VN 20.01.2009 Mikael Kilpi
Kolumnserien "Aronia - just nu"
Slut på fisken och fisket
På söndagspromenaden hemma i Hangö såg jag att den nya fiskhanteringshallen i Hangöbyn snart står färdig. Hallen fyller alla EU-krav på hantering av fisk, och därmed borde framtiden för det småskaliga fisket vara tryggad.
Skall man tro yrkesfiskare från Hangö, Ekenäs och Ingå i det inslag Vega Västnyland körde på
tisdagsmorgonen den 13 januari är fiskhanteringshallen dock mest ett dåligt skämt. Det är nämligen slut på fisken!
I Hangö har flundran försvunnit, i Ekenäs har det mesta försvunnit och i Ingå finns ingenting kvar.
Förklaringarna är många - musslorna har försvunnit och flundran med dem, bottnarna är övervuxna med allsköns skrot och sälarna har ätit upp det som kanske annars klarat sig.
Inget fel på att förklaringarna är många, och att förundran är ganska stor. Vad är det som egentligen händer?
EU tycker att vi skall köra med fiskhanteringshallar, och EU tycker också att vi skall köra med uppföljning av naturresurser. Förvaltningsmaskineriet i republiken Finland har sedan länge delat ut mandat för uppföljning åt statliga sektorforskningsinstitut. Det som var Havsforskningsinstitutet skulle se till att vi vet vad som händer med havet. Vilt- och Fiskeriforskningsinstitutet skulle se till att vi vet vad som händer med fisken i vattnen, och Finlands Miljöcentral skulle se till att vi vet vad som händer med de kustnära ekosystemen. Så är det också i EU-Finland.
Före EU var det ganska skralt med uppföljningen, och så är det ännu. Vilt- och Fiskeriforskningen koncentrerar sig på värdefull fisk och struntar i småfisk som i sista hand utgör födan för många ätbara fiskar. Finlands Miljöcentral koncentrerar sig på att åka omkring med fartyg på jakt efter döda bottnar, medan Havsforskningen koncentrerar sig på Östersjön i stort. Till råga på allt har statens
effektivitetsexperter räknat ut att det blir effektivare och billigare att slå samman sektorsforskningsinstitut, och det blir också bättre ifall de får koncentrera sig på att vara
expertorganisationer i stället för att göra besvärliga saker som uppföljande forskning. Det senaste exemplet är sammanslagningen av den biologiska halvan av Havsforskningen med Miljöcentralen till en Havscentral. Man får hoppas att en del av Havsforskningens kvalitet i samma veva smittar av sig på Miljöcentralen.
Förundran är stor bland fiskare inför en framtid utan fisk. Men vem vet om så händer? Svaret är att ingen vet. Ifall expertorganisationerna i framtiden inte heller skall syssla med att ta reda på någonting utan mest bara tycka till, kan man utrycka en viss förundran över vem det egentligen är som skall ta fram den kunskap som behövs. EU vill nämligen veta.
Jag har en känsla av att kunskapen förväntas komma ur data som forskningen vid högskolor gör.
Den känslan är skrämmande, eftersom det som behövs är tillämpad forskning, och tillämpad forskning betalar ingen för. Det är dags att sätta tillståndet i det mest finlandssvenska av allt finlandssvenskt - skärgården- under lupp. Vad händer, vem bryr sig och vem skall göra vad?
