absolut viktigaste vapnen för att upprätthålla status quo i samhället. Då människan besitter en irrationell natur och är kapabel att begå onda gärningar, ses stränga lagar och en stark ordningsmakt som ett sätt att hålla medborgarna i schack.
Konservatismen verkar således för att lagar skall upprätthållas och tolkas strikt, samt för mer resurser till framförallt polisväsendet. Fokus läggs inte på förövaren och dennes behov av vård eller rehabilitering, utan på straffet som ett sätt för denna att sona för sina brott (Plazek 2012: 173).
Scruton argumenterar också för att konservatismen är mer öppen för en bredare lagstiftning än vad liberalismen traditionellt sett är. Konservativa kan vara öppna för lagstiftning som upprätthåller traditioner och bevarar ordningen för kollektivet, det vill säga för hela nationen. Scruton ger ett exempel med lagar angående hur ett hus får utformas. En liberal skulle hävda att detta är helt upp till individen, medan en konservativ skulle vara mer öppen för en lagstiftning som säkerställer att husen på en gata ser samstämmiga ut, vilket skapar ordning och enhet (Scruton 2001: 64-73).
6. Piskan
Plazek anser att ”the stick”, eller på svenska ”piskan”, är konservatismens främsta vapen för att motivera medborgarna att göra rätt saker. Då människans ofullkomliga natur medför att hon inte alltid kan antas begå moraliska och laglydiga handlingar, behövs en överhängande straffrisk för medborgarna. Även om detta inte på något sätt skall ses som ett aktivt motstånd ifrån
konservatismens sida mot rättssäkerhet och mänskliga rättigheter, betonar Plazek att konservativa i jämförelse med liberala, alltid är mer benägna att tala om stränga straff och piskans roll i samhället (Plazek 2012: 173).
2.2.1 Liberalismen
The only freedom which deserves the name is that of pursuing our own good in our own way, so long as we do not attempt to deprive others of theirs, or impede their efforts to obtain it.
Each is the proper guardian of his own health, whether bodily, or mental and spiritual.
Mankind are greater gainers by suffering each other to live as seems good to themselves, than by compelling each to live as seems good to the rest.
John Stuart Mill (Gray & Smith 1991: 33) Då Moderaterna säger sig vara influerade av också den liberala ideologin följer ett försök att
kortfattat beskriva denna och dess särskiljande drag.
Kort historik
Liksom en stor mängd andra politiska ideologier är det omöjligt att avgöra var eller när liberalismen har sitt ursprung. Forskare som ämnar beskriva ideologin utifrån ett världshistoriskt perspektiv tar gärna sin början redan i det antika Grekland och filosofen Diogenes som formulerade grundläggande tankegångar om individens rätt till frihet (Ljunggren 2008: 19). Det var dock först i samband med den europeiska upplysningstiden som liberalismen kom att anta den grundstruktur som ideologin besitter än idag. Även om somliga lyfter fram Thomas Hobbes som ursprungskällan för liberal ideologi (Gray 1995: 10), är en mer etablerad uppfattning att det är den engelska tänkaren John Locke, verksam under 1600-talet, som skall betraktas som liberalismens dogmatiska fader.
Locke förespråkade att statens makt skulle begränsas och att folket skulle ha någon form av kontrollerande makt över staten. Likaså propagerade han för religiös tolerans, något som knappast var legio i det samhälle i vilket han verkade (Halldenius 2003: 17).
Den skotska filosofen Adam Smith är den förgrundsgestalt som kom att lägga grunden för den ekonomiska politik som liberalismen traditionellt sett förespråkat. Smith förknippas ofta med
begreppet laissez-faire, vilket kan översättas till ”låt bli”. Begreppet är, hur enkelt den än kan synas, grundläggande för den liberala synen på ekonomisk politik. Staten bör inte lägga sig i ekonomin mer än i det allra nödvändigaste. Den skall istället föra en laissez-fairepolitik och låta marknaden styra sig själv och på så vis kommer välstånd att byggas. Smiths tankar lade grunden för det inom liberalismen så omhuldade begreppet frihandel, som innebär att om tullar och andra
import/exportrestriktioner förhindras kommer detta att gynna den globala ekonomiska utvecklingen genom utökad handel (Larsson 2006: 27f).
Ytterligare en känd läromästare inom den liberala ideologin är Jeremy Bentham, verksam under tidigt 1800-tal. Bentham gav upphov till tankegångar som har givits namnet utilitarism. På ett mer
vardagligt språk kan detta beskrivas som att huvudprincipen som skall råda i ett samhälle är
strävandet efter största möjliga lycka för största möjliga antal människor. Antagandet som Bentham gör är att staten förmodligen skapar mest nytta för medborgarna genom att i största möjliga mån lämna dem i fred. Vidare bör en logisk följd av detta vara att allmän rösträtt införs, eftersom alla medborgares nytta är lika mycket värd. Även om den utilitaristiska idén efter hand har
vidareutvecklats, t.ex. genom regeln att ingen individ skall kunna maximera sin nytta på någon annans bekostnad, är grundprincipen till dags dato levande inom den liberala ideologin. Politikernas huvudsakliga uppgift är att skapa förutsättningar för att medborgarna skall kunna maximera sin nytta (Larsson 2006: 29f, Ball & Dagger 2009: 67f).
I redogörelsen för liberalismens historiska förgrundsgestalter och ideologins grundläggande tankar skall slutligen John Stuart Mill nämnas. Mill ses som 1800-talets stora liberala gestalt och den lärofader som på ett systematiskt vis definierade den liberala ideologin. Han publicerade boken On Liberty 1859 där han diskuterade världen i vilken han levde. Liberala tankar hade nämligen fått genomslag i både England och USA, vilket borde ha glatt honom väldigt. Mill problematiserade dock det faktum att dessa två länders politiker endast syntes verka för majoritetens bästa. Mill fruktade att majoriteten skulle kunna komma att förtrycka minoriteten och deras friheter. I ovan nämnda bok argumenterar han för alla medborgares rätt till frihet. Staten skall endast intervenera genom lagstiftning när det gäller fall då en medborgares beslut riskerar att drabba en annan
medborgare negativt. Individen skall således ha rätt att göra vad hon vill, säga vad hon vill och tro på vad hon vill. Staten skall erbjuda grundläggande skolgång för alla medborgare samt
allmännyttiga tjänster såsom t.ex. infrastruktur, men annars verka för att begränsa sig själv (Ball &
Dagger 2009: 69-71).
Senare liberala tänkare, såsom den mycket inflytelserika Friedrich Hayek, betonade den
fundamentala vikten av medborgarnas rätt att äga, använda och sälja sina egendomar. Då detta bara kan ske i ett samhälle där kapitalismen råder så har kapitalismen kommit att bli en företeelse som förknippas intimt med den liberala ideologin (Heywood 1998: 26, Larsson 2006:35f, Gray 1995:
68).
Liberalismens segertåg
Som ett resultat av den industriella revolutionen började liberala tänkare att ifrågasätta statens roll när det kom till välfärdspolitik. Det var uppenbart att en ny samhällsklass höll på att växa fram, ofta benämnd som arbetarklassen, som på intet sätt hade samma möjligheter som andra att forma sin
framtid genom t.ex. utbildning. Den liberala ideologin kom som en följd av detta att överge sitt absoluta motstånd mot att staten skall ha välfärdspolitiska ambitioner och öppnade upp allt mer för statligt skött sjukvård, utbildning och andra sociala institutioner. Som en följd av denna utveckling kom alltså liberalismen att överge sina tankar om en absolut laissez-fairepolitik. Denna idé, om en liberal stat som erbjuder sina medborgare en grundläggande form av välfärd skulle visa sig bli livskraftig. Efter det att Europa slungats in i en tid av totalitära regimer i bl.a. Tyskland, Italien och Sovjetunionen, kom de allra flesta europeiska stater efter andra världskrigets slut att återgå till den liberala välfärdsstaten. Också de stora politiska motståndarna, socialisterna och de konservativa, kunde enas kring denna typ av statsbildning och dess, i deras ögon, kompromissaktiga drag (Ball &
Dagger 2009: 71f). Också i resten av världen anammade en rad länder den liberala agendan.
Det råder ingen tvekan om att liberalismen är den ideologi som har präglat västvärlden allra mest. På engelska är begreppet för en välfungerande demokratisk stat utifrån ett västerländskt perspektiv också en ”liberal democracy”, vilket säger en hel del om i vilken hög grad liberalismen influerat västvärldens sätt att se på demokrati. Liberala idéer som åsiktsfrihet, religionsfrihet och en stark äganderätt ses idag av många som så självklara att de inte längre ifrågasätts (Heywood 1998:
26).
En enhetlig ideologi?
Precis som i fallet med konservatismen bör det diskuteras huruvida det överhuvudtaget är möjligt att presentera liberalismen som en enhetlig ideologi. Att ideologier vidareutvecklas och antar nya former är inget som är unikt för liberalismen. Dock har den med största sannolikhet utsatts extra mycket för detta fenomen, just på grund av den liberala ideologins stora genomslagskraft runt om i världen. Förmodligen är liberalismen den ideologi vars främsta företrädare har kommit fram till de mest skilda slutsatserna, något som onekligen försvårar en definition av ideologin (Halldenius 2003:
7). Ball och Dagger (2009) driver tesen att den största sprickan inom den liberala ideologin idag går att finna mellan de liberala grupper som ofta benämns som socialliberala och förespråkar en aktiv välfärdsstat samt de nyliberala grupper som anser att staten borde minimeras till en nattväktarroll.
Detta är dessutom en spricka som verkar växa sig bredare för var dag som går. Denna klyfta skall dock inte överdrivas, då de två nämnda grupperna, hur differentierade deras politiska uppfattningar än verkar vara, faktiskt drivs av samma liberala ideologi. Båda strävar efter att öka friheten för individen, men de realpolitiska åtgärderna för att nå dit uppfattas fundamentalt olika av grupperna (Ball & Dagger 2009: 81-84).
En politisk ideologi har som mål att legitimera politisk handling. Då den politiska verkligheten ständigt förändras och dessutom ser fundamentalt olika ut beroende på vilket land det handlar om så är det också ofrånkomligt att ideologin förändras över tid. Liberalismen är inte, precis som alla andra ideologier, någon statisk sådan. Tvärtom förändras den ständigt och utvecklas över tid (Halldenius 2003: 16). Plazek (2012) menar dock, i sin ambition att skapa en liberal heuristik, att det är fullt möjligt att definiera den liberala ideologin. Detta kan ske, liksom fallet med
konservatismen, genom att förenkla och dra ideologin till det extrema, något som tidigare nämnts går i led med idealtypsanalysen (Plazek 2012: 174). Också Halldenius säger att det är fullt möjligt att definiera liberalismen, men att det då är viktigt att förstå vilken bredd ideologin har. Hon lyfter fram en liknelse med en rad äpplen. Olika sorter med olika karakteristiska drag vad gäller smak och utseende. Precis som det inom liberalismen finns en mängd varianter t.ex. nyliberalismen och socialliberalismen som skiljer sig väldigt åt. Dock består alla äpplen av ett kärnhus som ser likadant ut oavsett vilken frukt vi undersöker. Detsamma, menar Halldenius, är sant för liberalismen. Trots att den tar sig en mängd olika former och liberaler ofta slåss inbördes gällande olika politiska frågor, finns det en grund som är densamma för alla liberaler, en grund som är högst möjlig att identifiera och analysera (Halldenius 2003: 14ff).
2.2.2 Att definiera och operationalisera liberalismen
Plazek säger sig, utifrån ovanstående resonemang kunna identifiera sex grundläggande aspekter av liberalismen:
1. Positiv syn på förändring
Den liberala ideologin har en grundmurat positiv syn på förändring. Förändring är något gott som ofta leder till ökad frihet för individen. Som ett resultat av denna tankegång verkar liberalismen för att hela tiden förändra staten och andra institutioner för att maximera alla medborgares villkor och frihet. Förändring är hela tiden eftersträvansvärt, då alla system, också de som är skapade av liberala politiker, kan förbättras. Som ett led i detta tänk har liberalismen bl.a. omfamnat tankar kring feminism och antirasism, då de vill maximera individens frihet och möjligheter (Plazek 2012:
174, Halldenius 2003: 57f). Liberalismen enas kring vurmen om individen och dennes rättigheter samt kring de egalitära och universalistiska tankarna (Gray 1995: xii)
2. Skeptisk inställning till traditioner
Ovanstående resonemang kring liberalismens positiva syn på förändring får som följd att ideologin intar en skeptisk inställning gentemot traditioner, då dessa verkar för att bevara det redan
etablerade. Liberalismen är därmed positivt inställd till att förändra traditioner med ambition att maximera friheten för individen. Blicken vänds hela tiden framåt mot ett allt bättre samhälle och genom att förändra rådande institutioner tror de liberala att det är möjligt att nå dit. Institutioner som förhindrar allas lika deltagande bör förändras, något som gör att liberalismen slåss för t.ex.
kvinnors lika rättigheter såväl som för homosexuellas rätt att ingå äktenskap. Det anses dock inte finnas något egenvärde med att förändra institutioner, som t.ex. parlamentarismen, som fungerar bra och verkar för den bättre framtid som liberalerna anser ligger framför (Plazek 2012: 174).
3. Optimistisk människosyn
Till skillnad från konservatismen så betraktar liberalismen inte människor som irrationella och potentiella kaos-skapare. Tvärtom omfamnas en optimistisk syn på människan och hennes grundläggande egenskaper. Att upprätthålla status quo i ett samhälle gynnar endast sociala eliter som vill bevara sin egen makt genom att missgynna den stora massan, varpå liberalismen intar en negativ hållning gentemot sociala eliter (Plazek 2012: 175). Som en följd av detta blir kritik mot monarkin och andra ärftliga ämbeten en naturlig del av den liberala ideologin. Liberalismen anser också att det alltid är upp till den enskilda individen att avgöra vad som är bra och nyttigt för henne.
Det är inte upp till staten att säga att ett visst sätt att leva sitt liv är bättre än något annat. Om en individ anser att det är bäst för henne att dricka en stor mängd alkohol varje dag så skall inte staten stoppa detta, om inte drickandet påverkar andra negativt. Frihet innebär en frihet ifrån förtryck också ifrån staten, något som är mycket viktigt inom liberalismen. Inte heller skall staten genom lagstiftning favorisera en viss grupp och deras levnadsmönster, t.ex. par som väljer att skaffa barn eller heterosexuella människor (Halldenius 2003: 22f). Som en följd av detta resonemang anser liberalismen att staten skall vara så minimal som möjligt. Den skall uppfylla de behov som
medborgarna vill ha uppfyllda, såsom polisväsende och välfärd, men aldrig tillåtas växa sig onödigt stor (Halldenius 2003: 114). Även om liberalismen idag inte till fullo omfamnar laissez-
fairepolitiken, är tankegångarna ifrån denna fortfarande högst påtagliga. Liberalismen förespråkar så lite statlig inblandning som möjligt i politiken samt ett skattesystem som är rättvist och inte gynnar någon grupp på ett orättvist sätt (Gray1995: 74f).
4. Rädsla för aggressiv nationalism
Liberalismen är inte till sin natur en nationalistisk ideologi, då nationalism ses som ett upphov till konflikter. En vi- och de-mentalitet riskerar att sprida sig i samhället och om nationalismen dras till sin spets finns en grogrund för främlingsfientlighet, militär aggression och internt förtryck av minoritetsgrupper. En identifikationsfaktor för den liberala ideologin blir därmed en skepticism till nationalism i dess mer extrema former. Liberaler kan mycket väl tänka sig att stödja en
nationalistisk frihetsrörelse, men då endast i ett frihetsskapande perspektiv. Liberaler anses därmed vara mindre pro-militära än konservativa och för en aktiv utrikespolitik. Ideologin anser inte att det finns något fel med militären i sig, men att denna endast skall användas restriktivt och att
deltagande i densamma skall vara frivilligt (Plazek 2012: 175, Krauthammer 2003).
5. Mänskliga rättigheter
Då liberalismen har en positiv grundsyn på människans natur finns också ett större fokus på mänskliga rättigheter. Även om också liberaler försvarar det grundläggande rättssystemet med en ordningsmakt som ser till att lagarna efterföljs, finns inte samma fokus på strikta lagar som hos konservatismen. Liberaler verkar för att marginaliserade grupper i samhället inte skall straffas hårdare än andra och att inga oskyldiga skall dömas. Ett stort fokus läggs på förövaren och att denna skall få en opartisk och rättvis rättegång (Plazek 2012: 175f). En mänsklig rättighet enligt
liberalismen är friheten att själv göra sin val. Individens rättigheter skall, om inte fallet är
exceptionellt, alltid stå över samhällets intressen. Som en följd av detta är liberaler för en generös abortlagstiftning, privata skolor, sjukvårdsinrättningar och liknande initiativ (Halldenius 2003:53ff)
6. Morot
Liberalismen lyfter fram moroten som det starkaste incitamentet för att få medborgarna motiverade till ”rätt” gärningar, detta som en följd av den positiva människosynen. Fokus läggs gärna på rehabiliterande åtgärder, då människan antas kunna förändras till det bättre. Piskan ses inte som ett effektivt vapen för att styra samhället, istället bör incitament användas för att motivera medborgarna att göra rätt för sig (Plazek 2012: 176).
