Stadsmissionen i Malmös verksamhet för de hemlösa -Vilken roll Stadsmissionen i Malmö har i samhället

Hälsa och samhälle

STADSMISSIONEN I

MALMÖS VERKSAMHET

FÖR DE HEMLÖSA

VILKEN ROLL STADSMISSIONEN I MALMÖ

HAR I SAMHÄLLET

BJÖRN BLUNK

IDA LINDGREN

Examensarbete 10 poäng Malmö Högskola

SA1006 Hälsa och Samhälle

Socionomutbildningen 205 06 Malmö

STADSMISSIONEN I

MALMÖS VERKSAMHET

FÖR DE HEMLÖSA

VILKEN ROLL STADSMISSIONEN I MALMÖ

HAR I SAMHÄLLET

BJÖRN BLUNK

IDA LINDGREN

Blunk, B & Lindgren, I. Stadsmissionen i Malmös verksamhet för de hemlösa. Vilken roll Stadsmissionen i Malmö har i samhället. Examensarbete i socialt

arbete 10 poäng. Malmö Högskola: Hälsa och Samhälle, enheten för socialt

arbete, 2006

Blunk, B & Lindgren, I. The City Mission in Malmös activity for the homeless. What role the City Mission in Malmö has in society. Degree project in social

work 10 points. Malmö University: Faculty of Health and Society, 2006

Vi har undersökt den verksamhet Stadsmissionen i Malmö utför för de hemlösa i staden. De centrala frågeställningarna vi har utgått ifrån har varit hur

Stadsmissionen i Malmö ser på sin roll i samhället och hur det offentliga ser på Stadsmissionen i Malmös roll i samhället. Stadsmissionen i Malmö är knuten till det offentliga genom entreprenader. Det offentliga ser Stadsmissionen i Malmö i huvudsak som en entreprenör åt dem och att deras verksamhet inte är oersättlig. Det offentliga ser dock att Stadsmissionen i Malmö har egenskaper som gör att de kan erbjuda sina besökare det lilla extra och att de därför har en jätteviktig roll för de hemlösa i staden. Stadsmissionen i Malmö menar också att de inte är

oersättliga, men att det kan vara svårt för andra aktörer att skapa den goda stämning och den helhetssyn som man har på Stadsmissionen i Malmö.

Nyckelord: beroendeskap, hemlösa, professionalism, roller, socialt inriktade

Förord

Vi vill börja med att tacka alla de personer som tagit sig tid och energi till att ställa upp som informanter åt oss. Utan dem hade vi de facto inte haft något arbete att presentera!

Vidare vill vi tacka vår handledare Daniel Ankarloo som hjälpt oss få ordning och reda på våra tankar när vi famlat omkring och inte vetat var vi skulle börja. Denna uppsats hade sett helt annorlunda ut om det inte varit för Daniels tips och idéer, och vi tror absolut att hans hjälp varit till fördel för resultatet av denna uppsats. Vi måste även tacka varandra för att vi klarat av att genomföra denna uppsats trots att det varit både jul- och nyårshelger mitt i arbetet, utan att vi för den sakens skull känna oss nämnvärt mer stressade och förvirrade än vanligt.

Slutligen vill vi ägna en tanke åt de besökare som dagligen kommer till

Stadsmissionen i Malmö och andra liknande verksamheter världen över. Vissa kan vi se sälja tidningar utanför Systembolaget eller på Centralstationer, andra syns inte alls men de finns runt omkring oss i samhället ändå – de hemlösa. Till dig som läser denna uppsats vill vi önska dig trevlig läsning och hoppas att du finner den lika spännande och intressant som det varit för oss att genomföra den! December 2005

Björn Blunk Ida Lindgren

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

2.2 Databearbetning och analys av data...7

2.3 Urval ...7

2.4 Representativitet och reliabilitet ...8

2.5 Etiska överväganden ...9

3. BAKGRUND...9

3.1 Definitioner...9

3.1.1 Socialt inriktad frivilligorganisation...9

3.1.2 Professionella och volontärer...10

3.2 Stadsmissionens historia ...10

3.3 Tidigare forskning...11

3.4 Frivilligorganisationers historiska utveckling ...13

3.5 Nyckelbegrepp ...14 3.5.1 Helhet...14 3.5.2 Roller ...15 3.5.3 Beroende ...15 3.5.4 Professionalism...16 4. REDOVISNING AV RESULTAT...17 4.1 Presentation av informanterna ...17

4.1.1 Den öppna dagverksamheten samt nattjouren ...17

4.1.2 Själavård och utbildning ...18

4.1.3 Socialarbetare inom offentlig verksamhet för hemlösa ...18

4.1.4 Stadsmissionshälsan...19

4.1.5 Samordnare mot hemlöshet ...19

4.2 Redovisning av intervjuer...19

4.2.1 Stadsmissionen i Malmös sociala arbete för hemlösa ...20

4.2.2 Professionalism...22

4.2.3 Socialt inriktade frivilligorganisationers styrka...24

4.2.4 Roller ...26

5. ANALYS ...29

6. SAMMANFATTNING OCH AVSLUTANDE DISKUSSION ...34

6.1 Sammanfattning ...34

6.2 Avslutande diskussion ...36

REFERENSLISTA ...40

1. PROBLEMFORMULERING

Det har under senare år ägnats stor uppmärksamhet, upplever vi, kring hemlösas villkor och deras livssituation och särskilt i de större städerna har hemlöshet blivit mer märkbart även om hemlöshet inte bara är ett storstadsproblem. Enligt

Socialstyrelsens publikation ”Hemlösa i Sverige 1999 – Vilka är de och vilken hjälp får de?” hade 15 kommuner fler än 100 hemlösa och det totala antalet hemlösa vid den kartläggningen var 8440 stycken (SOU 2000:1), vilket de själva skriver är en minimisiffra. Malmö stad genomför egna kartläggningar av hur utbredd hemlösheten är i staden. För år 2004 redovisade man att totalt 563 personer var hemlösa och att hemlöshet var ett område som samtliga stadsdelar var drabbade av (Malmö Stad, 2004). Sedan dess har denna officiella siffra ökat och för i år beräknar man att 694 personer i Malmö är hemlösa (Malmö Stad, 2005).

Den ekonomiska krisen i Sverige på 1990-talet innebar en tillbakagång i det svenska välfärdssystemet. Rent konkret gjordes stora besparingar inom socialpolitiken och dessa neddragningar inom de socialpolitiska områdena har inneburit att frivilligorganisationer i allt större utsträckning fått ökat utrymme i samhället (Socialstyrelsen, 2002). Frivilligorganisationer som ägnade sig åt socialt arbete uppstod i början på 1800-talet. Deras verksamhet var uppbyggd kring kristna ideal, en liberal ideologi och det var främst kvinnor från över- och

medelklassen som engagerade sig i organisationerna (Lundström, 1995). En kritik mot välfärdsstaten har varit att den urholkat den genuina frivilligheten. Men sedan drygt mitten av 1980-talet, och särskilt efter krisen på 1990-talet, har röster höjts och intresset ökat för frivilligsektorn att inte bara finnas som ett komplement till det offentliga utan även att de i en del fall förväntas ersätta offentlig verksamhet (a.a.; Boström mfl, 2004). Enligt Socialtjänstlagen (2001:453) 2 kap. 2 § har kommunen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får den hjälp som de behöver. Genomgående för den nya socialtjänstlagen är även att

socialtjänsten vid behov ska samverka med organisationer och andra föreningar. Är detta en reaktion på de nedskärningar som skett inom den offentliga sektorn eller har man börjat uppmärksamma de möjligheter frivilligorganisationer har att erbjuda?

I Malmö kan man exempelvis se att Stadsmissionen har fått en framträdande roll när det gäller arbetet med hemlösa. Deras verksamhet är i princip uteslutande ägnad åt att arbeta med denna målgrupp och i lokalerna på Korsgatan har man ett hundratal besök per dag. Stadsmissionen i Malmö sköter driften av härbärget i dessa lokaler, på entreprenad av kommunen, och den landstingsfinansierade Stadsmissionshälsan, där man erbjuder hemlösa basal sjukvård, är även den belägen i dessa lokaler. Trots dessa insatser verkar det inte räcka till. I höstas gjorde Stadsmissionen i Malmö ett upprop till Birgitta Nilsson, kommunalråd i Malmö där de bland annat önskade att få pengar till fler tjänster så att de kunde ha öppet även på helger under vintern, eftersom uteliggarna redan hade börjat söka vård för sina förfrysningsskador vid den tiden (Bergström, 2005).

Kan man tala om att det offentliga inte fullgör sina uppgifter, att ta ansvar för alla som befinner sig i kommunen, och att socialt inriktade frivilligorganisationer därför måste stiga in och täcka upp allt mer i de hål som finns i dagens

välfärdssamhälle? Vad utför sådana frivilligorganisationer egentligen för arbete för de hemlösa och vilken syn har man på detta arbete?

1.1 Syfte

Vårt syfte med denna studie är att undersöka Stadsmissionen i Malmös verksamhet för de hemlösa.

1.2 Frågeställningar

- Hur ser det sociala arbetet ut i Stadsmissionen i Malmö? - Hur ser de på sin roll i samhället?

- Hur ser det offentliga på Stadsmissionen i Malmös roll i samhället?

1.3 Uppsatsens disposition

Vi kommer nedan först att diskutera den metod vi använt oss av för att samla in material. Efter detta avsnitt presenterar vi en bakgrund där vi tar upp definitioner och nyckelbegrepp som är viktiga för att förstå arbetet, samt redovisar för den tidigare forskning som finns på området. För att ge läsaren en ytterligare fördjupning beskriver vi även den historiska utveckling som skett för frivilligorganisationer och för Stadsmissionen. Avsnittet därefter är en

resultatredovisning av våra intervjuer, vilket följs av ett analysavsnitt. Slutligen gör vi en kort sammanfattning av arbetet samt ger en avslutande diskussion där vi tar upp mer personliga tankar kring studien och dess resultat.

2. METOD

Nedan redogör vi för hur vi har gått tillväga i vår studie och hur vi har resonerat kring detta. Vi motiverar även varför vi använde oss av just den metodologiska ansatsen i vårt insamlande av data som vi använde oss av.

2.1 Datainsamling

Utifrån vårt syfte och våra frågeställningar tyckte vi det var lämpligast att använda oss av intervjuer för att få svar på våra frågor. Vi hade kunnat göra som

Rosengren och Arvidsson (2002) föreslår, att kombinera detta med exempelvis observationer för att komplettera den information som vi fick till svar på vissa frågor. Men eftersom denna uppsats haft en viss tidsbegränsning ansåg vi oss inte ha tid för att dessutom genomföra observationer. Rosengren och Arvidsson (a.a.) framhåller när det gäller intervjuer att det dels är en dyr insamlingsmetod per informant samt att man av främst tidsmässiga skäl bara har möjlighet att intervjua ett lågt antal intervjupersoner. Dessa nackdelar fann vi dock vara obetydliga eftersom vi för att finna svar på våra frågor endast genomförde fem intervjuer, vilket inte innebar några betydande kostnader per informant i relation till den information vi fick ut. I våra intervjuer använde vi oss av semistrukturerade intervjuer som beskrivs i Denscombe (2000). Vi utgick ifrån teman och frågor som vi ville få besvarade, men var ändå flexibla och lät informanten själv utveckla sina svar och lät våra ämnen tas upp och besvaras allt eftersom de kom upp i intervjun. Den typ av semistrukturerad intervju som vi ägnade oss åt är den personliga intervjun där vi sökte upp informanten på dennes arbetsplats och genomförde intervjun i enrum så ostört som möjligt (Rosengren & Arvidsson a.a.). Den personliga intervjun kräver bara att personerna samordnar sina

kalendrar för att bestämma möte, och som forskare har man den fördelen att man bara behöver förhålla sig till en persons, informantens, tankar och idéer

(Denscombe 2000).

Vid våra intervjuer med informanterna utgick vi ifrån en intervjuguide som

datainsamlingsinstrument. Vi använde oss utav mer eller mindre samma frågor till de olika intervjupersonerna. Detta kallar Rosengren och Arvidsson (a.a.) för standardisering och det görs för att lättare kunna jämföra den data som samlats in för att på så vis öka tillförlitligheten i materialet. Dock togs vissa frågor bort och andra formulerades annorlunda beroende på om vi intervjuade representanter för det offentliga eller för Stadsmissionen i Malmö. Vi spelade in alla våra intervjuer på en MP3-spelare av märket iRiver, med inbyggd diktafon, så att vi bättre kunde fokusera oss på intervjun och lättare kunna analysera materialet i efterhand.

2.2 Databearbetning och analys av data

Då vår studie var av kvalitativ art utgick vi ifrån en kvalitativ bearbetning. Först transkriberade vi alla intervjuer i vars ett Word-dokument då Denscombe (2000) menar att det underlättar för forskaren om man har materialet i likartat format. När vi hade transkriberat intervjuerna läste vi igenom materialet noga för att bekanta oss med det, och vi skrev ner kommentarer och reflektioner som uppkom när vi gick igenom materialet. För att få ner den stora mängden av data som vi fick fram ur intervjuerna sökte vi efter röda trådar i varje intervju och tog fram olika teman. Vi valde detta tillvägagångssätt för att sedan kunna ta fram likheter och skillnader i materialet och på så sätt kunna analysera materialet lättare. För att vi skulle få ett hanterbart material som endast var relevant för studien valde vi att sammanfatta den information vi fått från intervjuerna under några relevanta ämnen och tog fram viktiga citat för att materialet skulle bli så trovärdigt så möjligt.

Det finns inga tydliga metodregler för hur en kvalitativ analys ska gå till, utan forskaren måste finna en väg för att kategorisera data och hitta mönster för att få fram en begriplig resultatbild (Larsson 2005). Larsson (a.a.) tar upp en viktig princip som kan leda en genom analysen, han menar att det är viktigt att analysen fokuserar på några specifika teman som på något sätt är kopplade till syftet och problemställningen. För att analysera det material som vi inhämtat försökte vi finna kopplingar mellan de olika teman som var återkommande i materialet. För att analysen skulle bli ännu djupare använde vi oss av lämpliga teoretiska

perspektiv för att tolka empirin. Larsson (a.a.) tar upp begreppet teoritriangulering som innebär att man tar in teori i analysen, vilket ökar säkerheten och

trovärdigheten i analysen och även gör att man får en mer mångsidig bild av studien. Vi valde inte ut lämplig teori innan datamaterialet var insamlat utan vi valde teorier utefter vad vi fick fram i vår undersökning, vilket är vad Larsson (a.a.) kallar att arbeta utifrån en induktiv strategi.

2.3 Urval

Vi utgick ifrån ett, enligt Denscombe (2000), icke-sannolikhetsurval då vårt urval inte skulle vara representativt för populationen som helhet och heller inte ske slumpmässigt. Denscombe (a.a.) diskuterar begreppet subjektivt urval som innebär att urvalet sker utifrån var man tror sig få den mest värdefullaste data, vem som är den bästa informanten. Detta är principer som vi utgick ifrån i vår undersökning. Vår förprocess bestod av föreläsning på ABF Malmö om Stadsmissionshälsan, studiebesök genom ABF Malmö på Stadsmissionen i

Malmö. I denna process kan man säga att vi gick efter de principer Denscombe (a.a.) talar om, att fråga sig vilken person som kan ge oss mest och bäst

information. Detta fick vi vetskap om genom att diskutera och fråga oss för. Vi bestämde alltså inte definitivt från början vilka vi skulle intervjua utan ändrades under arbetets gång. För att kunna besvara våra frågeställningar om

Stadsmissionen i Malmös sociala arbete samt hur de ser på sin verksamhet, föll det sig naturligt att intervjua personer som arbetar i och ansvarar för de av oss utvalda verksamheterna. Därför valde vi ut att intervjua Björn Wäst, som är verksamhetsansvarig för den dagliga öppna verksamheten och för nattjouren, Bengt Ingvarsson, som ansvarar för själavård och för utbildning av volontärer samt Karin Eskilsson, som är verksamhetsansvarig för Stadsmissionshälsan i Malmö och Kristianstad och tillika vice direktor för Stadsmissionen i Malmö. Anledningen till att vi valde just verksamhetsansvariga och inte annan personal var för att vi trodde att de verksamhetsansvariga skulle ha mer information att ge då dessa personer varit involverade i verksamheten länge och att vi trodde att de skulle kunna ge en bra överblick. För att söka svar på hur det offentliga ser på Stadsmissionen i Malmös roll i samhället valde vi att intervjua Rolf Nilsson, som är samordnare mot hemlöshet i Malmö samt en socialarbetare som jobbar på en av Malmö stads verksamheter för hemlösa. Dessa personer valde vi för att få

kompletterande perspektiv på hur det offentliga ser på Stadsmissionen i Malmös roll i samhället. Samordnaren har stort inflytande på arbetet mot hemlöshet i Malmö men arbetar inte i direkt kontakt med de hemlösa, vilket däremot socialarbetaren gör dagligen.

2.4 Representativitet och reliabilitet

För att nå god representativitet gäller det att det material man samlat in och det resultat man nått faktiskt gäller för det fenomen eller för de personer man undersökt och som man uttalar sig om (Rosengren & Arvidsson 2002). För att tillfredsställa kravet på representativitet samlade vi in data om organisationens verksamhet från människor som faktiskt arbetar i verksamheten och som ansvarar för den samt från personer som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt på ett eller annat sätt med Stadsmissionen i Malmö och som rimligen borde ha åsikter om deras verksamhet. Vi hade även kunnat intervjua besökare på Stadsmissionen i Malmö, men av etiska skäl valde vi bort denna kategori av informanter. Vi gjorde alltså ett subjektivt urval (Denscombe 2000) eftersom vi redan hade viss

förkunskap i vårt ämne och trodde oss veta att just de personer som vi valde ut för att intervjua skulle ge oss svar på våra frågor. Vid studier gällande filantropiska organisationer ansåg vi att det fanns en risk att informanterna skulle komma att försöka glorifiera sin verksamhet och inte ge oss objektiv information, vilket vi ansåg skulle vara naturligt på sätt och vis. Då denna risk fanns ansåg vi det viktigt att även få en syn på deras verksamhet utifrån personer som arbetar med samma frågor men i en annan organisation. På så vis blev vår information mer nyanserad och objektiv vilket i sin tur ökar validiteten på resultatet.

Ett problem med reliabilitet kan vara att en informant kan ge olika svar om man gör en mätning vid två olika tillfällen (Rosengren & Arvidsson a.a.), vilket dels kan bero på att informanten helt enkelt ändrat sig, men även att han minns frågan sedan tidigare eller lärt sig uppfatta frågan bättre. Till detta finns det inget bot vi kan ge utan vi litar till den data vi insamlat. Den information som gavs till oss av våra informanter ser vi som något rådande just den dag den insamlades, och den skulle mycket väl kunna förändras.

2.5 Etiska överväganden

Denna C-uppsats har vi genomfört i enlighet med de rådande forskningsetiska principer som gäller för den humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningen (Vetenskapsrådet). De personer som vi intervjuat har alla blivit informerade såväl skriftligt som muntligt om projektet och blivit formellt tillfrågade om deras deltagande i studien. Informanterna har skrivit under en samtyckesblankett och vi har även inhämtat skriftligt godkännande från verksamhetsansvariga. Samtliga informanter har erbjudits full anonymitet, vilket alla utom socialarbetaren som jobbar på en av Malmö stads verksamheter för hemlösa avsagt sig. När denna studie är avslutad kommer det insamlade materialet, i form av inspelade ljudfiler och utskrivna intervjuer, att förstöras.

Vi har svårt för att se att det kan ske några risker eller komplikationer personligen för de personer som intervjuas då studien inriktar sig på organisationen och inte på enskilda individer eller klienter. Projektet skulle kunna vara till fördel för deltagarna på så vis att de blir uppmärksammade och får möjlighet att reflektera kring sitt dagliga arbete och över sin roll i det sociala arbetet, vilket eventuellt kan leda till en utveckling inom verksamheten och möjligtvis ett förbättrat samarbete organisationerna emellan.

3. BAKGRUND

Här kommer vi att presentera Stadsmissionen och frivilligorganisationers historiska utveckling. Vi kommer även att presentera tidigare forskning samt ta upp olika nyckelbegrepp.

3.1 Definitioner

Här presenterar vi de olika definitioner som är relevanta för att förstå denna undersökning.

3.1.1 Socialt inriktad frivilligorganisation

I Nationalencyklopedin finner vi en definition av frivilliga sociala organisationer som ”frivilligorganisation vars mål och verksamhet inriktas på ökad välfärd för individer och grupper” (NE u.å.). Denna definition känns aktuell för vår studie och sätter fokus på det sociala arbete frivilligorganisationen utför. Men vi tycker inte att Nationalencyklopedins förklaring fullständigt klarlägger det begrepp vi är ute efter som definition av begreppet frivillig organisation i vår studie. För att nå en för oss tillfredställande definition är vi nödgade att slå ihop denna definition med Blennberger (1993), som menar att en socialt inriktad frivilligorganisation kan definieras som en ideell organisation vars målsättning är att höja olika gruppers välfärd. Organisationen kan bestå av såväl ideellt arbetande som

lönearbetande medlemmar. Organisationen varken bildas eller upplöses av någon statlig myndighet. Organisationen kan vara vinstdrivande men för att vara en frivilligorganisation måste hela vinsten gå tillbaka in i verksamheten. Detta upplever vi som en mer fullständig definition som mycket väl passar vår undersökning om Stadsmissionen i Malmö. Den tar hänsyn till många viktiga faktorer såsom personalens medlemskap, verksamhetens organisation och målsättning samt skiljer ut den ur en ekonomisk synvinkel som innebär att det

arbete man utför är av genuint medmänskligt intresse utan bakomliggande vinstintresse. För att kunna förklara en så omfattande och komplex organisation som Stadsmissionen, krävs det enligt oss en definition som är så pass uttömmande som denna definition. I vårt arbete hänvisar vi till författare och informanter som ibland använder sig av andra begrepp för socialt inriktade frivilligorganisationer, såsom idéburen, ideell eller enbart frivilligorganisation. Vi vill därför förtydliga att även dessa begrepp åsyftar på den ovan givna definitionen på socialt inriktade frivilligorganisationer, om det inte tydligt framgår annat.

3.1.2 Professionella och volontärer

Papakostas (2004) ger en definition på frivilliga och professionella i

frivilligorganisationer. Han menar att amatörer är en person som bedriver ett oavlönat arbete, och med professionella avses därmed en person som bedriver ett avlönat arbete. Ahrne mfl (1996) definierar profession som en väl avgränsad yrkesgrupp med monopolställning på utförandet av specifika arbetsuppgifter och där arbetet utgår från en vetenskaplig grund och utvecklandet av detta kontrolleras av professionen själv. När vi i denna studie hänvisar till professionella syftar vi alltså på en person som är avlönad och har formell utbildning inom sitt

arbetsområde. Volontärer, frivilliga och dylika är således personer som utför ett oavlönat arbete utan krav på formell kunskap eller utbildning inom området.

3.2 Stadsmissionens historia

För att spåra ursprunget till Stadsmissionen får vi söka oss till januari 1826, då en man vid namn David Nasmith grundade Glasgow (Scotland) City Mission. David Nasmith reste världen om och startade stadsmissioner i bland annat USA, Kanada och Frankrike. Han dog på juldagen 1839, endast 40 år gammal, men hans strävan efter att hjälpa fattiga och förtappade levde vidare i de personer som anammat hans arbete. Den första världskonferensen för stadsmissioner hölls i Sydney, Australien, 1988 och samlade 130 delegater från hela världen. Konferensen syftade till att dela med sig av all den information och kunskap som fanns bland de olika stadsmissionerna världen om, och den var så lyckad att man bestämde sig för att hålla en ny konferens tre år senare. I Birmingham, England, hölls 1991 nästa konferens, där en majoritet av de 150 delegaterna röstade ja till att bilda City Mission World Association (CMWA). Medlemmarna i organisationen är helt självständiga och CMWAs roll är att vara ett kontaktnät för sina medlemmar, där de kan utbyta erfarenheter och hjälpa varandra. (CMWA, u.å.)

Ursprunget för Stockholms Stadsmission är den evangeliska alliansens svenska avdelning, som i huvudsak bestod av lågkyrkliga lutheraner och oorganiserade baptister. År 1853 bildade lutheranerna gruppen ”den inre missionen” som inte hade någon styrelse eller någon organiserad verksamhetsform. Tre år senare bytte gruppen namn till ”Stockholms Stadsmission” och antog en styrelse (Stockholms Stadsmission, u.å.1). De första stadgarna för Stockholms Stadsmission antogs 1864, vilka sade att "Stadsmissionens syftemål är att på den evangelisk-lutherska bekännelsens grund och i överensstämmelse med förhandenvarande kyrkliga inrättningar verka för Guds rikes tillväxt inom huvudstaden genom spridning av Guds ord, vardagsskolor för fattiga barn, söndagsskolor och barnhem samt andra medel, som den kristliga kärleken ger vid handen” (Stockholms Stadsmission, a.a.). Stockholms Stadsmission inriktade sin verksamhet på inre mission och diakoni och fokuserade på att hjälpa dem som hade det sämst i Fattigstockholm. Verksamhetsidén som Stockholms Stadsmission arbetar efter idag är ”att utifrån

en kristen människosyn utmana och komplettera samhällets insatser för utsatta grupper och individer” (Stockholms Stadsmission, a.a.).

Stadsmissionen i Malmö grundades 1917 av en grupp inflytelserika invånare i Malmö och präster från Lutherska kyrkan. Målet var att hjälpa de fattiga och man försökte även ordna arbete åt hemlösa. På 50-talet började man arbeta mer riktat mot narkomaner och på 80-talet började man arbeta riktat mot prostituerade och hemlösa män (FOHOIN, u.å.). I början av 90-talet befann man sig i en ekonomisk kris och gick i konkurs. Kort därefter startade man upp igen och började om, och i dagsläget har man en omsättning på omkring 15 miljoner kronor. Man är inte knuten till Svenska Kyrkan så som man varit förr, även om kyrkan står kvar som en stor sponsor av verksamheten. För att ytterligare understryka att man inte är bunden till Svenska Kyrkan har man bytt namn från Malmö Kyrkliga

Stadsmission till Stadsmissionen i Malmö. Stadsmissionen i Malmö är en stiftelse som arbetar utifrån kristna grundvärderingar och deras mål är att:

- vara en mötesplats för utsatta människor - erbjuda en gemenskap

- bistå människor med råd och stöd

- uppmuntra människor, som lever i utanförskap, att samlas och utveckla konstruktiva livsmönster utifrån sina egna villkor

- i samarbete med enskilda, grupper och organisationer identifiera orsakerna till utslagning och orättvisor och att arbeta för ett demokratiskt och

solidariskt samhälle

- tydliggöra de utsattas situation (Stadsmissionen i Malmö, u.å.2).

3.3 Tidigare forskning

Sköndalsinstitutet gav 1995 ut rapporten Från röst till service? Den svenska

ideella sektorn i förändring, skriven av Tommy Lundström och Filip Wijkström,

som handlar om den ideella sektorn i Sverige. Lundström och Wijkström (1995) menar att de frivilliga organisationerna har haft en självständig roll och haft ett värde i sig själv trots att de har fått generella bidrag från stat och kommun. Detta anser de håller på att förändras då bidragen är mer riktade och det är större krav på kontroll. Lundström och Wijkström (a.a) talar om en rörelse från röst till service. Det innebär att de frivilliga organisationerna börjar producera tjänster istället för att vara talesmän för medborgarna. Författarna menar att det i samhället finns en enighet om att den ideella sektorn ska vara ett komplement till den offentliga sektorn, men vid sidan om denna enighet så finns en diskussion om vad som ska organiseras själva av medborgarna och vad som ligger på välfärdsstatens ansvar. Sköndalsinstitutet har även utgivit en arbetsrapportserie 1998 där en delrapport är skriven av Lars-Erik Olsson. Rapporten heter Givande och tagande. Interaktionen

mellan frivilliga organisationer och kommuner. Olsson (a.a.) anser att det finns en

sannolikhet att de frivilliga organisationerna i framtiden kommer att ersätta kommunal service istället för att vara ett komplement eller ett alternativ. De frivilliga organisationer som kommer att utföra kommunal service kommer få ett beroendeförhållande till kommunen som skiljer sig från hur det varit under

historien. Detta kan medföra att de frivilliga organisationerna kommer se likadana ut som den kommunala verksamheten.

Journalisten Lena Liljeroth har skrivit boken Frivillighetens kraft som utgavs av förlaget Elanders Gotab 2000. Författaren har intervjuat tidigare kriminella och missbrukare, personal och volontärer från ideella föreningar med flera. Hon menar att kännetecknande för frivilliga organisationer är att de inte har något vinstsyfte

och att dess medarbetare bestämmer inriktning och utformning. Liljeroth (2000) talar om personligt engagemang bland personalen, vilket hon tycker sig kunna se hos dessa organisationer. Detta personliga engagemang menar författaren kan vara en anledning till att man vänder sig till frivilliga organisationer. En annan

anledning kan vara att man känner sig sviken av samhället och att den frivilliga organisationen inte är någon myndighet. Engagemang, medmänsklighet och värme måste finnas i socialt arbete, menar Liljeroth (a.a.). Hon framhåller att det är olika förutsättningar för frivilliga organisationer och för myndigheter. Inom myndigheter ska man behandla alla lika medan hon uppger att man vill ta fram olikheterna i frivilliga organisationer och på så vis se individen. Liljeroth (a.a.) har dragit tre slutsatser utifrån de diskussioner som hon haft med företrädare för olika ideella organisationer. Den första slutsatsen är att om samhällsapparaten ska fungera smidigt så är det nödvändigt med frivilliga organisationers arbete.

Författaren ser dock att en förutsättning är att dessa organisationer inte är hårt styrda utan att de har frihet. Om de är för mycket upphandlade så kan de mista sin kreativitet och sitt engagemang menar hon. En annan slutsats är att arbete som görs av frivilliga organisationer är relativt billigt för samhället. Den tredje slutsatsen är att det finns ett starkt engagemang i frivilliga organisationers arbete som är betydelsefullt.

Staffan Johansson är docent på Förvaltningshögskolan vid Göteborgs universitet och har skrivit boken Ideella mål med offentliga medel som utgavs av Sober förlag 2005. Författarens syfte med boken är att bidra till en ökad förståelse för de ideella organisationernas villkor. Författaren vill lyfta fram betydelsen av

ekonomiskt stöd och samverkan på ideella organisationers verksamhet. De

empiriska undersökningarna som tas upp i boken är utifrån organisationer som är i närheten eller inom socialtjänstens verksamhetsområde. Det empiriska syftet är att beskriva hur det förändrats sedan 1990-talet då det gäller omfattning, villkor och former för offentligt stöd till ideella organisationer, samt vilka effekter det haft på organisationernas roll i samhället. Författarens teoretiska syfte är att identifiera vilka faktorer det är som främjar ideella organisationers utmärkande drag och roll i välfärdsstaten, samt vilka faktorer som motverkar detsamma. Författaren tar upp olika förändringar som sker på kommunal nivå i samverkan med idéburna

organisationer och för att kunna analysera detta har han studerat Värnamo kommun och Göteborgs kommun. I en undersökning bland svenska

kommunföreträdare visar det sig att de ideella organisationerna har hög legitimitet bland dem och att organisationerna har en viktig plats på den politiska agendan. Undersökningarna visar även att nästan alla kommuner ger bidrag till sociala ideella organisationer och att det skett en ökning av offentliga bidrag och

ersättningar sedan början av 1990-talet. Något som är tydligt i bidragsgivningen är att det offentliga är mer angelägen om att få värde för pengarna, vilket tyder på en utveckling mot ökade styrambitioner. Men Johansson (a.a.) menar att denna utveckling inte är helt entydig utan att det finns en lyhördhet från kommunerna när det gäller ideella organisationers särart och att stöd- och samverkansformerna måste anpassas till dessa förutsättningar. Övriga gåvor, donationer och

insamlingar har också ökat tydligt sedan 1990. Författaren pekar på att

organisationsföreträdarna tycker att insamlade pengar är svårare i förhållande till statliga och kommunala bidrag att grunda sin verksamhet på då de är

oförutsägbara. Johansson (a.a.) ser en utveckling som är oroande och det är att medlemsavgiften inte är lika viktig inkomstkälla längre vilket gör att

organisationen inte är lika beroende av sina medlemmar. De ideella organisationerna har inom kommuners socialtjänst fått mer utrymme som

serviceproducent. Johansson (a.a.) tar upp en förskjutning av de ideella

organisationernas roll, att det går från röst i riktning mot service och att det görs på bekostnad av språkrörsfunktionen. Enligt undersökningarna så har de större kommunernas relation till de ideella organisationerna förändrats och blivit mer affärsmässiga. Av kommunernas utbetalningar till den sociala ideella sektorn är en stor andel köpta tjänster och entreprenader. Ideella organisationers viktigaste roll till kommunen är enligt Johansson (a.a.) fortfarande att vara ett komplement till deras verksamheter, men han menar ändå att man kan svara både ja och nej på frågan om den ideella sektorn har ersatt offentlig verksamhet. Johansson (a.a.) pekar även på att jämfört med den vinstdrivande sektorn som är mångdubbelt större så är den ideella sektorns roll marginell. Johansson (a.a.) menar att förutsättningarna har förändras väldigt mycket för den ideella sektorn under de senaste decennierna, det finns stora förhoppningar kring den ideella sektorns organisation och den står i fokus i samhällsdebatten. Författaren tar också upp att den offentliga sektorns förmåga att sköta grundläggande demokrati- och

välfärdsproblem har ifrågasatts och idéburna organisationer står idag för vissa betydande delar av välfärden i Sverige och denna utveckling påverkar

kommunernas verksamhet. Relationerna mellan ideella organisationer och kommunen är idag mer bundna av upphandlingar och kontrakt vilket gör det svårare för organisationerna att behålla sin identitet och integritet (Johansson, 2005).

3.4 Frivilligorganisationers historiska utveckling

Lundström (1995) delar upp det frivilliga sociala arbetes historia i sex perioder. Den första perioden kallar han välgörenhetens genombrott, och den varar från 1820 till 1890. De första välgörenhetsorganisationerna utgick ifrån kristna ideal och på en framväxande liberal ideologi. I denna sorts organisationer växte det fram en välgörenhet som bygger på hjälp till självhjälp. De var mest kvinnor från över- och medelklassen som fanns i verksamheterna och det gav dem en

meningsfull sysselsättning. De frivilliga samarbetade tillsammans med den kommunala fattigvården, kyrkan och den statliga apparaten för att bekämpa fattigdomen. Det fanns ingen tydlig gränsdragning mellan de frivilligas insatser och det som var statligt reglerat. Nästa period är den organiserade filantropin som sträcker sig mellan 1890 och 1920. Under denna period var det fortfarande viktigt med god moral. I förra perioden bedrevs verksamheterna av oavlönade, alltså på icke-professionell basis. Detta ändrades nu och professionella grupper fick större inflytande. Det anställdes personal och blev på så vis mer organiserat. Man kan säga att de frivilliga organisationerna var ett avantgarde för den

socialvårdsverksamhet som växte fram i kommunerna. De som representerade frivilligheten blev förespråkare för reformer trots att det medförde att deras egen serviceproduktion minskade. Det var under denna period inte någon stor klyfta mellan de frivilliga organisationerna och den statliga sektorn. Den tredje perioden kallar författaren för stagnation (1920-1940). Med stagnation i detta sammanhang menar Lundström att företrädarna för filantropin inte längre hade sin centrala position i den socialpolitiska debatten och att den förmåga av nyskapande som de hade vid sekelskiftet minskade kraftigt. Den fjärde perioden benämns som

övertagandenas år (1940-1960). Författaren skiljer på två skäl till att staten

övertog mycket av frivilligverksamheterna, det är generalitet och modernisering. För att bli generell så kommunaliserades den frivilliga verksamheten. Skälet till generalitet var att det då skulle bli tillgängligt för alla och även att det skulle bli på lika villkor. Det skulle inte bara finnas sociala insatser där det fanns frivilliga verksamheter utan det skulle vara en rättighet för alla. Modernisering var att det

ändrade sig till institutionaliserade föreställningar om tidens krav. Dessa nya reformer motsattes inte då det bidrog till att sociala nyttigheter blev mer

tillgängliga. Den femte perioden är organisering underifrån (1960-1980). Denna period genomsyrades av politiskt inflytande och var en framgångsrik period för organisationsbildning. Klient- och handikapporganisationerna som i princip var något helt nytt dök upp i organisationsbildningen. Dessa organisationer var enligt Engbergs (1986) som författaren hänvisar till rörelser där man har förenades på grundval av gemensam identitet och inte för att man har en gemensam idé. Det riktades dock kritik mot välfärdsstaten under denna period samtidigt som det fanns ett ganska gott samarbete. Den sista perioden som Lundström (a.a.) talar om benämns som ändrade förutsättningar och är från 1980. Då befann sig

välfärdsstaten i en ekonomisk och ideologisk kris som påverkade relationen mellan staten och frivilligsektorn (Lundström, a.a.). Denna påverkan skedde både direkt och indirekt. Direkt då många organisationer var helt beroende av bidrag för att överleva och indirekt då det kunde bidra till en större belastning på de ideella organisationerna (Socialstyrelsen, 2002). Bidrag för att stödja

verksamheterna blev nu mer riktade bidrag till de verksamheter som gav mest nytta till kommunerna. Intresset ökade på mitten av 1980-talet för den

välfärdsproduktion som frivilligsektorn kunde erbjuda (Lundström, a.a). Staffan Johansson (2005) tar upp ytterligare saker som påverkade relationen mellan frivilliga sektorn och staten under 1990-talet. Förutom de stora statsfinansiella kriserna i Sverige så infördes det marknadsorienterade styrformer inom det offentliga som gjorde att det öppnades upp för andra producenter utöver de offentliga. Prestationsersättning och entreprenadkontrakt ersatte då budgetanslag (Johansson, a.a.) och det har alltså skett en ökning av affärsmässiga relationer (Socialstyrelsen, 2002). En annan faktor som påverkat är medlemskapet i Europeiska Unionen 1995. Då kom nya regler gällande bland annat tjänster och varor vilket gjorde att synen på den ideella sektorn förändrades. Det skedde även strukturförändringar inom den ideella sektorn och en förändring var när Svenska kyrkan skiljde sig från staten. Det skedde nedskärningar av tjänster inom

välfärden och det var då ofta den ideella sektorn tog över. En annan faktor som författaren nämner är att det skett en attitydförändring till de sociala insatser som utförs av den ideella sektorn. Medel som insamlades till den ideella sektorn ökade från en miljard till tre miljarder kronor mellan 1990 och 2000 (Johansson, 2005).

3.5 Nyckelbegrepp

Nedan kommer vi att presentera de teoretiska nyckelbegrepp som är viktiga för vår studie. I de fall det är möjligt kommer vi även att ta fram exempel på tidigare studier för att tydliggöra begreppen.

3.5.1 Helhet

Vi kommer att beskriva två perspektiv, det första är en helhetssyn som ett synsätt eller analytiskt perspektiv. Normaltolkningen är att man ska ha ett bredare

perspektiv på de individuella problemen och att de även ska analyseras utifrån ett vidare sammanhang och inte endast på de omedelbara omständigheterna

(Bergmark, 1998). Bergmark (a.a.) hänvisar till Diderichsen m fl (1987) som anser att man även ska ha ett vidare perspektiv i tid och Hessle (1985) som menar att för att nå en helhet så ska man ha fokus på relationer och

kommunikationsmönster. För att det ska bli en helhetssyn så måste kunskapen som produceras ses utifrån flera förklaringsmodeller. Det andra perspektivet är helhetssyn som ett arbetssätt där även insatserna måste utgå ifrån en helhetssyn.

För att nå helheten så kan det inte endast finnas insatser för de primära problemen utan även för det som är utanför den problembild som är den mest uppenbara (Bergmark, a.a.).

3.5.2 Roller

Blennberger (1993) talar om en avsedd rollfördelning mellan den offentliga sektorn och frivilligorganisationer. Inom den avsedda rollfördelningen talar han om fyra grundläggande relationsbenämningar. Dessa är avantgarde, komplement, alternativ och ersättning. Avantgarde innebär att en frivilligorganisation är en pionjär för offentliga insatser. Dessa organisationer försöker inte behålla sin organisation som sin egen utan vill gärna att det offentliga tar över, detta både av ideologiska och praktiska skäl. Organisationerna vill vara som en spjutspets för sociala insatser och utveckla nya metoder för utsatta grupper där det offentliga inte etablerat sig ännu. Ett komplement är den frivilliga organisationen när den verkar som parallell resurs eller som extra välfärdsförstärkare. En parallell resurs är när det offentliga inte klarar av de aktuella behoven och att en frivillig

organisation då driver en liknande verksamhet som det offentliga har. Att vara en extra välfärdsförstärkare innebär att utföra insatser som höjer välfärdsnivån utöver det som går under den generella välfärden. Detta är alltså insatser som inte är nödvändiga för den offentliga sektorn att bedriva. Det finns även ett tredje avseende som komplement och det är när verksamheten är en samhällsmoralisk normgivare. Ett sorts stöd för den offentliga sektorn. Organisationen ger en demokratisk fostran och skapar sammanhållning mellan personer som är utsatta.

Alternativ är när frivilligorganisationer bedriver verksamheter som är liknande

eller konkurrerande till det som bedrivs utav det offentliga. Den avser alltså samma område men verksamheten har dock något karaktäristiskt som gör att den urskiljer sig från det offentliga. Anledningen till alternativ kan vara att man tror på mångfald och att det är fördelaktigt med konkurrens. Ersättning är då en frivillig organisation bedriver en verksamhet istället för den offentliga sektorn eller planerar att ta över. Frivilliga organisationer vill inte att den generella välfärdsnivån ska sjunka och därför vill de inte att eventuella frivilliga organisationer ska ersätta den offentliga sektorn. De vill inte vara garant för välfärden men utförare för en del verksamheter, det vill säga ersätta den offentliga sektorn som utförare genom exempelvis entreprenörskap.

Relationens utveckling mellan den ideella sektorn och staten har analyserats av Lundström & Wijkström (1997) som Johansson (2005) hänvisar till. De visar på att den demokratiska rollen fortfarande är viktigast för den ideella sektorn men att det även finns öppningar till serviceproduktion. Den ideella sektorns roll i att utföra service är att vara ett komplement till det offentliga och inte en ersättning. Att kommunerna har blivit mer målinriktade är något som det finns tydliga

indikationer på och även att de endast vill ge stöd för speciella ändamål. Generellt stöd har minskat och det är mer prestationsrelaterat stöd. Lundström & Wijkström (1997) menar att då utvecklingen går mot mer kontraktering är det risk för

organisationens självständighet (Johansson, 2005).

3.5.3 Beroende

Historiskt sett är den sociala ideella sektorn inte oberoende av relationen till den offentliga sektorn (Johansson, 2005). Olsson (1998) menar att alla organisationer är beroende av resurser för att de ska kunna bedriva sin verksamhet. Resurser kan

vara mycket, såsom tid, pengar, engagemang med mera. För att säkra sitt behov av resurser försöker både kommuner och frivilliga organisationer påverka sin omgivning. I förhållande till de frivilliga organisationerna besitter kommunen stora resurser och ofta behöver de frivilliga organisationerna dessa resurser för att klara sig, de blir alltså beroende. Detta gör att kommunens maktposition är något starkare och de kan därför i stor omfattning styra relationen dem emellan. Den frivilliga organisationen har dock också viss makt eftersom den kan ha kompetens som är större. Engagemang och gott anseende är andra egenskaper som ger den frivilliga organisationen makt, vilket kan göra att kommunen måste lyssna på den frivilliga organisationen (Olsson, a.a.). Salamon (1995) och Svedberg (1993b) som Olsson (a.a.) hänvisar till menar att trots att de frivilliga organisationerna är beroende finansiellt så kan de vara kritiska mot de som bidrar med resurser. Utifrån ett teoretiskt synsätt skulle man tro att om man har ett starkt beroende skulle man hålla låg profil för att inte riskera sina bidrag eller kontrakt. En förklaring till att de frivilliga organisationerna ändå kan vara kritiska är att de innehar ett förtroendekapital, prestige, som gör att beroendet sinsemellan utjämnas. En kommun kan ha svårt för att kritisera eller minska bidraget för en organisation och speciellt om deras arbete grundar sig på frivilligt arbete riktad mot svaga grupper som kommunen inte själv utför (Olsson, a.a.).

Johansson (2005) skriver i sin bok att relationen mellan det offentliga och den ideella sektorn kännetecknas av närhet och beroende. Organisationerna är mycket beroende finansiellt av det offentliga men det finns en ömsesidig kommunikation som gör att organisationerna upplever stor handlingsfrihet. Författaren hänvisar till en undersökning som gjordes 2001 där kommunerna skulle bedöma deras samverkan med sociala ideella organisationer och hur det förändrats under den senaste femårsperioden. Att samverkan har ökat ansåg en stor del av kommunerna och endast några få procent att den minskat och det berodde då på att föreningen upphört. Dessa svar visar att organisationernas betydelse har fortsatt öka sedan 1990-talet (Johansson, a.a.).

3.5.4 Professionalism

Det sker en integreringsprocess då det frivilliga sociala arbetet börjar ses som en naturlig del av det offentliga. Meeuwisse (1999) refererar till Henriksen (1996) som menar att denna förändring följs av en professionalisering. De professionella har ett intresse av att definiera och avgränsa de legitima arbetsområdena och metoderna i det frivilliga socialarbetet. Detta leder till en professionalisering i frivilligorganisationen, avseende praxis och tänkesätt, vilket kan medföra att det blir svårt för organisationen att behålla sin autonomi (Meeuwisse, a.a.).

Professionalism associeras ofta till offentligt socialt arbete och inte alls så ofta till frivilliga organisationer. Det finns dock många organisationer som har

expertisbildning av något slag i sin verksamhet men även de som försöker motverka att det kommer in professionella i frivilliga organisationer (Meeuwisse & Sunesson, 1998).

Papakostas menar att de nya frivilliga organisationer som bildas inte har samma uppbyggnad som de man i vanligt språkbruk kallar gamla folkrörelser. Gamla folkrörelser förknippas med medlemmar, föreningsstadgar, avgifter, årsmöten, föreningsordförande, sekreterare och kassör. De nya organisationerna har istället direktörer, konsulter, projektansökningar, insamlingar, bidrag, sponsring,

professionaliseras ofta efter en tid, eller bildar åtminstone en arbetsdelning som Ahrne m fl (2004) menar bidrar till en maktförskjutning. Detta gör att de som sköter verksamheten får ett annat perspektiv på verksamheten. Författarna menar att frivilligheten har ändrats till lönearbete och att amatören har blivit

professionell. Att lön utbetalas kan göra att innebörden av frivilligheten inskränks. Ahrne m fl (a.a.) hänvisar till Michels (1962) som menar att de personer som gör mycket i en organisation dock måste få betalt annars blir den frivilliga

organisationen begränsad om det endast grundar sig på frivilliga och ideella insatser. Michels (a.a.) menar att de måste avlönas då det är praktiskt omöjligt att engagera sig mycket på frivillig basis om man inte äger en stor förmögenhet. Ahrne m fl (2004) menar att det finns en risk att de frivilliga känner sig diskriminerade om de utför samma arbete som de anställda, samt att det kan uppstå samordnings- och kommunikationsproblem då de olika grupperna inte har samma förutsättningar och motiv för att tillhöra organisationen.

I fallstudier av frivilliga organisationer inom det sociala området och

hälsoområdet i Norge fann Lorentzen (1993), som Olsson (1998) hänvisar till, att påverkan på den frivilliga organisationen kan vara högre av de professionella än av den offentliga styrningen. Lorentzen (a.a.) anser att det kan bli de

professionellas sätt att problematisera och tänka som kan bli förhärskande om frivilliga organisationer inte har en egen ideologi. De professionella får alltså ett stort inflytande. Olsson (a.a.) hänvisar även till Lars Skov Henriksen (1996) som anser att det finns en påverkan från två håll. Dels att handlingssättet i en

frivilligorganisation påverkas av den praxis som finns i den offentliga

organisationen men även tvärtom. Under de senaste åren har det frivilliga arbetet uppmärksammats mer och det har visats större intresse från de professionellas sida för hur arbetet med sociala frågor inom frivilliga organisationer kan se ut (Olsson, 1998).

4. REDOVISNING AV RESULTAT

Nedan följer först en presentation av våra informanter, deras ansvarsområde samt lite kort om intervjutillfället. Sedan följer en redovisning av det resultat vi fått från våra informanter vid intervjutillfällena.

4.1 Presentation av informanterna

Nedan gör vi en presentation av informanterna och deras ansvarsområde, i kronologisk ordning utifrån det datum de intervjuades.

4.1.1 Den öppna dagverksamheten samt nattjouren

Vår första informant är Björn Wäst, som vi träffar vid 14-tiden på Stadsmissionen i Malmö. Björn är föreståndare för dagverksamheten som har öppet måndag till fredag mellan 8-16, onsdagar mellan 8-15, samt för nattjouren som har öppet alla nätter mellan 21-7.30. Han är utbildad socionom sedan drygt ett och ett halvt år tillbaka, men har arbetat på Stadsmissionen i Malmö i fyra och ett halvt år. Intervjun genomförs i ett avskilt rum där vi kan slå oss ned i soffor eller fåtöljer, och som har ett stort bra bord mellan sittplatserna. Där hoppas vi att vi inte blir alltför störda av omgivningen, den dagliga verksamheten är i full gång. Björn

tycker att en del av våra frågor är svåra, eller så beror det bara på att han är trött. Han känner sig i alla fall nödgad halvvägs in i intervjun att bege sig ut i köket och hämta en kopp kaffe för att bli stimulerad och få ordning på sina tankar. Mot slutet av intervjun hörs höga röster utifrån och Björn rusar upp och ut ur rummet för att styra upp ett tumult som uppstått utanför i korridorerna. Han återkommer en liten stund senare och vi slutför intervjun. ”En vanlig dag på jobbet bara”, menar han om tumultet utanför.

4.1.2 Själavård och utbildning

Den andre informanten vi träffar för att intervjua är Bengt Ingvarsson som är präst på Stadsmissionen i Malmö. Vi anländer en liten stund tidigare än avtalat men behöver inte vänta på Bengt, som går igenom en del pappersarbete och ser till så att radion på hans arbetsrum fungerar och är inställd på rätt kanal. Hans dotter ska vid tvåtiden medverka i ett radioprogram, vilket Bengt ivrigt ser fram emot. Därför gör det inget att vi är lite tidiga och kan påbörja intervjun lite innan avtalad tid klockan 13, eftersom intervjun liksom föregående intervju beräknas ta ungefär en timme. Bengt utbildade sig till präst för omkring 40 år sedan. Han började som präst på Stadsmissionen i Malmö den 1 januari 2000 och har således varit knuten till denna arbetsplats i snart sex år, men han berättar att han även tidigare varit verksam här i de här sammanhangen som frivillig. Då hade han prästtjänst i en församling i Malmö, men nu ansvarar han för själavård, gudstjänster och en del utbildningsarbete av volontärer och personal. Intervjun genomförs i samma rum som vi föregående vecka intervjuat Björn i, och den löper smidigt utan några större avbrott och vi blir klara i tid till radioprogrammet. Vi tackar Bengt för intervjun och beger oss ned för trapporna. På väg ut knäpper vi våra vinterjackor och säger till varandra att då var det dags att åter bege sig ut i kylan, samtidigt som vi kliver över och går förbi några av besökarna som sökt sig till värmen innanför dörrarna. Det är kallt ute.

4.1.3 Socialarbetare inom offentlig verksamhet för hemlösa

Som tredje informant, och som en av representanterna för det offentliga, har vi valt att intervjua en socialarbetare som arbetar ute på fältet i en av kommunen driven verksamhet för hemlösa, där hon dagligen kommer i kontakt med den aktuella målgruppen. Vår informant har valt att vara anonym och vi ger henne därför det fingerade namnet ”Eva”. Själva intervjun börjar vid 14-tiden och tar liksom de övriga intervjuerna omkring en timme att genomföra, men vi sitter och samtalar en dryg halvtimme efter intervjun är genomförd. Det är lite kyligt i rummet vi sitter i, ett kontor på socialförvaltningen i en av stadsdelarna, men inte lika kallt och regnigt som utomhus. De som arbetar på den kommunala

verksamheten som hon är knuten till har alla yrkestiteln ”Behandlingsassistent” oavsett vilken utbildning man har i bagaget, berättar Eva. Hon själv är utbildad socionom och berättar att hon gjort det mesta inom socialtjänsten. Att ha formell kompetens är något Eva framhåller som mycket viktigt för de som arbetar med hemlösa. Hon kallar sig själv för ”den eviga studenten” då hon efter sin examen fortsatt läsa kurser vid högskolan, även om hon just denna termin för

4.1.4 Stadsmissionshälsan

Den näst sista intervjun vi har att genomföra är med Karin Eskilsson. Vi har förstått att hon har många bollar i luften då hon inte bara är verksamhetschef för Stadsmissionshälsan i Malmö och i Kristianstad, utan även är vice direktor för Stadsmissionen i Malmö och platschef för Stadsmissionen i Kristianstad. Hon är inte längre kliniskt verksam som sjuksköterska, utan arbetar allra mest

administrativt. Risken finns att hon blir sen eller måste ställa in intervjun, tänker vi oss. Medan vi väntar på Karin ger en manlig sjuksköterska på

Stadsmissionshälsan oss en visning av Stadsmissionshälsans lokaler, som är i samma byggnad som övriga Stadsmissionen i Malmö. Karin dyker upp, stressad och rusar in för att göra några snabba telefonsamtal. Under tiden fortsätter vi vårt samtal med sjuksköterskan. Intervjun var planerad till klockan 14 men startar något försenat en halvtimme senare. Till skillnad från de övriga intervjuerna vi genomfört med Karins kolleger, så sker denna intervju på Karins kontor. Kontoret är mindre än det andra rummet, som ligger på ovanvåningen, men innebär att vi kommer närmare varandra rent fysiskt där vi sitter på varsin stol runt ett litet bord. Intervjun löper smidigt, Karin talar kvickt och ger sakliga svar och intervjun är över på drygt trekvart. Men vi upplever ändå att vi fått svar på allt vi funderat över och velat ta upp med henne, och samlat in tillräckligt med data för vår undersökning.

4.1.5 Samordnare mot hemlöshet

Vår sista intervju skulle egentligen ha genomförts samma dag som intervjun med Eva men blev framskjuten. Tack och lov för det tänker vi för oss själva, eftersom vi med facit i hand troligtvis inte orkat göra två intervjuer på samma dag!

Däremot känner vi oss något bortskämda när vi undrar om vi ska orka ta oss upp och göra en intervju redan klockan nio på morgonen? Intervjun är med Rolf Nilsson, som är samordnare för Malmö stads insatser mot hemlöshet, och sker på hans kontor. Det är ett litet, smalt kontor fullt med pappershögar, och Rolf bekräftar under intervjuns gång att han varit överhopad med arbete under hela året. Trots avsaknad av tillfredsställande bord och stolar, en av oss får sitta på ett fotstöd till fåtöljen i rummet, går intervjun bra och tar en dryg timme att

genomföra. Rolf informerar oss om att Malmö stads tio stadsdelar ansvarar för sin egen befolkning, men att det krävs samordnande insatser för att kunna prestera ett bra arbete mot hemlöshet. Kirsebergs stadsdelsförvaltning har fått ansvaret för detta, och Rolf är den tjänsteman som samordnar insatserna. I hans arbete jobbar han ihop med andra förvaltningar i Malmö stad såsom fastighetskontoret,

stadsbyggnadskontoret och stadsfastigheter. Men han har även kontakter med privata fastighetsägare och ansvarar för kontakterna mot allmänheten och media samt för upphandlingar av sådant som är gemensamt för Malmö stad på

hemlöshetsområdet. ”När man ringer till stadshuset och frågar om hemlöshet brukar de koppla vidare till mig”, säger Rolf. Vilket vi kan bekräfta på basis av egen erfarenhet. Tjänsten inrättades år 2000 och Rolf tillträdde 2001 och är således den första på denna tjänst.

4.2 Redovisning av intervjuer

Nedan följer en redovisning av det resultat vi kommit fram till genom att intervjua våra informanter. Den första delen rör praktiska saker kring de olika

verksamheterna, medan vi i nästföljande del presenterar våra resultat utifrån olika ämnen som vi kan urskilja i vårt insamlande material.

4.2.1 Stadsmissionen i Malmös sociala arbete för hemlösa

Stadsmissionen i Malmös öppna dagverksamhet är en egenfinansierad verksamhet som helt drivs på gåvor och bidrag, talar Björn om för oss. De som kommer till Stadsmissionen i Malmö är övervägande hemlösa och missbrukare, Björn gör uppskattningen att omkring 98 procent av besökarna har ett missbruk och omkring 60 procent en dubbeldiagnos. På dagverksamheten tillhandahåller man ett

basutbud, berättar han, vilket innebär att besökarna kan få duscha, få rena kläder, dricka en kopp kaffe, umgås, kolla på tv, läsa tidningen och låna telefon för att kontakta myndigheter. I anslutning till dagverksamheten har man kurator, sjuksköterska och präst kopplat till sig, och att arbeta utifrån en helhetsbild där man utöver basutbudet i den öppna dagverksamheten även kan erbjuda hälsovård och själavård är något Björn tar upp som en viktig faktor i arbetet med de hemlösa på Stadsmissionen i Malmö. Något de allt mer försökt arbeta med den senaste tiden är att bryta vardagen för besökarna, som Björn uttrycker det. Han berättar att en del besökare kommer till Stadsmissionen i Malmö och sitter där hela dagen, går ut några timmar när dagverksamheten stängt och kommer sedan tillbaka för att sova. De gör inte mycket mer än så, och det innebär en stor tristess i vardagen och att de inte kommer vidare säger Björn. Därför har man på Stadsmissionen i

Malmö försökt utveckla verksamheten genom olika aktiviteter som att åka ner till stranden, ha grillfest på gården, ha fotbollskväll när Sveriges fotbollslandslag spelat viktiga matcher, spela biljard och minigolf och man har även åkt iväg på läger. Dagverksamheten är i princip öppen för alla, i motsats till nattjouren där man måste vara hemlös och skriven i Malmö för att komma in. Nattjouren är ett akuthärbärge som Stadsmissionen i Malmö upphandlat med kommunen om att driva, och Malmö stad finansierar därmed alla 21 platser på härbärget informerar Björn oss om. När besökarna kommer till härbärget måste de först köa utanför för att komma in och devisen man går efter är i princip ”först till kvarn” men ibland kan man tumma lite på det om någon har bott en längre tid på härbärget eller om någon annan är i större behov av att tillbringa natten på härbärget berättar Björn. Väl inne på härbärget får man alltid ett varmt mål mat och efter maten bjuds man på kaffe och kaka, säger Björn. Han förklarar också att man brukar ta in besökarna och tala med dem ostört för att se om de behöver någon form av hjälp exempelvis med kontakt med myndigheter, och man ber dem kontakta kuratorn för att få hjälp med att komma vidare. När härbärget stänger på morgonen går besökarna direkt ner till restaurangen där de alltid erbjuds frukost.

Själavården som prästen Bengt svarar för tar upp ungefär 20-25 procent av hans arbetstid, berättar han. Den siffran gäller för avtalade samtal som sker antingen på hans kontor eller i sakristian på S:t Petri kyrka. Vissa klienter träffar han ungefär varannan månad under flera år och andra där det handlar om mer akuta situationer träffar han mer koncentrerat under en kortare tid. Utöver de avtalade samtalen dyker det även upp en del spontana besök eller samtal under dagen i anslutning till den öppna dagverksamheten. Innehållet i dessa samtal, talar Bengt om för oss, handlar mycket om relationer eller skadade relationer till sina närmaste, och samtalen handlar om att försöka se ett sammanhang och försöka komma vidare. Bengt berättar för oss att när han utbildades till präst för omkring 40 år sedan var utbildningen i själavårdskunskap mycket inriktad på psykologi och psykoterapi, men efter att ha arbetat som präst under åren, särskild på Stadsmissionen, har han börjat se sociologi som den vetenskap som man kan ha hjälp av som själavårdare. Men Bengt understryker att han aktar sig från att gå in i en terapiroll, eftersom han inte har den rätta kompetensen för det. Poängen med hans arbete, berättar han, är att det blir möten i vilka det uppstår ett samtal. Även om en del av mötena sker på

aktiv basis från besökarens sida uppskattar Bengt att de flesta sker spontant och att de som tar kontakt med honom i egenskap av präst gör så på grund av att det uppstått ett förtroende dem emellan. Han menar att de olika rollerna inom Stadsmissionen i Malmö går in i varandra. Kuratorn och sjuksköterskan kan fungera som en utmärkt själasörjare ”och det ska man kunna göra med viss frimodighet” säger Bengt och fortsätter med att förklara att han inte arbetar med att ställa diagnoser såsom att ”oj, du behöver nog bikta dig!”. Utan de olika rollerna går mycket in i varandra och det händer inte sällan att man samlar exempelvis präst, kurator och besökare för ett möte där man samtalar, med målet om att det ska uppstå ett djupt samtal som kanske leder till en större medvetenhet om besökarens problematik. ”Man ska inte behöva dra sin historia mer än en gång till för en annan yrkeskategori”, anser Bengt.

Den tredje verksamheten hos Stadsmissionen i Malmö som vi undersökt är Stadsmissionshälsan som öppnade i oktober 2001. ”Vi var Sveriges första

mottagning som vände sig specifikt till hemlösa och missbrukare” talar Karin stolt om för oss och berättar att efterföljare dykt upp i Stockholm och Göteborg och att man nu startat upp en filial i Kristianstad. Sydvästra Skånes sjukvårdsdistrikt finansierar löner, förbrukningsmaterial och liknande, men Stadsmissionen i Malmö står som arbetsgivare. Anledningen till att man startade denna verksamhet var att man kunde se att den aktuella målgruppen hade svårt att tillgodogöra sig den traditionella sjukvården, berättar Karin. De hade svårt att passa tider, kände sig uttittade på akuten och vårdcentraler och blev ofta inlagda på sjukhus när de nästan redan var döende i lunginflammationer och blodförgiftningar. Dels var det en samhällsekonomisk vinst att fånga upp patienterna och vårda dem innan de blev så sjuka att de behövdes läggas in och dels var det en mänsklig vinst för målgruppen – att slippa bli sjuk. Tanken kom då upp att man skulle flytta ut vården där målgruppen fanns, vilket i Malmö skedde bäst genom att placera verksamheten på Stadsmissionen. I början visste de inte hur de skulle tas emot, om de skulle ses som en myndighet och inte få några besök alls eller om det skulle bli en anstormning. Men de blev positivt mottagna och har inte behövt bedriva någon uppsökande verksamhet. Karin gör bedömningen att ”alla hemlösa i Malmö vet att vi finns här”. I dagsläget har de runt 700 patienter inskrivna och av dessa är 25 procent kvinnor. Man har sjuksköterska, läkare och barnmorska knutna till sig och ser mestadels infektioner, lunginflammationer och bölder i det dagliga arbetet. På Stadsmissionshälsan upplever Karin att man kan arbeta på ett lite annorlunda sätt än på en vårdcentral, eftersom man redan känner alla patienterna och deras sjukdoms- och livshistoria och därför inte behöver läsa in sig först utan kan koncentrera sig på hur klienten mår just idag. Man har inte heller någon

tidsbeställning utan patienterna är välkomna när de kan och vill, inom ramen för öppettiderna. Karin berättar att arbetet på Stadsmissionshälsan är upplagt utifrån fyra värdebaser:

1. Helhetssynen – att man har flera olika yrkeskategorier knutna till

verksamheten och kan se patienterna ur många olika håll, vilket är viktigt mot bakgrund till hur komplex situation patienterna befinner sig i.

2. Kontinuitet – att man för att nå ut med bra vård har samma personer som jobbar med patienterna under lång tid, vilket är viktigt eftersom

patienterna ofta blivit svikna genom hela livet.

3. Tillgänglighet – att man finns där patienterna finns och inte har någon tidsbeställning.

4. Trygghet – vilket skapas av hela det konceptet, vilket innebär att man kan avdramatisera behovet av att få vård.

Att mäta det resultat man nått menar Karin är svårt. Om man kan rädda två-tre personer per år ur hemlösheten och missbruket är det ett bra resultat. De resultat av Stadsmissionshälsans arbete som Karin nämner är bland annat att

akutmottagningen på MAS (Malmö allmänna sjukhus) inte har haft hemlösa där på fyra år, patienterna drabbas av färre infektioner och blir friskare fortare. Samarbetet med folktandvården Caroli har inneburit att omkring 70 patienter har fått nya tänder, vilket innebär dels att man kan äta bättre mat men även att man får ökad motivation till att ta hand om sig själv och att man vågar le mot andra igen. Andra samverkanspartners Stadsmissionshälsan har är exempelvis Smittskydd Skåne, Kriminalvården, infektionskliniken på MAS och Malmö stad. Karin berättar för oss att hon ofta får frågan om inte Stadsmissionshälsan blir en

möjliggörare för fortsatt missbruk när man exempelvis botar lunginflammationer hos heroinister? Men hon vill vända på frågan och svarar att ”ingen i Sverige ska behöva dö i en lunginflammation, oavsett om man är heroinist eller inte”.

4.2.2 Professionalism

Hur den ideella sektorn blivit professionaliserad har vi skrivit om ovan, och Eva menar att hon inte ens tänker på Stadsmissionen i Malmö som en

frivilligorganisation eftersom de har avlönad personal och därför inte längre utför ett per definition frivilligt arbete. Även Karin är inne på detta spår och berättar för oss att hon egentligen inte tycker sig kunna se att det finns frivilliga

organisationer längre och att de själva inte längre kallar sig för en

frivilligorganisation, utan för en idéburen organisation. Alla våra informanter instämmer i att det är viktigt att verksamheten man bedriver är professionell. Alla våra intervjupersoner på Stadsmissionen i Malmö har någon form av formell utbildning, socionom, präst och sjuksköterska, och utöver dessa har man även kurator, läkare och barnmorska knutna till sig. Meningarna går dock isär när det gäller volontärernas inblandning i verksamheten. Bengt säger:

”Å ena sidan säger vi att det som görs här ska vara proffsigt /…/ Det ska vara en hög medvetenhet om de olika typer av frågeställningar eller

problem som man möter bland besökarna /…/ Å andra sidan så säger vi att det riktigt viktiga här är mötet, att det är en mötesplats mellan hemlösa och vanliga människor, och där fungerar volontärerna väldigt tydligt.”

Som ett exempel på den kraft volontärer har berättar Bengt om en händelse som inträffade nyligen, då en av besökarna kom till Bengt med en skrynklig lapp där en adress till ett fastighetsbolags hemsida stod nedskriven, och de kunde

tillsammans gå in på hemsidan och se om där fanns några lediga lägenheter. Att bli tillsagd att man måste söka lägenheter är säkerligen något denna besökare fått höra ett flertal gånger från socialsekreterare och annan professionell personal, menar Bengt, men det är säkert något som inte har landat hos besökaren ifråga. Bengt fortsätter:

”Våra besökare möter professionella, socionomer /…/ och flera av dem är människor som engagerar sig mycket i deras situation, men gör det i tjänsten. När man då här på Stadsmissionen kan möta människor som gör detta som en medmänniska /…/ som har någorlunda koll på sin situation, lever ett normalt liv /…/ de mötespunkterna är spännande och viktiga och fungerar också många gånger som motivation för våra besökare att bearbeta någonting.”

Eva är dock skarpt kritisk till volontärer i verksamheter med hemlösa, en

uppfattning hon kunnat bygga upp dels från erfarenhet av att ha volontärer i den verksamhet hon arbetar i men även utifrån hur hon hört att det fungerat med volontärer på Stadsmissionen i Malmö. Om de sistnämnda säger hon:

”De jobbade väl helger och så lyckades väl de här hemlösa manipulera sig till en massa mat och grejer alltså, som de inte skulle skänka ut. /…/ Det är ju svårt om man är oerfaren, att jobba med aktiva narkomaner, för de är väldigt manipulerande. /…/ Jag tror inte kompetensen är tillräcklig. Jag tror att man måste mycket mer, för det kan jag se själv hos oss, att det kan tyckas om man inte är i verksamheten att ”jamen det handlar om att vara

medmänniska, det räcker väl?”, men det gör faktiskt inte det. För att det är ju det här med att kunna förstå beteendet, rent teoretiskt varför blir det så. För att inte fastna i en massa konstigheter så tycker jag det är viktigt att man har någon form av formell behörighet inom socialt arbete.”

Rolf talar om frivilliginsatser i generella termer och säger att:

”Det här med frivilligorganisationer säger ju att det är insatser som man gör av egen fri vilja, ofta med personligt engagemang. Och det är ju en stark sida, /…/ Man kanske inte alltid är så proffsig i det man gör, och det blir inte alltid av samma höga kvalitet som när man har utbildad personal till att göra arbetsinsatser.”

Men det är trots allt just dessa egenskaper som gör frivilligorganisationer intressanta i det offentligas ögon när man gör upphandlingar, enligt Rolf:

”Gör vi upphandlingar /…/ kan man ju säga att frivilligorganisationer verkligen inte missgynnas i sådana satsningar. För då räknar man ju ändå in det här lite extra personliga engagemanget som ett plus.”

De volontärer som befinner sig i den öppna dagverksamheten talar Björn om för oss är jätteduktiga och består till viss del av pensionärer som har många olika yrkeslivserfarenheter och kan hjälpa till som allt i allo. Han ser dem som ett viktigt inslag i verksamheten men är även lyhörd för de problem som finns, som kan vara det Eva hänvisar till:

”Man ser att det är ett problem när det inte är personal som jobbar /…/ Men volontärer i sig ser vi som en väldigt stor nytta och vi har alltid haft det och det är en viktig del av Stadsmissionen.”

Den ökade professionaliseringen ser Karin som någonting positivt och nödvändigt för Stadsmissionen och menar att volontärer inte är en långsiktig lösning som man kan basera socialt arbete på.

”För oss är det väldigt positivt att man måste få upp kompetensen på vår personal. /…/ Vi har slutit ett avtal med Kristianstad kommun /…/ där vi varit pådrivande att det ska stå i avtalet att man ska ha lägst en

undersköterskekompetens för att komma ifråga som vårdare där på det härbärget. /…/ Vi behöver ha duktiga behandlingsassistenter, även om vi inte sysslar med behandling här. Man behöver kunna ha ett samtal, driva ett