Omvälvningarna i världskrigets efterdyning berörde samhällets alla sektorer. I det återuppbyggnadsarbete som mycket snart sköt fart gällde det inte endast att bekämpa den omedelbara materiella och mänskliga nöden, utan att förverkliga välfärdstatstanken i dess skif-tande skepnader. Detta skedde i stora delar av Västeuropa inom ra-men för en återupprättad parlara-mentarisk demokrati som var fastare socialt och rättsligt förankrad än under mellankrigstiden. Överallt lades under dessa allra första år efter 1945 ett fundament för efter-krigsvärlden som skulle bli bestämmande för orienteringen under
Nazismen och det tjugonde århundradet 31 flera decennier framöver, ja, inte sällan intill 1970- och 1980-talen.54
Det dröjde länge innan historiker tog sig an uppgiften att karak-terisera den nya politiska ordning som tog form efter 1945.55 Den allmänna historisering av efterkrigstiden som skjutit fart sedan kal-la krigets slut har emellertid gjort forskningen avsevärt mer rikhal-tig. Historikern Martin Conway har i flera syntetiserande artiklar samlat sig till sammanfattningar av den västeuropeiska utveckling-en. »The most striking feature of the history of postwar Western Europe is the remarkable uniformity of its political structures«, har han framhållit. I skarp kontrast till mellankrigstidens vildvux-na ideologiska landskap stod efterkrigstidens enhetlighet. Erfaren-heterna av kataklysmerna hade på en gång framkallat en revitali-sering och en omdefiniering av demokratin som samhällsbärande konception. Ännu under 1930-talet förekom en rad konkurrerande bud på hur folkstyret skulle gestalta sig; efter 1945 var uppslutning-en bakom duppslutning-en liberala demokratin närmast unison. I stora länder som Frankrike och Italien utvidgades rösträtten nu till att för första gången också omfatta kvinnor. Under loppet av några tidiga efter-krigsår fick demokratin ställning som allenarådande politisk modell i nära nog hela västra Europa, konstaterar Conway.56
Bakgrunden till denna remarkabla metamorfos har sökts på många olika håll. En tolkningstradition har betonat den betydelse som den anglosaxiska segeralliansen hade, en annan att det var först med kalla kriget som demokratin slog rot i Västeuropa. I en tredje tolkning anläggs ett mer socialt perspektiv. En utmattad befolkning, trött på omstörtande ideologier och förödande krig, gav efter 1945 det parlamentariska folkstyret sitt stöd, eftersom det bäst tycktes kunna förena politisk stabilitet med ekonomiskt välstånd.57
Ingen av dessa förklaringar saknar berättigande, men de säger inget om den mest fundamentala förutsättningen: ett oeftergivligt grundvillkor för att den liberala demokratin överhuvudtaget skulle kunna pånyttfödas och stadfästas var den auktoritära nationalis-mens död. Historikern Stanley G. Payne har använt sig av samlings-begreppet »auktoritär nationalism« för fascism, högerradikalism och antidemokratisk konservatism. Från Mussolinis maktåtkomst i Italien 1922 till Hitlers självmord i Tyskland 1945 hade dessa ideo-logiska strömningar bildat ett heterogent block i många europeiska länder. Trots inbördes rivalitet hade den auktoritära nationalis men
32 kapitel 1
fyllt en viktig del av det politiska rummet i Europa under dessa de-cennier, från Salazars Portugal och Antonescus Rumänien till Päts Estland och Quislings Norge. Den hade börjat formeras under 1800-talets två sista decennier, men det var första världskriget som tjänade som organisatorisk och åskådningsmässig katalysator. Från början av 1930-talet var den ett verkligt alternativ i snart sagt alla europeiska länder och rikligt representerad i form av partier, kamp-förbund och folkrörelser.58
Andra världskrigets slut medförde ett nederlag för den auktoritära nationalismen som gränsade till total utplåning. På Iberiska halvön skulle konservativa, autokratiska regimer med rötter i mellankrigs-tiden härska till mitten av 1970-talet; i övriga Europa hade den an-tidemokratiska högern mist all sin attraktionskraft. Det fascistis-ka Italiens och än mer det nazistisfascistis-ka Tysklands absoluta undergång 1945 hade diskrediterat detta ideologiska alternativ i grunden.59
Historikern François Furet har kärnfullt sammanfattat hur krigs-slutet underminerade alla framtida fascistiska aspirationer:
Sedan religionskrigen finns det få exempel i historien på en poli-tisk idé, nedkämpad med vapen, som blivit föremål för en så ra-dikal tabuisering som den fascistiska idén. Denna idé hade likväl vuxit fram och triumferat i två av de mest civiliserade länderna i Europa, Italien och Tyskland. Innan den förvandlades till en för-bannelse hade den varit ett hopp för många intellektuella, däri-bland några av de mest framstående. Men vid krigsslutet upp-trädde den enbart i demoniserad form, vilket förvisso får den att överleva länge till, men då genom att odödliggöra dess banemän.60
Brännmärkningen av den fascistiska sfären tog sig olika uttryck un-der den tidiga efterkrigstiden. I många länun-der ställdes partimedlem-mar och sympatisörer inför rätta, när de inte utsattes för mer hand-griplig lynchjustis. Ofta parades de juridiska processerna med pub licistiska och politiska kampanjer med antifascistiska förteck-en.61 Regelrätta utrensningar inom förvaltning, skolväsende och för-svarsmakt ägde rum på många platser, framför allt i de tyska ocku-pationszonerna, även om nyare forskning har ådagalagt starka stråk av kontinuitet inom många yrkeskårer. Det nya partilandskap som utkristalliserades efter kriget avspeglade dessa förändringar. Nazist-
Nazismen och det tjugonde århundradet 33 och fascistpartier rönte ingen som helst framgång i de allmänna val som de tilläts ställa upp i under 1940-talets senare hälft.62
Utmönstringen av den auktoritära nationalismen bör ses som ett led i en mer djupgående omgestaltning av den ideologiska ter-rängen. Processen är både i sina enskildheter och övergripande drag ofullständigt utforskad, men vissa generella tendenser kan urskiljas.
Den västeuropeiska konservatismen genomgick under 1940-talet djupgående förändringar. Å ena sidan blev den auktoritära nationa-lismens nederlag ett dråpslag för den traditionella, icke- demokratis-ka konservatismen som ännu under 1930-talet hade stått stark i många länder. Den sveptes med i fascismens fall och kunde aldrig hävda sig i offentligheten under efterkrigstiden. I så måtto finns det anledning att tala om en konservatismkritisk våg i efterdyningen av kriget. Å andra sidan upplevde den demokratiska konservatismen en renässans under samma år i Kontinentaleuropa. Den nya dygden var moderation, en längtan efter stabilitet och vardagens enkla dyg-der. I Västtyskland, Beneluxländerna, Italien och Österrike kunde de nybildade kristdemokratiska partierna slå mynt av detta. Genom att verka för västlig orientering, social marknadsekonomi och en välfärdsstat grundad på kristna familjevärden förmådde de samla högerns sympatisörer i en stor parlamentarisk formation. Samman-taget kan man se hur den auktoritära nationalismens anhängare marginaliserades och den konservativa strömningen avgränsades till den demokratiska domänen.63
Kommunismen åtnjöt stegrat stöd åren efter 1945, mycket i kraft av Sovjetunionens seger i andra världskriget och kommunisternas framträdande roll i krigsårens motståndsrörelser. I Italien och Frank rike förblev kommunismen en viktig faktor i det politiska och kul turella livet under stora delar av efterkrigstiden, men i öv-riga Västeuropa utbildades redan i slutet av 1940-talet en kraftfull anti kom munistisk opinion. Pragkuppen, Berlinblockaden, Korea-kriget och andra viktiga kapitel i det tidiga kalla Korea-krigets historia bi-drog till att underminera kommunismen.64
Libera lismens ställning under det första efterkrigsdecenniet stod också i direkt relation till upplevelserna under det föregående årti-ondet. Den klassiska ekonomiska liberalismen – laissez-faire-libe-ralismen – saknade lyskraft i västra Europa efter andra världskriget. De allvarliga sociala konsekvenserna av mellankrigsdepressionen
34 kapitel 1
hade undergrävt kapitalismen som idé och fått en dirigerad eko-nomi att framstå som det bästa sättet att organisera samhällslivet på. Från vänster till höger underkände man således den ekonomiska individualismen och ivrade för ökad statsinterventionism.65 Samti-digt som den statliga inblandningen ökade var trenden inom den juridiska och politiska sfären att återupprätta individens primat. Erfarenheterna av de totalitära regimerna, framför allt av nazismen, ledde till en omvärdering av individens roll i samhället. I nya kon-stitutioner och deklarationer fastslogs de medborgerliga fri- och rätt ig heternas oförytterliga karaktär.66
Efterkrigsårens förkastningar i Västeuropas ideologiska geografi kan alltså kopplas samman med erfarenheterna av 1930- och 1940- talens totalitära utmaning, i synnerhet nationalsocialismen. Trium f en för den liberala demokratin åren efter 1945 måste ses i lju set av detta. Överhuvudtaget har beteckningen »övergångens år-tionde« god täckning. 1940-talet framstår som en otvetydig vatten-delare i det ideologiernas århundrade som i detta skede hastigt änd-rade kurs.67