450. Dä var malmer, som ville bli öppa [yppade]. A farfar han såg den där blåa jungfrua, han bodde ve Sirsjön [i Kvistbro]. Ho geck fram-för-n, ho geck fort å ho stanna. Ho va blåklädd, å ho badde römpe.
Men dä vart öppat, senn, å då försvann ho fälle, d-ä klart. (öBFA 1562.
Kvinna i KV, f. 1860. Uppt. 1930 av M. F-d.)
451. En gammal sägen var, att dä finns malm, där såna där gamfa skogsvägar va rena, di kan vara som sopade, då va dä malmjungfrun, som geck så mycke där, å höll vägen ren. - En granngumma berätta, att hon hörde rassel mä liner å sånt, oppåt Jakobsberg, där ha vari stora
7) Se 49, r90.
S) Jfr 503.
ll) Se r90.
140
gruver. (öBFA 1562. Lantbrevbärare i KV, f. 1854. Uppt. 1930 av M. F-d.)
452. Malmjungfrua, dä ha ja fälle hört, di ha tach [talat] um. Dä va en liten gubbe, di kalla-n Lille Olle, för an va så liten, han va ner å tände på skote i gruva, å då såg an-a fler än en gång, rässom dä va.
så kom ho. Ho va blåklädder. Iblann hadde ho en hunn mä sej, å kom fram i bärge, som an tyckte, å så geck ho in i andra sida på gruva. A gruvfogden han bruka säga: Nu ha Olle sett jungfrua, igen, så nu kommer an så fort opp så, han vart fälle rädd. Nä, dä ha ja aldri hört tach um, att ho visa sej före nåra olycka. - Annika i Sjösjön [Sirsjön i Kvistbro]
ho såg-a, dä tala mi svägerska um, ho såg-a flera gånger, å ho skulle gå åt källarn en gång, å då kom jungfrua; å då sa-o: Du ska vara brn å ge mej ditt blå silkeskläde, som ligger oppi skåpe. - Nä, dä vet ja inte, um ja ger bort, för d-ä mitt bruakläde, sa ho. - Jo, men du ska få en malm, som ska räcka i din ti, å dina barn å barnabarns. ~- Si, dä va den där malmjungfrua, ho bestyrde um malmen. Ho kom många gånger å visa sej för henne. - Nä, hennes sängkammare, malmjungfruas, dä va öppi Nora, dä ha ja hört tach um. Ho hadd en hunn, å då sa ho åt gruvfogden, å då peka ho mä käppen: Gå inte här åt den här sia, för där har ja mm sängkammare, utan gå åt den där sia!
- A så skulle gruvfogden få lov å ge hennes hunn å äta julkvcil, dä.
skulle an. -~ - - A så va dä tåcka där ma/mdrakar, dä bruka komma flygandes här opp i luftn, söm en pil, däroppåt Dörvestörp å Dammen [i Knista] på a-chia [andra sidan] den där höjda, d-ä mycket malm däröppåt. Di där drakar, di lyser. (öBFA 1064. Torpare i KV, f. 1835.
Uppt. 1927 av M. F-d.)
453. De, som arbetade i gruvorna på Kronobergsfältet här i Kvistbro, .,;åg ofta malmjungfrun. - Jag hade en farbror, som var med där, När han en dag med ljus i hand steg opp ur gruvan, såg han en hand, som sträckte sig mot ljuset och ville strypa det. Han trodde, att det var malm-jungfrun, som han förargat på något vis. -- När de sökte efter malm, så hade de en kompass. För att kompassen skulle visa rätt, skulle den tre gånger ha varit med barn till dop i kyrkan, instucken i barnets linda.
Sen rådde inte trollen på den. (Skogvakt. i KV, f. 1873. Uppt. 1942.) 454. - - - Krämmer-Siri håller till på Krämmermarken1, krono-mark intill Fågelåsens krono-mark i Nysund. Dä va flere stycken som såg henne. En gammal gubbe, som arbeta hos oss, påstod, att han mött-a
1 ) Jfr 294, 208.
141 ett tag. Ho va finklädd, barfota, å ho hade långe klor som halve fingrer på fötterna, men annars va ho fin. - Ho hade en syster ve Persbergs gruva. Denna beklaga säj en gång för en gruvarbetare. "Dä ä förfärligt va ni tar ifrå mä j ", sa ho, "men syster mi, Siri, tar ni inge ifrå". Sen pröva de på Krämmermarka, men inte ha di hitta nån malm där. (ULMA 3922. Lantbr. i NY, f. 1851. Uppt. 1932 av M. E-n.)
455. En bonde i Gammelhyttan ledde vall sina hästar bittida en vår-morgon, och när han såg sig om, blev han varse ett mycket långt frun-timmer med grå kappa. Hon öppnade sin breda mun, och där lyste två långa vite tänder, långa som harkepinnar. 2 Då tänkte bonden: Det är malmjungfrun, som visar sej nu. Med detsamma nickade hon och för-svann. - En lång tid efteråt åkte bonden till örebro,3 och bäst han ,gick där på gatan, fick han se tre fruntimmer; den ena bar en malm-.grå kappa och under den släpade en lång svan. Det var bara bonden som såg det; han såg mycket, som ingen annan såg. Han gick fram till henne och sa: "Dra opp bangtoret !"4 Hon nickade och svarade: "Du ska ha tack! Vi träffas sen". Några dar efteråt släppte han åter vall sina hästar. Då stod hon där igen och sa till honom: "Här ska du hålla kompassen, så ska du finna bröd för både dej och dina efterkommande".
Bonden gick hem och rev sej bakom örat. Så tog han med sej en man, som hade kompass, och gick till det där stället, och den "höll" och visade "god malm". Där tog de och sprängde gruvor och byggde hytta vid den lilla bäcken. Det är gruvorna vid Gammelhyttan. (Efter öBF A 30. Uppt. 1922 av A. L-n.)
456. Vid Kärsagruvan5 [på Brohytte ägor i Knista
J
spökade det: När Karl Eriksson och hans far Johan Larsson i Krövla gick hem en kväll och gick förbi, hörde de hur de arbetade och slog på borrarna nere i ,gruvan. Karl sa åt sin far, att det var konstigt, men den gamle svaradedå, att det skulle man inte bry sig om, för det hade varit så jämt. -Malmjungfrun höll också till där och var så fint klädd. Hon var så grann, när man fick se henne, bara hon inte vände sig om, så en fick se henne bakifrån, för då såg man, att det var ett otyg och hon hade rompa. Man skulle hålla god ordning och ha snyggt vid gruvan för att inte förnärma malmjungfrun. - - - (öBFA 1759. Lantbr. i KN, f. på 1870-talet.
Uppt. 1942 av E. Nilsson.)
2 ) Harka=hacka.
3 ) Jfr 392.
•1 ) Släpet. jfr 392.
5 ) Jfr 203.
142
457. Malmgubbar, det var lyse, det lyste där det fanns malmer. Malm-drakar, de kom farande i luften och slog ner på nätterna, där det fanns.
malmstråk. Det lyste av dom, de sa att tåckna där drakar slog ner vid Dytaget här i Kvistbro. (Torpare i KV, f. 1860. Uppt. 1942.)
458. Efter att ha vågat 100 riksdaler med en annan gick en karl jul-natten ned i en gruva, försedd med mat, psalmbok och lyse. Nere i gruvan tillströmmade en mängd råttor, som ville äta ur hans matsäck, och han plockade om dem ordentligt. Till sist kom malmgubben6 och yttrade till honom: "Du ska-nte tränga um [behöva
J
å legga här mer nära julnatt", och visade honom en stor malmbut. (lJLMA 41: 131 a. Bergsman i KN.Uppt. 1897 av R. L-n.)
Sjörån
459. Nils Peche [Persson], han såg i Gåchön [Gårdsjön v. omRibboda], dä va ett kvinnfolk, söm satt i eka å rodde, å satt å knalla å sjöng, men han hörde inte va dä va för-a sånger; att dä inte va e människa, dä såg an fälle, han vart rädd för-a. Ho hadde e eka, fast dä inte fanns når:i eka i sjön, då för tin. - Dä va en som het Sten, ve Vekhytta, han va ut å fiska i Multn, å rässöm dä va, så börja dä på å säga bakom-en:
Ro inte hit-n, ro inte hit-n ! Dä va nån i hans eka, som han inte kunne se, å den sa åt-n: Ro dit mä, du, ro dit mä, du! Men då svara dä så där.
Men han rodde däråt ändå, å då börja di på å slåss i vattne. Dä va sjöråa, dä där. (öBFA 1064. Torpare i KV, f. 1835. Uppt. 1927 av M. F-d.)
460. I en sjö mellan Svartå och ölsboda kunde de inte få opp någon fisk. Men så en gång var det en som sa: "Om själve Skam är i sjön, så ska ja ta fisk där". Och han fick också, men när han tog den tredje, så kom det en gubbe opp mitt ur sjön och sa: "Tänk aldrig att du får mer fisk här". Och sen är det omöjligt att ta opp nånting där, fast sjön är så full med fisk. (IFGH 3878. Skräddare i NY, f. 1851. Uppt. 1936 av M. E-n.)
461. En son till en bonde i Kvistbro kolade i närheten av en sjö.
Han hade mat med sig och tänkte stanna i skogen flera dagar. Vid milan fick han besök av sjörån, som hade förvandlat sig så att hon såg ut som hans fästmö, och i tro att det var den rätta, så brydde han sig om henne.·
Men det dröjde inte länge, förrän han blev sjuk och fick ge sig hem.
Ha~ började bli konstig och ville bara ut i skogen igen. Då sökte de
6 ) Jfr 198, 205.
143 en klok gumma för honom, och hon sa, att han hade varit i lag med sjörån. De skulle ta lite jord vid kolkojan och lägga i kyrkogården och sen ta kyrkogårdsjord1 och lägga i bössan. Sen skulle de ställa den sjuke framför sig och skjuta över honom, så att skottet skulle falla i sjön. De gjorde så, men bra, det blev han inte. Han blev stillsammare, men han ville ut i skogen igen. Efter något år dog han. (Sammandrag av öBFA
14. Uppt. 1922 av äldre kvinna i KN.)
462. En vi~terkväll, innan Multen var riktigt tillfrusen än, gick Anders, en kamrat till far, och friade till en flicka i Gryt. Han kom utmed sjön och tyckte, att han såg flickan komma gående på isen. Och Anders ut på isen för att springa fatt henne, men hon gled undan, längre och längre ut på sjön. Anders ropade, men hon bara stack iväg. Rätt vad det var brast isen, och Anders klarade sig med knapp nöd opp på land igen.
Då begrep Anders, att det var "sjöaråa", som varit ute för att förvilla2 honom. - Två gubbar här i Kvistbro satt en dag vid Multen och metade.
Rätt vad det var stack ett litet barn opp huvet ur vattnet och tittade på dem. De blev rädda båda två. De gick hem och fiskade inte mer den dagen. (Skogvakt. i KV, f. 1873. Uppt. 1943.)
463. När Lotta i Dalen va e lita flicka, följde hon mä te skogen å plocka sväler [blåbär]. Då kom hon fram te ett gruvhål, å där fick hon se e lita människa [kvinna], som satt i vattne upp te midjan å rodde så rart. Lotta ropa på di andra, att di skulle komma å se. Just som di kom, så dök hon ner i vattne, å då förstod di, att de va sjöarået. (ULMA 3075: 1. Kvinna , f. i KV 1865. Uppt. 1931 av I. Lundin.)
464. Sjöråa. Jo, di såg henne hur ho va oppe å tvätta sin bök - nej, ho uppenbara sej söm e människa. Dä va i Sarvsjön. (Kalare i SK, f. 1851.) 465. Mor tala om att hännas farfar, min morfars far i Gäddvika, han va ute å ljustra gädder i Hastvika [i Toften], på våra, när gäddera leker i april, å då fanns så mycket gädder så han feck hugga så fort han hann, å när-an feck så mycke söm han trodde sej öm te frakta, då rodde han hemåt, å då badde an sjöråa efter båtn [ dä va på natta, men dä börja väl ljusna, så han såg], å ho va honom så nära, så han sa han såg dä vita i ögona på henne, å han vart ju rädd förstås, å rodde så mycke han orka, men ho höll sej på samma avstånd. Ja, senn när an kom i lann å feck opp båtn, då stjälpte an alla gäddera tebaks i sjön, han tors [tordes
J
inte ta döm mä sej, å då försvann ho. (Torpare i SK, f. 1868.)
1 ) Jfr 585, 670, 708.
2 ) Jfr 418 ff.
144
466. Dä va en gubbe här som hette Jan Abraham Spennare, han va ute på gäddfiske i Teen å fick se en väldigt stor gädda, den största han sett i sitt liv. Han skulle försöka ljustra den, men då fick han höra en underli röst: "Nääj du, Jan Abram", å så tog ho mä sej hela ljustre.
"A dä va rojodda [rågäddan] dä", sa Jan Abraham. (Brukstj.-man i SK, f. 1894.) (öBFA 1093. Uppt. 1930 av M. F-d.)
467. En gubbe som bodde vid Edsbacken i Nysund var ute och fiskade på en sjö, som kallas Svarttjärn. Han satt i en eka och metade och mycket fisk fick han. När han skulle ro i land, fick han se ett vitklätt fruntimmer stå på stranden. Han såg att det var sjörån och han tordes inte lägga till där hon stod. Han förstod, att hon inte tyckte om, att han tagit så mycket fisk i sjön. Han rodde bort till en brygga på andra sidan, men när han kom dit, så stod hon där. Då rodde han tillbaks dit, där han försökt gå i land, men hon var före honom där också. Då visste gubben ingen annan råd än han reste sej opp i ekan, knäppte händerna och läste Herrans välsignelse högt. Då försvann sjörån inåt skogen, och gubben kunde gå hem till Edsbacken med sin fisk. Så berättade farfar, som var född 1820. Det hände i hans ungdom. (Lantbr. i SK, f. 1890. Uppt.
1948.)
468. I Sirsjön [i östra delen av Nysund] och i Sirsjöbäcken fanns det förr i tiden massor av fisk. En dag satt en pojke och metade vid Sirsjö-bäcken och hade fått en stor korg full med fisk. Då kom sjörån och ställde sig på en spång över bäcken och stod och tittade på pojken. Och pojken tittade på henne. När hon vände på sig, kunde han se hennes svans. "Ja, si rompa kan du i alla fall inte dölja", sa pojken. Men det skulle han inte ha sagt, för sen hade hon bort varenda fisk i både sjön och bäcken. (Man i SK, f. 1888. Uppt. 1942.)
469. Den förste i släkten Sjöberg, som kom hit till socknen, var snickare. Han kom hit på 1760-talet och var med om att bygga Bålby herrgård. Han bodde vid Lervik. Det var ett år, då det var mycket ont om mat, ett riktigt nödår, då det inte fanns brödsäd att köpa här i socknen.
Då fick Sjöberg och ett par andra karlar tag i en häst och åkte ner till Nysund för att försöka få tag i brödsäd där. Och hur de åkte, så kom de så småningom ner till Letälven i Nysund. Alldeles vid älven låg en gård, och dit körde de fram. De tittade i stallet och i lagårn, men där fanns ingen människa och inga djur heller. Så gick de in i stugan. Och där fick de se ett stort, kraftigt fruntimmer. De frågade, om de kunde få köpa lite brödsäd. Jo då, det kunde de visst få. Och så köpte de en tunna råg, och rågsäcken la de på vagnen. Det hade nu blivit kväll, och
145 de tyckte, att det var besvärligt att åka hem mitt i natten, och trötta var de också. Fruntimret, som de köpt säden av, hade ingenting emot, att de stannade kvar över natten. De skulle få ligga på de väggfasta bänkarna i stugan. Och så gick de in och la sig. Men innan de hann somna, kom fruntimret in i stugan, och hon hade en ofantligt stor gädda under armen.
Den hade hon fiskat upp ur Letälven. "Jag hade min båt här utanför för en halvtimme sen", sa fruntimret, "men när jag nu kom ner till älven, då var den borta. Jag fick gå ända ner till Motala ström för att hämta den". Det där tyckte Sjöberg och hans kamrater var högst besyn-nerligt. Det kunde ju inte vara något annat än "sjöråa". Bittida nästa morgon körde de hem för att tala om, att det fanns säd att köpa vid en gård i Nysund. Och så åkte de ned till Nysund igen, och Sjöberg var med. Men hur de åkte och letade, när de kom till älven, så fann de inte den där gårn ! Där var bara skog. Ja, de hade sett "sjöråa" och hennes gård, som ingen kunde finna sen. (Lantbr. i SK, f. 1863. Uppt. 1943.) 470. Jag hade varit ute på tjärn å metat. Det var en så liten sjö, så att man kunde se över hela på en gång. Vi hade en eka där, å det var inte någon mer, som hade båt än vi. När jag for te land, sen jag hade metat, å stod å drog upp min eka, fick jag se ett manfolk, som rodde åt det hållet, varifrån jag kom. Han var klädd som en vanlig människa, men jag vet inte vad det var. En människa kunde det inte vara, för det var som om han kommit upp ur sjön i en hast. Jag hade inte sett någon eka förut å inte mött någon, som rodde heller, så konstigt var det. -Om en drunknad hade silver3 på sej, eller om han strax förut hade sytt i knappar i något plagg, som han bar på sej, så hade sjöråa makt att behålla honom för alltid. (IFGH 974. Man, född 1843 i ölsboda, NY.
Uppt. 1927 av I. L-n.)
471. Det var två bröder, som bodde något över en kilometer från Aråsaviken [en vik i sjön Toften i Skarshult]. De var alldeles befängda med sitt fiske. Och på den tiden var fisket fritt - nu är det utarrenderat.
Alla sön- och helgdagar skulle de fiska. Så var det en böndag de skulle åstad på sitt vanliga sätt. De sköt ut sin eka, som var tämligen stor och hade två årgångar. Bröderna var placerade vid var sin årgång, så det vn ett mellanrum mellan dem. Som de så satt, kom ett stort svart föremål, som liknade en stor galt, och hoppade tvärs över ekan, så vattnet stänkte på deras kläder och på ekans bräddar. Men då blev de förskräckta och flydde hem, och sen fiskade de aldrig mer på en helgdag. (Efter öBF A 27. Uppt. 1922 av lantbr. i SK, f. 1854.)
'1) Jfr 225, 584.
10