VN 14.2.2009 Patrik Kraufvelin
Kolumnserien "Aronia - just nu"
Vetenskapens hantlangare
Innan en artikel godkänns för publicering i en naturvetenskaplig journal har den lästs kritiskt av minst en redaktör och tre externa granskare som oftast är forskare verksamma inom ett närliggande område.
Systemet bygger på frivillighet och ingen får ekonomisk ersättning för besväret. För forskaren (också för mig när jag skriver) utgör de anonyma granskarna och redaktören de första personer som på allvar ska övertygas om att ens forskningsresultat är så viktiga för vetenskapen att de bör tryckas. De är också de man först avreagerar sig på (mest i tysthet) de gånger texten kanske missuppfattats, sågats och förkastats - något som alla forskare råkar ut för.
Nu, efter att ha verkat som hantlangare, ursäkta, en av 25 biträdande redaktörer för den internationella vetenskapliga journalen Marine Biology under drygt ett år och innehaft det redaktionella ansvaret för omkring 50 vetenskapliga texter insända från världens alla hörn, har jag också fått uppleva processen från "den andra sidan". Inte bara har jag insett att redaktörerna också är människor och fått se hur systemet fungerar, jag har också fått ta del av en hel del högkvalitativ forskning och via mångfalden av olika bidrag lärt mig en massa om arter, biologiska samhällen och mekanismer i havet som jag tidigare knappt känt till att existerade.
Jag vet nu också hur svårt det är att hitta lämpliga eller ens villiga artikelgranskare. Dessa borde inte ha egna intressen i frågan. Personliga motsättningar, direkta konkurrenssituationer och risken för stöld av idéer finns alltid där. De ska också ha tid att utföra ett ordentligt jobb och leverera en rapport. Närmare hälften av de granskare jag kontaktar avböjer, avstår från att svara eller påbörjar arbetet och hör sedan aldrig av sig.
När tre granskares rapporter och rekommendationer till sist finns på mitt bord, eller egentligen på min dator, för allt sköts elektroniskt, måste jag givetvis ha läst artikeln själv och så småningom fatta ett beslut - kan artikeln godkännas direkt, efter liten eller efter stor omarbetning eller bör den förkastas?
Inga små beslut, i värsta fall kan en hel forskarbana ödeläggas av ett förkastande. Att Marine Biology dessutom bara godkänner ungefär vart tredje insänt manuskript för slutlig publicering sätter ribban högt, trots att min huvudsakliga uppgift egentligen borde vara att hjälpa forskarna på deras väg mot
publicering. I motsats till granskarna är redaktören inte heller anonym. All kommunikation med författarna signeras och på godkända artiklars första sida delger min journal(vänligt nog?) namnet på den handläggande redaktören, vilket gör det ännu viktigare att de mer tvivelaktiga bidragen förkastas.
Som många andra uppdrag, både avskyr och trivs jag i rollen som redaktör. Makt har aldrig appellerat till mig och jag inbillar mig inte att jag ska få tack annat än möjligen från journalens fasta personal, de vars alster slutligen accepteras för publicering och några granskare som sett hela processens gång. Däremot förknippas väl någon slags ära med positionen. Den förlänger ju meritförteckningen med en hel rad, jag gör en insats för vetenskapssamfundet och antagligen blir jag själv också indirekt hjälpt i mitt eget skrivande genom all läsning. Detta sista är inte alls oävet och något som jag borde använda mig av så snart jag fått upp huvudet ur min uppdragshög och hinner gå igenom mina egna marina alg- och djurprover och få ner resultaten till pappers...
