Svenska jurister hade följt händelseutvecklingen i Tyskland efter 1933 på behörigt avstånd. Svensk Juristtidning, den svenska juridi-kens stolta flaggskepp och det helt dominerande fackorganet, redo-visade sakligt rättens förvandlingar år för år i Tredje riket. År 1934 noterades det att man på arbetsrättens område inte längre talade om arbetsgivare och arbetare utan om »ledaren och hans följe«. Året därpå beskrev den svenska juristtidningen utan vidare kommentar de så kallade Nürnberglagarna, som bland annat förbjöd äktenskap mellan judar och tyska medborgare. Samma tendens var tydlig även under de följande åren. Rättshistorikern Kjell Å Modéer har karak-teriserat den svenska attityden till den nazistiska rätten som »apoli-tisk« och »påtagligt objektiv«. I den mån kritik överhuvudtaget yp-pades var den förtäckt och högst indirekt.85
Även under kriget förhöll sig svenska jurister påfallande neutrala till tysk rättsutveckling. Utan lidelser rapporterade man om arise-ringar och judelagstiftningar.86 Den nya tyska civillagboken be-skrevs till exempel i en artikel 1942 som ett led i den tyska rättsför-nyelsen och som ett sätt för den nationalsocialistiska revolutionen att »förverkliga innehållet i sitt ideologiska program genom rätts-ordningen«. Ändå ställde sig artikelförfattaren Knut Rodhe främst
1945 års idéer 183 kritisk till lagens språkliga utformning. För de svenska juridiska kommentatorerna fram stod den nazistiska rätten på sin höjd som säregen, som ett lite apart inslag i grannlandets jurisprudens som dock ingalunda hade konsekvenser för svensk rättslig diskussion.87
Det var först i andra världskrigets slutskede som svenska jurister riktade mer öppen kritik mot rätten i Nazityskland. I en artikel 1944 tog Ivar Strahl upp nazismens rättsuppfattning till behand-ling. »Den nya ordningen är hård«, konstaterade han och erinrade om hur den nya praxisen drabbade tyskar och medborgare i ocku-perade länder. Även lagens underkastelse under ledarprincipen och rasprincipens primat, båda kungstankar i nazistisk rätt, ställde sig Strahl frågade till, men hans egna invändningar förblev förhållan-devis moderata.88
Någon villkorslös förkastelsedom över rätten i Tredje riket fäll-des sålefäll-des aldrig före fredsslutet. Det var först när kriget var till ända som den fördömdes mer ohöljt. Under de första efterkrigsåren innehöll Svensk Juristtidning flera redogörelser från tyskt rättsliv, även om de inte var särdeles omfattande. Tonen var nu delvis en an-nan, mer reservationslös i sin kritik och med markerad distans till vad som försiggått i Nazityskland. Nu föreföll det självklart att det nazistiska samhället hade vilat på rättsvidrig grund. I en anmälan av en bok om nazistisk rätt tog författaren till exempel helt och fullt avstånd från »nationalsocialismens dimmiga rättsvärld« och kunde konkludera: »Nationalsocialistisk rättsuppfattning innefattar i allo raka motsatsen till de principer, som enligt hävdvunnen lära upp-bära rättsstaten.«89
Det var således inte bara de avskyvärda handlingarna som fördöm-des. Svenska jurister förkunnade även sin dom över den nazistiska rätten som sådan. De tyska lagarna hade vanställts av nazismen och det var hög tid att rensa dem från deras smutsiga avlagringar. Utan åthävor redogjorde Ivar Strahl för hur de lagar som tillkommit 1933–1945 nu utmönstrades och ersattes av andra. Författaren upp-lyste också om att den kände statsrättsprofessorn Carl Schmitt hade entledigats från sitt uppdrag. Han beskrevs som en man som under Tredje rikets första tid övat starkt inflytande över rättsuppfattning och lagstiftning. De tankar han hade gjort sig till tolk för gick stick i stäv med rättsstatens princip och bejakade i stället den nationalso-cialistiska maktläran. Det var uppenbart att en svensk jurist som
be-184 kapitel iv
traktade skeendet i Tyskland såg sig som Schmitts absoluta motpol.90
Det var tankegångar som gick igen i rapporterna från de stora ef-terkrigsrättegångarna i Norge och Tyskland. För de svenska uttol-karna var Quislings, Görings och de andra anklagades skuld ställd bortom allt tvivel. De beskyllningar som riktades mot den inter-nationella tribunalen om att ägna sig åt retroaktiv lagstiftning för-mildrades rentav av att »handlingarnas rättstridighet« var »utom all fråga«.91 Trots vissa principiella invändningar betecknade således Torgny T. Segerstedt krigsprocesserna som »triumfer för den väster-ländska rättsuppfattningen« och som bevis på »en motståndskraft mot nazistisk nedsmittning, som utgör ett av de största glädjeäm-nena i denna annars mörka tid«.92
Rättegångarna uppfattades generellt som rättfärdiga och nödvän-diga av svenska jurister.93 I en recension av den danska boken Dom
men i Nürnberg menade en av dem till och med att det syntes
för-mätet att komma med randanmärkningar till domen. »Bör en läsare i ett neutralt land göra annat än noggrant studera aktstycket, tacka och ta emot?« frågade han sig.94 Här blottlades en talande klyvnad: å ena sidan inskärptes Sveriges ställning som ett utanförstående och i grunden oberört land, å andra sidan hade insikten om utanförska-pet den effekten att det vore övermodigt att ens kommentera de stora tilldragelser som präglade den europeiska samtiden.
Relativt snart efter krigsslutet, redan 1947–1948, mattades in-tresset för både efterkrigsprocesserna och rättsutvecklingen i de tyska ockupationszonerna. Enstaka rapporter om restitution av egendom, omorganisation av domstolsväsendet och skadestånd till nazismens offer förekom, men en grundlig genomlysning av det na-zistiska rättssystemets eftermäle uteblev.95
I ett av de sällsynta undantagen blickade Sture Petrén tillbaka. Han erinrade om att det hade förvånat många svenska iakttagare »att den rättskultur, som troddes vara rotfast i Tyskland, till synes så motståndslöst lät sig utplåna av det nazistiska tyrannväldet«. Petrén skildrade hur den tyska rättsordningen steg för steg prisgivits åt det nazistiska barbariet. Under inspiration av Gustaf Radbruch, straff-rättsprofessor och justitieminister före 1933 som överlevt Tredje ri-ket med juristäran i behåll, hävdade han att man kunde dra lärdo-mar för framtiden:
1945 års idéer 185
Tro icke, att man enbart genom en hänvisning till vad som är sak-ligt och lagensak-ligt kan bemästra de verksak-ligt svåra rättsfrågorna! Saklighet och lagenlighet förslå endast så länge som statsmak-ten ligger i anständiga händer. Skulle åter stastatsmak-ten, för att tala med Augustinus, bli ett stort rövarband, då kan endast tron på högre värden hjälpa, då måste rättskänslans heta låga slå igenom alla hänsyn och all ängslan. Illa är det, om den förbrinner och falnar under tillvaratagandet av sekundära värden som saklighet och lag-enlighet i tjänst hos en positivism, som har glömt den högsta av alla rättssatser: att man skall mera lyda Gud än människor.96
Sture Petréns resonemang löpte emellertid inte i den svenska ju-ridiska debattens huvudfåra. Han hävdade att den nazistiska erfa-renheten hade implikationer för rättslig diskussion överhuvud, så även den svenska. De lärdomar som kunde dras av nazismen stan-nade alltså inte vid ett allmänt fördömande av det som stod i strid med rättsstaten, utan bar på insikter om rättens relation till mora-len. Med det antydde han att positivismen, uppfattningen att den gällande rätten är den enda giltiga rätten, hade nått sitt klaraste uttryck i Tredje riket och nyttjats av nazisterna för att förtrampa grundläggande rättssatser. I sin plädering för att lagen borde vila på höga värden knöt han sålunda an till den västeuropeiska renässan-sen för naturrättsliga tankegångar efter 1945, i synnerhet som han åberopade sig på Gustaf Radbruch, en av de tongivande naturrätts-förespråkarna i Efterkrigstyskland.97
I allt detta förefaller Petrén ha avvikit från huvudstråket i Sve-rige. Den överskuggande uppfattningen hade som synes varit att de slutsatser som kunde dras av den nazistiska erfarenheten var begränsade för svenskt vidkommande. Visserligen kunde svens-ka jurister bejasvens-ka de internationella strävandena att ställa krigets förbrytare till svars och därmed ansluta sig till en kollegial åsiktsge-menskap över nationsgränserna. Däremot gav den nazistiska erfa-renheten inte upphov till någon grundlig självrannsakan. Tvärtom verkade den primära effekten av nazismen ha varit självbekräftel-se: den nazistiska våldsstatens ordning framstod som en kategorisk antipod till den svenska rättsstatens ordning.98
Den nazistiska erfarenheten tycks alltså enbart ha framkallat en självförstärkande sensmoral hos svenska jurister. Men
betraktelse-186 kapitel iv
sättet förtjänar att vidgas. Ett intressant perspektiv öppnar sig om man knyter an till den allmänna diskussion om rättigheter som för-des i Sverige och omkringliggande länder i andra världskrigets köl-vatten.