585. Det var en kyrkstöt här i Nysund, - - -- han gick tillbaka efter sin död. Hans gumma fick besök varje natt klockan tolv, han satt vid bädden. Gumman gick till far min och tala om det, far och han var så goda vänner, medan han levde. Far gick dit en natt, men han såg ingenting, men gumman såg. Far tala te-n och sa: "Varför kommer du igen? Har du inte ro?" "Det skall bli nu", svara han. Och sen kom han aldrig mer. Han hade tagit mull1på gravarna, som han grävde, och därför fick han inte ro i graven sen. Jag vet inte vad han hade jorden till, men det var till något kuckleri. (IFGH 3878. Lantbr. i NY, f. 1870. Uppt.
1936 av M. E-n.)
586. Jag var på en gård och stämplade skog; jag hade varit där många gånger förut. En dag höll de på att såga i såghuset, och då fick de se
1 ) Jfr 461, 670, 708.
173 gårns förre ägare, som var död, gå fram och tillbaka på några plankor, som var opplagda på tvärbjälkar i såghuset. De slog igen sågen och slutade arbeta, för de var rädda, att någon olycka skulle hända. (Man i KV, f.
1873. Uppt. 1943.)
587. På Guppbackarna utmed vägen Atorp-Finnerödja, sör för rån mellan Nysund och Finnerödja visade sig förr på nätterna en gumma. Till en gubbe, som gjort likkistan åt hennes man, ville hon en natt lämna ett lite knyte och sa: "Det här ska du ha, för du fick inget betalt för kistan du gjorde åt min gubbe". (Torp. i NY, f. 1871. Uppt. 1944.)
588. Det var en gumma, som hette Anna-Lisa. Hon var från Stenhult i Tångeråsa. Hon dog på Tångeråsa fattigstuga. Och samma dag, som hon dog, såg jag henne på kvällen. Det var en så rar gumma, vi var så goda vänner. (Kvinna, f. i TA 1882. Uppt. 1943.)
589. När jag tjänte hos Anders Perses i Gräve och bodde på rust-kammarn där, såg vi något underligt en kväll. Vi hade varit åt bönhuset på kvällen, Erik Janse och jag, och när vi skulle gå upp för trappan till kammarn och lägga oss, så mötte vi en "konungagestalt", klädd i vita kläder, barhuvad var han, men hur han annars såg ut kan jag inte säga.
(Lantbr. i HI, f. 1857. Uppt. 1936 av G. E-n.)
590. Klockare Bovall i Skarshult, som dog 1842, lär ha varit en under-lig karl. När han en kväll stod på körgårn vid sin gummas grav, sa han:
"Ja, nu träter du inte mer". Det skulle han inte ha sagt, för i samma ögonblick fick han en örfil, vem det nu var, som gav honom den. Sen dess växte det inte något skägg på den kinden. - Han högg sönder gamla kistbräder, som grävts upp på körgårn, och eldade med i sin stuga. När han sen satt vid spisen och värmde sig, kom det dödingar och satte sig på spishällen, påstods det. (Man i SK, f. 1862. Uppt. 1943.)
591. Det bodde på slutet av 1800-talet en gumma i Klockargårn här i Skarshult, som såg· mycket, som inte andra kunde se. Hon hade en son, som bodde oppåt Värmland. En morgon talte hon om för en, som kom på besök, att hennes son var död. "Han var hos mej i natt och sa adjö", sa hon. Efter några dar fick hon brev om att sonen dött den natten.
(Äldre personer i SK. Uppt. 1948.)
592. Det var en pojke här i Kvistbro, som stod i handelsbod. Han blev misstänkt för att ha tagit en guldfemkrona i affärn, och för den miss-tanken blev han så till sig, att han gick sta och dränkte sej i en sjö där i närheten. En bit från den där handelsboden bodde en gumma, som kunde se det inte andra såg. På natten efter det pojken hoppat i sjön, såg
174
gumman honom stå utanför sitt fönster. Gumman gick till fönstret och frågte: "Var är du?" Då talte han om, var han hoppat i sjön, och varför han gjort det. Och där draggade de och hittade hans lik. (Bruksarb. i KV, f. 1879. Uppt. 1948.)
593. Farfar var bonde i Skarshult. Han gick mycket i kyrkan - mest var söndag - och hade då en så fin kyrkkäpp, som han var så rädd om. Så dog farfar, och käppen ställdes undan. En av farfars pojkar fick en dag tag i käppen och hur han nu hanterade den, så gick den sönder.
Då las käppen ner i en tom dragsoffa, som stod i stugan. Nästa söndags-morgon vid den tid, då farfar brukade gå till kyrkan, började käppen hoppa och larma i soffan. Farmor förstod hur det var fatt. Hon gick bort och lyfte opp sofflocket, och så sa hon: "Du far, det där med käppen ska du inte bry dig om! Var nu lugn ! " Sen låg käppen still. (F. d.
skagershultsbo, f. 1890. Uppt. 1948.)
594. Det berättas om en baron Falkenberg på Trystorp, att han under·
en skridskofärd över logsjön åkte ner sig och drunknade. Han hade ämnat sig över till arrendebönderna i gården logsjö för att klå upp dem för någon förseelse. Falkenberg gick sen igen; på nätterna var han i stallet hos hästarna och red på dem, så att de stod löddriga på morg-narna. På stallbetjäningens uppmaning gick en son till Falkenberg en natt ner i stallet för att se, vad där försiggick. Då sonen kom in i stallet, fick han se sin far sitta och rida på en av hästarna. Först kände han inte igen far sin utan trodde, att det var djävulen själv, varför han utbrast:
"lyster satan rida på mina hästar också?" (Efter öBFA 1234. lantbr. i ED, f. 1874. Uppt. 1937 av I. C-n.)
595. Ve Stumpebackera [Stumperudsbackarna] mellan Atorp och Slätt-åsen påstår de, att en dalkulla blivit mördad. Där kunde en del se ljus sedan, just vid det ställe, som de trodde liket var gömt. ljusen var stora som stearinljus å de tändes och släcktes tre gånger efter varann. ( öBF A 857. Hantverkare i NY, f. 1840. Uppt. 1932 av M. E-n.)
596. Förr i världen talade man här ofta om nyp från de döda. När gammalt folk vaknade på morgonen och konstaterade "blåvett'' på kroppen - det var för det mesta på bena - sa de, att de fätt ett döanöp.2 De trodde, att det var någon död anhörig, släkting eller bekant, som under natten varit framme och gett dem ett nyp. (öBFA 1234. lantbr. i ED, f. 1862. Uppt. 1937 av I. C-n.)
597. Dä va e här i Gökhult, som mörda sitt barn å grävde ner dä i en stenmur. Men sen hörde de att dä grät å skrek i stenmuren där. Dä
2 ) Jfr 580.
175 va ett barn, som föddes här på ett ställe, det hade inte liv, å de grävde ner det utanför fönstret. Men dä grät, så de feck inte fre, utan de feck ta opp-et, å gräva ner-et i körrgårn. (ULMA 3922. Kvinna i NY, f. 1859.
Uppt. 1932 av M. E-n.)
598. Det är en skog här borta på Sållaretorps mark, som kallas Vår-skogen efter en piga, Vår-Fia, som skall ha mördat sitt barn där. Där skulle dä vara nåt konstigt, men ja vet inge vidare. De sa, att dä hördes skrik där. Om de grävde ner barn som inte hade liv var som helst så ble dä ingen fre. De fick ta upp dem å begrava dem i körrgårn. Ja tror, att ja hört namnet "myring"3 på mördade barn, men jag vet inte nåt mer om det. (ULMA 3922. Lantbr. i NY, f. 1864. Uppt. 1932 av M. E-n.)
599. "Garstern", det sades att det va ett litet barn, som va lönnmördat och aldrig fått dop. Ja fråga, hurdan han såg ut och fick svar, att det va en fågel av ugglesläktet,4 men ja invände, att han ropar ju å hojtar som en stor karl. Mor sa: han ropar över människornas hårdhet, som inte lät honom leva och få komma till dopet och bli delaktiggjord av Guds välgärningar. Om "garstern" och gasten är samma en, ha ja aldrig hört, kanhända, att det bara är uttalet som skiljer. Men jag hörde att folk tyckte, att det var så rysligt att höra honom. (öBFA 1318. Uppt. 192>
av lantbrukarehustru i KV, f. 1851.)
600. Mi farmor tala um gasten, ho sa att han va som en stor hunn, änna som räven. "Hoj, hoj", skrek han, sa ho. (öBFA 857. Kvinna i NY, f. 1859. Uppt. 1932 av M. E-n.)
601. Far kom hem en kväll. Han hade varit borta i något ärende.
Och när han var på hemväg, kom det något underligt - han sa det var en gast - som hängde sig på ryggen på honom, och han kunde inte bli av med det där. Han gick och slet och svettades, ända tills han var närapå hemma. Då hoppade det av. Då han kom in i stugan, var han alldeles slut. Mor frågte, vad det var med honom, men han ville ingenting säga. Men nästa dag talte han om det för oss. Sånt där får en inte tala om samma dag. (Kvinna, f. i TA 1882. Uppt. 1943.)
602. I Lämåsen fanns det en gumma, som botade för "gastkramning".
En skulle akta sej för att komma ut för gastar eller dagståndare. En skulle aldrig gå mitt på vägen, för där gick gasten. Dagståndarn kunde röra sej fritt var som helst på natten, men när solen gick opp, fick den under
3 ) I Skagershult talar man om mylingar. Ett barn ska ha mördats och begravts vid Spettån väster om Kvarntorp. Där hörde de mylingen skrika om nätterna, innan det blev regn.
4 ) Jfr 344.
dagen bli stående kvar, där den stod. Gick man på en sån där ståndare, så blev en sjuk. (Torpare i NY, f. 1871. Uppt. 1945.)
603. Dagståndare, dä va så mä dä, att di skulle allri gå mitt på vägen, när dä blir kväll, utan di ska gå på kantera, för annars så kan di möta tåcke där. Ja, allri går ja mitt på vägen, d-ä ju bäst, så slipper en väjja, ja, ja vet bestämt, att dä finns tåcke där, di ä vita, säjer di, söm ha sitt döm, ja tror d-ä tåcka der andar, ja, söm går, söm inte har ro. Di ska gå framåt på natta, men stå stilla på dan, på en fläck.
Jo, vi kom åkande, far å ja åt stan, ve messömmartin, ällär lite ätter, ja hadde en smultronkorg å skulle sälja, å satt å höll i, dä va klocka tolv på natta, far han gick te vänster, å körde, dä va i den der Åmans-Annä-backen, nerve Kinkhytta, d-ä så lifs ren sanning så, fälle tror ja dä finns.
Då kom dä ett fruntimmer, ja ho geck före oss, vi åkte ifatt-a. "Kör ifatt-a". sa ja, "så får vi se vem dä-ä". Men vi va-nte go te kömma-na nämre än vi va så långt söm te skåpe här, men så kom vi te en bäck, söm ä e lita bro över, å då sa ja: "sätt dej på, så vi kommer ifatt-a".
Ja, han satt sej på, men söm vi kom te bäcken, så försvann ho, ho bara va borta, dä va pressis förbi, ho synnas inte nå. Å ja sa ått far: "Va kan dä der vara?" - "Ja", sa far, "dä kan-en fäll förstå, va dä va". Men vi tolas inte säja så mycke öm-et, förrän dä börja dagas, å vi kom länger bort. - Men inte ble vi sjuka. - -
-Dä ha gått e, söm hadde en grön mössa på huve å e lång kappa, dä-ä många söm ha kunna sitt den der, ho ha gått mellan Kinkhytta å Hälsings-åsen. (öBFA 1100. Bergsmanshustru i KN, f. 1851. Uppt. 1930 av M. F-d.)
604. Där Svartåbana går över nu, en väg går där åt Bälsås å en annan te V. Hulviks utäng [nu åker], alltså en korsväg, där skulle då stå såna
<lär ståndare, å di såg dom inte, men om di kom inpå dom, så vart di någe skadata, dä vart ont i bena, häller så, så di kunne inte gå. Di stog på ett bestämt ställe, alldeles i jämter vägen. (öBFA 1064. Lantbr. i KV, f. 1851. Uppt. 1930 av M. F-d.)