605. Vid Hidinge nya kyrka har man vid olika tillfällen sett en manormL på kyrkogården. Han hade "man", långt hår på ryggen. Han gick ner i marken i närheten av den plats, där en elak gubbe var begraven. Det var djävulen, som tog gestalt i en sådan orm, sa de.
1 ) Jfr 359.
177 606. Två gubbar i Hidinge hade varit till kvarns, och det blev sent på natten, innan de kunde ge sig iväg hem. De körde med häst, och gick båda bredvid vagnen. I en skogsbacke mötte de Skam. Han var som en stor hund2 med gnistrande ögon och ur gapet på honom brann det eld.
De såg hunden båda två. Det var två religiösa och fromma gubbar. (Lantbr.
i HI, f. 1891. Uppt. 1936.)
607. I Svenshyttan bodde en gubbe, som brukade fånga djur i skogen med gill er. När han lagt gillret i ordning, läste han "gillerbönen" : "När jag får knapra på harens [fågelns] ben, ska Gammel-Erker få knapra på mina ben". Och sen var det något mer. Gammel-Erker det var Skam, det.
På vägen förbi Hunnabergslyckan [ i Svenshyttan
J
har mycket otyg visat sig nattetid. En karl påstod, att han där mött en hund, som var så stor som en två års kviga. (Lantbr. i HI, f. 1870. Uppt. 1936.)608. I Knista gamla prästgård visade sig förr en stor svart hund. De brukade se den på andra våningen, alltså på vinden. En flicka, som var mycket förtjust i hundar, kom från ett gavelrum ut på vinden, och i samma ögonblick öppnades dörren till gavelrummet mitt emot, och en stor svart hund kom emot henne. Hon blev överförtjust över hunden, som kom emot henne och hoppade upp och ned. Hon sprang ner för trappan och lockade på hunden. Hon stod länge och väntade och lockade, men det kom ingen hund. Hon letade igenom vinden, men hunden var för-svunnen. Sen gick hon ner i köket och berättade om den stora svarta hunden, som hade försvunnit. I köket satt då en gumma, som var i präst-gården och hjälpte till. När hon fick höra flickans berättelse, utbrast hon:
"O du store tid, är hunden kvar än!" (Man i KN, f. 1862. Uppt. 1943.) 609. En granne här, som var född på 1850-talet, berättade, att hans syster, hon hette Fina, var med på en bal hos en bonde här västerut i Skarshult. När alla var samlade där - ja, det var mest ungdom --då fick Fina se, att det låg en stor svart hund under bordet, där husbonden på stället satt. Men det var bara hon, som såg den. ögonen glödde på honom, och det lyste eld ur gapet, när han låg där och flåsade. När husbonden gick in i nystugan för att hämta mer brännvin, så följde hun-den efter. Där fanns ingen hund på hun-den gårn, det visste Fina. Hon tyckte, att det var otäckt, så hon smög sig ifrån balen och gick hem. Det var på 1870-talet. (Lantbr. i SK, f. 1890. Uppt. 1948.)
610. I Skarshult bodde i början av 1800-talet en gubbe, som var styv att trolla. Han hade en väldig tur som jägare. Han hade försvurit sig åt Skam, sa de. En natt var det ett förfärligt oväsen utanför hans stuga.
2 ) Jfr I78, 183, 209.
12
178
Gubben gick opp och tittade ut genom fönstret. När han sen kröp ner i sin säng, sa han till gumman: "Det var Skam, som ville tala ett par ord med mej". (Skagershultsbo, f. 1862. Uppt. 1943.)
611. Kalle Ribbing, han va ner å körde mjölk ifrån Riseberga te bageri i Körkevall [Kyrkvallen i K vistbro
J,
å när han va mitt för k/ostre, så stanna hästn, å han tjytta åv å fick si själve den onde stog å höll i kärra.Men han sa inte någe, han bara vände tränchel [betslet
J
i mun på hästen å sa: "Nu får du gå, Stjärnkopp", å han gick. Han va inte rädd å sej.(öBFA 1180. Bergsman i KN, f. 1857. Uppt. 1930 av M. F-d.)
612. Det fanns för länge sen i Kinkhyttan en karl, som de sa hade förbund med Skam. När han var gammal och låg på dödsbädden, vart han så illa anfäktad av den lede. Det sändes bud efter prästen, och när han kom, så såg han med detsamma, att Skam fanns inne i stugan. Prästen stack ett litet hål i fönsterblyet, och sen läste han över Skam och tvingade honom att fara ut genom hålet. (Lantbr. i KN, f. 1851. Uppt. 1936.) 613. När far min var ung, hyrde han och en kamrat ett rum i en gammal kåk här i bergslagen. Stugan hade stått öde en tid. Ingen ville bo där, för de sa, att Skam hade visat sej där, och varenda natt var det ett så underligt larmande och oväsen på vinden. När far och hans kamrat flyttat dit, låg de och hörde på det där första natten. De fick för sig, att de skulle driva ut otyget. De skrev en "uppsägning". De skrev på en pappers-lapp så här: "Nu flyttar N. N. och N. N. hit in, och flyttar Skam och hans anhang ut härifrån". Och så var det något mer de skrev, som jag inte minns. "Uppsägningen" la de sen i vindstrappan nästa kväll, och så låste de ytterdörren, innan de gick och la sig. Den natten var det alldeles tyst, men på morgonen såg de, att papperslappen, som de skrivit på, var borta.
Och det var tyst i huset var natt. Men jämt ett år efter "uppsägningen"
låg lappen i trappan igen, och sen larmade det och levde på vinden var natt sju gånger värre. (Lantbr. i KN, f. 1871. Uppt. 1948.)
614. Jag hörde min farfar berätta, att det fanns en soldat i Skarshult, som ingick förbund med Skam för att kunna få tur med jakt. Soldaten gick till kyrkan och tog nattvarden, men oblaten tog han ut ur munnen och stoppade i fickan. När han kom hem, satte han fast det heliga brödet på en husvägg, laddade sin bössa och sköt på det. Och just när han skjutit, fick han se, att Frälsarn svävade över det ställe, där oblaten varit fastsatt på väggen. Då ångrade han, vad han gjort, men nu var det försent. -Han hade sen en otrolig tur, när han gick på jakt. En dag kom han med sin bössa på en äng nära Träntorp, och då mötte han Skam. "Nu är du
179 allt snart mogen", sa Skam till honom. Men hur det gick till sist för soldaten, det hade inte farfar hört. (Lantbr. i SK, f. 1890. Uppt. 1948.) 615. En bonde från norra delen av Edsberg gick en höstdag på 1870-talet i ett ärende till V retstorp. På hemvägen blev han mycket trött och önskade, att det skulle komma någon, som han kunde få åka med. Då han kom där söderut på Getaryggen, kom en hästskjuts åkande efter honom i hög fart. Det hade redan hunnit bli ganska mörkt, men bonden kunde dock urskilja en svartklädd man i en gigg, förspänd med en svart, eldig häst. Bonden fick bråttom att komma ur vägen i rädsia att bli överkörd.
Men då den ensamme körsvennen kom mitt för honom, stannade han tvärt och frågade hövligt, om han ville åka med. Bonden mottog tack-samt erbjudandet och steg upp och satte sig bredvid mannen. "Jag är så förfärligt trött", sa bonden, "och jag ska ända bortåt Edsberg, så det var då beskedligt, att jag fick åka med". "Ja", sa mannen, som körde,
"jag ska också till Edsberg, jag måste vara i Egelsta kl 12 i natt". Nu bar det av i vildaste fart, så bonden började dra öronen åt sig och undra, hur denna åktur skulle sluta. Mannen bredvid satt tyst och bister. Innan bonden visste ordet av, var han vid Egelsta vägskäl, där giggen stannade med ett ryck. Bonden hann knappt stiga av och säga ett ord till tack, förrän den underlige körsvennen åkte rakt ner till Egelsta utan att säga ett ord till bonden. Nu var bonden så uppskrämd, att det gick kalla kårar efter ryggen. Han såg, att det stod som en sky av eld under vagnen ocb att det ur hästens näsborrar sprutade eld. Det blixtrade kring piskan, som svängdes i luften. Bonden blev så tagen av denna syn, att han knappt orkade gå hem. - - - Samma natt blev ett barn mördat i Egelsta, och barnamörderskan tog sen sitt liv. De trodde, att det var den lede, som kommit åkande, och att han haft så bråttom att komma den där kvinnan till hjälp. - - - (Efter öBFA 1234. Lantbr. i ED, f. 1862. Uppt.
193 7 av I. C-n.)
616. En präst i Edsberg, komminister Anders Hellstrand [ f. 1766, d. 1832], som bodde i Snarvi, lär ha haft alldeles enorma kroppskrafter.
Han hade också enligt folktron väldiga bataljer med den onde. - - -En kväll n"är H. kommer åkande från en förrättning i Hackva, ramlar ena vagnshjulet av. Drängen, som kör, stiger då av och sätter fast hjulet.
När de kört en bit, ramlar hjulet av ånyo, och drängen går· åter av och sätter fast det. Detta upprepas ytterligare ett par gånger. Då blir Hellstrand arg och säger till drängen: "Kasta upp hjulet i vagnen och kör bara!"
Drängen lyder befallningen, och sen bär det av i fullaste trav hemåt.
Vagnen går underligt nog lika stadigt, som om den skulle ha fyra hjul.
180
När de börjar komma i närheten av Snarvi, hör drängen hur det flåsar bredvid vagnen. Då förstår drängen, att det är "den onde" själv, som de ha med sig.
-En flicka i Sörby hade en gång, när det varit tal om hennes tillkom-mande, blivit föreslagen en änkling, rik, gammal och ful. Hon lär då ha sagt: Hellre än jag tar honom, så tar jag "hin håle" själv. Men efter någon tid kommer flickan på andra tankar, så det bestämmes, att hon ska gifta sig med änklingen. Bröllopsdagen kom. Som vigselförrättare skulle komminister Hellstrand tjänstgöra. Strax innan vigseln skulle äga rum, får bruden se en främmande person bland gästerna. De andra tycks inte lägga märke till honom. Bruden erinrar sig nu sitt obetänksamma yttrande och anar, vem det är som kommit. I sin nöd vänder hon sig till kommi-nistern. Denne är situationen vuxen. Med en nål sticker han ett hål i fönsterblyet, och genom detta hål driver han sen ut "den onde". Stugan, där denna händelse ägde rum, finns kvar än. - -
-En lördagskväll skulle prästens båda pigor gå på dans. När de skulle ge sig av, bad komminister Hellstrand att få följa med. De ville ju inte neka honom, fast de inte var så särdeles belåtna med att få honom i säll-skap. Men H. tog sin prästkappa med sig och följde med fram till stugan, där dansen pågick. "Innan vi går in, ska vi ta prästkappan över huvena och titta in genom fönstret", sa han. De gjorde, som prästen sa. När de såg in i rummet, där de dansande hölls, fick de se, hur "den onde"
svängde om där inne i dansens virvlar. De båda flickorna blev så för-skrämda, när de såg denna hemska syn, att de följde med prästen hem igen. - - - (Efter uppt. i Ner. Alleh. den 31/5 1935. Sign. S. E.)