TERRÄNGFORMER FJÄLLENS

GUNNAR HOPPE

FJÄLLENS

TERRÄNGFORMER

Gunnar Hoppe

FJÄLLENS

TERRÄNGFORMER

En översikt av den svenska fjällkedjan på grundval

av geomorfologisk kartering och naturvärdering

LANDFORMS OF THE SWEDISH

MOU NTAI N AREA

A survey on the basis of geomorphological mapping

and assessment of natural values

Naturgeografiska institutionen Stockholms universitet Beställ ningsadress: Liber distribution förlagsorder 162 89 Stockholm Telefon 08-739 91 30

U nder medverkan av

Ann-Cathri ne U Ifstedt

C 32 31 30 29 28 27 26 25 24 23 22 21 14 ... \

,

Fig. 1. Geomorphological maps of the Swedish mountains

N 32 31 30 29 28 27 26 24 23 22 21 20 19 18 17 16 15 14 13

Omslagsbild. Tarfaladalen med Isfallsglaciären. I förgrunden Stockholms universitets naturgeografiska fältstation. Foto: Per Holmiund aug. 1981.

(over. The Tarfala valley with the Isfall Glacier. In the foreground the Tarfala field station belonging to the Stockholm University. Photo: Per Holmiund aug. 1981.

ISBN 91-38-08003-6

Innehållsförteckning

Förord.. .. . . .. . .. .. . . .. . . .. .. . . .. . . .. . . .. .. .. .. 5

Historik över studiet av de svenska fjällens geomorfologi ... 7

Naturvården och fjällens geomorfologi i historiskt perspektiv ... 9

Projektets bakgrund, tillkomst och genomförande ... 11

Sammanfattande synpunkter på terrängformerna i de svenska fjällen ... 16

Inledning ... 16

Förkastningar ... 17

Glaciala former ... 18

Glaciala erosionsformer: glaciärnischer, trågdalar, kalt berg. . . 18

Glaciärnischer ... 18

Trågdalar ... 19

Det kala berget ... 19

Glaciala ackumulationsformer: moränformerna ... 21

Änd- och sidomoräner ... 21

Drumlins ... . . . .. 22

Rogenmorän ... 24

Veikimorän ... 25

Andra slag av moränryggar ... 26

Annan kuperad moränterräng ... 27

Glacifluviala terrängformer ... 28 Glacifluviala erosionsformer ... 28 Glacifluviala ackumulationsformer ... 30 De isdämda sjöarna ... 33 Istidsförloppet ... 35 Postglaciala former ... 35

Fluviala och lakustrina former ... 35

Karst ... 37

Eoliska former ... 38

Frostmarksformer ... 38

Former bildade genom sluttningsprocesser ... 41

Biogena former ... 43

Antropogena former ... 43

Naturvärdesbedömning ... 44

Översikt över geomorfologiska klass 1- och klass II-objekt inom karterade delar av den svenska fjällkedjan ... 46

Förteckning över i projektet ingående geomorfologiska kartor med beskrivningar . . . . . . . 55

litteratur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 56

Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 59

Summary Bildbilaga

Kartbilaga - finns i en egen fil:

www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer/91-38-08003-6-sid-61-91.

Karta 1. Glaciala storformer och kalt berg Karta 2. Moränformer

Karta 3. Glacifluviala former

Karta 4. Sluttningsformer och strukturmark

Karta 5. Geomorfologiska naturvärden

60

Förord

Det 1969 inledda projektet med kartering av terrängformerna i de svenska fjällen och en tillhörande naturvärdesbedömning är i och med publiceringen av kartbladet 17 C Funäsda-len avslutat. En sammanfattning av uppnådda resultat och gjorda erfarenheter har i detta läge ansetts angelägen av skäl som den själv torde klargöra.

Projektet har ti II största delen bekostats av Statens naturvårdsverk, som jag tackar för angenämt samarbete och ett ständigt generöst och tålmodigt tillmötesgående. Tacket går sär-skilt till de handläggande tjänstemännen, byrå-chefen fil. dr Erik Bergström - allt för tidigt bortgången - och avdelningsdirektören fil. lic. Lennart Vilborg.

Med entusiasm, skicklighet och stor plikttro-het har de olika kartbladsförfattarna fullgjort sina åligganden: Dietrich Soyez, Olle Melan-der, Ann-Cathrine Ulfstedt och Ingmar Borg-ström, i den ordning de knöts till projektet.

Värdefull hjälp i olika former har lämnats av den naturgeografi ska institutionen vid Stock-holms universitet, ofta förmedlat av prefekterna vid olika tidpunkter docent Bo Strömberg och professor Leif Wastenson. U nder perioder då andra arbetsuppgifter begränsade mina egna insatser fungerade Strömberg därtill som biträ-dande projektledare. För viktiga bidrag till pro-jektet har institutionens kartritare svarat: Birgit Hansson, Sigrid Bergfeldt, I nga Blomberg och Eivor Granbom.

Vid tillkomsten av denna sammanfattning har jag haft betydelsefullt bistånd av ett stort

antal personer. Av avgörande betydelse har Ann-Cathrine Ulfstedts medverkan varit; hon har bl a till större delen sammanbragt materi-alet från de geomorfologiska kartbladen och

kartbladsbeskrivningarna ti II

sammanställ-ningskartorna. Manuskripten till dessa har se-nare förts vidare till slutgiltig form av kartav-delningen vid Liber Grafiska AB, under per-sonligt engagemang av Olle Hedbom - som

följt projektet sedan dess begynnelse - och

Ulla Durvall. För bildbilagan svarar många fotografer, alla med nära anknytning till den

naturgeografiska i nstitutionen. De flesta bi

1-derna tillkom under en färd med helikopter längs hela fjällkedjan i augusti 1981; Claes Grundsten från naturvårdsverket och välkänd fotograf tog merparten av dem. - Manuskriptet till sammanfattningen har granskats av de olika kartörerna och vidare av docent Bo Strömberg och professorerna Äke Sundborg, Uppsala, och Anders Rapp, Lund, som alla bidragit med vik-tiga synpunkter och tillrättalägganden.

Det torde inte vara förmätet att avslutnings-vis konstatera, att projektet på ett väsentl igt sätt utökat våra kunskaper om terrängformerna i de svenska fjällen men att det också anvisat -delvis nya - vägar för naturvårdsarbetet. Det är min förhoppning att det, vilket varit ett huvud-syfte, också givit planerare och beslutsfattare på olika nivåer viktiga redskap i deras arbete och att därigenom skydd och vård kan säker-ställas för de förnämliga, ofta unika objekt, på vilka våra fjäll är så rika.

Historik över studiet av de svenska fjällens

geomorfologi

Carl von Linne fick vid två tillfällen personlig kontakt med de svenska fjällen: under sin lapp-ländska resa 1732, som förde honom upp till trakten av Kvikkjokk, och under sin dalaresa 1734, då trakten kring Grövelsjön var ett av målen. Vid båda ti Ilfällena reflekterade han över landskapets utformning, mest i allmänna termer. Någon gång blir han mera specifik,

såsom inför strandlinjerna högt ovanför

Grövelsjöns vattenyta. Om man så vill blir han därmed den förste att ägna sig åt de svenska fjällens geomorfologi, åt deras ytgestaltning. Vi bortser därvid från de reflexioner som kan ha gjorts i samband med de tidiga gruvanlägg-ningarna i fjällen, med Nasafjäll som den mest kända.

Det kom att dröja länge innan Linne fick några efterföljare. Wahlenberg med sitt besök i Sulitelmafjällen vid ingången av 1800-talet bildar snarast ett undantag. Först mot 1800-ta-lets sista årtionden kom geologer och geografer för mera systematiska studier. I förgrunden för de tidiga fältarbetena stod därvid naturligt frå-gan om hur hela fjällkedjan skapats. Törne-bohm vållade i det sammanhanget sensation och långvarig opposition genom sin tes om överskjutni ngar i mycket stor skala; länge med Hamberg som nästan ende supporter, innan det slutliga genombrottet kom.

Ett annat problem för tidigare fältinsatser,

med bl. a. Törnebohm och A. G. Högbom som

deltagare, gällde frågan om läget av isdelaren under istiden; blockspridning och

moränbäd-dar lämnade där viktiga argument. De

mångenstädes uppträdande strandlinjerna på fjällsidorna infogades snart i denna debatt och gav efterhand upphov till en stor litteratur; man har t. o. m. funnit anledning tala om "den klassiska issjöepoken" i fjällforskningen. Gärna med de förmodade issjöarna som utgångspunkt studerades andra istidsbildningar: issjöavlopp

- som långtifrån alltid verkligen var sådana - ,

smältvattnets dräneri ngssystem och de

01

slagen av avlagringar. Ofta kom man därvid att uppfatta moränryggar som ändmoräner; och nästan lika ofta rörde det sig därvid om fel-tolkningar. Ledande namn i denna forskning var A. G. Högbom, Svenonius, Andersson, Ga-velin, Sjögren, ]. och G. Frödin, Enquist, längst i norr finländaren Tanner; Hambergs mångsi-diga forskningar i Sarek inte att förglömma.

Under inflytande av amerikanen Davis' skolbi Idande ideer drog Wråk (1908) upp rikt-linjerna för den mera storstilade landskapsut-vecklingen, med en rad olika erosionsgenera-tioner betingade aven successivt sänkt ero-sionsbas. Denna utveckling antogs bl. a. av-spegla sig i fjällplatåerna på olika nivåer och dal-i-dalsystem. Denna konception fördes vi-dare, kanske främst av]. Frödin (1914), Nor-lindh (1924), tysken Braun (1935) och i sen tid i en ide- och faktamässigt starkt fördjupad

ver-sion av Rudberg (1954). Till dessa namn, vars

bärare ägnade sig åt de stora dragen i berg-grundsmorfologin, kan lämpligen läggas ytter-ligare ett par: Ahlenius (1901), med studier över fjällsjöarnas bildningssätt, och S. De Geer (1926), med sitt förslag till klassificering av den nordsvenska stormorfologi n.

Utforskandet av geomorfologi n i nom vår fjällkedja kunde på 1920- och 30-talen kanske ge intryck av ett åtminstone till sina huvuddrag slutfört byggnadsverk, något som inte minst gällde om de morfologiskt så framträdande is-tidsformerna. Självklart avstannade inte arbetet

helt, något som framgår t. ex. av G. Lundqvists

sammanfattande verk om Norrlands jordarter (1943). Med 1940-talet följde så en förnyelse och en intensifiering av forskningen, på många punkter också en ganska radikal omprövning av tidigare vunna resultat. Ifrågasättandet av de

initierad av G. Lundqvists frågeställning: "Var äro issjöarnas sediment?" (1942) - må stå som ett exempel.

Med hjälp av sin förfinade "hällanalys" kunde Ljungner ge en delvis ny syn på det glaciala utvecklingsförloppet. En alldeles av-görande betydelse för det fortsatta arbetet kom flygbilderna att få, på ett avgörande sätt de-monstrerat av Mannerfelt i hans doktorsav-handling (1945). De visade sig kunna ge möj-ligheter till långtgående inventeringar och ana-lys av terrängformerna och till pedagogiskt ut-omordentligt övertygande presentationer.

Tyngdpunkten i den tidiga geomorfologiska forskningen låg inom glacialmorfologien och omfattande arbeten utfördes där även

fortsätt-ningsvis; av Holdar, Svensson, Östrem,

J.

Lundqvist och många andra. Spektret vidgades emellertid efter hand till att omfatta även andra kategorier av terrängformer. I förlängningen av

Hambergs arbeten i Sarek gjorde Axelsson med sin doktorsavhandling om Laitaure-deltat en

grundläggande fluvial morfologisk insats.

Frostmarksföreteelserna hade tidigt studerats av

Hamberg,

J.

årtionden därefter av Beskow och G.

Lund-qvist; i senare tid har bl. a.

J.

och Strömqvist ägnat dem betydande upp-märksamhet. Rapps arbeten omfattar emeller-tid också och framförallt sluttningsprocesserna i fjällen, där han gjort internationellt uppmärk-sammade insatser.

Det projekt som den geomorfologiska kar-teringen av den svenska fjällkedjan utgör kan hänföras ti II en under efterkrigstiden utvecklad forskningstradition. Den kan därtill också ses som ett led, delvis som ett sidoskott från ett 1945 av Hoppe inlett forskningsprojekt för studiet av den glaciala morfologin och degla-ciationen i Nordsverige.

Naturvården och fjällens geomorfologi

i historiskt perspektiv

Intresset för att skydda och bevara de svenska fjällens natur liksom svensk natur över huvud är knappast äldre än från detta sekels början; vi bortser då från en eller annan mera sporadisk insats tidigare, t. ex. av den store Nordenskiöld (1880). Utgångspunkten kan sägas vara ett fö-redrag om naturskydd som den tyske natur-skyddsivraren Conwentz 1904 höll på inbju-dan av Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi, en sammanslutning med många av landets ledande vetenskapsmän som medlem-mar och en miljö för framsynta diskussioner om natur och naturvetenskaplig forskning. I för-längningen av den så igångsatta diskussionen lade samma år den välbekante skolmannen och politikern Karl Starbäck fram en motion i riksdagens andra kammare med begäran om en statlig undersökning av önskvärda skyddsåt-gärder för vårt lands natur och naturminnes-märken; en sådan kom också till stånd. Inom ett annat vetenskapligt forum, Geologiska För-eningen i Stockholm, diskuterades på initiativ av Gerard De Geer vid sammanträden under 1905 - med många av landets främsta geologer aktivt engagerade - vikten av skyddsåtgärder för vad som numera kan sammanfattas som geovetenskapliga objekt. Botanisten Sernander uttryckte i ett föredrag förhoppningen om sys-tematiska inventeringar och vann allmän

upp-slutning kring detta önskemål. Hamberg

underströk vikten av att man beaktade inte bara sällsynta och allmänt märkvärdiga företeelser utan också det representativa. Som ett ytterliga-re uttryck för vågen av naturvårdsintytterliga-resse må nämnas inrättandet aven särskild naturskydds-kommitte inom vetenskapsakademien 1905. Den kom sedan under en lång tid att bli ett ledande organ för svenskt naturskydd.

Som en följd av olika propåer och utred-ningar kom 1909 vår första naturskyddslag till stånd, och med denna också våra första natio-nalparker. Av sammanlagt nio kom inte mindre

än fem att ligga i fjällen: Abisko, Stora Sjöfallet, Sarek, Pieljekaise och Sånfjället; områden, som tidigare kommit i blickfånget genom Svenska Turistföreningen och insatser från olika natur-vetenskapsmän men där heller i nte vid denna tid några motstridiga intressen kommit till klara uttryck.

I och med skapandet av de första national-parkerna kom naturskyddsarbetet i de svenska fjällen att för lång tid avstanna; när det gäller de geovetenskapliga objekten nästan totalt för ett halvt sekel. Tillkomsten av de små national-parkerna Vadvetjåkka 1920 och Töfsingdalen 1930 ändrar knappast något i detta.

I nför en planerad omfattande utbyggnad av den norrländska vattenkraften lät vattenfallssty-relsen vid slutet av 1950-talet företa en inven-tering av skyddsvärda sträckor av Norrlandsäl-varna (Beskow & Rasmusson 1959). Den kan sägas ha inlett en ny fas av naturskyddsarbetet i fjällkedjan. Även i den närmaste fortsättningen blev det i de konkreta fallen i hög grad vatten-kraftutbyggnaden som för fjällens del gav in-citament till inventeringar och naturskyddsar-beten. Ett uttryck för det intensifierade natur-skyddsarbetet utgör tillkomsten 1962 av den stora Padjelanta nationalpark. Det kan också vara skäl peka på den inventering av landets naturmi nnesmärken, som i ngår i den av Sven-ska SällSven-skapet för Antropologi och Geografi utgivna stora" Atlas över Sverige"; den igång-sattes tidigt men publicerades först 1971. Med det bristfälliga kunskapsläget vid tiden för till-komsten kan den i varje fall i vad avser fjällen endast betraktas som en första, i och för sig lovvärd ansats.

Som ett grundläggande dokument för landet i dess helhet kan den 1962 framlagda offentliga utredni ngen" Naturen och samhället" betrak-tas, med sin radikalt nya syn på betydelsen av naturvården, kort tid efteråt fastlagd i lagstift-ning, och sitt förslag om ett centralt ämbetsverk

för ändamålet; förslaget realiserades 1967 ge-nom tillkomsten av Statens naturvårdsverk. Därmed kan isen sägas vara bruten, nya ut-redningar och statsmakternas ställningstagan-den följde, som gav stadga åt det fortsatta naturvårdsarbetet. För fjällens del kom ett av-görande ställningstagande att bli regeringens direktiv 1970 till naturvårdsverket om en ut-redning rörande "de svenska fjällområdenas planmässiga användning inom ramen för modern naturvård", liksom regeringens upp-drag av år 1973 ti II naturvårdsverket och

sta-tens planverk - uppdraget föranlett av den

fy-siska riksplaneringen - att lägga fram förslag om vad som sedermera i riksdagens beslut 1977 kom att benämnas "obrutna fjällområ-den".

Utöver denna kortfattade översikt skall en-dast läggas att i de båda senaste årtiondenas naturvårdsarbete i fjällen geovetenskapliga aspekter och objekt tilldelats en roll som de under en lång tid saknat. I förgrunden har där-vid älvarna och den ifrågasatta fortsatta ut-byggnaden av dem kommit att stå. I förläng-ningen av Beskow & Rasmussons nyss åbero-pade inventering har på uppdrag av statsmak-terna utredningar gjorts av Hoppe (1969) och framförallt Sundborg med medarbetare (borg 1973, Rudberg & Sund(borg 1975, Sund-borg 1977 och SundSund-borg, Elfström & Rudberg 1980).

Projektets bakgrund, tillkomst och

genomförande

Ar 1945 inledde Gunnar Hoppe studier av de glacigena terrängformerna och av inlandsisens tillbakaryckning inom Norrbottens kustland. Sedan dessa arbeten i huvudsak avslutats några år senare, fortsattes studierna successivt inåt landet och nådde några år in på 1950-talet fram ti II fjällkedjan; de var då alltjämt koncen-trerade till Norrbotten men utblickar företogs åt andra håll, t. ex. Tärna- och Rogenområdena. En sammanfattning av resultaten med tyngd-punkten lagd på allmänna principer för terräng-formbildningen och deglaciationen gavs till den internationella geografkongressen 1960 (Hoppe 1959 b). Studier av speciella objekt och deglaciationsförlopp har - som framgår av litteraturförteckningen - företagits även senare. Arbetena baserades hela tiden på en ingåen-de bearbetning av flygbilingåen-der, ja möjliggjoringåen-des rentav genom tillgången till dylika. Det är där-vid betecknande att studiernas framträngande västerut skedde parallellt med, eller rättare just föregicks av att det dåvarande Rikets allmänna kartverks flygfotografering successivt utsträck-tes mot väster, först över skogs- och myrlandet, sedan in över fjällen.

Även om syftet med studierna vid denna tid-punkt inte i första hand var att åstadkomma heltäckande karteringar över större områden var det likväl uppenbart att arbetsmetodiken-med ett konsekvent utnyttjande av flygbilder-innebar möjligheter till sådana. Ar 1957 riktade civilingenjören Allan Nordström vid Statens vattenfallsverk, där då omfattande arbeten på-gick inför en eventuell utbyggnad av storälvar-na i övre Norrland, en förfrågan till Gunstorälvar-nar Hoppe om ett försök till snabb jordartskartering av de berörda områdena med utnyttjande av flygbilder. Detta ledde efter hand till en

jord-artskartering av sammanlagt ca 10.000 km2 _i

Norrbotten, väsentligen älvdalar. Det huvud-sakliga arbetet kom därvid efter den inledande

metodutvecklingsfasen - redovisad i Hoppe

1959 a - så småningom att övertas av två till vattenfallsverket knutna personer, Eri k Berg-ström och Lennart Vilborg, tidigare verksamma vid den naturgeografiska institutionen vid den dåvarande Stockholms högskola. Kartorna, i skala 1: 1 00.000, kom att täcka områden, där kunskaperna tidigare var synnerligen brist-fälliga, ja många gånger närmast obefintliga.

Den karterings- och inventeringsteknik, som sålunda utarbetats för rent vetenskapliga, sena-re också för mer praktiska syften, kom med 1960-talet också att visa sig användbar för det då intensifierade naturvårdsarbetet. För sådana ändamål kom Gunnar Hoppe att anlitas vid ett flertal tillfällen, i och utanför fjällen. Här må särskilt nämnas inventeringsarbeten avseende terrängformerna i Tärnasjö-området (1968), kring Sitasjaure (1969 a) och Kaitumsjöarna (1969 a). Väsentligt större dimensioner - det gällde i runt tal 3.000 km älvsträckor - hade uppdraget av år 1969 att för naturvårdsverkets - d.v.s. statsmakternas - räkning inventera det naturvetenskapliga värdet av de fyra ännu out-byggda storälvarna: Torne-, Kalix-, Pite- och Vindelälvarna, där uppdraget för Hoppes del gällde de geovetenskapliga aspekterna (Hoppe 1969 b).

Bland erfarenheterna från dessa invente-ringsarbeten för geovetenskapliga naturvårds-ändamåi bör ett par här särskilt understrykas. Tiden för uppdragens genomförande var i regel mycket kort, särskilt om man tar i beaktande det tidigare bristfälliga kunskapsläget; i fallet

med de kvarvarande fyra storälvarna t. ex.

en-dast några få månader, som f. ö. delvis var

inbokade för andra arbetsuppgifter. Referens-bakgrunden för bedömning av de naturveten-skapliga värdena, exempelvis frekvensen av skyddsvärda objekt, var helt enkelt usel; ett enda exempel må belysa detta. Det visade sig vid Tärnasjöundersökningen 1966 genom till-gången till ett flygbildsmaterial med ovanligt

god reliefverkan att områdets sedan länge kän-da s. k. rogenmorän var drumliniserad inom ett område. Detta var den första iakttagelsen av detta slag i Sverige, låt vara att inventeraren vid besök i Kanada 1959 för sig fått demonstrerad vidsträckta områden av drumliniserad rogen-morän. Senare har det visat sig att drumlini-serad rogenmorän även i Sverige är en i hög grad frekvent företeelse.

Bakgrunden till projektet är därmed given: kunskapen om väsentliga principer för terräng-formgestaltningen men samtidigt härmed också vetskapen om att fjällens terrängformer endast stickprovsvis var kända; ett snabbt stigande in-tresse från samhällets sida att skydda och vårda värdefull natur; en relativt välutvecklad och välfungerande teknik att relativt snabbt och för relativt låga kostnader företa inventeringar och karteringar av geomorfologin, terrängformerna. Till detta skall också läggas en internationell strömning i riktning mot systematisk geomorfo-logisk kartering, särskilt stark från och med 1960-talet och då stimulerad genom upprät-tandet aven kommission för geomorfologisk kartering inom den internationella geograf-unionen, IGU. Dess huvudsyfte var att koordi-nera nationella och internationella projekt för uppnående av största möjliga enhetlighet; naturligtvis också att stimulera till sådana pro-jekt.

Våren 1969 - det kanske bör påpekas att detta var före inventeringsarbetet med de 4 outbyggda storälvarna - riktade Gunnar Hoppe en framställning till naturvårdsverkets forsk-ningsnämnd om medel till ett projekt benämnt "Geomorfologisk inventering i Nordsverige" . Projektets allmänna målsättning angavs vara att pröva och vidareutveckla en metodik för

en översiktlig inventering av terrängfor-merna, väsentligen baserad på flygbilds-tolkning,

en med hänsyn till vetenskapliga och praktiska ändamål lämplig kartografisk redovisning med tillhörande kommenta-rer, och

en utvärderi ng av i nventeri ngsresu Itaten för naturvårdssyften.

Forskni ngsnämnden beslöt senare under våren

att bevilja det begärda anslaget. Till projektet kunde från 1 juli 1969 knytas Dietrich Soyez, en yngre västtysk geograf, som avlagt fil. kand.-examen vid Stockholms universitet och som var väl hemmastadd i våra sydligare fjäll-trakter. I ansökan hade det uttryckligt markerats att det rörde sig om en försöksverksamhet. Till försöksområde valdes de övre delarna av Kopparbergs län, för vilket en rad olika syn-punkter var avgörande. Till dessa hörde kvali-ten på generalstabskartorna över området. De nya topografiska kartorna över fjällregionen fö-relåg endast över smärre områden, medan å andra sidan Dalakartorna, i skalan 1: 1 00.000, var av hygglig kvalite. Kartörens tidigare er-farenhet av området, dess relativa lättillgäng-lighet, och inte minst ett snabbt accelererande exploateringstryck mot fjällen inom området var likaledes starka skäl.

En viktig fråga i inledningsskedet gällde ska-lan för den framtagna kartan. Två huvudskäl kom att bli avgörande för valet av 1 :250.000. Vid tiden för detta ställningstagande hade den officiella planeringskartans skala just fastställts till denna; det ansågs uppenbart att det skulle medföra betydande fördelar med en anslutning därtill. Tids- och ekonomiska skäl övade ett ännu starkare inflytande. Att framställa en karta i väsentligt större skala, lämpligen 1 :100.000, var självklart frestande och de s. k. vattenfalls-kartorna hade ju klart visat att metodiken räck-te till för detta. Därmed skulle det emellertid i samtliga framställningsled ha krävts mycket större arbetsinsatser och kostnaderna bedöm-des komma att bli så höga att en täckning för dem ansågs utesluten. Det gällde ju ett mycket stort projekt som kunde förutsättas att ta många år i anspråk. Därtill rörde det sig om något av en pionjärinsats med en möjligen oviss utgång. Den valda skalan gör att kartan närmast är av det slag, som i amerikansk litteratur brukar be-tecknas som "reconnaissance maps" . Komplet-terande undersökningar måste därvid förut-sättas inför mera detaljerad fysisk planering.

Kraven på en geomorfologisk karta har i den internationella diskussionen ofta varit långt-gående och innefattat fullständig redovisning,

information om formgestaltningen (morfografi),

(morfokronologi), lutni ngsförhållanden (mor-fometri) ävensom om jordart resp. bergart. Det stod från början klart att så långtgående an-språk av många skäl icke kunde uppfyllas. Vis-sa storskaliga element, av typen högfjällsland-skap, fjällslätter, har överhuvud icke registre-rats. Höjdkurvbilden, inlagd på den definitiva kartserien, ger emellertid en föreställning här-om. Så småskaliga objekt att de icke låter sig iakttagas på flygbilderna har naturligtvis icke heller redovisats. Även reproduktionsskalan re-ser naturligtvis hinder; omfattande generali-seringar har därför varit en nödvändighet. Före-teelser utan klara morfologiska indikationer på flygbilderna har lämnats vita, till att börja med även myrarna. Kartan över nordvästra Dalarna är överhuvud innehållsfattigare än senare ut-givna kartblad, varvid frånvaron aven till-fredsställande underlagskarta varit avgörande. Skulle man fört klassificeringen längre, till att omfatta även nu vita ytor, skulle det nödvän-diggjort långt större fältinsatser. Aterhållsamhe-ten härvidlag har ansetts försvarlig även med tanke på den geomorfologiska karteringens vä-sentliga syfte, att ge ett underlag för naturvär-dering och fysisk planering.

Resultaten av den geomorfologiska

karte-ringen av nordvästra Dalarna framlades 1971,

två år efter projektets igångsättande.

Kartering-en omfattar omkring 10.000 km2_{. Själva kartan}

har åsatts uppgiften om "provisorisk upplaga", av skäl som lämnats i det föregående. Till

kar-tan hör en text om 130 sidor, där då ingår ett

relativt omfattande "försök till värdering av terrängformerna för naturvårdssyften" . De principiella resonemangen liksom litteratur-översikterna upptar ett relativt stort utrymme.

Med tillkomsten av kartan över de nord-västra delarna av Kopparbergs län med tillhö-rande beskrivning var basen för de fortsatta arbetena given. Den ursprungliga målsätt-ningen bibehölls naturligtvis men utform-ningen kom på många punkter, särskilt inne-hållsmässigt, att innebära en vidareutveckling. Med beaktande av internationella trender drog Melander och Soyez i nära samarbete upp rikt-linjerna för denn;}. Av central betydelse var också att den nya topografiska kartan nu snabbt växte fram, möjlig att utnyttja i färdigt skick

eller i avancerade förberedelsestadier. Den fortsatta kartutgivningen kom att anslutas till den topografiska kartans indelningssystem, så att varje geomorfologisk karta kom att omfatta

en topografisk storruta, om 2.500 km2_.

Kart-blad, som vette mot den norsk-svenska riks-gränsen eller mot Finland, kom naturligtvis att få en annan omfattning; större eller mindre beroende på situationen.

Den organisatoriska ramen för den geomor-fologiska karteringen kom efter hand att för-ändras, varvid tillkomsten av SNV:s

fjällutred-ning 1973 var särskilt betydelsefull;

kartering-en kom nämligkartering-en efter hand att bli -kartering-en del där-av. Projektets finansiering - för vilken dittills SNV:s forskningsnämnd och naturgeografiska institutionen med denna närstående fonder svarat, med årliga men i förväg alltid ganska ovissa anslag - tryggades därigenom. Det skall dock betonas att institutionen även under pro-jektets fortsättning svarat för icke ringa eko-nomiska insatser, genom projektledning och andra slag av tjänster. Som projektledare har

under hela tiden 1969-83 Gunnar Hoppe

fun-gerat, under en stor del av tiden med verksamt bistånd av Bo Strömberg. Gränserna för den geomorfologiska karteringen kom vid tillkoms-ten av fjällutredningen också att fixeras till att utöver Kopparbergs län omfatta 24 kartblad,

med en total yta av ca 60.000 km2

. (Fig. 1)

Fjällregionen, av SNV:s fjällutredning av prak-tiska skäl definierad som området ovanför

odlingsgränsen, omfattar totalt ca 106.500

km2 , alltså ett väsentligt högre tal än de

om-kri ng 70.000 som det geomorfologiska

karteringsprojektet omsluter. Även om det i denna fjällregion ingår områden, som man med hänsyn till geomorfologi och vegetation knappast bör beteckna som fjäll, är det likväl uppenbart att relativt omfattande fjällområden - vad vi vet också många gånger

geomorfo-logiskt intressanta - kommit att ligga utanför

projektet. Kompletteringar avseende ca 8.000

km2 _{har därför planerats (Vilborg 1982), men}

ytterligare utvidgning förefaller välmotiverad. Särskilt angelägna förefaller, inte minst med hänsyn till sitt geomorfologiska innehåll, att vara lågfjällsområdet norr och väster om Gälli-vare, med vad som kan kallas

prototyp-områ-det för veikimoränen, vidare den östra delen av Oviksfjällen, vilka i sin helhet representerar ett område av mycket stort naturvetenskapligt vär-de, och slutligen storrutan 17 D Hede med bl. a. Sånfjället, redan till en del nationalpark och med storslagna spår av inlandsisens smält-vatten; till sistnämnda karta torde då böra an-slutas de närmast belägna delarna av bladen i

öster - med Vemdalsfjällen - och i söder.

Naturligtvis borde även Dalafjällen nykarteras enligt de senare vedertagna principerna.

Vid övergången till den nya karteringsmeto-diken och som ett led däri kom Dietrich Soyez att medverka med ett kartblad, 23 E Sipmeke-23 F Fatmomakke i Västerbotten. Hans befatt-ning inom projektet övertogs därefter av Olle Melander, vars första kartblad 29 I Kebnekaise likaledes var grundläggande för kartbladsme-todiken. Ungefär samtidigt engagerades, in-ledningsvis med finansiering från annat håll än SNV, Ann-Cathrine Ulfstedt. Slutligen knöts Ingmar Borgström till projektet år 1976. Me-lander har ensam svarat för produktionen av 7 kartblad med beskrivni ngar och har tillsam-mans med projektledaren Gunnar Hoppe också producerat ett åttonde, 28 J Stora Sjöfal-let. Hans insatser ligger helt inom Norrbottens-fjällen. Ulfstedt har med undantag för bladet 23 E Sipmeke - 23 F Fatmomakke svarat för samt-liga Västerbottenblad, därtill för två Jämt-landsblad och de sydligaste samt det nordligas-te Norrbotnordligas-tensbladet; tillhopa 9 blad. Borg-ström slutligen har producerat 6 blad, samtliga inom Jämtlands län.

Utgivningen av kartbladen med deras be-skrivningar har skett enligt följande:

(1971 bladet över nordvästra delen av Kopparbergs län) 1975 3 blad 1976 4 blad 1977 4 blad 1978 1 blad 1979 4 blad 1980 1 blad 1981 3 blad 1982 3 blad 1983 1 blad

Ojämnheten i utgivningen har många orsaker,

såsom skillnader i bladens omfång och formri-kedom och kartörens erfarenheter. Därti II kommer tjänstledigheter av olika skäl. Genom de sistnämnda har projektets slutförande för-dröjts ett eller annat år.

Vissa ramar för arbetet har varit givna och avsett objektkategorierna, huvuddragen av kar-tornas utformning inklusive karttecknen, de allmänna principerna för naturvärderingen. Därutöver har kartörerna beretts en betydande frihet. Denna har framförallt utnyttjats i fråga om dispositionen av kartbladsbeskrivningarna. Innehållsmässigt är skillnaderna dock begrän-sade. Med den långa tid som projektet om-spänner och med ett flertal medarbetare är naturligtvis ojämnheter ofrånkomliga. Genom att projektledaren varit densamma hela tiden, genom att Soyez och Melander drog upp en-hetliga principer för karteringsarbetet och ge-nom att Bo Strömberg under en stor del av tiden också medverkat i projektledningen, slutligen också genom nära kontakter mellan de olika kartörerna även efter inledningsskedet torde dock dessa ojämnheter vara mycket måttliga.

Övergången till den definitiva kartutform-ningen innebar som redan antytts innehålls-mässigt en väsentlig utökning. Användandet av de nya topografiska kartorna möjliggjorde infö-rande av nivåkurvor med 100 m ekvidistans, varigenom topografins huvuddrag kan utläsas. Vidare redovisas utbredningen av det kala berget; därvidlag måste man naturligtvis ha klart för sig att flygbildsmaterialets upplös-ningsförmåga och än mer publiceringsskalan normalt omöjliggjort ett återgivande av mindre enheter än 5-10 har; mindre enheter av särskilt intresse - t. ex. smärre ytor med tundrapoly-goner, palsar och karst - har dock redovisats. Med undantag för de tre tidigast publicerade bladen: 23 E Sipmeke - 23 F Fatmomakke, 29 I Kebnekaise och 28 G Virihaure, återger samtli-ga kartblad vidare myren; vanligen presenteras den i generaliserad form efter den topografiska kartan, mindre justeringar förekommer dock, särskilt på de tidigare bladen. Något försök att differentiera mellan olika myrtyper har icke företagits, det förbjuder redan kartskalan. Anta-let symboler för olika objektkategorier

stanna-de på Dalakartan vid 18, främst glacialmorfo-logiska; på de flesta av "storrutskartorna" upp-går de till minst det dubbla. Formerna med glacialt och glacifluvialt ursprung representerar alltjämt den i särklass största kategorigruppen. Former som är resultat av fluviala, limniska, sluttnings-, frost-, eoliska och karstprocesser redovisas så långt som möjligt liksom också större av mänsklig aktivitet betingade ingrepp i landskapet. Det kan kanske beklagas att den

fluviala geomorfologien - som representerar

det kanske mest dynamiska inslaget i den

postglaciala utvecklingen - av skalskäl icke

tilldelats ett större utrymmen.

A

älvarna och deras formvärld i särskilda älvut-redningar getts en uppmärksamhet som knap-past något annat morfologiskt element.

Upp till 7 olika färger, anpassade i möjligaste mån till internationella konventioner, har ut-nyttjats på kartorna för att underlätta deras läs-barhet. Flygbildsmaterialets upplösningsför-måga och publiceringsskalan har som redan antytts utgjort självklara hinder för en ytterliga-re diffeytterliga-rentiering; en längytterliga-re gående ytterliga- redovis-ning exempelvis av de fluviala formerna har

som just nämnts icke bedömts som möjlig. -Tillkomsten från och med 1973 av flygbilder

tagna med IR-känslig färgfilm - där f. Ö. den

naturgeografi ska institutionen särskilt i sam-band med vegetationskarteringar fungerat som en i hög grad pådrivande kraft - har medfört vissa förbättrade möjligheter. Förhållandet be-lyses bl. a. av ett par mindre studier av Olle Melander i kartbladsbeskrivningen till 29 G Stipok/29 H Sitasjaure/30 H Riksgränsen (1976) och av Ann-Cathrine Ulfstedt i kart-bladsbeskrivningen till 26 F Nasafjäll/26 G Pieljekaise (1977). Det skall också i fråga om "storrutebladen" understrykas att på flygbil-derna icke identifierade flacka ytor, förmod-ligen i det alldeles övervägande antalet fall be-stående av morän, icke åsatts några symboler på kartorna utan de framträder vita; skälen härtill har angivits i de olika kartbladsbeskriv-ningarna.

Med utnyttjande huvudsakligen av under projektarbetet framtaget material har tre av medarbetarna - Soyez, Melander och Ulfstedt - framlagt godkända doktorsavhandlingar.

Sammanfattande synpunkter på

terräng-formerna

i

de svenska fjällen

Inledning

Projektet har som av det föregående redan framgått si na rötter i rent vetenskapl iga fråge-ställningar, sådana som: hur har fjällens form-värld, särski It den istidsgenererade, skapats? vilka informationer kan den lämna om glacia-tionsförloppen och därmed också om klimatut-vecklingen? vilken är tidsskalan? Projektets eget syfte är främst ett an nat: att mot bak-grunden aven möjligast fullständig inventering och kartering ange sådana områden och objekt, som på grund av sina naturvetenskap-liga värden bör skyddas och vårdas. En av-görande förutsättning för att dessa bedömningar skall vara välgrundade är emellertid -och det är egentligen en självklarhet - att vä-sentliga vetenskapliga frågeställningar kan ges ett tillfredsställande svar. Det är å andra sidan också uppenbart att någon långtgående pene-tration av sådana frågeställ n i ngar i nte varit möjlig inom projektets ram. Ett antal av projek-tet aktual iserade problem har getts en mera ingående belysning i fristående uppsatser: så-lunda issjöstrandlinjerna i Torneträskområdet (Melander 1977), speciella slag av moränryg-gar (U Ifstedt 1978, Borgström 1979), deglacia-tionsförloppet (Soyez 1974, Melander 1980, Ulfstedt 1980). - Det kanske också bör under-strykas att det i det presenterade materialet in-går en mängd information och uppslag för framtida studier.

Projektet har givit till resultat ej mindre än 24 stycken geomorfologiska kartblad med skrivningar, vartill kommer kartan och be-skrivningen över den nordvästra delen av Da-larna. En sammanfattning av erfarenheterna av den geomorfologiska i nventeri ngen är därför angelägen, inte minst med tanke på den omprövning av de tidigare naturvärdesbe-dömningarna som denna rapport mynnar ut i. Utbredningsbilden av de olika företeelserna -bl. a. given i kartorna 1-4 - har därvid tillmätts

en särskild betydelse, naturligt genom den vikt, som företeelsernas frekvens har vid vär-deri ngsarbetet.

De största geomorfologiska enheterna i våra fjäll är främst sådana som hör samman med fjällkedjans utvecklingshistoria fram till istider-na, till kvartärperioden. De storstilade över-skjutni ngarna, representerande det kanske mest dramatiska skedet i bergskedjebildningen, har lämnat alltjämt kvarstående mäktiga inslag i landskapsbilden. Särskilt övertygande påmin-nelser om dessa överskjutningar utgör över-skjutningsskållornas fronter, vanligen östsidor, som ofta bildar hundratals meter höga stup. De östligaste av dessa skållfronter har ibland sam-manfattats under benämningen "glintlinjen". Höjningen av bergskedjan till högt över havs-ytans nivå gav startsignal till en erosion främst genom floderna under hundratals årmiljoner. Höjningen av det skandinaviska blocket i nordväst under tertiärtiden gav denna erosion förnyad intensitet. Den långvariga erosionen är ansvarig för de stora älvdalarna med deras olika erosionsgenerationer. Tillsammans med det tidigare utvecklingsförloppet, inklusive berggrundens beskaffenhet, är den ansvarig för uppdelningen av fjällen i större och mindre enheter, fjällmassiv, förekomsten av fjällslätter, och I i kaså för högfjäll, mellanfjäll och lågfjäll, för att välja en vanlig indelningsgrund.

Vad som nu kortfattat skildrats kan vi be-teckna som storformer och de redovisas icke på de geomoriologiska kartorna, annat än om man så vill i nivåkurvbilden. Ett näraliggande skäl härtill är kartskalan, men även andra karttek-niska motiv kan anföras. Kartbladsbeskriv-ningarna innehåller emellertid i viss utsträck-ning orienteringar om det preglaciala utveck-lingsförloppet och om därav betingade stor-former.

Det som de geomorfologiska kartorna i

begrepp med naturligtvis flytande gränser. Näs-tan helt utgörs de av former tillkomna under istiderna och den efterföljande postglacialti-den. Vad den framstående norrlandskännaren A. G. Högbom mera generellt anförde i ett populärt arbete äger i högsta grad sin giltighet även om fjällen. "Spåren efter istiden äro så allmänt förhanden och göra sig i stort som smått så bemärkta i svensk natur, att denna i alla sina skiftningar mer eller mindre av dem fått sin prägel" (Högbom 1927, s. 110). Men han tillägger: "Även den postglaciala tiden har, ehuru den icke omfattar mera än omkring ett tiotusental år, sin betydande andel i landets gestaltning".

Småformerna slutligen redovisas vanligen

icke på kartorna, varvid skälen kan vara att de icke med någon säkerhet låter sig identifiera på flygbilderna eller på grund av publiceringsska-lan icke kan återges på kartorna. Några mera betydelsefulla exempel må nämnas. Berg-grundsytan har - man vågar nästan säga gene-rellt i fråga om flackare partier - genom isero-sionen tilldelats en rundhällsutformning som icke kunnat redovisas på kartorna. Det kan dock sägas att redovisningen av det kala berget fyller en liknande funktion. Än mindre kan

rundhällens mikroformer återges: isräfflor,

skärbrott, plastiska former. Många av

kart-bladsbeskrivni ngarna i nnehåller emellertid

översi ktl iga kartor över isräffel ri ktn ingarna, iakttagna, ibland systematiskt studerade under fältarbetena; syftet är naturligtvis bl. a. att ge information om de allmänna villkor, under vil-ka de glaci gena formerna utbi Idats. Med stark restri ktivitet måste också de fluviala formerna presenteras. Deltana är det möjligt att redovisa, i fråga om de större också läget av deltafronten; älvvallar, på deltan eller i andra sammanhang, klarar däremot icke kartskalan. När det gäller meanderloppen i floderna finns en särskild symbol för dessa; den utnyttjas emellertid van-ligen ej för meandersträckor i de största flod-loppen, då det förmodats att kartbilden själv ger den erforderliga upplysningen; meandrar i småbäckar kan naturligtvis ej redovisas. - Det sista exemplet, för vilket flygbildens upplös-ningsförmåga sätter gränserna, gäller de peri-glaciala formerna. Ambitionen har här varit att

återge exempelvis strukturmarken; vi bortser här från Dalakartan. Flygbildsmaterialets kvali-te och tidpunkkvali-ten för flygfotograferingen torde emellertid ha lett till ojämnheter i redovis-ningen.

Kartskalan har bestämt sättet för presentatio-nen av de karterade formerna. Endast för de större eller som enstaka individer uppträdande

formerna - förkastningslinjer, glaciärnischer

och trågdalar, kursudalar, deltan och sandurfält utgör belysande exempel - anger symbolerna riktiga antalet och läget. För mindre former, uppträdande i större förband - sviter av morän-ryggar, israndrännor, strukturmark för att åter exemplifiera - innebär varje symbol ett flertal objekt.

Den genomgång som nu följer behandlar de olika formkategorierna var för sig; i olika sammanhang aktualiseras emellertid mera övergripande synpunkter.

Förkastni ngar

Vad de geomorfologi ska kartorna redovisar är nästan uteslutande resultat av de exogena kraf-ternas spel, de som verkar på jordytan. De endogena krafterna, som exempelvis leder till den storstilade bergskedjeveckningen, tar sig däremot nästan inga uttryck på kartbilden; för-hållandet har tidigare berörts och också skäl angivits. Ett enda undantag finnes: i topografin genom nivåskillnader alltjämt framträdande förkastningar, utlösta av spänningar i jordskor-pan.

Redan i samband med jordartskarteringen för statens vattenfallsverk vid slutet av 19S0-ta-let blev kartörerna medvetna om den märkliga förkastningslinje, eller snarare det system av förkastningar betecknat som Pärvien, som i ungefär NNO-SSV-lig riktning drar fram

ge-nom norra Lappland (Bild 1). Systemet har

se-nare blivit föremål för mycket uppmärksamhet, kanske framförallt genom att det delvis kan ha

bildats så sent som i postglacial tid (J. Lundqvist

& Lagerbäck 1976).

När det gäller de båda nordligaste länen är i övrigt förkastningar endast sparsamt förekom-mande på de geomorfologiska kartorna. Jämt-landsbladen uppvisar en påtagl igt högre

fre-kvens. Det måste anses något tveksamt om denna skillnad återspeglar de verkliga

förhål-landena. Förkastningar är ofta svåra att säkert

fastställa på flygbilder, exempelvis om jordtäc-ket är mäktigt. Det kan heller inte helt uteslutas att skillnaderna i någon mån kan bero på olika

bedömningar hos kartörerna. - På kartan över

nordvästra Dalarna har förkastningar över

hu-vud icke registrerats.

Ett fortsatt studium av förkastningarna,

in-klusive av deras ålder, måste bedömas vara

angeläget.

Glaciala former

Den övergripande terminologin för de terräng-former som har sitt ursprung i nedisningarna är vacklande. Det gäller främst om begreppet

glacial, som kanske oftast används om alla

dessa former men ibland endast om de former

som har ett mera direkt samband med

inlands-isarna/glaciärerna. I det senare fallet ingår ej

former som skapats av smältvatten, alltså de

glacifluviala formerna. I fortsättningen används termen glacial i den vidare bemärkelsen.

Glaciala erosionsformer:

glaciär-nischer, trågdalar, kalt berg

Glaciärnischer (Karta 1)

En glaciärnisch är en i fasta berget inskuren

större hålform med en brant bakre vägg och en

tämligen plan botten (Bild 2). I kartbilden har den ofta en halvcirkelform. Bottnen är hos den välutbildade nischen gärna överfördjupad och har därmed en bergströskel vid mynningen. Glaciärnischen är som benämningen antyder

skapad aven glaciär; inledningsvis kan där ha

funnits en bäckravin, en s. k. nivationsnisch eller dylikt. Hundratals exempel på nischer som alltjämt inrymmer glaciärer illustrerar händelseförloppet. - Det skall understrykas att

förekomsten aven välutbildad nisch inte

ute-sluter att den efter det väsentliga

bildningsför-loppet överskridits aven inlandsis.

Våra svenska glaciärnischer har studerats av

ett flertal forskare, med varierande syften: in-venteringar inom större eller mindre områden, bildningssätt, bildningstid, klimatologisk

bak-grund, berggrundens inverkan på gestaltningen

etc. Det kan vara särskild anledning hänvisa till

de relativt sena arbetena av Rudberg (1954),

avseende Västerbottensfjällen, och Vilborg (1977), vilket sistnämnda innebär en total

in-ventering av alla nischformer i hela Lappland.

Vi I borgs mycket detaljerade inventering upptar för hela Lappland omkring 2.200

nisch-former (1977, s. 105). Av dessa anser han

emel-lertid endast 55 % vara att uppfatta som säkra

glaciärnischer och av dessa i sin tur endast

omkring 500 som välutbildade. Karta 1, som utgår från de geomorfologi ska kartbladen men ej omfattar nordvästra Dalarna, där enstaka nischformer icke kan uteslutas, ger ett väsent-ligt lägre totalantal, drygt 400. Skälen är flera:

att i nventeri ngsområdena är

01

generalisering varit nödvändig på de geomorfo-logiska kartorna, att anspråken på välutbildade nischer kan ha ställts olika högt; en del

brant-väggar kan slutligen på de geomorfologiska kartorna ha betecknats som" glacialt präglade" i stället för att ha uppfattats som utgörande del

aven nisch. När det gäller utbredningsbilden

är emellertid Vilborgs och vår egen

samman-ställningskarta nära sammanfallande för de gemensamma områdena.

Det alldeles övervägande antalet nischer,

över 300, hänför sig till Norrbottens län, fram-förallt till zonen mellan Torneträsk och Lilla

Lule älv. Starka koncentrationer finns särskilt

och naturligt i de mest utpräglade högfjällen i

Abisko- och Kebnekaisefjällen samt Sarek i vid

bemärkelse; men även Pältsa-massivet längst i

norr, Kårsatjåkka, Kallaktjåkkå och Akkavare på ömse sidor om Akkajaure, och Sulitelma har betydande anhopningar. I sådana fall sätter ni-scherna i mycket hög grad sin prägel på

fjäll-landskapet; av de en gång på hög nivå

existe-rande slättytorna, i vilka glaciärerna arbetat sig

in, finns enbart blygsamma spår kvar. - I

Väs-terbotten är det framför allt Norra Storfjället och Marsfjället som utmärker sig för hög

fre-kvens av glaciärnischer, i Jämtlands län Sylarna

och Helagsfjället.

Vilborg gjorde en ingående utredning av

glaciärnischernas förekomstsätt och kunde bekräfta tidigare uppfattni ng om en preferens för östliga orienteringar. Utsträckningen

sö-derut över Jämtlands län, som den geomorfo-logiska karteringen har inneburit, har icke gett anledning till modifiering av denna slutsats. Icke heller föreställningen om glaciärnischerna som ett resultat av glacialerosion under mer än en istid eller måtten på de istida sänkningarna av glaciationsgränsen har det funnits anledning att ifrågasätta. I ett hänseende har ett ti Ilskott av ny information tillförts, nämligen i fråga om förekomsten av ändmoräner vid deras myn-ningar och i all synnerhet om dateringen av dem. Frågan tas upp i ett senare sammanhang. Trågdalar (Karta 1)

Lika typiska för det en gång nedisade bergland-skapet som glaciärnischerna är trågdalarna el-ler U-dalarna, så benämnda på grund av sin U-formade tvärprofil. Från början av floderna utformade dalar med mer eller mindre välut-vecklad V-profil och gärna följande berggrun-dens spricklinjer har de omformats av glaciärer och inlandsisar; för den svenska fjällkedjans del i istidernas inlednings- och avslutningsfaser av dalglaciärer, och under storisarnas tid ge-nom stark isrörelseaktivitet i dalstråken, på sätt som är välbekant exempelvis från Antarktis.

Rudberg (1954, 1978) har med utgångspunkt i förhållandena i Västerbottensfjällen fäst upp-märksamheten på att trågdalarna i Sverige- till skillnad från förhållandena exempelvis i Norge - sällan är välutbildade; han gör dock undan-tag för Kebnekaise- och Sarekfjällen, kortare dalavsnitt, typ Lapporten vid Abisko, och några dalar vid norska gränsen. Vanligen rör det sig i stället om ofullständigt utbildade resp. ensidiga trågdalar. Vanligt är att en och samma dalgång än på den ena, än på den andra sidan, men ej samtidigt på båda, har undergått en starkare glacial omvandling. Av skäl som dessa har vi valt att på de geomorfologiska kartorna kartera de kantlinjer som utgör de välutbildade likaväl som de ofullständigt utbildade trågdalarnas begränsni ng mot den högre I iggande terrängen. Sammanhängande sådana linjer på ömse sidor om en dalgång innebär sålunda en dubbelsidig välutvecklad trågdal. I sammanställningskartan har däremot ett sammanförande skett till "tråg-dalar", anti ngen det rör sig om dubbelsidiga eller ensidiga företeelser; dubbla resp. enkla

begränsningslinjer anger därvid prägeln. -Uppmärksamheten skall fästas på att trågdals-sidor som vetter mer eller mindre mot öster ofta sammanfaller med begränsningarna för över-skjutningsskållor. Många av de bäst utbildade trågdalarna är tillika genombrottsdalar genom högre fjällpartier med vanligen mera mot-ståndskraftig berggrund än omgivningens.

De mest välutbildade trågdalarna tillhör som redan delvis antytts de högre fjällområdena: i norra Norrbotten Abisko-området i vid bemär-kelse (med bl. a. Lapporten, bild 3, Kårsavagge och Kärkevagge), Kebnekaisefjällen (med Stuor Räitavagge, Kaskasavagge, Kuopervagge och med litet större dimensioner Ladtjovagge) och Sarek (med Rapadalen, Ruotesvagge, Kuoper-vagge, Al kav agge, PastaKuoper-vagge, Sarvesvagge och Njåtjosvagge, och i utkanten av Sarek Pietsauredalen, Sitojauredalen och Tarrada-Ien); också mellan Kebnekaise och Sarek finner man några praktexempel: Kaitumdalen, Teusa-vagge och Stora Lule älvs dalgång, särskilt mel-lan Suorva och Saltoluokta. I Norrbottens södra fjälltrakter ger Sieldutvagge, Ikesjaures och

Guijaures dalgångar liksom Smuolevagge

vackra exempel på trågdalar. I Västerbottens-fjällen är antalet väl utformade trågdalar relativt

litet. Syterskalet i Norra Storfjället (Bi Id 4) ti

11-hör emellertid de bäst utformade och även de nära varandra liggande Skalvattendalen och Skalmodalen ej långt från den norska gränsen utgör goda exempel. Den översta delen av U meälvens dalgång anföres av Rudberg (1954) som ett utmärkt exempel på en dal med den utpräglat glacialeroderade branten än på den ena, än på den andra sidan, alltid i dalens yttersvängar. I Jämtlands län slutligen ligger en rad goda trågdalar öster om Stora Blåsjön; de vackraste exemplen erbjuder emellertid Lunn-dörren och StoråLunn-dörren i Lunndörrsfjällen. Det kala berget (Karta 1)

Det kala berget utgör, särskilt när det bildar större sammanhängande ytor, ett betydelsefullt inslag i landskapet och kan ibland helt prägla landskapsbilden (Bild 5). Överallt där berg-grunden är frilagd är den glaciala bearbet-ningen av dess yta påtaglig, varvid slipbearbet-ningen och plockningen varit de avgörande

proces-serna, de som bl. a. skapat rundhällarna, dessa en nedisnings kanske främsta signum (Bild 6).

Frånvaro av ett jordtäcke ovanpå berg-grundsytan kan vara ursprunglig, ett resultat av isens erosion men den kan också vara föran-ledd av isälvarnas och flodernas erosion liksom av andra postglaciala processer. - Med hänsyn till betydelsen av isens egen erosion har det ansetts rimligt att placera avsnittet om det kala berget i detta sammanhang.

Flygbilderna har på ett helt annat sätt än vad som annars varit tänkbart möjliggjort en relativt fullständig presentation på de geomorfologiska kartorna av det kala bergets förekomst i fjällen. Arbetet härmed har emellertid varit långtifrån

problemfritt. B i Idernas upplösni ngsförmåga

och än mer publiceringsskalan har satt en

und-re gräns för återgivande vid 5-10 har, d.v.s. på

kartorna mm2_{-stora ytor. Vid en strikt definition}

borde det kala berget vara helt fritt från över-lagrande vittringsmaterial resp. moräntäcke men flygbilderna medger knappast en så strikt avgränsning. Fläckar med en eller annan dm tunn vittringsjord eller morän kan vid tolk-ningen många gånger ha uppfattats som kalt berg. Berggrundsblottningarnas ofta mycket oregelbundna och uppsplittrade konfiguration har vidare inneburit betydande vanskligheter vid överförande från flygbild till geomorfolo-gisk karta. Det förefaller slutligen möjligt - här kanske mer än i fråga om något annat objekt -att identifiering och generalisering har varit be-roende av vem kartören varit och också av dennes med tiden ökande erfarenheter.

Snarast ännu större har generaliseringspro-blemen varit vid överförande av "kala berget" från de geomorfologiska kartorna till samman-ställningskartan. Små isolerade blottningar har måst utelämnas, medan större varandra närbe-lägna ytor har måst sammanföras. Kartan ger därför en långt mindre splittrad bild än verklig-hetens, samtidigt som en viss överrepresenta-tion är trolig. Det förefaller emellertid alldeles uppenbart att även sammanställningskartan ger en mycket riktigare bild än de översikter, som hittills med långt sämre underlag kunnat fram-tagas.

Det kala bergets utbredningsbild, för fjällen enbart eller för större områden, har varit

före-mål för överväganden av ett flertal författare. Här må särskilt hänvisas till arbeten av G. Lundqvist 1943 och 1958, Rudberg 1954, 1967 och 1970, Holdar 1957 samt Svensson 1959 och till däri givna referenser. Lundqvist pekar bl. a. på materialtillgången på olika ni-våer i isen som en rimlig förklaring till den ojämna fördelningen av kalt berg resp. morän i höjdled: ju högre upp i isen desto mindre mo-rän, d.v.s. ju högre bergstoppar, desto mera kalt berg. Holdar hänvisar därutöver bl. a. till betydelsen av smältvattenerosionen. Rudberg ger vid sidan av dessa möjligheter ytterligare några: postglacial erosion, egenheter i inlands-isens strömningsbild, speciellt intensiv gla-ciaierosion, därtill inte bara under den senaste istiden. Viktigt för förståelsen av det kala ber-gets utbredningsbild är också att beakta tem-peraturförhållandena i isens bottenlager. Som bl. a. Sugden (1974) utförligt diskuterat med utgångspunkt i förhållandena på Grönland, måste isen vid sin botten befinna sig vid tryck-smältpunkten för att en areell erosion skall fö-rekomma.

Sammanställningskartan över det kala ber-gets utbredning ger en bild av mot väster, mot norska gränsen successivt tilltagande arealer därav. Särskilt utpräglat är förhållandet inom Norrbottensdelen, där ibland en zon på ett el-ler ett par tiotal km nästan helt består av kalt berg. Området ligger i omedelbar anslutning till de stora norska kalbergsområdena. Det före-faller ofrånkomligt att terrängens snabba fall ned mot Norske-havet och isbergskalvningen i detsamma betingat en snabb isrörelse, som i si n tur varit ansvarig för en intensiv glacialero-sion. Därtill kommer - bland annat måste det tilläggas - att isrörelsen i stort sett alltid haft samma huvudriktning; några förändringar av isdelarens läge har inte kunnat inverka. Det nu sist anförda utesluter naturligtvis inte att även andra möjligheter kunnat inverka. - I östligare lägen, men även söderut är det framförallt i de högre partierna som kalt berg uppträder, på sätt som ovan anförts ett vittnesbörd om att morän-halten i isen på dessa nivåer varit låg. Otaliga belägg kan också redovisas för effekten av isäl-varnas kalspolningar.

Glaciala ackumulationsformer:

moränformerna

Morän täcker förmodligen mer än halva ytan av den karterade fjällregionen; mer kan utan en detaljerad jordartskartering icke sägas. Ofta ansluter sig moräntäcket nära till den underlig-gande berggrunden och har då i avsaknad av egna former - som tidigare anförts - icke getts någon särskild beteckning. Men över vida area-ler har moränen också sin egen formvärld.

Många försök till systematisering av morän-formerna har under tidernas lopp gjorts. Svårigheterna har därvid varit betydande och några skäl härtill skall anges: den utomordent-ligt rika differentieringen, förekomsten av olika varianter och övergångstyper samt inte minst otillräckliga kunskaper, vilket framförallt gäller ett nästan alltid svårtolkat, gärna också omstritt bildningsförlopp. Tendensen har gått i riktning mot en allt längre förande uppdelning, och karteri ngsarbetet har u nder årens lopp i nte varit helt oberört härav. De kategorier som redovisas på kartor och i beskrivningar kan sammanföras på följande sätt:

Änd- och sidomoräner

Drumlins och drumlinisering, inkl. "fIu-ting"

Rogenmorän Veikimorän

Andra slag av moränryggar (Annan) kuperad moränterräng

Inom dessa huvud kategorier har senare ytterli-gare uppdelning företagits, som den följande framställningen ger vid handen.

Änd- och sidomoräner

Det fi nns drygt 300 glaciärer i Sverige och det är normalt med änd- och sidomoräner framför och vid sidan av dem, ofta i serier. Dessa mo-räner har bl. a. i samband med en inventering av Nordskandinaviens glaciärer ägnats viss

uppmärksamhet (Östrem, Haakensen och

Melander 1973).

Från en tidigare gängse uppfattning, att ändmoränerna framför de recenta glaciärerna väsentligen byggts upp sedan mitten av 1700-talet, har det särskilt genom Karlens

un-dersökningar (1973 o. a.) klarlagts, att de byggts upp vid talrika glaciärframstötar under många delar av den postglaciala tiden. Å andra sidan har Karlen också påvisat för'=Komsten av årligen bildade recenta ändmoräner, "årsmo-räner" . Ett vackert exempel härpå påträffas

framför Ritajekna i Sarek (blad 28

fl

Karlen & Denton 1975).

Många av änd- och sidomoränerna har högst aktningsvärda dimensioner, de kan vara åtskil-liga tiotals m höga och hundratals m breda. En orsak härtill har redan antytts: att glaciären kunnat föra fram material under betydligt läng-re tider än vad man tidigaläng-re antagit. En annan viktig orsak - på vilken framförallt Östrem pe-kat (1964) - är förekomsten av mäktiga iskär-nor i dem, härstammande från snödrivor eller utgörande avsnörd glaciäris. Dessa iskärnor kan som Östrem dokumenterat ha åldrar på tusentals år.

Ändmoräner är emellertid - som den geo-morfologiska karteringen övertygande klarlagt - en icke helt ovanlig företeelse även framför nu tomma glaciärnischer. Deras ålder har bl. a. ventilerats av Soyez (1974) i anslutning till hans studier för bladet 23 E Sipmeke - 23 F Fatmomakke. Förmodligen har de i huvudsak bildats i samband med inlandsisens försvin-nande eller strax efteråt av i nischerna kvar-lämnade aktiva isrester.

Som ändmoräner torde man också böra be-trakta några ryggkomplex utan sammanhang med glaciärnischer. I Lävasjåkkas dalgång, nedom Mårmamassivet (blad 30 I Abisko), iakt-tog på sin tid redan Tanner (1915) en svit ryg-gar som sedan tillkomsten av flygbilder över området vid slutet av 1950-talet varit föremål för mycket intresse från den naturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet (Bild

7). Sammanlagt förekommer ett lO-tal

morän-bågar, upp till 800 m långa. Tanners tolkning av dem som ändmoräner bildade aven istunga från Mårmamassivet är utomordentligt näralig-gande och väl mest sannolik; räffelbilden

ovan-för kan dock motivera någon tveksamhet. C14_{_}

dateri ngar (Wibjörn Karlen mu ntl ig i nforma-tion) antyder att ryggarna snarast torde ha bil-dats i nära anslutning till deglaciationen. - Det inträffar också att man vid mynningen aven