472. Näcken uppenbarade sig i olika gestalter. Ibland var han en gubbe, som spelade i vattendrag. En smed, som bodde vid Herrafallet, lärde sig spela hos näcken under Aråsabron. Oskar i Tallebacken, som också var en styv spelman, satt ett helt dygn vid ett stort stenblock nedanför Kjell-mans i Backen och hörde på näckens musik. - Själv har jag hört näcka-spelet. Det är ett så underligt ljud, som blir, när vattnet forsar kring stenarna i en bäck.
Men näcken visade sig också som en häst. Näckahästen 1 såg man förr både vid Hasselfors och vid Aråsabron och i Stavån. Han hade en väldig man. Man fick se honom, när han steg opp ur vattnet och frustade. -Petter i Nyängen, som brukade fiska i Stavån, hade en sån fiskelycka jämt. Han trodde, att det var näcken, som hjälpte honom. Näcken visade sig för honom som en liten flicka, sa han. Han kallade den skydds-ängeln. Men det var väl något, som han själv hade fått för sig. (Torpare i SK, f. 1887. Uppt. 1943.)
473. Jag och mina bröder brukade bada i Gårdsjön. Där var en så fin sandstrand, som kallades Lögalandet. När vi var barn, var alltid far med oss dit. Men innan vi gick i vattnet, skulle vi alltid binda näcken genom att sticka en kniv i vattnet, och så var det något vi skulle läsa.
(Man i SK, f. 1858. Uppt. 1943.)
474. Näcken bodde i sjön Toften. Näcken skulle man akta sej för, när man skulle bada. Innan man steg i vattnet, skulle man binda näcken genom att sticka en kniv i vattnet och säga :
Nu fäster jag näcken med järn och stål, så länge jag i vattne går.
Och då kunde inte näcken skada en. Näcken var som en stor häst.
(Lantbr. i SK, f. 1873. Uppt. 1943.)
475. När vi skulle bada, skulle vi binda näcken först. Då kasta vi stenar i sjön. När man kom opp, skulle man spotta i vattnet å säja:
"Tvi för löss och skorv !" (IFGH 974. Kvinna i NY, f. 1862. Uppt.
1927 av I. L-n.)
476. Olle Isaksson, en morbror till mej, som bodde vid Storsjön i Knista, fick en gång ett näckabett. Han hade varit ute på Storsjön med sin eka, och när han skulle i land, råkade han slinta och fick sig ett otäckt skavsår på ena benet. Han blev arg och svor till. Det där såret
1 ) Benämningen bäckahästen har antecknats i Nysund. (I Skagershult kallades förr vitbrokiga hästar näckahästar.)
• 147 ville aldrig läkas. En syster till honom gick då till en klok gumma, som bodde i Kopparberg, "Kopparbergskäringa",2 och frågade henne, om det fanns något bot för det där såret. Hon fick till svar av gumman, att det inte fanns någon bot, för det var ett näckabett. Hade han inte svurit, när han föll, skulle hon kunnat bota honom. (Skogvakt. i KV, f. 1873.
Uppt. 1944.)
477. De gamla talade förr om att de hade sett näckahästen i Toften.
Abraham Boström, ett sockenoriginal, var ute och metade. Då fick han se odjuret, en stor, svart häst. Den höll till, trodde de, vid Hållands kyrka,3 en stor sten i Toften vid Ärnäs. (Torpare i SK, f. 1868. Uppt.
1944.)
478. Min far och Petter i Fagersand talte om, att de hade sett en stor häst, näckahästen, kasta sig i Toften. Den var de rädda för. (Torpare i SK, f. 1877. Uppt. 1943.)
479. Förr trodde man, att det bodde ett väsen i Multen i Kvistbro, som liknade en oxe. - - - Mor Nyström, ho skulle tänna opp, göra ell under bökgryta [ nere vid Multen}, men ho hann inte mer så börja vattne [i sjön} på å hoppa å koka, alldeles som i en gryta, men då tänkte ho: nä, nu törs ja inte vara här, å ho sprang hem. Nä, ho såg aldri oxen.
-~ - - Dä va en farbror te mej, hette Ol Persse, han hölls i sjön å bada, roga sej bara, han va inte anna-n pojk, å då kom dä e fåra [tacka}
å sprang imilla bena på-n, den lyfte honom, å sprang iväg mä-n, ho ble större, så han följde mä, men så feck han tag i en hoper vass, så han kom utav henne, å ho sprang utåt sjön. Ho skulle han utåt djupe. -Ja, dä va dä nog, näcken eller sjöråa. - - - (öBFA 1065. Lantbrukar-hustru i KV, f. 1862. Uppt. 1930 av M. F-d.)
480. - - - en bonde i Granhammar, Vintrosa socken, hade näcken som dragare vid harvning. Det var något före midsommar, då han arbetade med sitt träde. Han gick upp i god tid och hämtade sin häst, dvs. han trodde inte annat, än att det var hans häst. Han harvade och arbetade i den starka värmen, men hästen blev aldrig varm. Sedan han slutat harva, lånade han ut den åt ett par andra bönder utan att ta betslet ur hästens mun. Även dessa utförde ett förmånligt harvningsarbete, som gick fort undan och gjorde samma iakttagelse, att hästen ej blev varm och svett.
Då det led mot kvällen, fick bonden hästen tillbaka. Nu tog han av honom betslet. Men då stack det av med hästen mot ån, och där störtade han sig i vattnet så det forsade. På samma gång fick bonden syn på sin
~) Se 667.
3 ) Jfr r3, 219.
148
egen häst. Ett par år senare gick en av dem, som lånat hästen, till ån och dränkte sig. Näcken hade uppträtt som han gjorde, för att få en av bönderna i sitt våld. (ULMA 41: 131 a. Gammal man i KN. Uppt. 1897 av R. L-n.)
481. De sa, att de såg "näcken", det var en från Vårbo här i socknen, som sa för många år sen, att han såg "näcken" komma och springa på Skagern som en hingst. "Då blev det ovär sen", sa jag. "Ja, det lovar jag för", sa han, "det gick stora böljor på sjön".
När de skulle börja bada på våren, så skulle de "binde näcken", de skulle sätta en kniv i sjölandet och säja: "Ja binder dig näck", och så något mer, som jag inte minns. (IFGH 3878. Skräddare i NY, f. 1851.
Uppt. 1936 av M. E-n.)
482. När de såg lyse4 på Toften om kvällarna, så sa de förr, att det var näcken. Min mor, som var född i Gäddvik, rodde en kväll över Toften. Hon hade varit borta och skulle hem. Då fick hon se det där lyset, och hon tyckte, att det följde efter henne. Annars sa de, att näcken var som en häst. - De hade den tron förr, att när de fick se lyse på sjön, då skulle någon snart komma att drunkna. Det där lyset var ett förebud. (Lantbr. i SK, f. 1868. Uppt. 1948.)
* *
483. Näcken var en karl, som bodde under broar och höll till i bäckar och andra vattendrag. Under Aråsabron höll näcken till. Den som ville lära sej spela av näcken, skulle besöka honom tre torsdagsnätter å rad.
Sista natten skulle en offra en svart katt åt honom. Det var en spelman i Agrena _:_ han är död för länge sen - han hade lärt sej spela av näcken, sa de. När han kom igång med sin fiol, då kunde han inte sluta. De fick ta fiolen från honom.
Näcken kallades också vattenrån. Det kunde vara riskabelt för brudpar och odöpta barn att färdas över vattendrag. För att vara säkra skulle de ha stål på sig. (Lantbr. i SK, f. 1878. Uppt. 1944.)
484. I Munkforsen i Letälven spelade näcken. Men man fick aldrig höra honom, om man stod och lyssnade. Om man bara fortsatte arbetet, som man hade för sig, och inte låtsade om nånting, då fick man höra näcken spela. Näcken var farlig att komma ut för. (Lantbr. i NY, f.1872.
Uppt. 1945.)
485. Jag hörde näcken spela en afta, när jag gick hemåt. Han spela melodien: "O Gud, o Gud så from", men det lät mycket sorgligare än
149
Vattenfall Kvarntorpsbäcken vid gården Kvarntorp Hidinge, där strömkaden brukade spela.
Foto: E. Bill by
annars på låten. Det var bort i Hjulbäcken han spelade. - Han kunde lära en spela, om man hade en ramsvart katt till honom. Då skulle man gå dit tre torsdagskvällar å rad. Det var tredje gången katten skulle vara med. Då kom näcken av sej själv till en. Han kunde lära en en låt, så att allting dansa. Men spela man den, orka man aldrig sluta, om inte någon ryckte fiolen ifrån en. Annars höll man på att spela, tills man stupa.
(IFGH 794. Man, f. i ölsboda, NY, 1843. Uppt. 1927 av I. L-n.) 486. I forsen [i Letälven] nedanför "Domedagshå/e" bodde "Fars-gubben". Vi rodde där många gånger orh aftnarna, å då hörte vi hur han spelte. De va en kväll, som ja kom frå kvarna å skulle hemåt, då hörte ja så tydlit, hur han spelte å sang. Ja stannet enda mä ett å hörde ätter, å då hörde ja, hur han sang: "På dig jag hoppas, Herre kär". Någc fler ord kunne ja inte höre. De va e gumme hemme, ho trodde inte på tocke, men så en gång feck ho höre hornen själv, å sen sa ho allri nö.
- - - (IFGH 794. Kvinna i NY, f. 1841. Uppt. 1927 av I. L-n.) 487. Vid Hidingebro i Hidinge vid kvarnen där höll strömkarlen till.
Det var forsar där. Gick de dit tre torsdagskvällar å rad vid ett visst
150
klockslag, så spela det så grant. De som lärt sej spela av näcken kunde inte sluta, när de kom riktigt i farten, förrän de högg av strängarna. Kalle vid Aa spela Strörnkärns polska vid Lekeberga, så de fick ta ifrån honom fiolen. (ULMA 2901: 3. Skräddare, f. 1860 i HI. Uppt. 1930 av H.
Hammarbäck.)
488. I Lillåa i Hidinge ha ja hört näcken spela många gånger. Han spela så fint. Men han spela bara på kvällar. Han kunne få makt mä barn, som va ute för sent. Di skulle säja tre ord, när di gick ifrå bäcken, men ja ha glömt va dä va. - En karl tala di om, som va ute å gick en kväll å va lite drucken. Han fick höra näcken, hur han spela. "Nu tog du allt om en vers ändå", sa gubben. Men dä skulle han inte ha sagt, för han ble så sjuk, så. - Dä va en spelman ifrån Lanna. Han va full en kväll. Di sa te-n, att han skulle spela "Skams polka". Dä gjorde han, å allt ätter som han spela, så börja bord å stolar dansa. Spelmänna lärde säj å spela utå näcken, sa di. (ULMA 1801: 12. Kvinna, f. i HI 1860.
Uppt. 1928 av H. Hammarbäck.)
489. Som pojke hörde jag berättas i Ribboda [i Kvistbro], där jag är född, att det var en där i bergslagen, som ville lära sej spela fiol av . näcken. Karln gick till en bäck där oppe, där de sa, att näcken spelade.
Han gick dit tre torsdagskvällar å rad. Tredje kvällen hade han en svart katt med sig, som han skulle offra till näcken. När han lämnat sitt offer, kom det opp ur bäcken en stor oxe, som var flådd, 7 och då vart han rädd och stack iväg hem. (Lantbr. i NY, f. 1877 i KV. Uppt. 1948.) 490. Näcken, an fanns i Vekhyttåa, fälle hörde far min, sa an, när an spela där, så fina kadriller på fiol, så an feck stå å ly på-n e lång stunn. Strömkarn, dä va-I däsamma. - Di som skulle bli storspelare, di lärde spela åv näcken. (öBFA 1064 .Torpare i KV, f. 1835. Uppt. 1927 av M. F-d.)
491. Jag har hört av gamla gubbar, att spelemän, som lärde sig spela av näcken, fick ge näcken yttersta leden på högra lillfingret i spelelön.
Den tog han, när de var fullärda. Det hade de till kännemärke på spel-män förr i tiden. (F. d. lantbr. i KN, f. 1875. Uppt. 1948.)
492. Näcken säger:
"Långt söder under solen där ligger en bro, där ingen man kan segla
151 ej heller någon ro,
där har jag mitt hus sent om kvällen".
(ULMA 41: 131 a. Kvinna i KN. Uppt. 1897 av R. L-n.)
_,Alvor
493. Ni vill höra om älvor och vad det är. Det är övernaturliga ting.
Ett barn, som blivit sjukt, hade små nappar på fingerändarna, som di sög1 på. Det tärde på barnets hälsa, och för att vara viss på, att så var, skulle di sikta aska kring vaggan, och då skulle di si små fötter som på dockor, och att få bot för detta skulle di taga en kudde tre torsdagskvällar och lägga barnet på. Det skulle vara två som skötte. En skulle draga kudden med barnet, och en skulle ha en kvast och sopa efter den från ena ändan till dörren. Den, som drog kudden, skulle fråga: "Vad sopar du efter?"
Varpå skulle svaras: "Jag sopar något, som suger". - Här skulle barnets namn nämnas tre gånger, då skulle det bli botat. - - - (öBFA 444.
Uppt. 1925 av kvinna i HI, f. 1854.)
494. Vid Brotorp i Knista brukade älvorna dansa. Det var vid Tegel-bruket. I gräset kunde man se "tomtestigar". Det var på ställen, där en
· särskild sorts svamp hade växt. Älvorna dansade också på kolbottnar, sa de. (Lantbr. i KN, f. 1871. Uppt. 1948.)
495. Älvdanser dä va dä ve Blomsterhult, dä såg Isak i Blomsterhult um nättera, dä va små f/icker som dansa ut på gårn där, men dä va ingen annan söm såg döm. Nä, um di inte talar när di ser-et, så ä dä inte falit.
(Kvinna i SK, f. 1838.) - Älver ha di gamla prata um, att di såg älv-danser där oppve nya körka, dä va små, små docker. (Torpare i SK, f.
1868.) - Morfar, han såg mycket när han låg ute å kola, ja älvdocker, tro ja, di dansa visst. (Torpare i Ramundeboda, f. 1863.) (öBFA 1093.
Uppt. 1930 av M. F-d.)
496. Älvdanser såg en förr vid Atorp här i Skarshult. De sa, att älvorna hölls i en liten smedja där intill. En gubbe brukade smida där; han sa, att han var alldeles rådlös ibland för älvorna. En natt kom far och några fler och gick förbi där på vägen. Det var ett sånt oväsen då i smedjan.
(Man i SK, f. 1888. Uppt. 1943.)
497. Som barn fick jag följa med far till Atorps marknad i Nysund.
Då vi åkte förbi en gammal gård med torvtak, som hette Falltorp, berättade far, att då den gården byggdes, så kom de att lägga grunden, där det var
1 ) Jfr "sög", se 498, 746.
152
en älvdans. Det blev så oroligt, så de måste flytta grunden en bit. Sen blev det tyst. Vid ena gaveln kunde vi se liksom en grön rundel med grundstenarna ikring. (Kvinna f. i SK 1871. Uppt. 1948.)
498. Älvdans å älver, dä ha ja nog hört tach um. När ja va litn va ja skrikuger um nättra, å vakna i sömen å börja skrika, dä va allt mask, dä skulle vara tåcke där trollaktit: älvera, dä minns allt ja hur di bruka laga i årning. - A då tog di bark uttå gamla rönnar, dä kalla di älvnäver, dä tänne di ell på, å så tog di dä tre gånger ånnsyrs [motsols] ikring kroppen, å så skulle dä ställas inunner där di låg, sänga hällä soffa, å få stå å röka te dä slockna, å hår å naglar skulle läggas på samma fat, å när di kliffte dän-e på barne, då skulle dä klippas i koch [kors]: på vänstra fotn å högra hanna, å så där, å håre skulle klippas i koch. - Älvsog2 kalla di den där sjukdomen, dä va samma sjuka, som di drog dom i tren3 [träden] för. (öBFA 1064. Torpare i KV, f. 1835. Uppt. 1927 av M.
F-d.)
499. En gammal man har sett en "älvalek" i högarna [Lanna högar']:
det blir en "älvaring" efter deras dans. Han tror att älvorna har skatter gömda. (ULMA 41: 131 a. Uppt. 1897 av R. L-n.)
500. - - - Det var någon av mina anhöriga - far eller någon annan - som var ute och gick en natt. Det var mycket månljust, och när han kom fram ur skogen, såg han i månljuset en ring av små flickor, som höll varandra i hand och sprang runt. De var så vackra så. Men rätt vad det var, så var de försvunna. Varifrån älvorna härstammar, har jag aldrig hört. (Efter öBFA 1318. Uppt. 1922 av kvinna i KV, f. 1851.)
501. Vid Ängslätten här i Kvistbro bodde ett par gamla makar, som var så besvärade av älvorna. Varenda kväll fick gumman sopa stugan, annars kom älvorna in i stugan och sopade och stökade hela natten, så de gamla fick ingen ro. Det var i slutet av 1800-talet. (Svartåbo, f. 1882.
Uppt. 1948.)
502. Man skulle aldrig bära ett eggverktyg, en lie eller en yxa, så att eggen hölls nära marken. Gjorde man det, kunde man råka skära och såra älvorna, och då skickade de frossan5 på en. (Lantbr. i KV, f. 1892.
Uppt. 1948.)
2 ) Jfr 746.
3 ) Se 302 ff.
4 ) Jfr 15,30.
6 ) Se 757.
15 3 Odens jakt - Hins jakt
503. Maja Stina Guldsmed, som bodde vid Paskåsen, var född 1814 och hade som ung tjänt piga hos Lasse i östervik. Hon berättade flera gånger, att hon och nån mer hade sett Odens jakt gå över Aråsabergen.
Oden var en ryttare, som red på en häst och förföljde en häxa, "Hulta-skogens häxa", sa hon. Oden skulle ha ihjäl henne och därför sprang hon för livet. Och Oden hade en hund, som drev och skällde; det var
"be,-ghimden" .1 Det var ett sånt liv och väsen 2 i skogen. Odens jakt kunde man ibland få höra och se, sa Maja Stina, men det var bara på nätterna mellan klockan tolv och ett. (Lantbr. i SK, f. 1890. Uppt. 1948.)
504. Jag hörde min far och andra gubbar tala om, att en gång för länge sen så såg de "hins jakt" vid Egelsta här i Edsberg. Det var en ryttare, som förföljde ett naket fruntimmer, som sprang för livet. Det såg ut som han ville ha död på henne. Det var väl "skogaråa" eller vad det kunde vara. Efter ryttaren kom en hund flåsande. (Lantbr. i ED, f. 1888. Uppt. 1946.)
505. Det berättas, att för mycket länge sen två sörbybönder arbetade med en gärdsgård vid en plats, Peppralyckorna kallad, inte långt från Herrafallastenen. 3 Då kom en nästan naken kvinna springande med utslaget hår, och strax efter henne kom två ryttare, som förföljde henne.
Efter en stund hann de opp henne,' och hon blev satt på sadelknappen, och de red tillbaka till Herrafallastenen, där de försvann alla tre. ( öBF
A
1233. Lantbr. i ED, f. 1852. Uppt. av E. Larsson.)
506. - - - När tranorna kom, så hade de namn av "Odens jakt", men något vidare om detta vet jag inte. Jag hörde bara, att Oden var en gud och inte att han jaga här. - - - (IFGH 3882. Lantbr. i NY, f. 1861. Uppt. 1933 av M. E-n.)
507. Nog har jag hört gamla gubbar här i socknen tala om Odens jakt - jakta, sa di - men inte har jag själv sett det där. (Lantbr. i SK, f. 1864. Uppt. 1947.)
Tomtar
508. Tomten skulle ha julgröt, varm gröt på ett stort fat, det skulle ställas på logen. Fick han något mer gott, så skadade det inte. Mot tomtar måste man vara vänlig och snäll, sades det, de var mycket måna om sin
1 ) Jfr 449.
2 ) Jfr 404.
3 ) Se 172, 382.
154
ära. Mamma tala om, att det var en mycket välbärgad lantman, som mötte sin tomte vid logdörren. Tomten bar ett rågax på ryggen, och han stånkade så. Då sa mannen: Ja, nu hade du allt te stånka för. Då svarade tomten:
Ja, när jag får dra ifrån dej det, som jag har dragit till dej, får du fälle si vad du har kvar. Och från den dagen smälte bondens förmögenhet ihop år för år, tills han inte hade mycket kvar. Det är bäst att ha tand för tunga, som de gamla säger. Men tomtar är det inte många som får se. - -
-509. Min moster bodde i Mullersätter i Kvistbro. Hon talade om, att grannens dräng hittade en liten grå ullvante i höet på stallskullen. Hans husbondfolk hade inga barn, så han funderade på vems vanten kunde vara. Men så en kväll, när han skulle ge hästen nattfoder, stötte han huvudet hårt mot en stock i taket. Då svor han en ed, och till svar fick han en så hård örfil, att han höll på att falla genom luckan ner i stallet.
Nu förstod han, att det fanns en tomte där, som kunde tukta svärjaren.
(Efter öBFA 414. Uppt. 1925 av kvinna i KV, f. 1851.)
510. Vid Södra Berg i Tångeråsa hade de tomtar. En julafton glömde de att ge dem gröt. Då kom en tomte och öppnade dörren och tittade in i stugan. Tomtarna bodde under logen vid S. Berg. Där kunde man höra så många underliga läten. - Min syster skulle en kväll gå ett ärende till Kilberg i Tångeråsa. När hon kom fram på gården, såg hon tydligt, att det stod en tomte på farstubron. (Kvinna i SK, f. 1882 i TA. Uppt.
1943.)
511. - - - På ett ställe i Tångeråsa socken påstås det särskilt, att det funnits tomtar. Det berättas, att en person gick förbi detta ställe tidigt en julmorgon. Då fick han helt plötsligt se, att det lyste så skarpt i ladu-gården och stallet. Det var, säger han, tomtarna, som höllos och fodrade som värst. - Det berättas också från samma ställe av en av tjänstefolket, att gumman var uppe en natt vid 12-tiden. Jungfrun gick upp och tittade, vad det var på färde i köket. Då höll gumman på som värst och bakade pannkakor åt tomtarna. Dem lade hon sedan på en gammal stol, som var avsedd för detta ändamål. Sedan bar hon ut stolen med pannkakorna på och ställde dem under ett träd.1 - Vidare berättas från samma ställe, att en bonddräng skulle gå dit och stjäla plommon, men han hann inte längre än inom staketet, förrän han fick ett slag, så han for tillbaka över staketet; varifrån slaget kom, hade han ingen aning om. - - -- En gubbe, som hette Anders Gustav, såg tre små tomtar komma gående på