567. Min farfar - han var född 1819 - red sm ungdom med posten från Askersund till postk~ntoret i Ramundeboda. En dag, när han var mitt på stora Tivedsskogen, fick han se, att mycket folk var samlat på en backe bredvid vägen, och mitt i folkskaran var en galge rest.
Men i ett nu var alltsammans borta, och han såg bara skog. Sen fick han veta, att just där han såg den där synen, hade det förr i tiden varit -en avrättsplats. (Skagershultsbo, f. 1888. Uppt. 1948.)
568. Farmor bodde i mitt föräldrahem i en kammare på andra sidan förstugan. En söndagseftermiddag satt hon vid fönstret, som hon brukade göra, och såg ut över gårdsplanen och bortåt vägen och fick då se en svartklädd herre i hög hatt och vit halsduk, som kom från vägen och gick fram till farstubron. Sen hörde hon, att han gick in till mina föräldrar.
Efter en stund kom hon in till dem. Hon kom så försiktigt smygande, för hon trodde ju, att mina föräldrar hade fått främmande. Hon blev så häpen, när hon fick höra, att ingen varit där på besök. Så stod hon en stund och funderade, och sen sa hon och suckade: "Ja, måtte det bli min tur den här gången". Hon gick sen in till sej igen. Några dar efteråt blev hon sjuk och dog sen samma vecka. (Man i KV, f. 1890 i SK. Uppt.
1948.)
569. Far och jag gick en dag på åkern och rökade havre. Vi fick då båda se en likfärd komma från byn mot kyrkan. Vägen gick alldeles förbi åkern, där vi hölls med havren. Efter den som skjutsade Jiket såg
v1 en lång rad med skjutsar, och vi kände igen flera grannar. Några dar senare dog en granne, och vi vart ju bjudna med på begravningen. Far sa,att han sett sådana där likfärder flera gånger. (Sagesm. f. på 1880-talet.
Uppt. i HI 1938.)
570. Från min barndom minns jag en smed vid Hasselfors, som före dödsfall såg, hur det bars ut kistor eller hur det gick likföljen från bruket mot kyrkan. När han sett något sånt, brukade han säga: "Nu blir här snart lik igen". Han sa också, att han visste, vem det var som skulle dö, men det ville han aldrig tala om. - En dag kom smeden till min far och sa:
"Nu blir det sorg i· såghuset". [Min far och farfar var sågare, de enda sågarna på den tiden]. "Då blir det antingen jag eller min far", svarte far. "Jag säger inget mer", sa smeden. Efter ett par dar dog farfar. (Man i SK, f. 1894. Uppt. 1946.)
571. Vårne, dä va döa pächoner [personer], som geck tebakars. --.Dä va en som hette Annech Eche [ Anders Ersson], bodde härner i byn [Ribboda], en bächkar [bergsman], vi va i följe ifrån körka, å då sa an å nöp mej i armen : vi ska gå vägakantn, sa an, å senn sa an : såg du inte åcke vi mötte på vägen, dä va en likfäl, å du va den treje i åkdona, ja kände igen din häst. A senn va dä e svägerska, som vart dö, å ja vart den treje ätter like. - Han va söndasbarn å såg mycke täcke där. Ja, dä va ja mä, men ja ä född på aftn, så ja sir inte nå. Dä ska vara på söndasförmiddan.1 (öBFA 1064. Torpare i KV, f. 1835. Uppt. 1927 av M. F-d.)
572. När jag var en fjorton år var far och jag ute och slantefiskade i Svartån en kväll. Då kom det ett naket fruntimmer och kastade sej i ån.
"Vi får lov att se efter vad det var", sa jag. "Tig pojke", sa far, som förstod vad det var. En vecka efteråt eller så dränkte sej en piga från Granhammar på samma ställe i ån. De sa, att fästmannen hade övergett henne. - En kväll år 1873 mötte jag och en flicka - Karin hette hon -en likfärd. Vi gick till sides av väg-en. Det var smed-en Lars Pers mor, som begrovs, det såg vi på likföljet. Lite efteråt dog gumman, och fjorton dar efter det vi sett likföljet, begrovs hon. (Lantbr. i HI, f. 1857. Uppt.
1936 av G. E-n.)
573. Det var en man i Edsberg, som vid ett tillfälle såg sex likbärare, som följde efter honom ett Ungt stycke. De gick i vanlig ordning och på vederbörligt avstånd från varandra, men någon kista syntes inte till.
Strax efter blev en kvinna i trakten död. (ÖBFA 1252. Lantbr. i ED,.
f. 1874. Uppt. 1937 av I. C-n.)
: 1 ) Jfr 655, 695.
574. Johan i Vekhyttan kunde ibland se sådant som skulle ske. En dag såg han en likfärd på vägen från Vekhyttan till Kvistbro kyrka. Det var en gubbe i V ekhyttan, som saknades i liktåget, och han dog en vecka senare. Efter en vecka till såg han det riktiga liktåget, och det var alldeles som det, han sett en gång förut. - Johannes på Mon såg också sånt där, som skulle hända. När han en dag gick genom skogen oppåt gruvorna, mötte han en skjuts, och på vagnen låg en död karl. Han blev så till sig och gick hem och sa: "Nu händer det något igen". Nästa dag blev Gustaf Hög ihjälslagen i Orramossagruvan, och Johannes fick se hur de kom körande med liket genom skogen. --- Johannes var snickare. En granne till honom, som hade en liten pojke, kom en dag och ville, att han skulle göra en vagn åt pojken. Men Johannes sa, att det ville han inte göra. Grannen tyckte, att det var underligt, Johannes var ju annars villig och hjälpsam. Efter en tid dog pojken. När Johannes sen träffade fadern, sa han: "Jag visste ju att ni inte skulle få behålla pojken, så jag tyckte inte det var lönt att göra honom nån vagn".
575. För många år sen var jag på en herrgård här i västra Närke oc::h stämplade skog. Jag var kvar där i flera dagar och bodde i herrgårns bot-tenvåning. På övre botten bodde en ung inspektor, som var bortrest, så jag var ensam i hela huset. Fast jag låste ytterdörren, hörde jag kväll efter kväll, hur någon gick in genom den och opp för stora trappan till övervåningen. En kväll visste jag att inspektorn skulle komma hem. Jag hörde hur han kom åkande, öppnade ytterdörren och gick oppför trappan, det lät precis som annars om kvällarna. Han gick opp på sitt rum, och efter en stund hörde jag ett skott - han hade skjutit sig.
576. En höstkväll för många år sen kom jag hem från skogen, och alldeles hemmavid mötte jag far, som var på väg opp till en bod, som låg litet ifrån torpet. Han hade så bråttom, så jag hann inte tala vid honom.
Men när jag kom fram på gårdsplanen, hörde jag, att far högg i dalen åt motsatt håll. Om en stund kom han också hem. Jag funderade mycket över det där. Strax efteråt blev min far sjuk och dog efter två dar. Han låg sen på bår i den där boden, dit han var på väg, när jag på kvällen kom hem från skogen. (Skogvakt. i KV, f. 1873. Uppt. 1943.)
5 77. Det bodde en hantverkare i Svartå, som var så tystlåten, han sa inte mer än det allra nödvändigaste. En dag la han ifrån sej verktygen och gick hem. En förman, som mötte honom, frågade, varför han gick hem så där mitt på dagen. Han var ju annars så trägen och flitig. "Jag ha fått bå [bud]", sa han. Mer sa han inte. Så gick han hem, och samma
170
dag dog han. De kunde inte märka att han var sjuk, när han gick hem.
(Svartåbor. Uppt. 1948.)
5 78. Vid Bålby var det en befallningsman -- det talte far om - som låg sjuk, och någon dag innan han dog, såg folket, som hölls med skörden, att han gick omkring på åkrarna kring Bålby, alldeles som han gjort förut. Men alla visste ju att han låg dödssjuk. (Lantbr. i SK, f.
1864. Uppt. 1944.)
579. Två dar innan mor vart död, såg jag henne oppe. Hon gick över gårdsplanen och hade en rutig schal på sej. Men hon låg svårt sjuk, det visste jag ju. (Lantbr. i HI, f. 1891. Uppt. 1936.)
580. Vissa personer har "vård" ,2 "vårne" sa de gamla. Både levande och döda kunde ha "vårne". Vissa uttryck hade de också: "Han höllt på å: ta värnen åv mej" [han skrämde mej). Den som hade "vårne"
kunde" sätta "vålnyp" på sin fiende, l~ksom de döda kunde sätta "döanyp"
på folk. - Husbönder, som hade "vårne", var drängarna rädda för, för husbonden visste allt, vad drängarna hölls med. -- Djur, särskilt hästar, kunde se "vårne". (Torpare i SK, f. 1887. Uppt. 1943.)
581. En del personer hade alltid vårde [ vårne
J
framför sig vart de tog vägen. När en sådan person kom till ett ställe, tog det alltid i dörr-låset ett par minuter, innan han kom. Om någon i huset då gick för att öppna, så var det ju ingen utanför. På en gård i Egelsta var det så vanligt, att husbonden hade vårde med sig, att när han var borta, och husfolket väntade honom hem, sa de, innan han kom: "Nu är snart far här, för nu hörde vi vården". (öBFA 1234. Lantbr. i ED, f. 1862. Uppt.193 7 av I. C-n.)
582. En del människor har varsel före sej. Det hörs som om de kom, innan de kommer. Far min var sådan där, det '"tecknade"' för honom, innan han kom hem. De sa förr, att folk, som det "tecknade" för, var särskilt bra människor. (Man i SK, f. 1870. Uppt. 1948.)