283. Edsbergs härad är till största delen uppfyllt av vidsträckta skogs-områden. Skogen och vildmarken har i forna tider utövat ett mäktigt in-flytande på allmogens fantasiliv. Här bodde skogarån och andra mer eller mindre farliga naturväsen. Till skogarna på Kilsbergen tog trollen sin till-flykt, när kyrkklockorna ringde, berättar de gamla överallt i bygderna.
284. I häradets dombok ( den 13/6 1661 och senare) nämnes några kronoallmänningar, vilkas namn nu är glömda: Boaskogen mellan sjön Leken och Karlskoga, Letstigen, som sträckte sig från sjöarna Teen och Toften ner till Letälven i Nysund, samt Mordgäldsskogen mellan Toften
18) Jfr 719 ff.
IOI
och Viby socken.1 Skogen Letstigen har fått namn av vägen med samma namn mellan Fjugesta och Atorp.
285. Här nedan uppräknade skogar inom häradet nämnas i nu levande bygdetradition. Lövåsaskogen i Hidinge mellan Rastorp och Lekhyttan har varit allmänning och tillhört bönderna i Hidinge landslag. En s. k. rekog-nitionsskog norr om Klunkhyttan benämnes i dagligt tal "Almännin gen".
Trummans allmänning skall ha legat mellan sjöarna Leken och Kärmen.
På Svenshytte Östergårds mark mellan Svenshyttan och Svensboda ligger Garphytte nationalpark [108 ha], avsatt som skyddsområde 1909. Genom parken går en väg upp till Svensboda. På ett ställe öster om vägen skall en skatt finnas gömd, som man kunde få se på midsommarnatten.2
286. På Brohyttans ägor i Knista har funnits en allmänning, som enl.
sägnen skänkts till Kärsa gruva3 av drottning Kristina.
287. Om Härvesta kro11oskog i Edsberg berättas att många där av någon förunderlig anledning gått vilse,4 fastän skogen inte är stor. Skogen, som hör till Riseberga, kallas Klosterskogen. Området nordväst om Rise-berga, där det nu år festplats, benämnes Kri11glan. På Sörby ägor ligger Svälteskogen. Svältorna mellan Sörby och Egelsta var s. k. hopamark, [by-allmänning] där får gick på bete hela sommaren. Bönderna i Härvesta, Hyttringe och Karaby byar i Edsberg har haft tegar [starrängar] i Skager-hultsmossen på hemmanet Västkärrs ägor i Tångeråsa. Egelsta by i Edsberg har haft utmarker öster om gården Lilla Berg i Tångeråsa nära Viby-gränsen.
288. Bönderna i landslagsdelarna av Hidinge, Knista, K.vistbro samt i Edsberg, Tångeråsa och Skagershult har sina häradsallmänningar i Kvistbro:
Kvistbroskogen väster om Kvistbro kyrka, Bä/såsa- eller Stuvestaskogen norr om byn Bälsås, Rigestamarken norr om övratorp, Tebomarken väster om hemmanet Teboda samt Axsjöåse11 vid Axsjöarna. Rigestamarken har, så berättar sägnen, en gång i tiden utgjort ett hemman, som blev öde genom digerdöden.' En del av Tebomarken kallas Björnaberget. Bönderna 1 Kvist-bro har ännu den uppfattningen, att häradsallmänningarna ursprungligen hört till deras hemman. - "Häradsallmänningen", säger Johan Andersson i Kinkhyttan, KN, f. 1857, "den tog drottning Kristina från gå/ar ifrån di her bächmanshemmana - å gjorde te allmänning. A då satt ho
1 ) Se J. Sahlgren, Skagershults sockens naturnamn, sid. H. 28.
2 ) Jfr 188, 209.
3 ) Jfr 203.
4 ) Jfr 422.
5 ) Jfr 100,
102
på den der Drottningsten ve Stenkulla [gård i Kvistbro] å dela ut dä där".
(öBFA 848. Uppt. 1930 av M. F-d.)
289. Skogen på Grönbergshöjden var från början kronoallmänning, men skänktes av drottning Kristina till Kråkefors hammare vid Gropen och tillföll sen Svartå bruk. - Bönderna i Ängatorp hade ett skogsskifte på Grönbergshöjden, omkring 100 tunnland. En gång, när det var nödår, lånte ängatorpabönderna pengar av Svartå bruk och satte skogen i pant.
De hade det så fattigt och knalt, att de inte kunde lösa skogen tillbaka, och på så sätt fick Svartå bruk ängatorparnas skog också. (Skogv. G. Karls-son, Skogaholm. KV, Uppt. 1942.)
290. Guldsmedsboda gruvallmänning, väster om Guldsmedsboda, har varit anslagen till Kärrgruvan på gränsen mellan Kvistbro och Skagershult.
Andra skogar är Kullskogen, söder om Vårviken i Multen, Glasbruks-skogen, väster om hemmanet öna, och "Skräll", en oländig skogstrakt väster om Tryggeboda. Ett stort skogsområde söder om Storsjön har fått namnet Brand. - Ar 1868 gick en skogseld fram här och brände av om-kring 1. 700 tunnland skog, som då ägdes av Villingsberg. Elden, som började vid Gryt, nordöst om Tryggeboda, gick fram mot Ribboda och släcktes först efter ett par veckor. Från Lillsjön ner mot Ribboda höggs en bred brandgata. I Ribboda sänkte man ner sina värdesaker i källor och brunnar. Hela häradet var uppbådat för att hjälpa till med släckningsarbetet.
291. Gammelhytte vretar, lövängar mellan Gammelhyttan och Multen, är kända för sin rika vegetation. Flera gårdar i Kvistbro har haft slåtter-tegar utmed Svartån från dess utlopp ur sjön Teen och nedåt Bälsås. En teg mitt för Stockås, tillhörig Baggetorp, kallades Finnängen.
292. Bland skogsmarker i Skagershult kan nämnas Ltmnaskogen mellan Skagershultsmossen och Bålby herrgård, Trasåsaskogen mellan torpen Blom-sterhult och Stensäng,Trollmarkerna mellan torpet Vasshult och Agrena gård, Eldbråten mellan Agrena och torpet Bäckedalen, Ekåsamarken norr om torpet Kryddhult, Orrhallamarken mellan torpen Fernhagen och Ler-vik samt Amerika väster om St. Ranken. I Trasåsaskogen har många gått vilse eller blivit bergtagna.6 Amerika härjades i mitten av förra seklet av en stor skogsbrand. Storskogen, som stod emot elden, blev sen avverkad.
När bönderna i socknens östra del skulle kola här, måste de, när de åkte iväg, vara rustade som om de skulle fara till Amerika, därav namnet. Ett område norr om torpet Gäddvik invid Toften kallas Tjut [Lövtjut och Talltjut]. Här var länge ett tillhåll för vargar, berättar de gamla.
U) Jfr 44!.
103 293. Vackra lövängsrester i Skagershult är Lillängen, ndtr om Hasselfors bruk, och Olstorps hage, öster om Bålby herrgård. Norr om Lillängen har .Storängen legat. En teg mellan Lillängen och bruket, invid Teen, har fått namnet Skams undantag. Den var tydligen svår att slå, liksom Straffängs-sand invid Toften söder om Fagersand. Den nu uppodlade Degerängen mellan Träntorp och Drättinge var förr hasselforssmedernas slåtteräng. De _gamla i Skagershult berättar, att fram mot slutet av förra seklet var hela stranden mellan gårdarna Munkabäck och Stora Sörby en sammanhängande löväng. På Agrenaängen mellan Agrena och Toften hade torpare i Ska-gershult under Bålby var sina skiften, som de slog och bärgade åt herr-gården. Mellan Agrena och Brattforsen låg Krögarängen, som lär ha häv-dats av krögaren vid Ramundeboda gästgivaregård.
294. I Nysunds socken omtalas följande skogsmarker: Fasan eller Fasa-.skogen öster om sjön ölen, Krämaremarken mellan sjön St. Björken och byn Fågelåsen, Blåsåsamarken mellan torpet Björnlund och Gårdsjömossen, .Skrålen, ett stenigt moränområde väster om Björnlund, Gubbamarken
mel-lan Skogskärr och Majtorp, Sturmossen mellan Stensäng och Källsbo, Byxe-bergen mellan Fallet och Däldenäs. - Fasan är en otillgänglig skogstrakt med massor av stora stenblock. "Den som inte har kört i Fasan han vet inte -om något svårt", heter det i Nysund. Ett annat gammalt talesätt lyder:
"Gu bevare oss för Fasas store skoger å di store brynostera" (brynost
=
mospannkaka, vanlig som kolarmatsäck). I Fasaskogen ligger Jätteberget•·
med flera gångar och kamrar. Krämaremarken tros ha fått namn av att en krämare där blivit ihjälslagen. På Krämaremarken bodde "Krämare-Siri"8- och på Sturmossen "Sturmossfrua".9 En skog väster om vägen vid Krigsmansbol har fått namnet fättedansen.10 Norr om torpet St. Fallet intill sjön Gryten ligger Tyssmark, ett skogsområde, som tillhört något av järnbruken i Nysund, Håkanbol eller Liden. Norr om Björksjön ligger skogen T orshåla. Vid Prinserud tror man att det en gång i tiden har varit en offerlund, säger lantbr. K. J. Johansson, Saxen, NY.
295. Klingerängen på Atorps hemman, väster om Atorps kyrkby, äges av Grunnebacka gård i Rudskoga, som en gång skulle ha erhållit ängen till betesmark åt de skjutshållshästar, som gården tillhandahöll vid gäst-givaregården i Atorp. Enligt en berättelse skulle en bonde från Grunne-backa i Rudskoga, som låg vid gästgivaregården i Atorp i skjutsärende, ha
7 ) Se 195.
8 ) Jfr 454.
9 ) Jfr 420.
10 ) Jfr 332.
104
Krontal/en, som till I932 stod t•id gamla landsvägen mellan Hidinge nya kyrka och
Lekhyttan.
Foto : G. Olofsson
bytt till sig ängen för en häst från ägaren till Sundby gård i Atorp. ( öBF A 1311. Uppt. 1938 av kyrkoh. K. Broholm, Nysund.)
296. Ända till början av 1900-talet ägde Svartå bruk stora skogar i östra delen av Nysund. På dessa Svartåbrukets skogar hade flera bönder väster om Letälven sina slåtterängar. Sirbobönderna har haft ängstegar vid S. Kärr.
Bönderna i N. Hjulön hävdade Hjttlöängen österut i skogen.
Träd
297. Krontallen1 vid landsvägen mellan Hidinge nya kyrka och Lek-hyttan nämnes redan på 1600-talet som råmärke mellan landslag och bergs-lag och mellan Hidinge och Knista socknar. (Enl. karta över Lekeberga säteri i Knista.) Tallen blåste omkull 1932. - Krontallen användes förr som "offerverk". Tandvärk och annat ont "sattes in" i stammen, och så offrade de. De borrade små hål i stammen, och i dem satte de in stickor,
1 ) Jfr 68.
Hällsh;ttebruden eller Trollgrönan, en klot-gran, vid vägen mellan Lekhyttan och
Hällshyttan i Hidinge.
Foto: H. Holmström
105
som de petat en värkande tand med eller tagit var på av bölder. Offer-tallen sa de också.
298. Alldeles i närheten av den s. k. festplatsen i Lekhyttan stod förr en stor tall, som hade "växt i ögle", den var tudelad, så att stammen var liksom en ögla. Genom den där öglan drog de sjuka barn. Det finns allt folk här i socknen än, som dragits genom där, när de var barn. Tallen är nu borta, men vid stubben har de hittat pengar, gamla mynt. (Bergsman Carl Svensson, Lekhyttan, HI, f. 1850. Uppt. 1934.)
299. I den skog, som de nu kallar Nationalparken,2 fanns förr en asp, som de brukade sätta in sjukdomar i, berättar Rickard Gustafsson, Holm-torp, HI, f. 1849. (Uppt. 1934.)
300. På Blekviksudde i Våtsjön på Villingsbergs kronopark stod till 1918 en "tandvärkstall", som ingen vågade hugga. Karln, som till sist högg tallen, gjorde det ogärna. Han trodde, att om han högg den, så skulle han få den tandvärk, som satts in där. Men han klarade sig." (Kronojägare P. Persson, Villingsberg, HI. Uppt. 1936.)
2 ) Se 285.
3 ) När man förr högg gamla träd, som man misstänkte att någon ··satt in"
sjukdomar i, sökte man skydda sig på följande sätt. Den som högg trädet tog reda på första '"tvetspänan", vilken, sedan trädet fällts, lades på stubben. Kom någon sen och tog i denna "späna", så fick han den sjukdom, som satts in i trädet. (G. Eriksson, Källtorp, HI).
106
301. Ett träd, som folkfantasien sysslat mycket med, är brudgranen eller Hällshyttebruden vid vägen mellan Hällshyttan och Lekhyttan. Trädet är så tätt vuxet, som det vore klippt. - Gammalt folk har berättat, att det förr under brudgranen låg en sten, en "vändsten", sa de. På stenens över-sida kunde man läsa : "Vänd denna sten omkring, så får du se mång underlig ting". Och på undersidan stod det: "Lägg-en som han låg, annars har du skam för allt du såg". Granen kallades också Trollgranen eller Trollgrönan. (Lantbr. Karl Karlsson, Hällshyttan, HI, f. 1870. Uppt.
1936.)
302. Offertall ve Mogruva [i Knista], den högg Lars Jonse i Mogruva, nä, den kärn han va-nte rädd för någe. - Röttera ha vuxi opp, så dä va hö/ inunner, å han stog på varpe, så dä peta di fäll unna varpstenar, när di trädde barn inunner, å så la di kvar en slant förstås. - Den där va fäll berykta - när späbarn badde rev eller sög4 [ engelska sjukan], magrev sa di. - Offergrana ve Grönbergsmossen ä också börte. Den trädde di barna igynnum rota. Men Trolltall ute på Grönbergsmossen, den står kvar, den ha dä vari inbörat i tannavärk å fu/atyg, den han blir allri större, bruka di säja. Den töch [törs] ingen fälla. - Trolltall och Offertall ska man skilja på - offertrån, d-ä såna där som di drog sjuka igynnum. (öBFA 1270. Bergsman Johan Andersson, Kinkhytfan, KN, f. 1857. Uppt. 1930 av M. F-d.)
303. Offertallen vid Mogruvan stod på en varphög, den stod på tre rötter, och under rötterna "smöjde"5 de sjuka barn. Jag har hört, att de brukade elda under tallen, om det nu var före eller efter "smöjningen··
och så offrade de en slant. Tallen höggs 1867 och skänktes till metodist-kapellet i Lekhyttan, när de byggde det. (Lantbr. Johan Svensson, Halls-berg, KN, f. 1866. Uppt. 1948.)
304. Sjukdomsträd. Dä badde dom här norr i byn, Ribboa, dä va e
gran som va växt så dä va e glipa så ber i-na, å der skulle di öffra m:i pänningar, å trä barn i den där glipa. [Sagesm. har inget namn på såna träd.
J -
A likadant i den där eka, ve norra löcka, ve Vekhytta, dä va ett hö/, bra stort, å så högt, så di feck löv te ha en stege, å så krypa opp, en på vardera sia, så di kunne sticka barne unner. Dä va-le "sog", dä va-le däsamma som engelska sjuka, ja vet inte, jo, en torsdaskväll i so/agången.- En gamma/ asp i en hage te Söra gårn i Ribboa, den där va inbura i, spikar å pinnar å nå uttå vart. Dä va inna ja kom hit, ·men dä va en som
4 ) Se 746.
5 ) Smöja
=
smyga (igenom). Om smoJmng se C. W. v. Sydow, Något om träden i folkets tro och sed, Svenska Kulturbilder XI, Sthlm 1932, sid. 249.5kagershultsbygdens sistt1 tandvärkstall 1•id gården Grönsjön.
Foto: E. Venström
va födder på gårn här å han sa: Den där aspa, den ska du inte hugga, för då blir du full mä byrder [bölder) å ont, dä tog sej på människa, dä där som va inbura. (öBFA 1064. Anders Nilsson, Ribboda, KV, f. 1835.
Uppt. 1927 av M. F-d.)
305. - En gran, med stammen först en å så delad i två å därpå åter hopväxt, fanns vid Långängen på Falhytte ägor, dit kom de långa vägar ifrån å drog bortbytingar6 igenom. De läste först en bön å så drog de barne igenom med linnet på å så tog de linnet å brände opp-et, å senn drog barnet naket igenom under läsning å så tog på ett rent linne å drog det för tredje gången. (öBFA 1173. Bankdir. C. Olsson, Mullhyttan, KV, f. 1862. Uppt. 1930 av M. F-d.)
306. "Nål tall" var en tall på Västanås skogsmark efter den s. k. Jakobs-bergsvägen, "där slog di i spik å nålar, den va så fullplock.ad, dä va väl för sjukdomar, tannvärk. - A unner en jordtorva trädde dom barna tre gånger ånnsyrs [motsols]. (ÖBFA 1173. Skrädd. Enok Forsberg, Mull-hyttan, f. 1876. Uppt. 1930 av M. F-d.)
307. - I Ribboa, Duvegä/e di kalla, där hadde di e tr6llgran, ho växte kroki över e lita grotta, ja, di ha väl hållas inunner där, så dä ha vurti så, å inunner den där rota ha di stucki pänningar, dä va le kanske nå mer.
A di trädde barn som hadde ont åv s6ge, va skrikuga å vannskapta, ja, dä skulle fälle vara däsamma som engelska sjuka. - Ja, visst trodde di,
108
att dä bodde nån makt därunner, ätter di offra pänningar. Dä där va före min ti. (öBFA 1100 Matilda Nilsson, Dorvestorp, KN, f. 1851. Uppt.
1930 av M. F-d.)
308. - Vid Kråkemo som är vid Västanby där var en gran, som var så olik alla andra, den var så lång emot alla andra träd och tycktes vara vad grenarna utvisade lika vid från marken till toppen och hade namnet Trollgranen, men så skulle marken odlas, och då fick hon falla för odlarnes yxa och roten brytas opp, och aldrig hörde vi talas något ont om henne.
- (öBFA 522. Uppt. 1926 av Beata Larsson, ökna, KV, f. 1851.) 309. - Vålbtmdsträd7 är när två träd, som växer på var sin rot inte långt ifrån varandra blir hopsnodda, så att de oppåt blir bara till ett, det vill säga, de växer ihop, genom sådana träd brukar folk träda skrikiga barn, det skall hjälpa. - (öBFA 578. Uppt. 1927 av Beata Larsson.)
310. På Västanbytorps äng i Kvistbro har funnits en ek, där de offrade för barnsjukdomar. Barnen drogs under en rot, som var böjd opp. -- Här vid Öna stod det en stor en, som de brukade sätta bort tandvärk i. (Lantbr.
Johan Eriksson, Öna, KN, f. 1851. Uppt. 1934.)
311. Norr om Gammelhyttan har det stått en björk, Gökabjörken, bred-vid en källa, som de kallar Gökakällan. Den där björken hade två hop-växta stammar. Nere vid roten fanns en öppning och där drog de sjuka barn igenom. Och så offrade de pengar i källan. - Vid Ryssabäcken högg jag ner en björk, som de satt in bölder i, och det visste jag inte, förrän jag huggit den, och då var det försent. Jag fick fjorton bölder. Tåckna där träd ska en akta sej för att hugga. (Kalle Sten, Sixtorp, KV, f. 1860.
Uppt. 1944.)
312. Skogvakt. G. Karlsson, Skogaholm, känner till ytterligare tre tand-värkstallar i Kvistbro: Krontallen i närheten av Fallet, väster om Svartå, en tall vid Trantala väster om Kyrkvallen vid Kvistbro kyrka och Kvidd-sjötallen vid Kviddsjön. KviddKvidd-sjötallen är borta, men de två andra finnas kvar. (Uppt. 1942.)
313. Om Boteve tall vid Koltorp i Kvistbro se sägner om krig.' - Inte långt från stubben efter Boteve tall stod en stor björk, som vid roten hade ett hål tvärs igenom. Där drog de sjuka barn igenom på en brädlapp. De offrade lite av barnets hår och pengar och så läste de böner. Folk kom åkande dit långväga ifrån. - En natt blåste björken omkull. Det var folk, som påstod, att de nattetid hört, hur barnen, som fått bot vid stubben,
7 ) Vålbundsträd
=
"vårdbundna" träd. Se E. Rietz, Svensk Dialekt-Lexikon, Lund 1867, S. 794 V.8 ) Se 77.
Stammen av Tro/leken vid Lilla Trysslinge. Eken har troligen skadats .av ett åsknedslag. Varje sommar rin-11er en svart sörja ned utefter stam-men. Härav har man fått den upp-fatt11i11ge11, att eken var förtrollad
och farlig alt komma nära.
Foto: Förf.
jämrade sig. Som barn hittade jag gamla pengar vid stubben, men far sa, att jag skulle gå och lägga dem tillbaka. (Äldre man i Svartå. Uppt. 1948.) 314. Vid den gård, där jag bor [Hulvik], var förr alldeles i kanten av Lillån ett offerställe vid en stor alrot. Där offrade man pengar och satte in pinnar för att få bot mot tandvärk och andra sjukdomar. Min far talte om, att när vattenståndet i ån var lågt, hade de hittat mynt i sanden från 1700-talet. (Lantbr. Hj. Sjögren, Hulvik, KV, f. 1892. Uppt. 1948.)
315. Om Häxtallen eller Trolltallen på Boön i Toften i Skagershult, som föll omkull omkring 1890, se häxor.9
316. Vid Backen [i Skarshult] har det funnits en asp, som man satte sjukdomar i. Vid Blomsterhult [i Skarshult] har det stått en gammal rönn, som vid marken var kluven och där de "smöjde" igenom sjuka barn. Far sa, att de ansåg den där rönnen nästan som helig, ingen tordes hugga den.
Den stod, tills den själv föll omkull. (Trädgårdsm. K. Andersson, Jons-torp, SK, f. 1868. Uppt. 1942.)
317. Vid gården Grönsjön har det stått två tandvärkstallar; den ena har fällts, men den andra står kvar.
318. I hagen söder om Lilla Trysslinge står en gammal ek, Tro/leken.
Farfar berättade, att förr ville de varken gå nära eller röra vid den där
B) Se 618 ff.
r ro
eken; det hade satts in så mycket sjukdomar och elände i den. Det rann förr och det rinner än svart sav från trät, och den där svarta sörjan var de särskilt rädda för. (Lantbr. Algot Karlsson, öskevik, SK, f. 1890.
Uppt. 1948.)
319. Norr om Håkanbols station [i Nysund] nära järnvägen har det funnits en tandvärkstall. Jag var med där i skogen på timmerhygge, men det var ingen som ville hugga den där tallen. (Lantbr. K. Johansson, Saxen, NY, f. 1880. Uppt. 1944.)
320. - Dä va e gran här i socknen ve Sinnere (Sinnerud), söm dä va ont i, å den tordes de inte hugge. Men så kom dä en ny dräng dit, å då sa de te honom att han skulle hugge henne. Han vesste inge um, han högg ner-a å mådde bra, å de va glae att ho kom bort. Dä va tannvärk de satte in i såne träd-. (öBFA 859. A. G. Jansson, Vårbo, NY, f. 1861. Uppt.
1932 av M. E-n.)
321. Det stod en björk här ve Stenstorp i Källsbo, där de satte in speter för tandvärk. De tog en sticka å petade å satte in den i björka. Men björka blev huggen sedan. (öBFA 859. P. Israelsson, Källsbo, NY, f. 1840. Uppt.
1932 av M. E-n.)
322. Dessutom kan i detta sammanhang några märkliga träd nämnas, som dock inte ha varit brukade som offerträd.
På Trumön i Multen [Kvistbro
J
alldeles vid västra stranden står Tr111nö-tallen, som nu är fridlyst. Den har en betydande ålder. Den tjänstgjorde förr som "fyr" för dem, som var ute på Multen, när vädret var dimmigt och grått, säger Kalle Sten i Sixtorp. På Öna-sidan har det också stått en stor tall, som fick göra samma tjänst, men den är nu borta. (Uppt. 1942.) På Skräddarekullen i Tångeråsa [mellan Råtorp och Boda (iPå Trumön i Multen [Kvistbro