198. Nu finns dä en gruva, di kallar för Älgasjögruva, där va dä två bröder, ha skulla vari, för kanske tusen år sen, som ägde Västra gårn [i Svenshytta} å den gruva skulle innehålla allt möjlit, gull å silver å koppar, å gruva den ha ja sitt, så d-ä sant. Men nu vart di osams om vem
35 ) Se 77.
36 ) Se 53.
79 som ägde gruva, å då skulle dä komma fram hån sorts bärggubbe,1 va dä skulle vara, å han skulle säja ått dom så här, att "för eran tvist, som ni har er emellan, så ska ingen få äga skatten, utan ni blott får se hornen, men kroppen finner ni aldri".
199. A den där Karihägnagr11va [säger häggna] den ligger också på Västergårds mark, å där ska dä lysa, ja vet inte, om d-ä lussi eller skär-torsdan, ja vissa nätter vissa gånger om åre, som di ha sitt. (öBFA 1274, Alfred Ström, f. 1865 i Svenshyttan, HI. Uppt. 1931 av
M:
F-d.)200. Kari-Häggna lär ha varit ett elakt fruntimmer, som bodde på Svens-hytteskogen. Eftersom hon ofredade Svenshyttebönderna, så rev de ner de kojor hon gjorde på deras mark. De påstår, att den där Kari-häggna-gruvan fick namn efter henne.
201. På Svenshytteskogen ska det finnas en malmfyndighet, som de kallar Grinnastensmalmen, i närheten av ett par stenar, Grinnastenarna. En gubbe sökte efter sin bortsprungna häst och hittade honom vid de där stenarna. Han tog lite mossa för att stoppa i hästens skälla, för han tänkte rida hem, och under mossan gick rena malmen i dagen. Men gubben var ovän med markägarn, och därför fick han inte nån nytta av malmen.
202. En gubbe, som de kallade Skulten, bodde på 1880-talet med sin gumma i en stuga i närheten av Dunderklintarna på Svenshytte Nergårds mark. Skulten sa, att han hört, hur det borrade i berget. Ibland hörde han hovslag, som om en ryttare ridit fram över berget. En dag såg han tre husarer i full uniform rida förbi stugan. Då Skulten och hans gumma en söndagskväll var på hemväg från en bön i Svenshyttan, stannade gumman vid vägen och petade med sin käpp i mossan. När de kom hem, frågade gubben henne, vad hon sett. "Det var någe, som blänkte", sa hon. Hon hade sett ett malmstråk, som gick i dagen. Efter den kvällen var gumman aldrig riktigt frisk. (Lantbr. Karl Karlsson, Hällshyttan. HI, Uppt. 1936.)
203. Ett par km väster om Brohyttan finns en gammal gruva, som kallas Kärsa. 2 Enligt sägnen ska den ha tillhört kronan på drottning Kristinas tid. När drottningen en gång besökte gruvan, lär hon ha sagt: "Så länge jag har min Kärsa och min Kulla, har jag mina skattkamrar fulla".
-"Kulla" var Hässelkulla gruva nära Vintrosa Sanna i Vintrosa sn. (Flera sagesmän. Uppt. 1936.)
204. Min far talte om, att han av en bergsfogde vid Regale-gruvan hört berättas om att det skulle finnas mycken malm i Grönbergshöjden,3 men
1 ) Jfr 205, 458.
2 ) Jfr 286.
3 ) Se r78.
80
den malmen skulle inte kunna upptäckas av några andra än två tvilling-bröder, som var födda där på höjden. Jag hade en farbror, som en söndags-morgon gick över Grönbergshöjden och han fick se en tall, som blåst ikull.
Där trädet stått, var berget bart, och där såg han ett malmstråk. Han gick hem och tog en bror med sig för att se på den där malmen, men de kunde inte hitta något kullfallet träd eller någon malm. (Skogvakt. Gustaf Karls-son, Skogaholm, KV. f. 1873. Uppt. 1948.)
205. Emellertid lefde alltid Lekebergsbon i det hoppet att hans egna berg skulle öppna sin skatter för honom, så talade alltid de gamla om --och ännu så sent som på 1900-talet höres - hur det skall finnas en större malm i den s. k. Malmers mossen å Vestanås mark, der sjelfva kroppen skall vara belägen, hornen och benen äro de förut nämnda Jakobsbergs-, Hem- och Skinnbyxgrufvorna, dessutom skall en större malm finnas å
The-bomarken ofvan Dormen. Denna har, som sägen lyder, en gång varit upp-täckt, men den lycklige finnaren, som var rädd för att någon skulle beröfva honom den värdefulla skatten, öfvertäckte malmen, som låg alldeles i dagen, med ris i stället för att, som man vid sådana tillfällen bör göra, mera blotta den samt binda den med stål. Då han sedermera skulle taga reda på den, kunde han ej finna honom. Sedan dess har han ej heller kunnat upptäckas trots ifrigt sökande. - Hvad åter den stora Malmen i Malmers mossen beträffar, så hafva Malmletare i alla tider varit sysselsatta att eftersöka, hvar nedgången till denna rika skattkammare skall göras, ty ingen tviflade ett ögonblick på dess tillvaro: men gamla märken ha ej velat hålla streck, och sjelfva "malmgubben"4 roar sig att drifva gäck med de dödligas vinnings-lystnad, ty han visade sig först för den ena och så för den andra iklädd rund hatt, tröja och knäbyxor efter bergsmanssnitt, men af gråblå färg, liknande den malm han vaktar, ·dessutom hörde en der, hur det borrade ,och släggade, men detta oaktat och trots det att man under senare tider äfven sökt med kompassen, har någon malm ej kunnat anträffas, och det säkra är nog, att någon sådan ej heller finnes. - (Bankdir. Karl Olsson, Mullhyttan, KV. f. 1862. Ur efterlämnade anteckningar från början av 1900-talet.)
206. En besynnerlig omständighet tildrar sig vid dessa grufvor [i Kvist-bro bergslag], at, då någon, som sällan händer, blir olycklig i grufvan, gifves tecken någon tid förut med gråtande eller på annat sätt. Det tycktes vara digter, men är just sanfärdigt: relata refero. - (Pet. Bellander a. a.) 207. Kärrgruvan ligger på gränsen mellan Kvistbro och Skagershult och har flera öppningar. Man bröt i den till fram på 1880-talet. Farfar
berät-4) Jfr 198, 458.
81 tade, att "malmkroppen" var som en stor oxe med horn och ben. (Lantbr.
Algot Karlsson, Östervik, SK, f. 1890. Uppt. 1948.)
208. På Krämaremarken5 [ skogen mellan sjön Storbjörken och byn Fågelåsen i Nysund] ska det finnas en malm, som ingen kommer åt, en drake ligger och vaktar den. Så berättade far. De gamle talte om drakar, men det var alltid i samband med malmer och gruvor. (Banv. Hj. Söder-berg, f. i NY. 1870. Uppt. 1948.)
209. Medan jag var barn och mina föräldrar bodde i Uttervik, hörde jag många gånger berättas en sägen, att det skall finnas en gruva på Håkan-bals kronopark, som var nedsatt, så att ingen kunde finna den. Jag hörde talas om flera, medan jag var barn, som kommit på den, men när de sedan tagit folk med sig och gått tillbaka ha de icke kunnat finna dem. En mid-.sommarafton kom till vårt hem en gubbe, som kallades Fräjlav, hans verk-liga namn känner jag icke, han skulle midsommarnatten6 ta reda på den, men på midsommardagen kom han igen och berättade, att han mött en .svart hund,7 som det lyste ur halsen på, så han måste uppge försöket.
(öBFA 50. Uppt. 1921 av lantbr. K. J. Johansson, Saxen, NY. f. 1880.) Sjiiar och andra vatten
210. Från sjöar och vattendrag i Hidinge har ingen nämnvärd tradition bevarats. På Leken och Kärmen har man nattetid sett lyse, som satts i sam-band med näcken. Äldre personer har talat om Kärmen som en hemlig-hetsfull och mystisk sjö. Bergsmän, som på vintrarna körde malm över sjön, såg underliga ting här, sjörån och sådant där. (Bergsman Carl Svens-son, Lekhyttan, HI, f. 1850 m. fl.)
211. Om Multen, Kvistbro sockens största sjö, har de gamla haft en hel del att berätta. Sjön har avlopp österut från Vårviken genom Mullån, som rinner förbi Mullhyttan och ut till Svartån. Multens utlopp i Mullån kallades förr Multa sund. (Lantbr. Alb. Karlsson, Bertilstorp, KV.) Här ligger ett ställe, Långvassen, som varit fisketorp under Knista prästgård.
Trumön [i Multen] tror man har fått namn av sin runda form. I Gammel-hytteviken påstås det ligga en sten med årtal och inskription, som blir synlig vid mycket lågt vattenstånd. Inskriptionen skall ha gjorts under något tork- och nödår långt tillbaka i tiden. (Kalle Sten, Sixtorp, KV.)
212. Multens största djup anses vara vid västra stranden, invid Tubba-hallama, ungefär mitt emot Fallhyttan, där berget stupar brant i sjön. Två
5 ) Jfr 294.
6 ) Jfr 188, 285.
7 ) Jfr 606 ff.
6
82
gubbar var en dag ute och fiskade här och kom på den iden, att de skulle mäta sjöns djup. En äldre kvistbrobo har berättat härom: - Di skulle mäta va djuppt dä va te bottn en gång, di hadde flera snöredocker ihopsatta å en sten, men då när di hölls å skulle mäta, då hörde di en röst, som sa att "mäter du mina väggar, så ska ja blöta dina läggar". Di bara hörde-t.
Så di tors inte fortsätta mätninga, utan di hanka opp snöre. (öBFA 1272.
Uppt. 1930 av M. F-d.)
213. Det hände förr, att det ropade från Multen, berättar Kalle Sten.
Ett folk, som bodde invid sjön, hade en flicka, som blev svagsint och bara ville hoppa i sjön. Hon hade fått för sig, att det var något i sjön, som lockade henne ditut. En dag försökte hon dränka sig, men föräldrarna lyckades få opp henne igen. På kvällen samma dag blev hon törstig och ville ha vatten från sjön att dricka. Hon fick vatten och drack ett par klunkar, och därpå dog hon tvärt. Och just när hon dog, hörde någon, som var nere vid sjöstranden, att det ropade från sjön: "Stunna ä kommen, men flecka ä inte här". (Uppt. 1942.)
214. Gustaf Karlsson, Skogaholm, KV, har hört berättas att den, som ropade från Multen, var ett sjörå,1 som kallades huldran.
21 S. I K vistbro socken talar flera äldre om den stor<1 sjöormm,2 som genom Letälven i Nysund kommit söderifrån och gått upp i Lysnings-sjöarna i sydöstra delen av Karlskoga socken. Då och då gjorde ormen påhälsningar neråt Kvistbro mot trakten av Multen. Några modiga kvist-brokarlar begav sig åstad för att söka få död på odjuret. I ett pass mellan två sjöar nordväst om Tryggeboda, där de misstänkte, att ormen skulle ha sin väg, satte de upp ett stort giller: En stock lades på marken och på översidan slog man hästskobroddar, och över den gillrades en stock, som på undersidan var försedd med likadana broddar. En dag kom den storil ormen och gick i fällan. När karlarna kom dit en tid efteråt, fick de se, att det var vitt på marken kring ormen av gift, som han sprutat i kring sig. Ingen kunde på länge komma när honom, för det vart en så förfärlig stank. (Kalle Sten, Sixtorp. Gustaf Karlsson, Skogaholm, m. fl. Uppt.
1943.)
216. De största sjöarna i Skagershult är Toften och Teen. I Teen ligger mitt för Ede gård Ede sten,3 ett jättekast. I östra kanten av sjön mot Hars-boda skall finnas ett par stenar, Brttastenarna, där en brud lär ha omkom-mit på färd över sjön. - Utanför Bålby herrgård har en kopparkittel full
1 ) Jfr 459 ff.
2 ) Jfr 221, 224.
3 ) Jfr 49.
med silvermynt blivit sänkt ner i Teen, berättas det. (Adolf Gustavsson, Bålby, f. 1862.)
217. Också från Teen har man hört röster, säger fru Beata Larsson, ökna, [KV f. 1851]. I närheten av sjön Teen bodde en ung man, som skulle gå över sjön tidigt en morgon. Sjön var tillfrusen. Men om natten blev han sjuk och orka inte. Litet efter sedan han skulle ha gått var hans mor ute, och då ropa det ifrån sjön.: "Stunden är inne, men karlen är inte här" ! De trodde att det var meningen, att han skulle ha drunknat, om han kommit. (öBFA 1318. Uppt. 1925.)
218. I Toften, Skagershults största sjö, hade prästen i Viby socken fiske-rätt. Han fiskade vid Höglunda, väster om torpet Högåsen, berättar en skagershultsbo, f. 1870. I Toften finns det flera öar, holmar och grund, bland vilka några må nämnas. Boön var häxornas samlingsplats.4 Till Rövareholmen sam en rövare, som sen blev upptäckt av några fiskare.
(Oskar Isaksson, Spjutvik, SK. f. 1878.) Om Lövön finns en liknande sägen. Två rövare, man och hustru, bodde i Svartkulan i Ramundeboda socken nära skarshultagränsen. De stal kreatur från bönderna söder om Toften. En dag blev de upptäckta, och flydde neråt Toften. Kvinnan sam ut till Lövön och mannen tvärs över sjön till Tjut, nordöst om torpet Gäddvik. De blev båda fasttagna och straffade. (Algot Karlsson, östervik, SK. f. 1890.)
219. Hållands kyrka5 är ett stort, söndersprucket stenblock utanför Ärnäs udde. Sprickor delar blocket i fyra delar och bildar en "korsgång" liksom i en kyrka. I "korsgången" sk; en skatt ha blivit gömd. Man har försökt bärga den, men misslyckats. Då man skulle ta upp skatten, skulle det ske under fullkomlig tystnad.
220. Karl Andersson i Jonstorp, SK., f. 1868, har hört sina föräldrar berätta, att den förste, som kom till Skarshult och predikade kristendomen, färdades över Toften och träffade några fiskare vid Hållands kyrka. På Ärnäs udde predikade han för dem. (Uppt. 1947.)
221. I närheten av Hållands kyrka har man förr sett näckahästen.6 En smed från Hasselfors fiskade för många år sen i Toften utanför Tjut. Han fick se en jätteorm, som kom från Tjut och sam tvärs över Toften. -- På Toften har man ofta sett lyse. "Det där lyset7 på Toften, det var näcken"
säger en man i Skagershult, f. 1868. Lyse på Toften ansågs förr vara ett
4) Se 618 ff.
5) Se 13.
G) Jfr 472 ff.
') Jfr 482.
Hå/lands kyrka Toften Skagershttlt, väster om gården Ärnäs, där näckahästen förr brukade visa sig.
Foto: M. Forsslund
förebud till att någon skulle drunkna. (Axel Karlsson, f. vid Sundsjön, SK., 1882.)
222. Letälven i Nysund, som från Möckeln rinner ut i Skagern, ter sig mera som en långsträckt sjö än en älv. Den bildar gräns mellan Närke och Värmland. - Vid hemmanet Stenkulla går en grusbank tvärs över älven, och här har förr varit ett vadställe. (K. J. Johansson, Saxen, Ny., f. 1880.)
223. Från den stora sjön Skagern har en del sägner bevarats. Även från denna sjö har man hört rop. - "Förr i tia hade di segelbåtar å tog järnet över Skagern", berättar smeden Gustaf Ahlen, Västeräng, Finnerödja, f. 1860, "å den siste skepparn kände ja, han het Ekman. En gång lä han å drev på sjön i still å då tog han te å mäta, hur djup sjön var. Han sänkte ner ett lod på en lång lina, men den räckte inte. Två gånger fick han fästa i ny lina men den tredje gången lät han bli. De stack änna upp som ett barnhuve å sa: "Mät min längd, så får I veta min djup". Då lät han bli". (IFGH 1020. Uppt. 1927 av I. Lundgren.)
224. En torpare i Nysund, f. 1872, berättar, att när "sjöråa" visade sig på Skagern, så blev det storm. Två personer såg en sommardag en kvinna gå på sjön från Rudskoga mot Nysund. Eldar har man också sett på sjön nattetid. Några karlar, som var ute på sjön och hade flottar på släp efter båten, såg en stor orm, "några famnar lång", krypa upp på en av flottarna.
(Uppt. 1944.)
* *
225. Jag hörde som barn berättas, att om någon drunknade, så hade han bara en sko på sig, när de fick opp-en. Den andra skon var det nån i sjön som tog. (Lantbr. i KV. f. 1891.) Om drunkning berättar vidare en bergs-manshustru i Knista, f. 1851: "Om nån drunkna å di skulle leta rätt på-n, då hadde di ingen anne rå, än å ta en töppe [tupp
J
mä sej, å om den som ha drunkna då hadde selver på sej, klocka eller pängar, då garde han inte, men annars då garde an, å då skulle fälla den döde ligga där - dä tala min far om - -". (öBFA 1271. Uppt. 1930 av M. F-d.)Källor
Inom häradet finns ett stort antal offerkällor och hälsokällor. Seden att
"offra" i källor torde vara mycket gammal. Vid en hel del av källorna har folk samlats på midsommaraftonen, endast vid några få på trefaldig-hetsaftonen.1 Både som samlingsplatser och hälsobrunnar har dessa källor
förlorat all betydelse.
Hidinge
226. Skinnskattekällan är belägen strax norr om torpet Runstorp i Hidinge bergslag. Om man offrade pängar i källan och drack av vattnet och sen tvättade sig i källan, så blev man botad från den sjukdom, man hade. Men tog man bort mynt ur källan, då fick man den sjukdom, som pängarna offrats för. (Handl. August Andersson, Klunkhyttan, HI.
f. 1878. Uppt. 1937.)
227. En källa vid torpet Källtorp2 på Lekhults ägor i Hidinge bergslag har järnhaltigt vatten och därför begagnades den förr som hälsokälla, berättar äldre hidingebor. (Uppt. 1937.)
228. I Rävabergskällan vid Rävaberget norr om Klunkhyttan offrade på sin tid Rappa-Kari,3 som bodde vid Sågen i Lekhyttan. Hon dog 1926 1) Om källbesök på trefaldighetsaftonen se 233, 234, 274, 281. - I södra Sverige dominerar midsommar- och i mellersta och norra trefaldighetskällorna.
Gränsen mellan de båda områdena går genom norra Östergötland, Närke och södra Värmland. Se G. Granberg, Den kalendärt fixerade källdrickningen, Folk-minnen och Folktankar 1934, sid. 27 ff. Vad Örebro län beträffar, meddelar Maja Forsslund, att i södra Närke (med undantag av västra Vätterstranden), västra Närke, socknarna Kumla, Sköllersta och Mosås samt i Kils socken och socknarna norr därom ända upp till Hjulsjö källfesterna nästan undantagslöst firats vid midsommar. I Örebro nuvarande stadsområde, socknarna norr om Örebro och hela Glanshammars härad samt socknarna i Östernärke, som gränsar till Söder-manland, var källfesterna däremot i regel förlagda till trefaldighetsaftonen. I länets övriga delar förekommer trefaldighets- och midsommarkällor om varandra.
2 ) Jfr 236. I båda fallen har källorna givit ställena namn.
3 ) Rappa-Kari anlitades att bota kreatur.
86
95 år gammal. Hon lär ha haft finskt påbrå och var född oppåt Värmlands finnskogar. Kari var gift med Rapp-Anders. (Lantbr. Karl Johansson, Lek-ändan, HI., f. 1876. Uppt. 1937.)
229. Björnakällan rinner upp i Björnakärret i rågången mellan Emil Larsagårn och de andra Svenshyttegårdarna, invid Svälakullen.4 I träden omkring källan hängde förr käppar och kryckor,5 som de sjuka, som kommit till källan och fått bot, hade haft med sig och lämnat kvar. Nu är träden borta och källan nästan igenväxt. Man brukade inte samlas vid Björna-källan; den vara bara hälsokälla. Så sent som på 1920-talet fanns det gamla, som när de blev sjuka hämtade vatten från källan. I källan har man funnit mynt. Det finns en sägen om att en gubbe, som de kallar Gulla-Nissen,0 skulle ha svurit bort källan. Men källan är allt kvar än. (Lantbr. Karl Karlsson, Hällshyttan HI., f. 1870. Uppt. 1937.)
230. Bergakällan vid Skaflötteberget i Svenshyttan har varit midsom-markälla, så berättade min morfar, men den är allt igenväxt nu, säger samme Karl Karlsson. (Uppt. 1937.)
231. Källa vid Björntorpet på Lanna ägor. I forna dagar har det funnits en källa på Björntorps ägor som kallades Norra Porla, men den är förlagd.
(öBFA 1131. Uppt. 1927 av Sofia Larsson, Vreta, HI, f. 1854.)
232. En källa i Elgkärr, på Erik Karls' mark, kallas Brunnskäl/an. Den besöktes mycket på 1860-talet. Det var inte bara på midsommarafton folk strömmade dit. Till källan gick folk hela sommarn för att "dricka sig till hälsa". Jag minns det året jag fyllde åtta år. Då var det ett tjugotal per-soner från Hidinge, Vintrosa och Tysslinge, som regelbundet besökte källan och "drack brunn". Midsommaraftonen samlades en stor skara människor på backen ovanför källan. Det var både gamla och unga. De första anlände redan kl. 5 på eftermiddagen, och det beräknades, att vid 9-tiden skulle alla vara samlade. På kvällen var det muntert på lekplatsen vid källan; det var lek, sång och musik. Kalkbrännare Erik Jönsson var en riktig lustig-kurre, som kunde sjunga "så det gråna ätter-et". Det var han och min far, som gick först och spelade fiol vid promenaderna till och från källan.
Gubbarna hade med sig brännvin och kvinnorna kaffe och ibland saft.
Bröd till kaffet förekom inte. Vägen ner till källan risades med granris, och källan pryddes med fyra unga björkar, som sattes i marken runt om-kring källöppningen. Björkarna böjdes i kors två och två mot varandra
4 ) Sväle, pi. sväler
=
blåbär.5 ) Jfr 274, not r7.
6 ) Jfr 84.
Till midsommarkällan vid Elgkärr i Hi-dinge sökte sig folk från bygden och kring-liggande socknar på I86o-talet för att få
hälsa och bot.
Foto: G. Pettersson
och bands samman, och kransar av blommor hängdes i björkarna. Någon majstång fanns inte på platsen. Den närmaste majstångsplatsen var vid Garphyttau i Tyssliuge.
En källa som låg alldeles intill Brunnskällan, högst tre famnar därifrån, kallades Offerkällan. I den offrades småmynt, och ur den hämtades vatten
En källa som låg alldeles intill Brunnskällan, högst tre famnar därifrån, kallades Offerkällan. I den offrades småmynt, och ur den hämtades vatten