131. Solen. Om man får se sol, måne och en stjärna på en gång, då ska man önska sig något, och det ska slå in. (NY.) Två "vädersolar" på var sin sida om solen bådar ombyte på väderlek. (SK.) "Värsolar" varslar blås-väder ( allm.)
På påskmorgonen går solen opp sju gånger och dansar (allm.) ~ Sol-förmörkelse trodde man förr var ett förebud till domedag. (SK.)
132. Månen. När månen är full, kan man se en gubbe och en gumma, som bär en vattså [vattenså] mellan sig (allm.) Gubben och gumman i månen är Adam och Eva. (SK.) De är två människor, som blivit upp-tagna från jorden. (SK.)
133. När jag var barn, brukade ungdomen SJtmga, när de var ute och gick på kvällarna:
Gubben i månen ska höra vår sång Där med sin gumma han bär på sin stång Det sägs att de bära vatten
Men jag tror, att de bära ved.
Och sen var det något mer de sjöng. (K. Andersson, Jonstorp, SK f.1868.) Står gumman i månen till vänster om gubben, så blir det nederbörd, står hon till höger, så blir det vackert väder. (SK.)
134. När man vid nytändning första gången såg nyet, skulle man niga och bocka och önska sig något. (KV.) Söndags- och onsdagsny bestämmer vädret under tre följ ande tunge! [månvarv]. Sådant vädret är då, så skall det bli under tre tungel (allm.) Tre onsdagsny efter varandra är inte bra.
(SK.) Spetsigt [upprättstående] ny bådar kyla eller torka. Trubbigt eller hängande [liggande] ny varslar nederbörd (allm.) Söndags- och onsdags-ny är svåra onsdags-ny. Om de tändas på förmiddagen, så "tändas de i eld", och då blir det torrt väder. Tändas de efter kl. 12 på dan, så "tändas de i vatten", och då blir det nederbörd, allt under tre följande tunge!. (ED.) Så gott som allt viktigt man skulle företaga, skulle man göra på ny ( allm.)
54
135. Gård kring månen betyder ombyte på väder eller nederbörd. Är mångården stor, så blir nederbörden ringa, är den liten, blir nederbörden rikligare (allm.) Från det väderstreck, som mångården öppnar sig mot, kommer det oväder. (SK.)
136. Stjärnor. Också med hjälp av stjärnorna trodde man sig kunna för-utse väderleken. På olika håll inom Edsbergs härad talas det om gubbar, som spådde i Vintergatan. - August i Stabo [f. 1840] och hans far Anders [f. 1802] började titta på Vintergatan i slutet av augusti och fortsatte med det till fram i mitten av september, berättar Karl Jonsson i Stabo [SK, f. 1864]. De spådde vintern från 1 november, Helgamäss, till Kyndel-mäss. De började vid västra horisonten och gick så mot öster. I Vintergatan var det ljusare och mörkare områden. Ljusa fläckar, "butar", betydde yrvär och mycken snö, det mörka betydde barmark. Där Vintergatan grenar sig, var "julakorset", och en av grenarna kallades "kyndelsmässegrenen". Hur-dan vintern före jul skulle bli, kunde de se på den del av Vintergatan, som sträcker sig från västra horisonten upp till korset. Vintergatan från korset mot öster visade vintern efter jul.
137. Under vintern såg man också på Karlavagnen. Om tesslan [skac-keln
J
vid nytändning pekade rakt upp, blev det kallt. Pekade den åt väs-ter, så blev det lenvär och tö, och pekade den åt ösväs-ter, så blev det mera snö. (SK.)138. Gubbarna, som kolade på hösten, såg på sjustjärnan, vad klockan var. Efter jul går sjustjärnan ner till dager. (KV.)
139. Orion [Orions bälte
J
kallades "trerocken" eller "tremänningen".(SK.)
140. Venus var morgonstjärna på vintern och aftonstjärna på sommarn.
Den "byter" på våren. (SK.)
141. Föll en stjärna rakt ner, så betydde det dödsfall åt det håll, man såg stjärnfallet. Föll en stjärna åt sidan, så betydde det oväder, och ovädret skulle komma från det väderstreck, som stjärnan föll mot. (SK.)
142. Var människa har sin stjärna. Den tänds när hon föds, och faller, när hon dör. Gick det bra för någon, så sa man, att han var född under en lycklig stjärna. August i Stabo tittade på stjärnorna, när ett barn var fött. Han trodde han kunde se hurdan framtiden skulle bli för barnet.
"Men <lä ä inte gott åta ut-et", brukade han säga. (Karl Jonsson i Stabo.) 143. När det på vintern är tätt med stjärnor, eller när stjärnorna iir
"vassa", då blir det kallt. (TA.) När stjärnorna är "blanka", kommer det kyla, är de "matta" blir det nederbörd. (KV.)
5 5 144. Om en komet visade sig på himlen, så trodde man, att domedan skulle komma. En komet kunde sopa bort hela jorden (HI). Kometer var förebud till krig. (SK.)
145. Norrsken betyder ombyte på väder (allm.) Sex veckor efter det första norrskenet på hösten kommer vintern. (HI). Får man se norrsken tidigt på hösten, så blir vintern sträng. (KV.) Norrskenet kommer av att lapparna springer på fjällen med bloss och letar efter sina renar. (SK.) Från Kvistbro berättas, att man där haft den uppfattningen, att norrskenet har att göra med sillstimmen i havet; "silla vänner buken i väre". Troligen är det kornblixtar man då menat.
146. Moln. Under sommarhalvåret kan man se på arken, Noaks ark, hur vädret ska bli. Arken är strimmiga moln, "nästan som Vintergatan", som går tvärs över himlen. Står arken i norr-söder och nordan blåser, så blir det uppehållsväder under de närmaste dagarna (allm.) -- Följer arken Svartåns dalgång, så blir det bra väder (ED.) Står arken i väster-,----öster och västanvind blåser, kan man också räkna med torkväder. (KV, NY.)
147. Askan. När åskan går, är det Tor, som är ute och kör med sina getabockar ( allm.) Askan kallas också tordön eller god ön. "Goa går", sa man, när åskan gick. Askmoln kallades godönsmoln. (KV.) Askan slog ihjäl troll och skogarån.1 "Skogaråa ser en inte nu, för henne har åska slaje ihjäl", brukade far säga. (Skogvakt. G. Karlsson, Skogaholm, KV.) Stenyxor och släta stenar var åskviggar, som Tor kastat mot trollen (allm.) Askviggar var bra till varjehanda. Hade man en åskvigg i fickan, kunde man klara sig mot trolltyg2 , och åskan slog inte ner på en. (TA.) Låg en åskvigg på härden, så slog inte åskan ner i skorstenen. (SK.) En åskvigg var bra att "dryga" med. Stack man en åskvigg i sädesbingen, så blev han framfödder; säden varade till nästa skörd. Askviggar var bra att ha som lihenar [man strök liar med dem]. (Karl Jonsson i Stabo, SK.)
148. Strängt åskväder, då åskan kom från olika håll och "slog ihop", kallade man "riktigt urvär" eller "Herrans väder" eller "domedagstordön".
(HI, SK.) På domedag ska det åska från alla fyra väderstrecken (SK.) Det kan i vanliga fall inte åska från mer än tre väderstreck, men på dome-dag kommer åskan från fyra håll och "slår ihop". (HI.) Tidig åska föder körgårn [ många kommer att dö under året
J.
Aska i april betyder kall sommar. Aska i maj är bra, för åskan slår loss gräsrötterna, så gräset kan börja växa (allm.) Aska i oktober betyder mild januari kommande år.(SK.) När man första gången på året hörde åskan gå, skulle man lägga sig
l) Jfr 383.
2 ) Jfr 704 ff.
på marken och tumla om, för då skulle man inte få ont i ryggen under som-maren. (SK, HI.) När det åskade, brukade de gamle läsa en psalm i psalmboken, som stod under rubriken "När åskan går". (SK.)
149. Regnbågen drar regn från marken upp till molnen (allm.) Man ska inte gå dit, där man ser regnbågen gå ner, för då kan man bli dragen upp i skyn. (NY.) Man ska inte peka på regnbågen, för då försvinner den, (SK) då ruttnar fingret (allm.), då kroknar fingret. (KV.) När man ser hela regnbågen, ska man försöka gå under den och önska sig något.
(KV.) Om regnbågen står högre än solen, så blir det regn också nästa dag. När regnbågen mulnar bort, så blir det mera regn, klarnar den bort, så blir det vackert väder. (KV.)
150. Hägringar. När man såg en hägring, så trodde man, att det var ett förebud; det man såg skulle komma att ske. (KV.) Det var en gubbe, som fick se ett järnvägståg gå över Björkebackarna, väster om sjön St.
Björken, och han trodde bestämt, att det skulle bli järnväg från Svartå nerigenom Nysunds socken. (KV.)
151. Värilingar3 [virvelvindar], som man såg på våren, skulle man akta sig för och gå undan för, annars blev man sjuk (allm.) Kom en väriling emot en, skulle man spotta eller kasta en kniv emot den, för i den fanns en trollgubbe. Det var här i socknen en, som kastade sin kniv mot en väriling, och då kom där fram en gubbe, som jämrade sej, kniven hade huggit honom i låret, berättade far. (Torp. i Skagershult f. 1868.) Vär-ilingar betyder torkväder. (SK.) Får man se en väriling, så blir det torrt och vackert väder i tre dar. (KV.)
152. Några väderleksmärken. När det om vintern knäppte i knutar och broar, sa man: "Nu bryter Kalle Vinter ryggen å sej". Då brukade vintern ge sig. (NY.) När det brakar i isarna är vintern snart slut. När det på vintern "råmar" och "tjoar" i sjöarnas isar, då blir det omslag i väder-leken. (KV.) Rimfrost på stenhus eller på stenfoten till trähus betyder blidväder (allm.) När det på sommarn "immar" efter regn, blir det vackert väder (allm.) När det "immar" från Kilsbergen och "skogaråa böker sin tvätt", då blir det vackert. (KV.) När det klarnar upp från norr, blir det vackert. Men "sönna klara inte länge vara" ( allm.). När under sommartid morgonsolen skiner på västermoln, blir det regn under dagen ( allm.).
"När solen bäddar åt sej" [går ner i moln], blir det regn nästa dag. (SK.)
"När solen går ner i säck, går den opp i bäck" ( allm.) . Röd solnedgång vintertid betyder storm (NY.) "Aftonrodnad gör klar natt, morgonrodnad väter hatt". (KV.) "Kvällsrå, vacker natt, morgonrå, våter hatt". (ED.)
3 ) Jfr 756.
57 När det regnar i solsken, blir det regn också nästa dag ( allm.). När det regnar "stritt", så att det blir bubblor på vattnet, kan man vänta mycket regn (HI.) När det är "gälljutt i luften:·, blir det omslag i vädret. (HI.) När man i Hidinge kan höra Kräklinge kyrkklockor, blir det regn. "När det mulnar i Tångeråsavråa blir det regia", säger man i Hidinge. I Kvistbro talar man på samma sätt om Skarshultakröken och i Hasselfors om Porla-vråa. "Fredags aften gör lördans vär, men söndan, han ä sin egen kär [karl} (allm.) Rusk på lördan varar inte till söndags mässa (allm.) "Hur-dant än väret ä på lördan, så skiner sola e lita stunn, så prästen kan H sin krage torr". (KV.) "Regnar dä i boka [ under pågående högmässa}-så blir dä regn hela vecka". (KV.) 4
Berg, åsar, backar, stenar, rö·sen
153. Västra delen av Edsbergs härad är rik på berg och höjder. Genom bergslagsdelarna av Hidinge, Knista och Kvistbro socknar, sträcker sig Kilsbergen ner mot Nysunds östra gräns. Kilsbergen kallades också Leke-bergen och Blå bergen.
Hidinge
1S4. Båsaberget kallas ett berg strax väster om gårdarna Lekeberg. En björnbåse, som man fångade björnar i, skall ha funnits där.
ISS. Dtmderklintarna på Svenshytteskogen. - Dä va en kristen hövding, han hette Manne - för en sorts folkstam, som bodde på en slätt i skogen på Nergårds mark i Svenshytta, dä kallas för Mannöa, nu ä dä skogbeväxt å därinte ligger dä ett bärg, som heter Dunderk/intar, å där skulle dä bo en jätte, söm hette Dttnder. A di där, Dunder å Manne, di skulle inte kunna fördrass mä sin relijon, utan Dunder måste dra sin färde, å då tog han den där vägen över Stenlöckebärge [ efter vägen mellan Lekhytta och Svenshytta} å där ble dä ett märke, en fot, ätter-n, å senn fortsatte han, å dä vart en ny fot på en bärghäll i själva Svenshyttebyn ve Nedra gårn, men den va dä sko på. - (öBFA 1274. Alfr. Ström f. 186S. Uppt. 1931 av M. F-d.) Mannön är en "ö" i Damsjömossen. Den skulle en gång på drottning Kristinas tid ha skänkts till bönderna i Nyhyttan, men har sen bortbytts till Svenshyttebönderna för en kanna brännvin. (Lantbr. Karl Karlsson, Hällshyttan, HI, f. 1870. Uppt. 1936.)
1S6. I skogen norr om Hällshyttan finns ett berg, som kallas Gammels-berget. Ett stup på Svenshytteskogen kallas Gidrons hål. Där har kreatur fallit ner och omkommit. Kmzgshall, på gränsen mellan Hidinge och Knista
4 ) Uppteckningarna här ovan gjorda 1947 och 1948.
Rövareberget invid landsvägen mellan Lekhyttan och Villingsberg i Hidinge.
Foto: E. Billby
socknar, är Kilsbergens högsta punkt inom Edsbergs hd (280 m.). Det be-rättas om en kung, som flytt hit upp från något krig. På Lanna kalkberg, söder om Lanna, har valborgsmässoeldar tänts sedan långt tillbaka i tiden.
Höjdsträckningen mellan Lanna och Sällven kallas Lanna högar.1 Från Lek-hytte klint, väster om Lekhyttan, har man utsikt över större delen av Närke.
157. Det mest sägenomspunna berget i Hidinge är Rövareberget, som ligger vid en vik av sjön Lilla Noren, söder om landsvägen Örebro-Karl-skoga. På östra sidan stupar det brant i sjön. På berget ser man lämningar av en skans. Från sjösidan finns ingången till en grotta i berget. Om Rövareberget skriver lektor K. G. Nordin vid slutet av 1700-talet: Wid Landzwägen emellan Örebro och Christinehamn 1 /1 mihl östanför Willings-bergshammar, är äfwen et berg som kallas röfwareberget belägit wid et kärr, hwarest berättas Röfware ( innan orten deromkring blifwit bebod) haft sit tillhåld; men dertill synes nu icke något särdeles teckn. (Nordinska sam-lingen 297 :39 fol. 34 b r. Uppsala U. B.)
158. Berättelse om flickan, som tagits av rövare och förts till Rövare-berget. -- Hon hade varit där i sju år och under den tiden fått sju barn.
1 ) Se 15 ff.
59 Så fick hon en dag löfte att gå bort till en gård [Klunkhyttan] för att hämta halm, men hon skulle ej få röja rövarna och omtala deras tillhåll.
Hon lovade vara tystlåten och gick till gården. Där talade hon ej till husets folk utan ställde sina ord till ugnen. -- Söm ho kommer in, så hälsar ho
"go aftan, mur! Nu tar ja' din bonyckel, mur, å går åt boa å tar ärter, mur, å sänn går ja' åt laera [ladorna] å tar en halmkärve, mur, å du ha väl unnra mycke, var ja vare den här långa tin. Ja ha vare börte, men ja ha _komme i rövarehänner, mur, å för te visa däj vägen, mur, så lägger-a lite .ärter å klipper-a lite halm å lägger små högar här å där på vägen, å nör-a kommer därinnemot, så lägger ja en stor hög me' ärter å halm, men då ska du vara försikti, så-nte rövare hör någe. Um söndasmöran då ä' di hemma allihop, å rövarehövdingen, den sätter ja mäj å löskar". A de' gjorde ho då söm ho tarte. A mä ho gjorde dä' [ medan hon löskade röva-ren], gav de' te ett knäppene i skogen. Då hade di en stor hunn, söm låg å morra, då han hörde tåckne knäppene. A då tysta ho på honum, å så vart de' ett knäppene igen. A då sa anförern: "Ja menar, ja hör skäktbögeknäpp {knäpp från skäktbågar], ni måtte-le inte ha öppa [yppat] oss?" A nör de ha vare e stunn, då va de' nåra, som kom å högg-en i sia me' tockra där skäkter, å då räckte han å henne kniven å skulle köra-te henne, men de' slant å tog bara inum fölkle [förklädet]. A då kom di framrusenes, å då grep di fälle sömma å sömma ha fälle gjort å mä-se, ha ja hört säja-nes". (ULMA 41 :145. Karl Joan Jansa, Villingsberg. Uppt. 1898 av R. L-n.)
159. Den där Valle-Sara, söm rövera tog, dä där ä-nte så länge senn, fars mormor ho va född 1804 i Hö/msjön, å hennes far hette Hans Hanse å då va Valle-Sara där hos hennes föräldrar å geck vall ve Hö/msjön. A så en da kom ho bort, söm ho inte kom hem, å då ha di taje-na, di där rövara, ve Rövarbroa, för Hö/msjömarka geck änna inte där, ja Rövarbärge ligger på Ho/msjömarka. A di leta å geck skall ätter henne men feck inte tag på-na. Men så vart di fäll utätna, rövara, så di skicka-na hemåt å ho löva att ho skulle komma igen. A ho feck inte tala um var ho va. Därför så ga di-na [hemma
J
en ärtepose i ficka, å då släffte ho ärter ätter vägen te den där hö/a, så di hitta ätter henne.Ja, ho tala te mttrn, dä hörde ja tach um. Jo, å så en dag senn så kom di, ätter, å då satt di utum, å en rövare badde huvve i knä på-na å ho löska-n - å på dä vise - ja, di sa, att di stena in döm, men konstit va fälle dä, att di inte tog fram döm, för di skulle ha så mycke silver.
-(öBFA 1100. Fru Matilda Nilsson, Dorvestorp, KN, f. 1851. Uppt. 1930 av M. F-d.)
60
Klullkhytte skalls p,l Ska!lsaberget sydöst om Klunkhytta!l i Hidinge. (Teckni11g p:'i 1860-talet av H. Hofberg.)
160. Om Rövarebcrgct lever en sägen, att rövarna en gång tagit en vall-kulla och släpat henne med sig till berget. Vallvall-kullan var skicklig att blåsa i lur och kunde på så sätt göra bekant, var hon var. Hon blåste i sin lur följande strof:
Tu tu i logen, tolv man i skogen Tolv man äro de, tolv svärd bära de Vallhund hängde de, småkräk flängde de, A mej dra de åt skogen.
När ortsbefolkningen hörde vallkullans låt, förstod de, vad som var å färde och skyndade till hjälp. Rövarna, som såg folket komma, tordes inte stanna utan kastade sig från berget ner i sjön och drunknade. (öBFA 1S79.
Fru Johanna Broström, Hidingebro, HI, f. 1848. Uppt. 1936 av A.
Eriksson.)
161. På Skaflottaberget [ eller Skamflottaberget] på Svenshytte Öster-gårds mark har man förr tänt peregrinuseldar.2
162. Skansaberget, sydöst om Klunkhyttan. ~ Wäster utifrån Lekhytte Gcstgifwaregård 1/s mihl i Hidinge sockns Bergslag är äfwen et stort och högt berg, som kallas Skansaberget, hwilcket på wästra och Södra sidan är helt twert; men på Östra och Norra sidorne deremot med ansenligit arbete och kostnad af menniskor i gamla tider finnes 2 :ne höga murar
2 ) Peregrinuseldar tände man den r6 maj (Peregrinus) för att driva bort vargar och annat otyg, innan kreaturen släpptes på skogen.
.Store sten mellan RastorJ, och Mdrtenstorp i Hidinge.
Foto:
H. Holmström
61
upbygde, hwilcka på östra ändan äro sammandragne, så at allenast en ingång såsom en port är öpen lemnad. Innom desse murar är så stort rum som en fulkomlig stor gård: föregifwandes gemene man, at folck derstädes sig förswarat emot någon fiende. (Nordinska samlingen 297 :39 fol. 34 v Uppsala U. B.)
163. Väster om Hällshyttan, mellan Dammsjön och Hällshyttan, ligger en backe, som kallas Himlahöjden. Kullarna vid sjön Lekens södra ände, söder om landsvägen, kallades förr Kungshögarna. Stege/åsen kallas en backe mellan gården Kärmsön och landsvägen. Där har det varit en avrätt-ningsplats. På en karta3 från slutet av 1700-talet är Stegelåsen utsatt som
"justitieplats". Det påstås, att man förr sett spöken där.
164. I bäcken, som rinner förbi gården Kvarntorp, ligger Näckstenen, där gubbar förr lärde sig spela fiol av näcken.4 På Mårtenstorpaskogen mellan Mårtenstorp och Rastorp ligger ett stort vackert stenblock, som fått namnet Store sten. När Hidinge nya kyrka 1864 började byggas, hade man för avsikt att kila sönder Store sten för att ta den till grund. Men ingen tordes göra åverkan på stenen, eftersom den varit föremål för offer. Ovanpå stenen hade man hittat pengar. Mellan Villingsberg och värmlandsgränsen har det bredvid gamla vägen funnits ett stort stenblock, nu bortsprängt, som kallades Talle-Majas bakugn. Vid gamla vägen mellan Lekhult och Guntjugan, strax norr om Lekhult, finns en stor sten, kallad T alle-Majas skåp." Vid dessa båda stenar brukade skogarån hålla till, berättas det. Mel-lan Lunnasjön och Mel-landsvägen ligger Trolltrap
pmz,
en samling stenblock,:i) Karta över Lekebergs härad i Örebro lantmäterikontors arkiv.
4 ) Jfr 483 ff.
") Jfr 418.
62
Sofia LarJson i Vretct, Hidinge, född r854 död 1936, vctr en av sin bygds förnämstct tr:1-ditionsbärctre och har tillfört ÖBFA .f!er:t godct
uppteckningctr.
där skogarån likaledes brukade visa sig. Strax öster om Villingsberg har det funnits två stora stenar, en vid vardera sidan om vägen, Tullportastenama,G vilka blivit bortsprängda vid vägförbättring. En "vallaresten", där vallare-förr ristade sina namn, finns väster om Lekhyttan, där sommarstugor nu är uppförda. Ett par vallarestenar ska finnas på Mårtenstorpaskogen.
165. I Tysslinge socken på gränsen till Hidinge - strax öster om Gills-åsasjön och Guntjugan - ligger Gillsåsaborg, en fornborg eller skans. Det påstås, att man där hittat kanonkulor och annat gammalt rostigt järn. -En anhopning av stenar, som man tror varit en liten skans, finns strax norr om Karl-Persa-gården i Svenshyttan.
Knista
166. I Fläskaberget på "Gustaf Asplunds mark" i Brohyttan finns en fördjupning eller grotta, där stulet fläsk en gång gömts. På Gubbaberget på "Karl Karlses mark" i Hälsingsåsen stod förr en stor tall, Gubbatallen, som nu är borta. Söder om Dovrestorp ligger Högberget. Kättlarenseberget på Kinkhytte mark vid rågången mot Brotorps ägor ansågs förr vara till-håll för spöken. Det berättas också, att Skam åkt utför berget i en kittel.
Ett berg mellan Taggemossen och gården Dalen kallas Skallspetaberget.
6 ) Jfr 89.
Lantbr. Johan Eriksson, Öna, Knista, född I85I död I936, ägde en ingclende kännedom om gamla tiders liv och sed
i Knista och Kvistbro bergslager.
Skrikareberget på gränsen mellan Kinkhyttan och Brohyttan var ett "spök-berg". Det sägs, att det aldrig var tyst i stugan, som låg nedom berget.
Smatraberget på Kinkhytte ägor har varit tillhåll för vargar under början av förra seklet. På T1'0llbergen, likaledes på Kinkhytte mark, brukade skogarån ofta visa sig. På Brohytte mark ligger Trollkoneberget och där invid finns en kolbotten, som kallas Trollkonebotten. På Storsjöområdet söder om Storsjön ligger Täljstensberget. På Äsabergen, ett stycke från Trollbergen åt Hälsingsåsen till, var också ett tillhåll för skogarån. Väster
Smatraberget på Kinkhytte ägor har varit tillhåll för vargar under början av förra seklet. På T1'0llbergen, likaledes på Kinkhytte mark, brukade skogarån ofta visa sig. På Brohytte mark ligger Trollkoneberget och där invid finns en kolbotten, som kallas Trollkonebotten. På Storsjöområdet söder om Storsjön ligger Täljstensberget. På Äsabergen, ett stycke från Trollbergen åt Hälsingsåsen till, var också ett tillhåll för skogarån. Väster