82. På flera håll inom Edsbergs härad berättas om forna begravnings-platser. På en del av dem lär man ha grävt ner liken efter människor, som själva tagit sig av daga. Det talas också om risbål. Sådana lade man, där en självspilling begravts eller en person dödats eller omkommit genom olycks-händelse. Man har i' dessa bygder haft den uppfattningen, att den döde skulle gå igen, om inte hans ande bands vid platsen genom ett bål eller en hög av grenar och kvistar. Sådana högar kallas också ibland "offerbål" eller
"offerhögar". Kvisten som lades på bålet innebar ett offer till den döde.
Ett annat uttryck för samma sak är att "betala tull". Låg bålet invid en väg eller stig, så var det förr en given sak, att den som färdades förbi stannade och lade en kvist på bålet. Sen kunde man tryggt fortsätta färden utan risk för att se eller möta "skrömt" eller andra farligheter.
Endast ett risbål finns numera (1948) kvar inom häradet. Det är upp-lagt invid Storsjögångan, en gångstig mellan Kronoberget i Kvistbro och gården Storsjön i Knista. En kringvandrande krämare ska här ha blivit ihjälslagen, berättar gammalt folk i Kvistbro.
83. Om Katte-Majas grav vid Limvägen från Limberget på Hälsingsåsens skog i Knista ut till gamla landsvägen mellan Hidinge nya kyrka och Lekhyttan, inte långt från den plats, som ännu kallas "Katte-Majas led", berättas följande: Katte-Maja var en ung flicka från Knista som fick ett barn, som hon i hemlighet tog livet av. Det blev så småningom upptäckt,
3 ) Om krig se också nS.
39 och den stackars flickan, som förstod vilket straff, hon skulle få, gick och hängde sig. På Knista körgård fick liket inte begravas, och ingen av bön-derna i Knista ville ha en mördares grav på sina ägor.1 Man blev därför tvungen att forsla den döda upp i skogen och begrava henne, där man trodde, att man hade rågången mellan Knista och Hidinge. De la sen över graven ett risbål, som nu är borta. (Bergsman Carl Svensson, Lekhyttan HI, f. 1850. Uppt. 1934.)
84. På Svenshytteskogen har det funnits ett risbål på en gammal kol-botten, Gtdla-Nissabotten. Där ska man ha begravt en gubbe från Sörgårn i Svenshyttan, som de kallade Gulla-Nissen. Han var åtskilligt styv att trolla och tog sig för med att svära bort Björnkällan2 i Svenshyttan. En dag gick han ut i skogen och hängde sig i en stor gran. Som självspilling fick han inte komma i vigd jord utan grävdes ner i skogen sör för landsvägen, nära den plats, där villan Sippola nu ligger. Men Gulla-Nissen gick igen, och då måste han flyttas längre opp i skogen. Också på den platsen var det mycket oroligt, så han flyttades än en gång och grävdes ner på en kol-botten, som fick heta Gulla-Nissabotten. Där spökade han inte mera. (Lant-bruk. Karl Karlsson, Hällshyttan, HI, f. 1870. Uppt. 1936.)
85. Genom Nationalparken3 i Svenshyttan i Hidinge gick förr en gång-stig, Västgötastigen, från Svenshyttebyn ner till Lannafors. Bredvid den har det funnits ett risbål efter en knalle, som vart ihjälslagen här. (Richard Gustafsson, Holmtorp, HI, f. 1849. Uppt. 1934.)
86. På Ene kullen [Eneriskullen strax sydöst om Knista kyrka
J
har det legat ett risbål. På kullen fanns det i min barndom två gröpper, som det låg pinnar och kvistar i. Av de gamla blev jag tillsagd att kasta dit en pinne, när jag gick förbi. Oppe på kullen fanns det då en fyrkantig sten, som såg ut som en pelare. Jag har hört berättas, att det var två, som vart halshuggna vid den stenen och sen begravna på kullen. (Lantbr. Einar Nilsson, Östa, KN, f. 1908. Uppt. 1942.)87. I Storsjövreten [invid det nu utlagda hemmanet Södra Storsjön i Knista] finns en sandbank, som kallas Förborgen. Den ligger ett stycke från sjön och lutar 11;ot väster. Här ska det i forntiden ha varit en begrav-ningsplats. Min morfar, som bodde i S. Storsjön, har berättat om det för min mor. I forntiden begrov man de döda med ansiktet mot väster, så att
1 ) I Kvistbro berättas också, att liken efter självspillingar förr kastades i vat-tenfyllda gruvhål.
2 ) Se 229.
3 ) Se 285.
Vid Trånga porten eller Trängstenarna norr om Gammelhyttan i Kz,istbro har funnits ett risbål. Till platsen he1r knutits scigner om 1·allpojken, som här blev dödad at·
e11 kmnrat.
Foto: E. Lindström
aftonsolen skulle lysa på dem, hade morfar sagt. (Skogvakt. G. Karlsson, Skogaholm, KV, f. 1873. Uppt. 1943.)
88. "Blomsterhttlta körgård" [ en plats söder om torpet Blomsterhult i Tångeråsa
J
tror man har varit begravningsplats. Där har funnits några stenar, som man menat var en lämning efter en domarring. (Torp. V. Sjö-berg, Blomsterhult,TA,
f. 1877. Uppt. 1943.)89. I Kvistbro fanns ett risbål, som blivit mycket omtalat. Från Gam-melhyttan går en gånga upp till Mälasjön. Nära Mälasjötorpet finns på bägge sidor om gångan två stora stenblock, som kallas Trängstenama.4 De står så nära varann, att en ko, som gick gångan fram, fastnade mellan ste-narna. Vid ena stenen har man brukat bdala tull, dvs. man la en gren eller en kvist på ett bål. De gamle har berättat, att två pojkar gick vall på sko-gen och blev osams, för de var kära i samma flicka. De kom överens om att dra lott, om vem som skulle ge med sig. Den som förlorade, blev så svart-sjuk, att han hade ihjäl kamraten där vid Trängstenarna. (Kalle Sten, Six-torp, KV, f. 1860. Uppt. 1943.)
90. Det har funnits ett risbål vid landsvägen i närheten av övratorp, ett annat vid Labbåsen invid ett stort flyttblock, som nu är bortsprängt, och där det varit något mord, och ett tredje på Pålackaåsen," norr om Västås,
4 ) Kallas också Trånga porten och Tullportastenarna. Jfr 164, r83.
5 ) I Kvistbro talas också om "Pålackens grav" på Pålackaåsen.
efter en kringresande krämare, som blivit mördad där. (Skogvakt. G. Karls-son, Skogaholm, KV, f. 1873. Uppt. 1943.)
91. Vid vägen väster om Storbjörboda [i Kvistbro] har det varit ett risbål på den plats, där min farfars far blev ihjälslagen under ett slags-mål, berättar Kalle Sten i Sixtorp, f. 1860. (Uppt. 1943.)
92. Också i Skagershult talas om begravningsplatser. - Far berättade att en sådan fanns i en äng vid mitt föräldrahem, Kvarntorp, och en annan lär ha funnits på en sandås sör om Abytorp, invid nya landsvägen, säger skogvakt. P. G. Pettersson i Kärrgruvan, SK, f. 1851. (Uppt. 1942.)
93. På Bålabacken i Backaskogen [norr om landsvägen mellan Hassel-fors och hemmanet Backen] låg Katrinas bål, enL uppgift av trädgårdsmäst.
K. Andersson, Jonstorp, SK, f. 1868. Vem Katrina var, vet ingen numera.
(Uppt. 1943).
94. Vid torpet ö. Nyängen har också funnits ett risbål på 1890-talet, men varför det var där, har man glömt, berättar K. A. Wickberg, Skoga-holm, SK, f. 1887. (Uppt. 1943.)
95. Mellan Porla Brunn och Risbolet [torp i Ramundeboda ], ligger det ett stort flyttblock vid vägen, och vid stenen har det funnits ett risbål. Hur det kom till, vet man ingenting om. Kanske bålet har gett namn åt torpet?
Det sägs, att det spökade mycket där förr. (Karl Andersson, Jonstorp, SK, f. 1868. Uppt. 1943.)
96. Väster om Svartå ligger i Nysunds socken torpet ödetorp vid Let-stigen. -- Här blev en dalkulla mördad en gång i tiden, och här la man ett risbål, berättar Aron Andersson, Annelund, SK, f. 1858. Vid vägen Svartå-Edsbacken, där vägen till Paskåsen tar av, låg också ett bål, säger Andersson. Min äldste bror såg, att en karl blev ihjälslagen där. Det var på 1860-talet. (Uppt. 1942.)
97. Vid Källsbo i Nysund, alldeles invid Letstigen har det funnits ett risbål efter en bruksförvaltare i Svartå, som blev skjuten här en söndags-morgon. Bruksförvaltarn, som hette Malmberg, var mycket hatad av bön-derna. Han kom ridande från Atorp hemåt mot Svartå. Mördarn sägs ha varit en mycket god skytt : Kulan gick igenom ett knapphål i förvaltarns rock. Man misstänkte en bonde i Nysund, men man lyckades aldrig få reda på vem det var, som sköt. Det ska ha hänt i början av 1800-talet. Det berättas, att samma söndagsmorgon stod några bönder på Letälvsbron vid Atorp och språkade. När de hörde skottet från Källsbohållet, sa en av dem :
"Nu gick min bästa mjölkko". Han hade lovat sin bästa ko åt den, som sköt bruksförvaltarn. Annu 1915 kastade man kvistar och stenar på det
42
där stället. Varje valborgsmässoafton tände man på bålet. (Hj. Söderberg, Via, Vintrosa, f. 1870 i NY, m. fl. Uppt. 1944.)
Farsoter
98. Digerdöden. - Men att denna gård [Bälsås1 i Kvistbro] förfallit i det tillstånd man nu ser honom, är utan tvifvel de landsförstörande plågor orsaken till, såsom krig och smittosamma sjukdomar. När den bekanta stora pesten, hos oss kallad Digerdöden och hos Fransoserna Mort Bleu, anno 1350 plågade Europa men mest Sverige, der han så rasade, att mindre delen af menniskor blef vid lif, då förföllo icke allenast en stor del hemman i ödesmål utan blefvo ock på somliga orter hela socknar öde. Då har Bellsåhs undergått samma olycka och nu för tiden är en ringa bondeby, fädernas ort åt fordna och nu lefvande Bellandrar. Till bevis å den anförda ödeläggelsen äro utom andra äfven lemningar på Qvistbroskogen, som är Edsbergs härads allmänning. - (Pet. Bellander a. a.)
99. Digerdöden har härjat här i Kvistbro, sa de gamle, och det är väl länge sen. Nästan allt folket dog ut, och det var bara en pojke som över-levde här på trakten. Han gick där ensam, men så en dag hörde han, att någon blåste i lur. Han lyddes och tog en lur han också och blåste i, och det svarade. Han gick åt det hållet, han hörde ljudet kom ifrån. Och så träffade han en flicka, och det var henne han hört blåsa i lur. De möttes på en backe vid vägen mellan övratorp och Vekhyttan. Den backen fick så namnet Mötesbacken, det heter den än. Sen flyttade flickan till pojken, och av dem blev det ett par. (Lantbr.
J.
Rohden, Vekhyttan, KV, f. 1876.Uppt. 1948.)
100. Mellan Vekhyttan och övratorp i Kvistbro ligger Rigestamarken.2 Här.lär ha varit en källa, som kallades Rigesta källa, och i närheten av den ska det ha funnits en gård, Rigesta, som blev öde genom digerdöden. (Flera äldre personer i KV. Uppt. 1943.)
101. Från Tångeråsa har berättats: - Kyrkan skulle ha påträffats öde och övergiven efter digerdöden. - (öBFA 1252 Lantbr. E. G. Fryxell, Hovesta, Hackva, f. 1874 i ED. Uppt. 1937 av I. C-n.)
102. Koleran. Under år 1833 härjade den svåra kolerasjukdomen i vårt land, jag minns det ganska väl, jag var då blott i mitt fjärde år. Uti min födelseby V., med flera byar däromkring, brändes skiffer på gårdarna för att med den skarpa röken fördrifva denna svåra pest, som uppskrämde
1 ) Jfr 23, 56, 65.
2) Häradsallmänning, jfr 288.
43 alla, så att städer och landsvägar blefvo spärrade för både åkande och gående. Detta blef ganska svårt för många, som voro i behof att köpa sina förnödenheter från städerna. Jag kommer särskildt ihåg en händelse med en hemmansägare i byn K., Jan Larsson, som på omvägar ledsagade sig hem från staden, men då han kom i närheten af sitt hem, blef han hindrad att gå in i sitt eget hus och nödgades fly till sin ladugårdsskulle, där hans hustru langade till honom mat med en kakgrisla, sådan .som begagnas vid brödgräddning. Där måste han vistas en vecka. - En annan hemmansägare ifrån byn S. kom äfven från staden A., där pesten var ganska mycket ut-bredd. Då han kom hem, blef han sjuk. En broder till honom gick in för att höra, hur det stod till, och då han återvände till sitt hem, blef äfven han sjuk. Två dagar därefter blef han död. Brodern, som hemförde sjuk-domen, tillfrisknade och lefde tills han blef 80 år. (N. G. Westlund,"
Kyrkvallen, KV, Självbiografi, Örebro 1901, sid. 1.)
103. På 1830-talet kom koleran till Edsberg. Koleran kom på det viset, att en garvaregesäll från Göteborg sjuknade i Askersund och dog på Asker-sunds fattigstuga. Från Askersund spred sig sjukdomen till Edsberg genom några edsbergsbor, som var på Askersunds höstmarknad. Den förste, som sjuknade, var en bonde i Sörby, som dog efter några dagar. På hans be-gravning var släktingar från Hyttringe, och en del av dem sjuknade och
dog. För att skydda sig mot sjukdomen tände man eldar i vägskälen och vid prästgården. Sex personer i Edsberg dog
.i
koleran. (Lantbr. Emil Karlsson, Sörby, ED, f. 1888. Uppt. 1945.)104. I Lekhyttan i Hidinge gjorde de i ordning en körgård vid Lek-hytteklint på 1830-talet, när koleran gick. Där vid klinten är en liten täppa, som de än i dag kallar Körgårn, men den behövde aldrig användas, för pesten kom aldrig till Hidinge. Flera skaffade sig likkistor för att ha tillreds, om det skulle behövas. I Lekhyttebyn brände de skiffer, som de hämtade från Lanna. De trodde skifferröken skulle skydda mot koleran.
Så berättade min far. (Rickard Gustafsson, Holmtorp, HI, f. 1849. Uppt.
1934.)
Nödår
105. 1826, om jag inte minns vilse, då var det ett missväxtår i Nerike, och då fick folk fara till Skebäck vid Örebro och köpa ryssaråg. Men som det inte fanns någon tidning, kunde de inte få någon underrättelse, när
3 ) N. G. Westlund uppgives vara den förste lanthandlaren i Edsbergs hd, född i KV 1829.
44
båten kom dit, utan de måste rusta ut häst och karl, så att de kunde fara 4 mil och kanhända vara där i flera dar och vänta. Men då fick de inte köpa efter som de hade pengar, utan innan de anträdde resan måste de gå till prästen och få prästbetyg, som visa, hur många människor de hade i sitt hem, och hur många de hade på sina ägor. Men hur de kunde ha tillsyn, så att det blev rätt fördelat åt dem, som bodde på ägorna, det minns jag inte.
Min morfar han hade haft ett par rågfall i sin skog föregående år och följande år blev det alltid så mycket syra på föregående årets rågfall. Och då kom torparne och bad, att de skulle få skära syra till bröd, och det lova han. Och när det led till mognad, då sände han bud, att de skulle komma, och då hade han tälja stickor och skrev på deras namn. Och så gick han åt skogen med famnstaken och mätte ut, så att de skulle få efter som de va många i deras hem för att undvika tvister. Och då skar de med skäror och torka på täcken, lakan och vepor. Sedan gnodde de ur, sålla rent, malde på hemkvarn och baka bröd av och kom och gav morfar att smaka, hurdant det var. Så mamma sa, att det var inte elakt. ( öBF A 1 L\ 3.
Uppt. 1927 av Beata Larsson, ökna, KV, f. 1851.)
106. Aret 1868 var det nödår i Skarshult. Vi gick i skogen och samlade mossa - det var renlav, tror jag -- och torkade den och malde till mjöl, som vi sen blandade med rågmjöl. Jag var tio år då. Far åkte till Asker-sund för att köpa mjöl, en åtting, men där fanns inte mjöl att få för pengar. En del gick på våren ut i skogen och plockade tallskott och gran-skott och åt som det var. Andra tog sådana gran-skott och torkade dem och malde dem tillsammans med säd till mjöl. Det hände också, att de tog rågaxen som de var och malde dem för att göra brödet drygare. (Aron Andersson, Annelund, SK, f. 1858. Uppt. 1942.)
107. Det där nödåret 1868 talte far mycket om. Fattigt var det annars för torparna här i Nysund, men 1868 var det stor nöd i många hem här.
De tog syra och renlav och tallskott och torkade och malde till mjöl, som de blandade i det lilla rågmjöl de hade. De slog också sönder och malde torkade ben, och det där benmjölet hade de i när de bakade för att brödet skulle bli drygare. Många gav sig iväg utsocknes för att tigga. (Gammal man i NY. Uppt. 1944.)
108. Jag minns fälle 1868, då hade vi ont om mat, fast far var bergsman och välbärgad. Det kom stora marscher med folk från Värmland, som var på väg ner till Närke för att tigga. Det kunde komma tjugo stycken om dagen hem till oss, och de tiggde och bad att få en bit mat. Mor ömkade
45 dom och gav så länge hon kunde. När de stackars tiggarna gått den långa vägen över skogen till Lekhyttan, så var de alldeles slut, när de kom hit.
Lekhyttegubbarna begärde på en sockenstämma, att bönderna nere i Lands-lagen skulle hjälpa dem med säd och andra matvaror, men de ville inte,
(Bergsman Carl Svensson, Lekhyttan, HI, f. 1850. Uppt. 1935.)
109. - nu inträffade de svåra missväxtåren 1867 och 1868. - Ar 1867 var det våtaste, som någon nu lefvande kan minnas. Nästan all säd och hö ruttnade ned. Följande år var däremot det torraste i mannaminne, och
det blef missväxt i hela vårt land. Rågen kostade 3032 kr. tunnan. -(Hand!. N. G. Westlund, a. a. sid. 28.)
110. Karl Janse i Kärrgruvan berättade hur det var nödåret 1868. Han var född 1860 och har nu varit död några år. Hans mor hade en liten handel vid Kärrgruvan. Hon hade inte haft något mjöl att sälja på flera veckor. Men så fick hon höra, att det fanns mjöl att få vid Oxhult i Ra-mundeboda. Hon lånte en oxe vid Rastorp och åkte dit, men när hon kom till Oxhult, var mjölet där redan slut. Mjölnaren i Oxhult påstod, att det fanns mjöl i Hasselfors. Moran åkte då tillbaka till Rastorp, där hon fick låna en annan oxe och körde direkt till Hasselfors. Och i Hasselfors fick l10n på nåder köpa en skäppa mjöl. När hon kom hem var det midnatt, och 18 grannar satt och väntade på att få köpa mjöl. Hur hon mätte och delade, så fick de alla lite var, men själv fick hon ingenting. Hon var så slut, så hon glömde att ta undan något till sig själv. Den natten var både mor och jag ledsna, sa Karl Janse. (Arrend. Algot Karlsson, Östervik, SK, f. 1890. Uppt. 1948.)
111. Ar 1867 ruttnade grödan på fälten här i K vistbro. Mycken säd blev inte bärgad. Av brist på närande föda kunde folk och fä knappt stå på benen. En bonde i bergslagen, som inte fått tiondedelen av sin skörd bärgad och som bara hade en ko och en häst kvar, körde veckan före jul ner åt Västergötland för att skaffa lite till livs åt sin stora familj. Men han fick återvända med oförrättat ärende och under hemfärden dog hästen.
När han kom hem fick han höra, att också kon dött. Våren 1868 var det ont om utsäde, och det var med suckar bönderna kastade ut de fattiga sädeskornen. Den sommarn blev den torraste i mannaminne. Det blev miss-växt och en ny nödvinter, värre än den förra. Säd och potatis steg i pris:
Rågen kostade 30
a
32 kronor tunnan och en tunna potatis 12 kronor. På 1830-talet hade rågen en nödvinter kostat 28 kr. tunnan och dagspenningen var då 25 öre. I rågmjölet blandades barkmjöl, benmjöl och linfrömjöi.(Gamla i KV. Uppt. 1948 av E. Lindholm.)
Finnar
112. Den muntliga traditionen inom Edsbergs härad vill göra gällande, att en finsk nedsättning någon gång för mycket länge sedan skall ha ägt rum i västra Närkes skogsbygder, likaså i skogarna väster och söder ut. Denna förmodan bestyrkes vad dessa bygder beträffar av en del ortnamn, som erinrar om finsk kolonisation. Så har vi t. ex. namnet Finnhagen på öster-gårdens mark i Svenshyttan i Hidinge. Strax norr om Hidinge socken har vi i Tysslinge vid sjön Stora Axsjön ett litet område, som kallas