Nationalsocialism dök upp i svenska språket redan på 1910-talet,
men då närmast i betydelsen av en socialism som stod i den natio-nella gemenskapens tjänst. Rudolf Kjellén hörde till dem som an-vände det så. Det första belägget för att ordet med avledningar fördes samman med Adolf Hitler och hans Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei är från 1923, året för ölkällarkuppen i München och partiets första politiska storoffensiv. Från 1920-talets senare hälft finns det många exempel på användning och än mer frekvent blev det efter maktövertagandet 1933.37 Nazism, en kort-form som redan från början hade pejorativ klang, noterades också första gången detta år. Under det följande decenniet bildades en rad sammansättningar med nazi- som förled (naziledare, naziregim, na
zirike med flera), ofta med klart negativ valör.38 Fascism finns belagt i olika stavningar och former från tidigt 1920-tal, men avsåg uteslu-tande den politiska rörelsen i Italien.39
I Svenska Akademiens Ordbok (tryckt 1947) definierades natio
nalsocialism som en ›politisk åskådning l. politisk rörelse som vill
förena nationalism o. socialism; i allm. i fråga om förh. i Tyskland, om den politiska rörelse som leddes av Adolf Hitler‹. Svenska Aka
demiens ordlista (nionde upplagan 1950) hade visserligen med
or-det, men definierade det inte. Det gjorde däremot Artur Almhult i
Ord att förklara (1955), i vilken han talade om nationalsocialismen
som en ›(tysk) politisk rörelse som ville förena nationalism och so-cialism‹. Ingen av de samtida ordböckerna gav således någon mer grundlig definition av begreppet.40
Den nazistiska erfarenheten 67 begreppsliga kontextualiseringar och historiska exposéer än ord-böcker och ordlistor. Under de första åren efter andra världskriget publicerades flera större encyklopedier i Sverige: Nordisk familjebok,
Bonniers Konversationslexikon, Bonniers Folklexikon, Kunskapens bok och den mest inflytelserika av dem alla, Svensk Uppslagsbok.
Alla tog upp »nationalsocialism« liksom andra besläktade begrepp till behandling.41
»Nationalsocialister«, den mest uttömmande encyklopediartikeln i ämnet, publicerades i Svensk Uppslagsbok 1951. Samma text åter-kom även ordagrant i Nordisk familjebok två år senare. Det gav den en auktoritet och spridning som inget annat uppslagsverk kunde le-va upp till under tidig efterkrigstid. Det finns anledning att granska den grundligare än de andra.42
Nationalsocialister, det slås inledningsvis fast i artikeln i Svensk
Uppslagsbok, är »medlemmar av och anhängare till
Nationalsocialist-iska tyska arbetarpartiet […] samt av partier, som starkt influerats av el. kopierat det tyska partiets politiska förkunnelse och metodik«. Det rörde sig således om ett i grunden tyskt fenomen. Av den histo-riska framställningen framgick det visserligen att rörelsens upprin-nelse stod att söka i den politiska miljön i Mellaneuropa vid sekel-skiftet 1900, men mycket snart hade den utvecklats till en intern tysk angelägenhet; dess egenart kunde bara förstås om man följde den tillbaka till första världskrigets »besegrade desperata knektar«. Den sattes i samband med andra »nationalistiska och kontrarevolu-tionära organisationer« i den unga Weimarrepubliken. Dess program var rapsodiskt och godtyckligt sammanfogat, men det rådde ingen tvekan om att partiet hörde hemma i »det nationalradikala lägret«. Därutöver karakteriserades nationalsocialismen som ett antisemi-tiskt parti, som tidigt insåg propagandans, agitationens och sugges-tionens betydelse.43
Merparten av texten innehöll en historisk redogörelse för nazist-partiets utveckling fram till maktövertagandet 1933. I en avslutan-de avslutan-del systematiseraavslutan-des emellertid »avslutan-den s.k. nationalsocialisti ska ideo lo gien«, där de åskådningar som legat till grund för lära och praktik i Nazityskland sammanfattades. Till de delvis missförstådda och vantolkade lärofäderna räknades bland andra Gobineau, Nietz-sche, Chamberlain, Haushofer, Spengler och Mussolini. Bland parti-ets koryféer var det bara Alfred Rosenberg som lämnat egna bidrag
68 kapitel ii
till åskådningen.44 Nationalsocialismen var en helt ny ideologi så-tillvida att »den trädde i opposition mot hävdvunna sanningar och etiska normer«. I ett antal meningar summerades kärnfullt de bä-rande principerna:
Nationalsocialismen förnekade alla internationella ideal och var extremt nationalistisk, den var vidare anti-intellektuell, anti-de-mokratisk, anti-humanitär och anti-individualistisk. Den förneka-de förneka-de moförneka-derna frihets- och sanningsiförneka-dealen. Handling, dynamisk och brutal kraft sattes över rationellt tänkande samt etiska och rättsliga normer. Människan hade intet värde som individ utan endast som medlem av sitt folk och genom sina insatser för folket; på grund härav framträdde i ideologien ett drag av hjältedyrkan och ett heroiskt ideal.45
Till detta fogades herrefolkstanken. Det tyska folket stod främst och skulle förädlas ytterligare genom en raspolitik som »skulle ren-odla den ädla nordiska rasen samt utrensa och undertrycka raser, vilka stämplats som mindervärdiga, särskilt semiterna«. Det främsta uttrycket för den germanska suprematin var der Führer, som i kraft av ledarprincipen fordrade obetingad lydnad och trohet. I ett avslu-tande stycke noterades det i all korthet att Sverige haft »en mång-fald nazistiska organisationer«, men att ingen »nådde verklig bety-delse«.46
Detta var kärnan i uppfattningen om nationalsocialismen i
Svensk Uppslagsbok och alltså även den som återkom i Nordisk fa miljebok några år senare. I sina huvuddrag gick karakteristiken igen
i de andra encyklopedierna. Nazismen betecknades i Bonniers Kon
versationslexikon från 1944 som »den officiella politiska rörelsen i
Tyskland«. Även om den stod den italienska fascismen nära var dess ursprung i allt väsentligt tyskt. Partiets taktik utmärktes av »en yt-terst hetsig och suggestiv propaganda«.47 Den nazistiska ideologin, som fann sin motivering i Mein Kampf och hos Rosenberg, bar star-ka drag av antiintellektualism och vitalism. Den hävdade »instink-tens och intuitionens betydelse« samtidigt som den uttalade sig »nedsättande om intelligensen, förnuftet och vetenskapen«. »Från liberalismen, med dess rationalism och tro på toleransen, tar man bestämt avstånd«, konstaterades det. Ideologins positiva sida, den
Den nazistiska erfarenheten 69 bärande visionen, utgjordes av »en till det yttersta driven nationa-lism«, inte minst som nationalsocialismen ansågs förkroppsliga den tyska utvecklingens högsta stadium. En hörnsten härvidlag var ras-läran. Den innebar dels att man strävade efter att stärka den nord-iska rasen, dels att man bekämpade judarna. »I allt högre grad har, särskilt efter krigsutbrottet 1939, den rena nationalismen, d.v.s. den tyska självhävdelsen gentemot andra stater och folk, blivit det cen trala inslaget i N:s åskådning«, inskärpte artikelförfattaren som samtidigt hävdade att våldsdyrkan och rent krigsförhärligande vux-it sig starka.48
Bonniers Folklexikon var i sin beskrivning av nazismen mer
sum-marisk, men anslöt sig till likartade tolkningar som den föregående encyklopedin och hade i vissa fall även lånat formuleringar från den. Nationalsocialismen sågs också i detta fall som en uteslutande tysk företeelse, vars propaganda »dominerades av nationalistiska och anti-semitiska föreställningar samt vissa antikapitalistiska krav«. Utmär-kande för ideologin var därtill »dess extrema antiintellektualism«, men också det våldsdyrkande och krigsförhärligande inslaget var markant. »I en till det yttersta driven nationalism framställdes tys-karna som ett herrefolk med obegränsat giltiga anspråk«, framhöll folklexikonet, som också fäste sig vid den rasistiska läran som syf-tade till att stärka arierna och utrota judarna. Nazismens åskådning betraktades emellertid allmänt som en »ideologi« inom citations-tecken, ett sammelsurium av enkla, propagandistiska synpunkter, som alltefter det dagspolitiska läget hänsynslöst kunde för ändras.49
Kunskapens bok var med sin essäistiska form mindre bunden vid
encyklopedins konventioner. Likafullt återkom i stora drag samma slags bestämning.50 Nazismen beskrevs i och för sig som »den tyska motsvarigheten till den italienska fascismen«, men i texten som hel-het framgick det att det rörde sig om ett alltigenom tyskt fenomen, intimt förbundet med Tysklands historia. »Lärans s.k. ideologi ka-rakteriseras främst av tre principer: blods-, vålds- och ledarmyten«, fastslog man i en kärnfull öppning som därefter vidareutvecklades.51
Med blodsmyten avsågs tesen om den tyska rasens överlägsenhet. Denna lära, »en förgrovad återklang ur Hegels filosofi«, utformades teoretiskt av bland andra Alfred Rosenberg, men fick sin praktis-ka tillämpning i »de systematispraktis-ka massmorden på judar samt i den terror- och undertryckningspolitik som utövades i det andra
världs-70 kapitel ii
krigets härtagna länder«. Med bekännelsen till våldet betraktade nazisterna kriget som det tillstånd där människans förmågor bäst kom till sin rätt. Fiendskap, menade de med Carl Schmitt, borde utmärka förhållandet mellan två grannstater och resultatet av den-na lära var andra världskriget. Ledarkulten ledde slutligen till »det absoluta och ohämmade enväldet med dess följeslagare, polisväldet och terrorn«.52
Detta sätt att karakterisera nationalsocialismen skilde sig i vissa stycken från de andra encyklopedierna, men den övergripande tolk-ningen överensstämde. Nazismen hade strävat efter ett »nationens återuppbyggande på raslärans grund«, något som parats med ett un-dertryckande av judarna och ett bekämpande av marxismen. I den totalitära staten övergavs snabbt friheten och som enda kompensa-tion infördes »en del mera skenbara än verkliga sociala välfärdsan-ordningar, såsom ›Kraft durch Freude‹«. Som enda artikel noterade
Kunskapens bok att de flesta i det ockuperade Tyskland gjorde vad
de kunde för att förneka sitt nazistiska förflutna. Det gällde i syn-nerhet i östzonen, där många visat sig kunna »byta nazismen mot kommunismen, vars ideologi företer besläktade särdrag i sin totali-tära och frihetsfientliga utformning«.53
Nazismbegreppet var förhållandevis koherent i efterkrigsency-klopedierna. De uppfattningar som fanns om nationalsocialismens historiska ursprung, bärande ideal och ideologiska principer över-ensstämde väl med varandra. Att inbegripa angränsande och besläk-tade fenomen är ett viktigt inslag i en begreppshistorisk precisering av det semantiska fältets karaktär, men tycks i detta fall inte kunna öka förståelsen ytterligare.54 Att döma av encyklopedierna associe-rades »fascismen« i Sverige vid denna tidpunkt uteslutande med Italien och den italienska rörelsen som var knuten till Mussolini. »Fascism användes som sammanfattande benämning på alla de dik-taturideologier som under mellankrigstiden framträdde i ett fler-tal europeiska länder«, kunde det visserligen heta i Kunskapens bok, men artikeln ägnades exklusivt åt den italienska fascismen. Det-samma gällde de uttömmande bidragen i Svenska Uppslagsbok och
Nordisk familjebok: det var Italiens moderna historia som här
upp-tog all textmassa.55 Artiklarna om Adolf Hitler innehöll i sin tur in-te mycket av idéanalys eller ideologisk explikation. De följde kor-pralen från Braunau am Inn genom livet och kunde i förbigående
Den nazistiska erfarenheten 71 omnämna de »psykopatiska grunddragen i hans karaktär« och »mot-viljan mot den marxistiska socialdemokratin, aversionen mot parla-mentarismen och det infernaliska hatet mot judarna«. På samma vis innehöll artiklarna som behandlade Tysklands historia mest en re-dogörelse för det kronologiska förloppet och inga samlade karakte-ristiker av den nazistiska ideologin.56