VN 190310 J. Engström-Öst
Aronia Just Nu
I paradiset är allt inkluderat
All inclusive. Allt inkluderat. Den som varit i färd med att reservera en södernresa till Karibien eller Asien är troligtvis bekant med begreppet all inclusive. Visst är det en lockande tanke att få allt färdigt ordnat och bokat, allt från resor, logi, utfärder och tillgång till buffébord och cocktails i alla regnbågens färger vid bassängkanten när som helst på dygnet. Vill du dyka, rida på ponny, segelflyga eller klättra i berg är det bara att kontakta receptionen. Men är det så roligt som det låter när man väl kommit fram? Du hade kanske drömt om att få lära känna en ny kultur, ett nytt språk och smaka nya maträtter, men dessa drömmar kan snabbt slås i kras av de många begränsningar du måste foga dig efter. Området du befinner dig på är troligtvis inhägnat; de flesta stränder är förbjudet område för lokalbefolkningen och det lönar sig ju inte att besöka den lokala restaurangen inne i byn, för nu har vi ju redan betalt för att käka alla våra måltider i anläggningens buffématsal. Och där serveras allt från köttbullar till äppelpaj, men var blev Nasi Goreng och Chivo Picante?
I speciellt Karibien har mängden all inclusive anläggningar ökat lavinartat under 2000-talet. År 2007 ökade antalet sålda all inclusive resor med det dubbla i Sverige. Undersökningar visar att resenären vill ha all inclusive eftersom arbetslivet är stressigare nu än förr och man inte har tid och ork att planera sin resa och boka övernattningar själv. Det är alltså fråga om ett framgångsrikt koncept, men som dock har många okända avigsidor med sig i bagaget. All inclusive anläggningarna ägs vanligtvis av bolag i Europa eller Nordamerika. Omsättningen hamnar till största delen i de västerländska ägarnas fickor och landet där all inclusive anläggningen finns, ofta ett u-land, blir bara fattigare. En orsak är att landet går miste om de pengar turisten använder och en annan orsak är att den lokala arbetskraften på anläggningen är grovt underbetald. I Dominikanska republiken är minimilönen 140 euro, vilket t ex en kasinoarbetare får i lön per månad i spanskägda Barceló all inclusive anläggningar. Med tanke på att en fyra personers familj betalar över 2000 euro för två veckor i samma anläggning, väcker det ju en del misstankar om vart pengarna försvinner. Dessutom undergräver konceptet möjligheten för lokala företagare att locka kunder till restauranger och annan service, eftersom turister som väljer all inclusive redan har betalt för allt i hemlandet, till ett västerländskt företag. All inclusive är dessutom ofta slarvbyggen med dålig avloppsrening och döda korallrev utanför anläggningen har blivit ett problem i t ex Mexico. En annan grej som det lönar sig att komma ihåg när man väljer all inclusive är att man betalar ett ordentligt överpris för sin semester, eftersom företaget måste täcka de extra kostnader som uppkommer, t ex då barnen plockar åt sig en massa glassar och pappa slurpar i sig öl längs med dagen.
'Att planera är halva resan' gäller idag mera än någonsin. Ju bättre man planerar sin resa, desto mera får man ut av den. Många har dessutom märkt att det kan vara ett skojigt tidsfördriv att planera sin kommande resa med kartor, guideböcker och webbsidor. Barn engagerar sig också gärna i
planeringsprocessen. Någon har sagt att 'själva resan är lika viktig som målet', och att åka tåg genom Ryssland, cykla på Gotland eller forsränna i Ruunaa kan vara en minst lika stor upplevelse som att ligga två veckor vid poolen i Karibien. Som en extra bonus lär du dig också garanterat mer om de lokala invånarnas kultur och språk. Det gäller bara att veta vad man vill och sedan förverkliga det.
Rekommenderad läsning: Jennie Dielemans (2010) Tervetuloa paratiisiin - reportaasi turismiteollisuudesta. LIKE, 227 s.
