FOLK.MINNEN FRAN EDSBERGS HÄRAD

FOLK.MINNEN

FRAN EDSBERGS HÄRAD

SKRIFTER UTGIVNA AV KUNGL. GUSTAV ADOLFS AKADEMIEN

FÖR FOLKLIVSFORSKNING 19: r

FOLKMINNEN

FRÅN EDSBERGS HÄRAD

AV

DANIEL HARBE

DEL I

AB Lundequisrska Bokhandeln, Uppsala

Ejnar Munksgaard, K0benhavn

Tryckt med anslag från Humanistiska fonden

NER!KES ALLEHANDAS TRYCKERI ÖRE!lRO 19jo

Förord

När jag för 17 år sedan kom till Västernärke, fann jag här, liksom tidigare i min hembygd i norra Skåne, hos äldre personer rester av gammal utdöende folktradition. Genom att lyssna till gammalt folk levde jag mig in i bygden. Under mitt arbete som präst, först i Hidinge och Knista och sedan 1940 i Skagershult, har jag haft rikliga tillfällen att komma i kontakt med åldringar. Det dröjde likväl några år, innan jag kom på den tanken, att det kunde vara av värde för kommande släkten och den vetenskapliga forskningen att skriva ned, vad de gamla berättade. De första sporadiska uppteckningsförsöken gjordes sommaren 1934. Aret därpå började jag samla några intresserade hidinge- och knistabor - bland dem f. rektorn vid Skara högre allmänna läroverk dr Robert Larsson och di- striktsveterinären dr Joel Ekelund, stiftaren av Västernärkes hembygds- förening - till vad vi kallade frågeaftnar, där var och en fick berätta vad han visste om bygden, och alla uppgifter antecknades. Till dessa frågeaftnar inbjöds undan för undan äldre, minnesgoda personer. Sam- mankomster av detta slag har sedan varje år anordnats på olika håll i Edsbergs härad. Ar 1937 kom jag i kontakt med fröken Maja Forsslund, Kopparberg, som i början av 1920-talet grundat Örebro läns Allm. Bild- ningsförbunds folkminnesarkiv ( öBF A), och lärde känna hennes energiska och omfattande uppteckningsverksamhet inom länet. Fröken Forsslund de- lade med sig av sin stora sakkunskap på området och utövade en välgö- rande kritik på mina uppteckningsförsök. Tillkomsten av denna bok bör till icke ringa del skrivas på hennes konto. Hon föreslog mig nämligen 1944, att jag skulle sammanföra vad som fanns samlat i öBFA från Edsbergs härad med vad jag själv upptecknat till en "häradsbok". Upp- giften lockade, fastän jag anade svårigheterna och mödan, som var för- enade med ett sådant företag. För att kunna åstadkomma en folkminnes- samling, som någorlunda representerade häradet, måste jag ytterligare göra en hel del uppteckningar för att fylla luckor i redan insamlat material och söka få fram mera av detaljer. Att jag vågat mig in i det äventyr, som resulterat i denna bok, beror kanske mest av, att jag genom en fortsatt uppteckningsverksamhet funnit en möjlighet att vinna ökad kunskap om

6

den del av Närke, som blivit mm andra hembygd, och bättre förstå den här nu levande generationens liv, tänkesätt och mentalitet. Jag har i första hand tänkt mig detta arbete som en bok för hembygdens vänner i Västernärke, på samma gång som jag hoppas, att ett och annat i den skall vara av värde för folkminnesforskare av facket.

Folktraditionen är nu i dessa bygder - liksom på andra håll i vårt land - sedan lång tid tillbaka stadd i upplösning, och man får leta efter sagesmän, som har något av vikt att berätta. Jag har hela tiden haft på känn, att jag varit ute i elfte timmen, och i många fall har jag kommit för sent. För 30

a

40 år sedan hade det varit betydligt lättare att åstad- komma en folkminnessamling som denna.

Förutom fröken Forsslunds uppteckningar och till öBF A genom pris- tävlingar från häradet insamlat material har jag fått utnyttja de uppteck- ningar i Landsmålsarkivet i Uppsala, som rektor. Larsson på 189'.)-talet gjorde i Västernärke. En stor del av dessa har rektor Larsson förra året överfört från fonetisk till vanlig skrift, för vilket arbete jag här vill betyga honom min stora tacksamhet.

Vid återgivande av uppteckningar, som insänts till öBFA av ortsbor vid pristävlingar eller annars, har jag rättat stavfel o. d. Några sådana uppteckningar har jag nödgats återberätta eller göra sammandrag av, vil- ket i varje särskilt fall angivits.

Trots att jag bemödat mig att få denna folkminnessamling så korrekt och fullständig som möjligt, är jag väl medveten om, att den är behäftad med brister och ensidigheter, som den sakkunnige lätt blir varse.

Utgivandet av första delen av detta arbete har möjliggjorts genom anslag från Humanistiska fonden, till vars styrelse jag här begagnar till- fället att uttala mitt vördsamma tack. Samma tack riktar jag även till Kungl.

Gustav Adolfs Akademien, som velat låta denna folkminnessamling ingå i dess skriftserie. Andra delen, som jag hoppas få färdig om något år, behandlar allmogens liv och arbete, gemenskapsliv och sociala förhållanden samt folkdiktning. Den kommer även att innehålla biografiska uppgifter om de mest anlitade sagesmännen jämte sak- och ortregister.

Det är mig en kär plikt att här ge uttryck för min stora tacksamhet till fröken Maja Forsslund för samarbetet under de sista 12 åren och det levande intresse, varmed hon omfattat mina försök att tillvarataga folk- traditionen i Västernärke. Till professor Jöran Sahlgren, själv son av Västernärke, står jag i stor tacksamhetsskuld för råd och anvisningar.

Ett varmt och vördsamt tack vill jag också rikta till professor Dag Strömbeck, docenterna Ake Campbelt och Manne Eriksson samt lands-

7 antikvarien Bertil Walden f~r den förståelse och välvilja jag fått röna vid rådfrågningar och samtal om problem, som jag mött under arbetet.

Fil. mag. fröken Anna Larsson är jag stor tack skyldig för mycket värde- full hjälp med granskning av manuskriptet. Gärna skulle jag också velat nå mina meddelare med ett tack. Det skulle föra för långt att här nämna några namn. Många av de kära gamla, som jag mötte, då jag började ägna mig åt folkminnena, är nu borta. Den som sysslar med folkminnes- uppteckning får ofta sorg. Besöken hos de gamla i Edsbergs härad hör till mina käraste minnen. Jag skall alltid bevara både dem, som är borta, och dem, jag ännu har glädjen att sammanträffa med, i tacksam hågkomst.

Skagershults prästgård den 1 dec. 1949.

DANIEL HARBE

Edsbergs härad

Edsbergs härad i Närke, från vilket folkminnesuppteckningarna i dett:i.

arbete är hämtade, omfattar de sju socknarna Hidinge, Knista, Edsberg, Tångeråsa, Kvistbro, Skagershult och Nysund. Det gränsar i väster till Värmland och på en kort sträcka i söder till Västergötland.

Häradet, som till arealen är landskapets största (94.230 ha, varav 85.364 ha land) består till största delen av skogsbygd med karg men ofta stor- slagen natur. De stora skogarna från Kilsbergens höjder ned mot Tiveden rymmer hundratals små sjöar. Mot öster övergår skogen i en kuperad, tidigt uppodlad jordbruksbygd, som sammanhänger med den stora slätten i landskapets centrum. öppen jordbruksbygd finns också i Nysund på ömse sidor om Letälven.

Fornminnen och ortnamn ger vid handen, att häradets äldsta bebyggelse är att söka i dess östra del, d. v. s. Edsberg samt östra delarna av Hidinge, Knista och Kvistbro. Till fram emot 1600-talet torde det övriga häradet, med undantag av Nysund väster om Letälven, ha befolkats huvudsakligen genom utflyttning och kolonisation från denna urgamla bondebygd.

Häradets folkmängd uppgick vid utgången av år 1946 till 11.466 per- soner, vilket är något mindre än hundra år tidigare. Under de sista femtio åren har en förskjutning i befolkningshänseende ägt rum från såväl skogs- som jordbruksbygderna till mindre industrisamhällen (Lanna i Hidinge, Fjugesta i Knista, Gropen, Mullhyttan och Svartå i Kvistbro samt Hassel- fors i Skagershult). På dessa tätorter kommer f. n. omkr. 25 % av häradets folkmängd. Enligt 1940 års folkräkning ägnar sig mer :in hälf- ten ( 5 3 % ) av befolkningen åt jordbruk med binäringar samt något mindre än en tredjedel (30 % ) åt industri och hantverk.

Ännu vid mitten av förra seklet kunde man inom det område, som nu utgör Edsbergs härad, urskilja tre olika bygdetyper, var och en med en rätt särpräglad ekonomisk-social struktur. I häradets östra del låg den gamla, relativt bördiga bondebygden. Före laga skiftets genomförande vid 1800-talets mitt bodde de flesta bönderna i byar, där gårdarna låg hop- gyttrade efter bygatan. Varje bonde var visserligen herre på sin egen gård men var oerhört bunden av hänsyn tilt sina grannar. Livet hade i

9 denna bygd förflutit på ungefär samma sätt under flera sekler. Då laga skiftet genomfördes, byalagen sprängdes och gårdarna flyttades isär, kunde jordbruket bedrivas på ett effektivare sätt. Byalagen hade i alla avseenden verkat konserverande; när de sprängdes gick också mycket av uråldrig tradition och allmogekultur under.

Hidinge, Knista och Kvistbro socknar är sedan gammalt uppdelade i landslag (jordbruksbygden i öster) och bergslag ( skogsbygden i väster).

Bergslagsdelarna av dessa tre socknar hörde före 1872 till Lekebergs härad och Lekebergs bergslag. Här var vid förra seklets mitt järnhan- tering och skogsbruk de förnämsta näringarna; jordbruket var av mera underordnad betydelse. Byarna här, hyttebyarna, undgick vid laga skiftet att splittras på samma sätt som slättbygdens bysamhällen. Järnhanteringen i Lekebergslagen, som kan följas tillbaka till medeltiden, hade kraftigt utvecklats under slutet av 1700-talet och 1800-talets förra hälft. Hyttorna ägdes och drevs av hyttelag, bestående av besuttna bönder. Dessa s. k. bergs- män nådde i regel högre levnadsstandard och social ställning än bönderna i den rena bondebygden, något som inte minst de gamla förnämliga bergsmansgårdarna ännu bär vittne om. För bergsmännen gällde det att klara sig i konkurrensen med andra bergslager. De gjorde affärer med borgare och hammarpatroner. De blev kringsynta och världsvana. Men den av bergsmännen bedrivna järnhanteringen kunde naturligtvis inte hävda sig mot den framväxande storindustrien. I början av 1900-talet nedlades driften vid den sista bergsmanshyttan.

En helt annan bild företer vid 1800-talets mitt den del av Edsbergs härad, som man skulle kunna kalla herrebygden: Tångeråsa, Skagershult, stora delar av Nysund, samt Svartåområdet i Kvistbro och Villingsbergs- området i Knista och Hidinge. Här dirigerade ännu adelsmän och myndiga bruksherrar utvecklingen. Sedan 1600-talets början hade all jordegendom i både Tångeråsa och Skagershult varit samlad på en enda hand. F. ö.

hade denna herrebygd skapats av en rad järnbruk, anlagda under senare delen av 1600-talet: Hasselfors i Skagershult, Svartå i Kvistbro, Villings- berg i Knista samt ölsboda, Håkanbol och Lidetorp i Nysund, vilka var för sig tilldelats stora skogsdomäner, där under 1600- och 1700-talet en mängd torpställen vuxit upp. För herrebygdens torpare och övriga under- lydande var vid förra seklets mitt utkomstmöjligheterna små och fattig- domen ofta tryckande. Bruks- och godsherrarnas förhållande till sina under- lydande var ännu präglat av sträng patriarkalism och ej sällan med ten- denser till despotism. Beroendet av herremännen kändes i många fall som

] 0

ett hämmande tryck. Det satte också i hög grad sm prägel på folkliv och mentalitet, något som på sina håll ännu tydligt kan märkas.

Stora förändringar har ägt rum inom Edsbergs härad under det sista seklet, särskilt under de sista femtio åren. Laga skiftet vid 1800-talets mitt och hytterörelsens upphörande vid sekelskiftet har redan nämnts, liksom också uppkomsten av småindustrier och den därmed förknippade befolkningsförskjutningen från själva landsbygden till häradets alltjämt växande tätorter. Här liksom på de flesta andra ställen i Sverige har järn- vägarnas tillkomst och de förbättrade vägförbindelserna betytt, att isole- ringen från yttervärlden brutits. Emigrationen har krävt sin tribut, och många ungdomar har lämnat bygden och sökt sin utkomst i städerna.

Den nya tiden har ryckt in - här som på de flesta andra håll. Alla för- ändringar - på såväl gott som ont - har bidragit till och påskyndat den gamla allmogekulturens upplösning. Den gamla "goda" tidens min- nen och föreställningar, folkliv och sedvänjor håller nu som bäst på att försvinna i glömska.

Bebyggelsesägner och bygdetraditioner

Hackhemsjolket

I samtliga socknar inom Edsbergs härad möter man en sägentradition om folket, som odlade de första tegarna, hackhemmen eller hackhem- marna. Dessa sägner är alltid knutna till små odlingsrösen, hackhemsrösen, vilka påträffas här och var i lövängsrester och utmarker, i regel intill äldre bebyggelse.

1. Från Edsberg berättar lantbr. Emil Karlsson, Sörby, f. 1888 i Eds- berg: I Svälteskogen vid Sörby i Edsberg har det förr funnits ett mycket småväxt folk, som kallades hackehemmen. De odlade upp små åker- lappar i skogen och la upp stenrösor och murar kring åkrarna. Lämningar efter sådana murar och åkrar finns kvar än. Den största stenmuren är cirka 100 meter lång, 3 meter bred och 30 cm. hög. Kullerstenarna i murarna är i allmänhet stora som ett huvud, men det finns också större.

Jämna fläckar i skogen är tydliga märken efter var åkrarna varit. Kring dem ligger en del mindre stenmurar, som går i vinkel och är rakt lagda.

Sådana odlingar träffar man på lite varstans i Svälteskogen. Hackehem- men bodde i jordkulor i skogen. På drottning Kristinas tid var de svårt förföljda och nära att utrotas. Men drottningen ville skydda dem och påbjöd, att de skulle få vara ifred och gav dem en tunna råg.

Det var naturligtvis fasligt besvärligt för de små hackehemmen att rulla bort sten ur åkrarna och lägga upp murar· och rösor. Det berättas, att de en gång fick besök av en mycket storväxt man, som hjälpte dem.

De blev mycket glada över hjälpen, för han tog så stora stenar. När den storväxte mannen arbetat en stund, skulle hackehemmen bjuda honom på middag. Han blev då bjuden på ett ägg. Men döm om deras för- våning och förskräckelse, då jätten tog och åt upp ägget i ett enda nafs.

Efter det vågade inte småfolket vara tillsammans med jätten utan drog bort från åkrarna och lämnade jätten kvar. Det sägs också, att backe- hemmen blev fördrivna _norrut till Lappland^{1 •}

1 ) En variant av denna sägen anföres av H. Hofberg Nerikes gamla minnen, Örebro 1868. Sid. 53.

12

I Svälteskogen har i forntiden funnits en källa, som kallades Guntelapuss.

Den låg strax intill hackehemmens åkrar. På Egelsta skogsmark i södra ändan av Edsbergs socken finns rätt många hackhemsrösor. Odlingar har antagligen funnits omkring rösorna. Rösorna ligger på cirka 25-100 me- ters avstånd från varandra. (Uppt. 1946. Jfr öBFA 1234.² Uppt. 193~

av I. C.-n.)

2. Hackehemmar, sa di, di ä sa ivriga som hackehemmar, saier di, dä va ett så arbetsamt folk. (öBFA 1651. Uppt. i ED 1927 av M. F-d.) 3. "Envisa som hackehemmar", så sa de gamle här i Edsberg. (Lantbr.

Aug. Karlsson, Binninge, ED. f. 1886. Uppt. 1947).

4. På ökna ägor i Kvistbro mellan Kvistbro järnvägsstation och Backa kvarnar finns ett område, som kallas Hackefällan. Här stod en gån_r; i tiden - så berättas det - en strid mellan hackhemsfolket och ett annat starkare släkte. De småväxta hackehemmarna blev motade ner i Svartån.

Hackehemmarna var så tjuvaktiga och elaka, så de andra, de starkare, ville bli av med dem. (Emil Karlsson3, Sörby, ED. Uppt. 1947).

5. "Hackahem", d-ä tåcka där små dvärgar, som fanns förr i tin. Di va så eländit småväxta, å hacka å - - - . Ve Farbestorp [Farbrorstorp i Knista] där finns dä såna där röser. (öBFA 1562. Lantbr. Anders Nils- son, Ribboda, KV. f. 1835. Uppt. 1927 av M. F-d.)

6. - - I en beteshage vid Västanby, mitt föräldrahem, där va e stenrösa, å stenar va röda som di skulle varit målade och små diken som fårar. Och som ingen mindes att där ha varit odlat, så fråga ja mor, vem som ha lagt upp stenrösan och odla de där små åkrar. "Det ha hackehemmen gjort, de ha bott här långt före oss och de va så små,

2) Efter uppteckningarna förekommer följande förkortningar: ÖBFA=Örebro läns Allm. Bildningsförbunds folkminnesarkiv (Kopparberg). ULMA=Landsmålsarkivet i Uppsala. NMA=Nordiska Museets arkiv. IFGH=Institut för folkminnesforsk- ning vid Göteborgs högskola. VFA=Västsvenska Folkminnesföreningens arkiv (Gö- teborg). - Edsbergs härads sockennamn: HI=Hidinge, KN=Knista, ED=Eds- berg, TA=Tångeråsa, KV=Kvistbro, SK=Skagershult, NY=Nysund. - Upp- tecknares namn: M. F-d=Maja Forsslund, R. L-n=Dr Robert Larsson, M. E-n=

Fil. kand. Maja Ericsson, I. L-n=Ingrid Larsson, I. C-n=Ivar Carlsson, Edsberg, G. E-n=Gustaf Eriksson, Hidinge. Uppteckningar, som saknar registernummer, finns i utgivarens ägo. Uppteckningar, som saknar uppgift om upptecknare, har gjorts av utg. I noterna hänvisas till uppteckningar, ej till sidor.

3 ) Emil Karlsson uppger, att man i Edsberg ibland kallat hackhemmarna kelter (hårt k), en benämning, som torde ha tillkommit i rätt sen tid genom någon missuppfattning.

Hackhemsrösor i Olstorps hage i Skagershult, öster om Bålby.

s/l de orka inte lägga upp större rösor". (öBFA 1318. Uppt. 1925 av fru Beata Larsson, ökna, KV, f. 1851.)

7. P/l Kvistbroskogen [ del av Edsbergs häradsallmänning i Kvistbro]

finns ett fall, som kallas Myrstackafallet. Där träffar man på sådana där rösor, som de gamle kallade hackhemsrösor. Hackehemmarna har odlat där, sa de. Det var små dvärgar, som hade s/l fattigt och eländigt, att de ibland inte hade annat att äta än talleskott. (Lantbr. Albert Karlsson, Ber- tilstorp, KV, f. 1882. Uppt. 1948.)

8. De gamle i T/lngedsa berättade om hackehemmarna. Vid torpen Stora Berg och Bergstorp och på flera andra platser finns det hackhems- rösor. Det var ett småväxt folk, som förr i tiden odlade i skogen och gjorde de där rösorna. På de små 11.kertegarna s/ldde de fallaråg. De bodde i jordkulor och riskojor och bakade sitt bröd på flata stenar, som de eldade under. (Fru Augusta Johnsson, Hasselfors, SK, f. i TA 1882.

Uppt. 1948.)

9. En v\k av sjön Toften i Skarshult i närheten av gården Sundsjön kallas H ottentottviken. Där bodde i forntiden ett sm/lfolk, som kallades

hottentotter⁴ eller hackehemmen. De odlade små åkrar. Hackhemsrösor har förr funnits vid Sundsjön, men de är nu borta. Hackhemsrösor har också funnits på Ede mark i hagen mitt för Hasselfors brukskontor. I Olstorps hage och på Trångön vid Skarshultamossen är det gott om sådana odlingsrösor. (Arrend. Bror Karlsson, Sundsjön, SK, f. 1889. Uppt. 1943.)

10. Många ha hört talas om hackerhemmen. En del menar att det skulle vara fördrivna lappar eller befriade trälar, vilka ha gjort små odlingar inne i skogarna. I Lämåsen skulle hackerhemmen ha odlat. De slog sig ned i skogsgläntan. Där hackade de ned säd och sådde rovfrö och stan- nade kvar, tills det var moget. De malde ej säden utan kokade den, som den var. Om ett ställe var dåligt, människorna bråkiga och otrevliga, sade man: "Det är ett riktigt hackerehem", och "de kommer som hackerehem- men". (öBFA 1311. Uppt. 1938 av kyrkoh. K. Broholm, NY.)

Belryggelsesägner

11. De äldsta gårdarna i Kvistbro ska vara Kälkesta och Sirsjötorp.

Vid Kälkesta ska det finnas Adams grav på Erkers kulle. Det fanns för länge sen en bonde i Kälkesta, som hette Adam. Efter honom är det ett gammalt ordstäv: "Dä ä så långe sen som Adam bodde i Kälkesta".

(Skogvakt. G. Karlsson, Skogaholm, KV, f. 1873, m. fl. Uppt. 1943.) 12. Byvel och Björkön¹ anses vara de äldsta gårdarna i Tångeråsa.

Björkön ligger på en "ö" i den stora Skagershultsmossen. -- - - En sägen lever kvar än om första bebyggelsen på gården Björkön. Det var en man, som kallades "biskopen". Om han verkligen varit biskop vet ingen, men han hade av någon orsak förklarats fredlös, varför han sökte sig till dessa obygder. Här på kullen byggde han sig en stuga och kanske något uthus samt lade en kavelbro från Björkön över Skagershultsmossen till Bälsås i Kvistbro. Det berättas, att han hade en kvinna där, som han hälsade på. (öBFA 1251. Torp. Aug. Andersson, Björkön, TÅ, f. 1867.

Uppt. 1933 av I. C-n.)

13. Gårdarna Ärnäs² och Jägnäs [Jägernäs] ska vara de äldsta i Skars- hult Vid Ärnäs bodde två jättar. Men de blev osams och kom i strid med varann. Den ene jätten blev bortjagad och slog sig ned vid Jägnäs.

4 ) Maja Forsslund, Kopparberg, upplyser, att benämningen hottentotter som namn på hackhemsfolket antecknats på enstaka ställen i Örebro län, ända upp i Hjulsjö socken.

1 ) Jfr 43, 44.

2 ) Se 123.

15 Han blev jagad dit, så tror man, att namnet har uppkommit. För att hämnas kastade han en stor sten, som skulle krossa jätten i Ärnäs. Men stenen nådde inte fram utan blev liggande i Toften utanför Ärnäs. När den slog ner, rämnade den i fyra delar, så att det blev änna som en korsgång, som i en kyrka. Stenen kallas Hållands kyrka3 • - Ärnäsjätten blev då så förargad, så han kastade sten, han också. Men han fann inte så stora stenar utan kastade flera. Men inte heller de nådde fram utan hamnade i sjön och vart till ett långgrund, som än i dag kallas Jättebron.

Men det berättas också, att Jättebron är Jägnäsjättens försök att lägg1 en bro tvärs över Toften. (Banvakt Axel Karlsson, Strömtorp, f. 1882 i SK. Uppt. 1943.)

14. De första som började odla i Nysund skulle vara två bröder, som började vid Håla eller Hållunda i närheten av Håkanbols station; brö- derna skulle hetat Håle. En nu bortschaktad backe har hetat Hålabacken, en hage heter ännu Hålhagen. Från Håla flyttade de och deras avkom- lingar till Grytsjön, Sörhöjda och Nolhöjda. [Kyrkbokens Sävsjön och Bäcken]. (öBFA 929. Petter Jansson, f. 1862, Kroksjötorp, NY. Uppt.

1930 av M. F-d.)

15. Sällven⁴ i Hidinge och Göksvalla i Knista tror man har varit stä- der en gång i forntiden. Om Sällven skriver landshövdingen Adolf Mörner 1762: - - - Thenne sistnämde By (Sellvalla) är märkwärdig der af at then, eftter forna tidens häfda Tecknares intygande, har i heden tima warit en stor och mäcktig Stad; så mycket mer namnkunnig, som then fromma konung Biörns yngre son, Kung Siward, utan för thess murar, huar eftter ännu minnesmärken synes, uti en Enwiges kamp öfwer- vunnit och afhändt sin äldre Broder Konung Brautamunder både kronan och lifwet. Han skall ligga begrafwen therstädes, på then ort, som fordom blifwit kallad, än Himmelsfält, än Höga hed, men nu för tiden Lanna Högar^{5 •} En äng, samma By tillhörig, på huilcken stådt en wacker Eke skog, som nu är mäst uthuggen; men äger dock sin prydnad, i ty at thcr wäxer en ovanlig myckenhet af allehanda slags Blomster, som här i wårt Swea kände äre. -- - ·- (Kort Oeconomisk Beskrifning öfwer Nerike - - - sid. 231. Kungl. Bibl. Sthlm.)

16. - - - Utomdess finnes åtskillige namnkunnige backar och högar, såsom Lannahed eller Höga uti Hidinge socken, emmella Sälfwan och Lanna

3 ) Jfr 219. Kallas ibland också Halands el. Rolands kyrka. Skrives Haraldz kyrka i 1600-talshandlingar. Se J. Sahlgren, Skagershults naturnamn, Sthlm 1912. S. H 43.

4 ) Jfr 59, 63.

5 ) Jfr 3o.

Byar, om hwilcken gemene man hafwa åtskilliga berättelser i synnerhet, at der Sälfwan nu är skall fordom warit en stad som blifwit Sillfwalla kallad och äfwen uti gamla Crönickor omförmäles. Till bestyrkande deraf wisas än i dag, at gatorne i denna by såsom uti en stad äro wäl stensatte och med renstenar försedde. Skolandes den tiden samma stad warit wid mackt. Inwånarena dersammastädes uti lanna hed eller Höga, som nu brukas till äng och är med stora Ekar bewäxt, haft sina örte- och trä- Eårdar, hwarest förutan det at jordmonen ännu är ganska fet och bärande, at den gifwer en ansenlig och förundran wärd gräswäxt, äfwen åtskillige slags örter och blomster samt lök ännu finnes, af särdeles kraft, som eljest annorstädes intet är till finnandes. Dessutan mena de, som wäl af sielfwa namnet synes troligt, at detta är det Höga hed som uti historien nämnes, hwarest Amund och Sigvar skola blifwit slagne och ligga begrafne.

(Nordinska samlingen. [1782-92] 297 :39 fol. 29 v. Uppsala U. B.) 17. Emellan lanna och Sellven ligga några vackra löfängar gemenligen kallade Lanna högar. Sägnen vill veta att här i forna tider stått ett fält- slag emellan tvänne konungar, af hvilka den ena här stupat och utvisas hans graf emellan 4 stycken ekar. Dryselius, örnhjelm, Hallman m. fl.

hafva uppgifvit att dessa konungar varit bröderna Amund och Sigved;

och Bagge säger i sin beskrifning öfver Örebro att Kung Emund hvilar under ·en hög, som på hans tid kallats Konung Emunds hög. Grunderna hvarpå dessa uppgifter stödjas äro obekanta och såsom sägn kan några meddelanden om de stridande konungarnes namn och frändskap ej lemnas.

På hvar sin sida om Svartån ligga byarne Göksvalla och Sellevalla eller som den nu kallas Sellven. Namnen förklaras såsom Göta vallar och Svea vallar. Stora strider skola i forna tider här utkämpats och hvad Sellevalla eller Sellven särskildt angår, säges det att der varit en stad och vid odling har man der anträffat stensatta vägar, hvaraf förmodligen anledningen att tänka på stadsgator uppkommit. När man besinnar traktens beskaffen- het, och många andra förhållanden, hvilka för närvarande arbete äro för mycket främmande att närmare vidröras, synes det ej osannolikt att gränsen emellan det Götiska och Uppsvenska Nerike varit här, och följt Svartåns af igenväxta sjöar uppfyllda dalgång till det gamla Eyrarsund nu Örebro;

och namnen Svea och Göta vallar vid denna vigtiga öfvergång synas verk- ligen innebära någon sanning. (G. Djurklou, Anteckningar ur Nerikes folklif, Svenska sagor och sägner, del 5 [1943] sid. 88.)

18. Kungarna i Sällven och Göksvalla var bröder. Sigurd hette kungen i Sällven. Han ansågs vara den mäktigaste. Under en strid togs Sigurds

17 son till fånga. Sigurd, som var rik, bjöd då i lösen för sin son en guld- kedja, som skulle räcka runt den andre kungens slott. (Skogvakt. Vilhelm Jakobsson, Vreta, HI, f. 1857. Uppt. 1937.)

19. På ömse sidor om Svartån ligger två egendomar, söder om ån Göks- valla i Knista socken och norr därom Sällven i Hidinge socken. - På dessa platser var i forntiden städer, vilkas regenter kallades konungar.

Dessa hade sina, troligen under vikingatåg, förvärvade skatter förvarade i Garphytteklint. En dag var de i sällskap till sin gemensamma skatt- kammare, [och] då blev Sedvallakonungen [kungen i Säll ven] mördad av sin granne, så han kom aldrig åter. När den mördades son blev upp- växt och mottagit sin faders arv och värdighet, föreslog han Göksvalla- konungen att göra sällskap till denna deras skattkammare. När då den äldre lutade sig över sin skattkista, gick den andra ut och slog dörren i lås. Då skrek den instängde: Varför gör du så? Men den utevarande svarade: Jag hämnas min faders blod. Ät guld och drick silver, här kom- mer du aldrig ut! Sedan kastade han nyckeln i bråddjupet, och där ligger den väl än i dag. Nämnda konungason skall enligt sägnen vara begravd i Lanna högar. -- - -

En annan sägen förtäljer, att i Garphytteklint skall sitta en gubbe, vars skägg har växt runt ett stenbord, det är väl den instängde konungen.

(öBFA 577. Uppt. 1927 av kyrkvärd C. A. Löthgren, Fellingsbro, f.

1868 i Tysslinge.)

20. I rågången mellan hemmanen Rastorp och Mårtenstorp i Hidinge, alltså mellan landslag och bergslag, alldeles invid Garphytteån, har en skogsbäck skurit en djup grop, som kallas Gttldhålet. Här gömde borgarna i staden Sellevalla sina skatter under ofredstid. (Lantbr. P. 0. Larsson, Mårtenstorp, HI, f. 1885. Uppt. 1937.)

21. Torpet Sörviken vid sjön Lilla Noren i Hidinge bergslag är nu kronojägarboställe. Det kallades förr Avelsgårn. Man tror, att det ur- sprungligen hette "Avrättsgårn", och att en skarprättare bodde där. Sör- viken ligger bara ett lite stycke från Stegelåsen, där det förr varit av- rättsplats. (Fru Elin Ahl, Kärmsön, HI, f. 1873. Uppt. 193 7.)

22. Stora Falla i Tångeråsa, som nu är torp under Trystorp, har förr varit prästgård i Tångeråsa. Torpet Lilla Falla var då prästtorp. Från Stora Falla gick en stig över Nytorp, Linneberg, Dalhult och Björkön till Skarshult. Den kallades Prästastigen. (Lantbr. V. Sjöberg, Blomsterhult, TA, f. 1877. Uppt. 1944.)

2

18

23. Om byn Bälsås⁶ i Kvistbro skriver kyrkoherden där Petrus Bellander 1772 i sin sockenbeskrivning Ur Qvistbro socken i Nerike:

- - -- Eljest är nu gammal tradition, att Bellsåhs, som nu är bonde- hemman, varit i äldsta tiderna en förnäm herre tillhörigt vid namn Bel- zazan. Då har jemte denna gård en stor del af de bredvid belägna varit förenade. Sedermera skall der bott en fru, kanhända den förres enka, vid namn Brita Belsa, som varit ganska rik och egt flera egendomar.

Förmodligen har gården sitt namn af dessa personer, som byggde ho- nom. Flera omständigheter göra detta sannolikt: ty de i fordna tider namnkunniga Fylkeskonungar, Skogskonungar, Skattkonungar, Tignarmän och Länsmän, som icke behöfde i sin tid så stor stat, kunde väl få rum på Bellsåhs. Om det ock varit af den sednare tidens knapar, som tillbragte sin lefnad i stillhet på landsbygden, blir likväl den saken fast, att Bellsåhs är jemte flera hemman i Qvistbro mycket gamla åtminstone 4

a

500 år.

En bro har då varit öfver elfven och landsväg bredvid Skagershults måsen åt Tångeråsa, hvarefter lemningar funnits helt tydliga. -- - - (Hand- skrift i Fantska samlingen, Univ. Bibl. Uppsala.)

24. På hemmanet Velamshyttan i Kvistbro ska samma bergsmanssläkt ha bott sen mycket långt tillbaka i tiden. Ägarn till gårn har av folket kallats Velam. Den siste Velam dog på 1870-talet. Den förste Velam lär ha fått ett stort skogsområde av kungen. Han skulle få ta för sig så mycket mark, som han på en dag kunde täcka med en oxhud. Han skar huden i en lång och smal remsa och sprang en dag, från det solen gick upp och tills den gick ner, och la ut remsan omkring ett väldigt område. Han bröt sen malm i bergen och byggde en hytta, V elamshyttan.

Velamshyttegårn var förr nästan som en herrgård men fick under siste Velams tid fullständigt förfalla. En Velam ska ha skänkt en ljuskrona till Kvistbro kyrka. En del menar att den förste Velam av kungen fick hela området från Stråsjö vad i norra delen av Hidinge till Broby kvarn i närheten av Storbjörboda i Kvistbro. (Skogvakt. G. Karlsson, Skogaholm, KV, f. 1873. Uppt. 1943.)

25. Den förste, som bosatte sig på Tmmön [i sjön Multen i Kvistbro]

var min stamfar, som hette Håkan. Han röjde ett fall på Trumön och byggde en riskoja där. Sen gifte han sig. Där bodde de första tiden, tills de hade hunnit bygga en riktig stuga. Det var på drottning Kristinas tid. När han en dag hölls nere vid sjökanten, fick han höra ett skott från Öna, på andra sidan sjön. När han sen tog i hatten, kände han, att den var genomskjuten. Det var en granne, som var avundsjuk för

6 ) Jfr 56, 65, 98.

19 att Håkan slagit sig ned på Trumön. Ön var på den tiden en allmänning.

(Lantbr. Håkan Håkansson, Trumön, KV, f. 1870. Uppt. 1943.) 26. Gården Västås [nu ålderdomshem i Kvistbro], lär ursprungligen tagits upp av en dräng i Mullsätter, som hette Lasse. Han gjorde en väg mellan Mullsätter och Västås, som kallas "Lassas väg"'. Eftersom Lasse hade sin odling väster om Mullsätter, kallade han den Västås eller Väs- tanås. (Skogvakt. G. Karlsson, Skogaholm, KV. Uppt. 1943.)

27. Till Munkabäck i Skarshult, där jag är född, gick munkarna från klostret på Tiven [Tiveden] och fiskade. Så berättade farfar,, Johan Erse, som var född 1816. Mellan klostret och Munkabäck går Munkastigen7 •

Munkarna hade visst något fisketorp vid Munkabäck, och av det blev det sen ett hemman. Akern närmast intill gårn kallas Munkagärdet.

(F. d. arrend. August Karlsson, Myrhult, SK, f. 1873. Uppt. 1944.) 28. Abytorp, som de förr kallade Småttan, är ett ställe i Skarshult, alldeles på gränsen till Kvistbro. Det påstås, att det från början har varit en fäbod, som hört under Hulvik [hemman i Kvistbro]. När min farfar, Janne Karlse, född 1824, på 1860-talet kom hit, stod den gamla fäbod- lagårn kvar. Den rev han, när han byggde om där. (Fru Elin Karlsson, Östervik, SK, f. 1888. Uppt. 1948.)

29. Västra Sirsjötorpet [vid Sirsjön mellan Skagershult och Nysund) hörde förr till Skarshults socken men har i senare tid förts över till Nysund. Det där torpet hade prästen i Edsberg som fäbod, brukade far säga. Där hade han sina kreatur på somrarna. (Lägenhetsäg. Aron An- dersson, Annelund, SK, f. 1858. Uppt. 1943.)

Kyrkor och kloster Hidinge

30. När Hidinge kyrka skulle byggas, var man inte ense om platsen.

Några ville ha den vid Lanna högar^{1 .} Men två tvillingbröder tog två tvil- lingoxar med sig upp till Lövåsen. Där satte man oxarna för en stock, och den drog de ner till Hidinge by. De stannade på den plats, där kyrkan nu står. Och där menade alla, att kyrkan skulle byggas. Detta att oxarna visade, var kyrkan skulle stå, var ett "vårdtecken", sa de.

(Rickard Gustafsson, f. 1849, Halmtorp, HI. Uppt. 1936.)

31. I Hidinge skall i forna tider, och det måtte väl ej hafva varit så synnerligt långt bort i tiden, funnits en prest, som var så myndig, att ingen vågade sätta sig upp emot honom. Så hände det sig att på en

7 ) Se 66, 75.

1 ) Jfr ¹⁵ ff.

20

sockenstämma en af bönderna uppsteg och utfor på det allra häftigaste emot honom. Presten, deröfver förbittrad, lät i sockenstämman döma ho- nom till döden för hans visade vanvördnad, och bonden blef också såsom en annan missdådare halshuggen. Detta kom till konungens öron - huru vet man ej, ty ingen af socknemännen · hade väl varit så djerf att han vågat anmäla tilldragelsen, - och konungen blev deröfver så förbittrad att han befallte, att prestens hufvud skulle falla för samma bila som bondens. Men sockneboarne älskade sin prest, så sträng han än var, och skyndade till konungen och bådo om frid för honom. Konungen, som häröfver blef högeligen förvånad, peviljade deras bön, men såsom mansbot skulle presten skänka en större klocka till församlingens kyrka.

Detta gjorde han och lefde sedan som deras pastor i många år, men afled omsider, och då själaringningen efter honom pågick som bäst, sprack klockan. Den blef sedan omstöpt och hänger nu uti kyrkans torn såsom storklocka. (G. Djurklou, a. a. sid. 89.)

Knista

32. Den som målade bilderna i Knista kyrkas valv var en målargesäll.

Fast han bara var gesäll, övergick han sin mästare i konsten att måla.

När arbetet var färdigt, tog han en snara och gick och hängde sig. Han visste, att han inte fick leva, när han nu hade blivit styvare än mästarefl:

Gesällen fick inte överglänsa mästaren^{2 •} (F. lantbr. Johan Eriksson, öna, KN, f. 1851. Uppt. 1927 av G. E-n.)

33. Knista storklocka säger, när den ringer: "En ung mamsell gav sitt liv för mej". En flicka skulle ha omkommit, när de göt klockan.

Så berättade mormor. Hon var född i Knista. (Snick. Karl Larsson, Mullhyttan, KV, f. 1890. Uppt. 1948.)

34. En sägen förtäljer, att man, när man skulle bygga kyrkor i västra delen av Närke, följde Svartåns dalgång och byggde kyrkorna i Kvistbro, Knista, Hidinge och Vintrosa nästan i rad, för att klockornas klang skulle följa dalgången och nå från den ena kyrkan till den andra. Så fick bygden skydd mot de onda makter, som kom från skogarna^{3 •} (Skomak.

Anders Andersson, Sättran, HI, f. 185 3. Uppt. 1927 av G. E-n.) Edsberg

35. Då Edsbergs kyrka skulle byggas, var det beslutadt att lägga henne på en höjd, ett stycke söder om der hon nu ligger, eller i nuvarande

2 ) Jfr 41.

3 ) Jfr 283.

21

Edsbergs bys gärde. Byggnaden började, men hvad som uppfördes om dagen, fanns alltid nedrifvet följande morgon, och på detta sätt fortgick det i flera dagar. Byggningsmännerna förskräcktes, folket blef oroligt, och i betrycket anställde man en fest åt den heliga jungfrun, med åkallan och bön att hon ville med något tecken från himmelen tillkännagifva, hvar Guds vilja var att kyrkan skulle byggas. Och se! På sjelfva mid- sommardagen snögade det på den fläck, der kyrkan nu står; och - till- lägger sägnen - fastän det sedan blef en mycket varm sommar, smälte aldrig den snön, utan förvandlades af solstrålarna till ett isberg, som låg qvar tills man der började bygga på kyrkan. (H. Hofberg, Nerikes gamla minnen, sid. 2 31.)

36. Om Edsbergs kyrkklockor berättas: Om ej klockorna voro krist- nade, skulle råera ta dem ur tornet. Dessa vräkte ned en i Käxle bäck. ⁴ Sedan blev man undervisad om att man skulle spänna för två tvillings- pojkar och två tvillingsoxar, och med dem dra upp klockan. Men ingen- ting skulle få yttras under arbetet. Medan man var sysselsatt med för- söket att få upp klockan, kom en man åkande med en yster häst. Han sade ingenting till de arbetande. Sedan kom en annan åkande med en eländig, mager hästkrake. Denne yttrade: "Tror ni, att jag skulle kunna hinna upp honom, som åker framför mig?" En av de arbetande svarade:

"Hur skulle du kunna det?" Just då hade de fått upp klockan till vat- tenbrynet. Men vid detta svar föll klockan ner igen. - - - (ULMA 41 :155 a. Lantbr. 0. Vicander, Saltorp, KV. Uppt. 1899 av R. L-n.)

3 7. Den ena åv Edsbers körkklocker ramla ner ifrån körktorne å i Snarvi bäck•. A då skulle di förståss köra opp henne, men dä skulle vara mä ett par oxar, som aldri ha dricki skummjölk, å di vart oppfödda mä nysila mjölk, men så en gång va piga ensam hemma, å mjölka räckte inte för-na, utan ho ga dom lite glanmjö/k iblann. Jo, då förståss skulle di sta å köra opp klocka å sätte för di där oxar för dröga, å di feck opp klocka å hadde henne på dröga, men när di skulle ta i å dra, då kullra klocka å dröga å i bäcken tebakers, å då sa dä, dä i bäcken, att

"inga glanmjö/kastutar drar opp mej". Dä dugde inte. A senn sitter den andra klocka kvar i torne å gråter för var gång di ringer, å säjer: Mi syster ligger i Snarvi bäck.

L. S. berättar även en historia om ett par karlar, som skulle ta opp klockan, men blev narrade att tala av en ofärdig höna, som drog ett hölass. (öBFA 1180. Lovisa Sjögren, f. 1854 i Vintrosa. Uppt. 1929 av M. F-d.)

4 ) Vid Roggebron, jfr 62.

22

38. Edsbergs kyrka hade bara en kyrkklocka i långliga tider. Någon satte av okynne eller oförstånd något mellan muren och klockan. När hon slog emot gick hon sönder, så att hon förlora sin vackra klang. Nu måste hon tas ner och köras långt bort för att gjutas om, och då skulle de ta klosterklockan från Risberga. Men när de kom på bron över Snarve bäck, då var det något ojämnt, det gjorde en skunk, klockan skred, och de förmådde inte hålla henne. Hon föll direkt i bäcken. De skulle ta opp den, men någon gamm~l och förståndig lärde dem, att de skulle inte få tala under arbetet. Det skulle inte få höras människoröst. Då skulle det inte gå. När de hade klockan nära på det torra, fick en av männen se en halt höna, som drog ett halmlass. Han blev så förvånad, att han glömde tysthetslöftet och utbrast: Nej, se! Männen vände sina blickar dit och var då inte nog försiktiga. Klockan gled i detta obevakade ögon- blick åter ned i djupet. Efter detta trodde de, att de inte skulle försöka mer, utan de lånte en av Kvistbro, tills de skulle få hem sin. Men ingen gjorde sig besvär att skaffa hem den [lånta klockan till Kvistbro], och ingen ville fordra den. Det ena släktet kom, och det andra gick. Det föll i glömska och det är ofått än idag, sa de gamla. (öBFA 12. Uppt.

1922 av Beata Larsson, ökna, KV, f. 1851.) Tångeråsa

39. Första kyrkbygget [ i Tångeråsa] var vid Kyrkåsen. Sägnen om första kyrkbygget i Tångeråsa är ungefär lik slignen från Edsberg". För varje morgon byggningsmännen kommo tillbaka var arbetet sen föregående dag nedrivet. Men så föll det snö på själva midsommardagen på den plats, kyrkan nu är belägen. Här mötte det ej något hinder att uppföra kyrkan.

Då kyrkklockan skulle fraktas till kyrkan föll den i en liten bäck, som flyter väster om kyrkan. [Bäcken är nu uttorkad]. - Alla försök att få upp klockan misslyckades. Det fordrades tystnad under arbetet. En gång var man nära att få upp klockan, men just då kom ett par hönor dragandes med ett hölass. Då en av gubbarna fick se denna syn, gav han till ett utrop, vilket hade till följd, att klockan sjönk igen. - På en del håll säges, att kyrkan i Tångeråsa skall vara uppförd på Sten Stures tid. - - - (öBFA 1251. Lantbr. Arvid Johansson, Kil, TA, f. 1868.

Uppt. 1937 av I. C-n.)

40. Biskop Conrad Rogge i Strengnäs, hvars förtjenster om denna stads Domkyrka äro nogsamt bekanta, lärer ej så alldeles noga hafva följt den Canoniska lagens föreskrift om celibatet, utan säges det att han på det

5 ) Jfr 35.

ffiiffi@ ffi® D i®lt@,!f l]) ~~®zy]Q~ &

o~mm U@(2m m1~wnro t?t®~~f;)

r?© W®@Js

^@n ~ijfil

rt~~ W&l]!Il~~- ~~

Inskrift på Tångeråsa kyrkas storklocka. "Anno Do(min)i MCDXCV stoptes tentt toru maria clocca Coradus Di gra(tia) eps (episcopus) regnes (Stregnesis) p. s.

( Ar r495 stöptes denna stora Mariaklocka. Conradus med Guds nåde Strängnäs' biskop p. s.) Denna inskrift torde verksamt ha bidragit till att bevara traditionen

om biskop Cort Rogge i Västernärke.

undangömda Trystorp i Tångeråsa socken i hemlighet egt både hustru och barn^{6 •} För att emellertid försäkra sig om sockneboarnes tystlåtenhet i denna kinkiga sak, lät han icke blott på egen bekostnad reparera kyrkan utan förärade den en ny klocka, kallad Mariaeklockan efter den heliga jungfrun, till hvars ära hon skulle ljuda, hettes det, men några påstå, att biskopens hustru het Maria, och att klockan fått hennes namn, på det sockenboarne, så snart de hörde henne, skulle komma ihog att aldrig tänka på eller tala om Maria på Trystorp. (G. Djurklou, a. a. sid. 41.)

41. Storklockan i klockstapeln vid kyrkan har sin särskilda historia.

Den är skänkt till kyrkan i slutet av 1400-talet av biskopen Conrad Rogge.

Sägnen förtäljer, att den som förfärdigade klockan var så skicklig, att han gick över sin mästare^{7 •} För en lärling var detta något som medförde högt straff. Mannen, som gjorde storklockan, blev därför halshuggen i kyrk- dörren. Storklockan var så stark [ i klangen], att den måste spräckas för att ej överrösta grannsocknarnas klockor. - - - (öBFA 1251. Torp.

Aug. Andersson, Björkön, TA, f. 1867. Uppt. 1937 av I. C-n.) 42. Tångeråsa klockor säger när de ringas:

"Syster Kari ligger <löder i Tångersa mosse aj aj aj, aj aj aj!"

Med ett par tvillingoxar skulle klockan dragas upp, men under tyst- nad. Då hon var nära uppe, sade en bonde: "Ha ni inte haft mina oxar, hade ni inte fått upp henne". I det samma slant klockan ned igen.

(ULMA 41 :155 a. Anna Kajsa Nilsson, Baggetorp, KV, f. 1828. Uppt.

1899 av R. 1-n.)

6 ) Jfr 12, 7 ) Jfr 32.

Det medeltida kyrkfönstret i Tångeråsa kyrka, vilket anses vara skänkt av

"biskopen på Björkön".

43. Jag har hört berättas, att vid någon byggnad eller reparation i Tång- eråsa kyrka man har funnit en likkista av koppar med inskription: "Biskop från Björkön". Björkön är nu en liten Bondegård under Trystorp men har förmodligen varit i fordna tider prebendhemman åt någon Biskop i Sträng- näs, den tiden deras papatio hade så ansenligt välde i Sverige och fingo mera än de behöfde. - (Pet. Bellander a. a.).

44. På södra sidan af kyrkan är ett fenster med måladt glas, förestäl- lande en man och en qvinna, om hvilket traditionen förmäler, att det blifwit skänkt af en Biskop, som med sin hustru i trettonde seklet tagit sin till- flykt till Björkön för att undslippa caelibatet. - (Beskrifning öfver Tång- eråsa socken år 1855 af lantmätareauskultanten H. Wetterström. Handskrift i Örebro lantmäterikontors arkiv.)

45. Tångeråsa storklocka säger: Ingri ve ålva [älven

J

drog opp mej mi sålva [sölven]. (Karl Larsson, Mullhyttan, KV, f. 1890. Uppt. 1948.) Kvistbro.

46. Att Qvistbro kyrka byggdes så nära östra sockengränsen kommer an på, att när sockenborna skulle bygga [kyrka], skulle de enligt gammal sägen då skaffa sig ett par oxar, som var födda tvillingar. De skulle ukas, töm- marna fästas upp, och från en sockengräns skulle de köras iväg, men ingen fick följa så nära, så de kunde tro att någon mota på. Där de stanna, där var rätta stället [ att bygga kyrka]. Det var då föga mer än skogsvägar.

[Oxarna släpptes uppe i skogarna.] De gick till Mullhyttan. Där tog en

nedhängande gren emot uket. De stanna, men en man, som kom gående och visste, vad som var i görningen, rogade sig med att böja undan grenen och mota iväg dem. [Så gick de vidare österut]. Och då stanna de, där kyrkan är nu.

Hela församlingen har fått sitt namn efter bron, som är byggd över ån nerom kyrkan. För innan dammarna vid gamla kvarn och såg vid Gropen var byggda, var vattenståndet så lågt i ån, så att bron bestod blott av bagnar, ris och skräp, och dårför kallades hon Kvistbron. Och efter den fick hela socknen namn, sa de. - (öBFA 12. Uppt. 1922 av Beata Larsson, ökna, KV, f. 1851.)

47. När Kvistbro kyrkklockor ringer säger de:

Bom, barn, syndare kom fram!

Kersti å Kari kasta gullringar milla varare å Kari fick ringen å Kersti* fick ingen.

Bom, barn.

*) Numera kallad Anna, ty sedan klockan blivit omgjuten, ringde hon första gången, då hon användes för en kvinna, som het Anna.

(ULMA 41 :155 a. Vicander, Saltorp, KV. Uppt. 1899 av R. L-n.) 48. Jämt um jämt, säga Kvistbro klockor. (ULMA 41 :155 a. Lars Ers- son, Vekhyttan, KV. Uppt. 1899 av R. L-n).

Skagershttlt

49. Mellan Ede och Hasselfors bruk hade man först tänkt bygga kyrkan i Skarshult. Man började också bygga, men trollen lät inte kyrkan vara i fred. Vad som byggdes på dagen, revs ner på natten. Då tog man ett par tvillingoxar och satte dem för en stock i skogen. Sen fick oxarna själva gå ner till bygden. När de kom till den plats, där gamla kyrkan nu står, stan- nade de och kunde inte förmås att gå vidare. Och där byggde man kyrkan.

- När kyrkan omsider var färdig och klockorna ringde för första gången, blev en jätte, som bodde i ett berg ovanför torpet Solberga [i Trollberget ?}⁸ på andra sidan sjön Toften, mycket förgrymmad och kastade en stor sten mot kyrkan. Den nådde inte fram utan föll ned i sjön Teen, mitt för Ede gård. Den kallas Ede sten. - På Svenstorpaberget fanns också en jätte. Han kastade en sten, som föll ned i Svartån i närheten av Likholmen. Den kallas

8) Jfr 190, 449.

2.6

Bjurstenen.

Vid gamla kyrkan hade man en klocka, som man under en ofredstid tog ner och gömde i Tärnsjön, en liten sjö i närheten av Tärnsjötorp. Men man fick inte upp klockan någon gång, den hade sjunkit för djupt. Den andra klockan, som hängde kvar i stapeln, klagade och sjöng, när man ringde den: Min make ligger i Tärnesjön. (Trädgårdsm. Karl Andersson, Jons- torp, SK, f. 1868, m. fl. Uppt. 1942.)

50. Om Likkällaren på Likholmen skriver Hofberg9 : På Ede ägo, vester om gården, på en kuIIe vid ån [Svartån] finnes grundmurarne efter en käIIare, hvilken icke varit hvälfd, utan öfverbyggd med timmer, och hvar- tiII ingången varit åt ån på södra sidan. Invändigt är denna käIIare omkring

16 fot på hvar sida, men murarne luta så, att han är något mindre nertill än uppåt. Den träbyggnad, som häröfver varit uppförd, har varit dubbelt så stor, efter hvad de ännu qvarliggande hörnstenarna utvisa. - Kuilen, pii hvilken käUaren ligger, är temligen lång, på trenne sidor omsluten af ån, men på östra sidan af en sank äng, som aUtid vid flodtiden ligger under vatten. Här öfver ängen har förr från källaren gått en kafvelbro, af hvilken ännu synas obetydliga lemningar. - -- -

Innan öfra dammen till det nedanför liggande Hasselfors bruk byggdes på 1600-talet, varade flodvattnet helt kort, och ängen var således fastare.

Innan Skagershult år 1648 skiljdes från Tångeråsa var här en likkäIIare, dit liken från vestra delen af socknen fördes med båt, och derifrån på hästhår förbi Träntorp öfver Skagershultsmossen på en kafvelbro, som ännu finnes utmärkt på Skagershults karta av år 1677, tiU Tångeråsa kyrka.

Nysund.

51. Det är en gammal sägen här, att Nysunds kyrka först blev uppförd av inflyttade finnar,1° och dessa begynte bygga kyrkan på gården lidetorps mark i norra delen av socknen. De byggde och byggde, men vad de byggde om dagen, det revs ner av jättarna om natten. Man var länge villrådig om hur man skuIIe göra, om man skuUe fortsätta att bygga eIIer ej. Man viIIe gärna bygga en kyrka åt Gud, men det visade sig så omöjligt, att det var många som ledsnade. Andra höII på att bygga, men det revs lika fort ner.

Då sade en gammal vis man, att man skuIIe bygga pil ett annat stäUe. Man skuIIe taga en av grundstenarna och lägga den på en vagn samt spänna för två tvillingoxar, som aldrig varit körda förut. Så skuIIe de köra igång dessa

9 ) H. Hofberg. Beskrifning öfver Örebro stad och land. Meddelanden från Öre- bro läns museum, IX, ( 1926). Sid. 103.

10 ) Se n 2 ff.

oxar, men sedan låta dem gå vart de ville. Där de stannade, där skulle man bygga kyrka. Man gjorde så, som den gamle sagt. Oxarna stannade där den nuvarande kyrkan nu står, och där begynte de bygga. Där stod också kyrkan stadigt utan att störas av jättarna.

Sedan försvann jättarna och man röjde mark på nuvarande Lidetorp, så att här blev en stor herrgård, och man byggde herrgårdsbyggnaden, där den första kyrkan stod. (NMA. E. U. 25736. Viktor Jansson, Lidetorp, NY. Uppt. 1927 av Sven Rydstrand, Brodalen.)

52. En sägen om Nysunds kyrka. Den skulle ursprungligen byggas på Lidetorpsmon. Min far har sett märken efter grundgrävningen. Men det arbete, som utfördes om dagen, rev trollen ner om nätterna. Då tog man en kälke, lade en stock av kyrkobygget på och satte för två tvillingstutar, som aldrig burit ok. De fick gå, vart de ville. De tog kosan söderut, tills de kommit mitt för där kyrkan nu är byggd. Då sprang de ned till älven. Då trodde man det var Guds vilja, att kyrkan skulle byggas där. - (öBFA 167. Uppt. 1923 av lantbr. K. A. Johansson, Saxen, NY, f. 1880.)

5 3. När de ringer i Nysunds kyrkklockor, så säger de: "Dangel långben, Dangel långben". Men då få de ringa bra i takt.

Skogsbo kapell i Nysund ska ha legat framför Höglunda gård, alldeles invid Letstigen. Omkring 1879 fanns det gammalt folk vid Höglunda, som berättade, att deras förfäder talt om, att här vid stora landsvägen låg kapel- let. Grundstenarna fanns kvar då, så man kunde se, var kapellet stått. De vägfarande brukade styrka sig där, innan de skulle resa genom skogen till Närke. Kapellet ska ha hört under Riseberga kloster.

Det sägs, att bönderna i Vårbo ville ha kapellet närmare sig. Därför kom man överens om att flytta det till Sund, nu Sunds gård. När det sen blev fråga om att bygga kyrka, ville bönderna i norra delen av Nysund, i Håkan- bol och Liden, ha kyrkan närmare sig.

Om kyrkobygget i Nysund finns också här den vanliga sägnen om tvil- lingoxarna, som drog en stock. Tvillingoxarna skulle man ha hämtat från Riseberga i Edsberg.

I Nysund finns det två jättekast, två flyttblock, som sägs vara kastade mot kyrkan. Norr om Däldenäs finns ett stort flyttblock, som kallas Jätte- berget. Det lär vara kastat mot Nysunds kyrka av en jätte, som bodde i Trollkyrka i Ur-Tiveden.11 Det andra jättekastet är ett stenblock invid järn- vägen mellan Håkanbol och Nysunds växel. (Lantbr. J. A. Löwenberg, Höglunda, NY, f. 1872. Uppt. 1944.)

11 ) I Undenäs socken i Västergötland. Jfr 197.

28

Den äldsta kända avbildningen av Riseberga klosterruin, en laverad tuchteckning, signerad Pehr Grise I783, i Fantska samlingen i Uppsala Uiziversitetsbibliotek.

Riseberga kloster

54. Risberga Closter af 4 hemman belägit på en högbacke och med ansenlig bygnad af trä nu försedt, jemte en liten Elf på wästra sidan, nedan för ängen, warandes sielfwa Clostret numera så förfallit, at allenast en pelare af Telgsten med en del af den ena muren är behållen. Detta Closter säges wara bygt af den store Jetten eller Resen Risberg, som gemene man plägar berätta, haft sin skattkammare uti den så kallade Garphyttklint, belägen i Lekebergs/agen wid Garphyttan, hwarest alt bemälte Reses silfwer och peningar ännu skall ligga qvar i behåld. (Nordinska samlingen 297 :39 fol. 22 r. Uppsala U. B.).

55. I Leke bergslag bodde en man, som het Rise. Han war trollkunnig och wisste, hwar guld, silfwer och andra dyrbara skatter skulle sökas. Som- liga säga, att han war af bergtrollens slägte och bodde i Gar puklint,1² en brant bergsklippa, der ett djupt hål inåt berget wisas och kallas guldhålet Der hade han en stor skatt förwarad; Rise war ock en stor byggmästare och åtog sig, mot god betalning af en Christen Konung, som på den tiden war rådande i Swerige, att på den höjd, der nu Risberga gård ligger, bygga med kyrka och behöfliga boningar den klostergård, som sedan efter honom fick namnet Risaberga. (A. A. Afzelius, Svenska folkets sagohävder, del 5, Sthlm 1853, sid. 31 f).

12) Jfr 19.

29

5 6. Bälsås by^{13 [} i K vistbro

J

dä va förr en ö, kringfluten av vattn. D-i mossar på båda sider, å dä va en fröken ifrån Ribbingsfors,¹⁴ som di skulle tvinga in i kloster, dä va väl i Riseberga, men ho badde en fästman å ville inte i klostre, å då hjälpte han henne, å di segla dit te den där ön, å ho bosatte sej där, å ho hette Belsessa. (öBFA 1562. Fröken A. Schultz, Bälsås, KV, f. 1860. Uppt. 1931 av M. F-d).

57. Ve Riseberga syns dä en nunna, söm går mä e bricka, emellan stora byggninga å klosterruin på nätterna. A t~å oxar går å motar fram å tebaks,

ner ikring lagårdshusa visar di sej.

Om nunnera i Riseberga sa di nog, att di begagna Porla källa,¹⁵ när di färdas te munkar i Bodarna, men di skulle ha hålli den hem/i. - Den där Ruggen (biskopen som bodde på Trystorp), han gjorde väg över Snarvi åt Trystorp. En gammal väg ska ha gått från Riseberga å öm dä va te Sällven. Den ä stenlajd över Östalöta [slåtteräng]. - (öBFA 1180. Gamla i ED och KN. Uppt. 1927 av M. F-d.)

58. Klosternunnor - di fanns vid Riseberga. Det var det att de hade sina undergångar från Riseberga till Lekhyttan. Klosternunnorna -- di bodde inte på jorla någon gång - di va underjordiska. (VF A 1949.

J.

Jo- hansson, ED, f. 1840. Uppt. 1929 av C. M. Bergstrand.)

59. Östa-löta, d-ä torrlajd mark, nu, imella östa å Hidingebro. Dä skulle ha vare nån sege/le imella Riseberga kloster å fälle Hjälmarn, åt Örebro. - A Sälven va ju kungsgård, så dä va-le te nötta för den mä. (öBFA 1651.

Sofia Larsson, Vreta, HI, f. 1854. Uppt. 1931 av M. F-d.)

60. Det skall ha funnits en underjordisk gång mellan ofvannämnda Kapell [kapellet i Sörby i Kräklinge

J

och klostret vid Riseberga i Edsbergs socken, och denna sägen har jag hört för ganska länge sedan. - En annan underjordisk gång från Riseberga kloster har jag hört berättas om, och denna skulle ha sträckt sig ända till Trystorp i Tångeråsa socken, hvilken herrgård jag hört nämnas i samband med Strängnäsbiskopen Conrad Rogge, som skall hafva vistats der vid något eller några tillfällen. - (öBFA 892.

Uppt. 1932 av skomak. Carl Hall, Nalavi, Kräklinge, f. 1863.)

61. Sankt Ola,1° han va herre på Riseberga, han badde sju herrasäter, han va änna som Gud på den tin. Han skänkte prästegålar te bå Esberg och Hackva - ja, dä va frua, som skänkte, sen han vart dö, men di va

]:l) Jfr 23. 65. 98.

H) I Amnehärads sn i Västergötland.

1 ") Jfr 66, 269 ff.

16 ) Sankt Olof.

Duz sägenomspun11a Roggebron över Snarvi bäck på vägen mellan klostret

och Edsbergs kyrka.

Foto: M. Forssl und

vetarta [vidtalade] förut. (öBFA 1064. Anders Nilsson, Ribboda, KV,.

f. 1835. Uppt. 1927 av M. F-d.)

62. Från Tynnelsö till Strengnäs domkyrka säges det skall finnas en underjordisk gång, anlagd af Biskop Conrad Rogge och en dylik skal!

han äfven hafva byggt från Trystorp till Riseberga kloster under Logsjön.

Men dessutom anlade han en väg till allmänhetens begagnande emellan båda dessa ställen, och är denna samma väg, som nu löper utmed Logsjöns norra och vestra strand. öfver en bäck, som straxt nedan om Riseberga skär denna väg, och då var ett större vattendrag än nu, lät han bygga en stenbro, som ännu idag kallas Rogges bro eller "Ruggabroa". När efter Reformationen en af klockorna från Riseberga kloster skulle föras till Eds- bergs kyrka, måste detta ske öfver Rogges bro, och antingen det nu var biskopens ande eller något troll, som ogillade detta, allt nog, när klockan kom midt på bron, stjelptes lasset af en osynlig hand omkull, och klockan försvann i bäcken. Mången har sedan den tiden sett henne och en och annan lyckats att till hälften få henne upp ur vattnet, men alltid har hon sjunkit tillbaka, och kommer troligtvis att ligga der hon ligger allt intill domedag. (G. Djurklou, a. a. sid. 41.)

63. Dä va en gång en biskop i Sevalla sta,¹⁷ söm va go vän mä abedissa i Risebärga kloster. A biskopen hadde e svartkönstbok, å mä dän kunne han göra rakt va han ville.

1 7 ) Säll ven, jfr r 5 ff.